Ditt inlägg passar nästan bättre för följande tråd.
http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=36263
http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=36263
Olycka på Mälaren
- Trådstartare Hiza
- Start datum
Lästips
ANNONS
Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken
STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.
Krönikan rätt OK
Jag blev inte upprörd av Ulrika Bys krönika. Myter bildas i många sammanslutningar och nog har en hel del SSSKare varit rätt glada åt att Klubben har ett visst rykte och åt att vissa åkare ansetts vara värre än andra.
Detta på gott (mestadels) och ont. För mycket rykte om tunnisåkare fartåkare etc är inte bra då får man inga åkkamrater / deltagare.
Jag tycker också hon har rätt i att detta rykte nu ligger Klubben lite i fatet.
Thure
Jag blev inte upprörd av Ulrika Bys krönika. Myter bildas i många sammanslutningar och nog har en hel del SSSKare varit rätt glada åt att Klubben har ett visst rykte och åt att vissa åkare ansetts vara värre än andra.
Detta på gott (mestadels) och ont. För mycket rykte om tunnisåkare fartåkare etc är inte bra då får man inga åkkamrater / deltagare.
Jag tycker också hon har rätt i att detta rykte nu ligger Klubben lite i fatet.
Thure
Det finns en fundamental skillnad mellan risksport och "söka faran". Ulrika påstod att skridskoåkare söker faran, vilket jag anser vara helt fel. Jag utgår från mig själv. Jag har en familj som jag älskar med två underbara barn. Jag vill inte dö. Jag söker inte faran. Jag vill åka skridskor och uppleva åkglädje, naturupplevelser, trevlig sällskap och allt det positvia som hör till skridskoåkningen. Det ger mig energi och livsglädje. Det är det jag söker.Mezzner; sa:
Jag har inte träffat på någon i vår förening med 2000 medlemmar som jag uppfattar som att dom "söker faran".
kr-val; sa:
Givetvis vill utövare av risksporter inte dö. Om man på allvar vill dö så är risksporter ett ineffektivt sätt - då är det mycket effektivare att helt enkelt ta livet av sig.
Det utövare av risksporter vill är förstås att utmana faran - och klara av det. Och gärna också visa andra att man klarar av det. Det är inget konstigt i det, så har människor gjort i alla tider, från stenåldersmannens attack mot den största och mest aggressiva grottbjörnen, via antikens gladiatorspel, medeltidens tornerspel, 16/17/1800-talens dueller, till dagens risksporter. Idag har vi dessutom ett tryggare sätt som de flesta föredrar: imaginära faror. Jag tänker då på hela branschen av deckare, dramor, skräckfilmer, etc, där man slipper verklig fara men ändå får ta del av det "nervkittlande".
Sedan är frågan om långfärdsskridsko är en risksport eller inte. Själv tycker jag det beror på hur den utövas -- det finns ju många olika grader, allt från nån liten tur ibland på grannsjöns plogade bana till långa färder på havsis under svinga i ytterskärgård. Men vill man ha en stämpel "risksport" eller "inte risksport" på långfärdsskridsko kanske man ska fråga sitt försäkringsbolag: ersätter den vanliga olycksfallsförsäkringen skador man får under långfärdsskridskoturer? Eller behöver man en specialförsäkring för detta? Olika försäkringsbolag kan givetvis göra olika bedömningar här.
När det gäller Ulrika By's artikel så gjorde hon flera generaliseringar och överdrifter. Vare sig man påstår att långfärdsåkare "söker faran" eller "inte söker faran" så är det givetvis i bägge fallen ett antal individer som det påståendet inte stämmer för. Människor är ju olika och det blir fel om man försöker klumpa ihop alla till en homogen grupp.
En annan överdriven generalisering som Ulrika By gjorde var när hon skrev detta:
# Genom hela den 105-åriga klubbens historia har det
# funnits en bild av den som om den vore en slags
# isarnas frimurarloge.
Nog kan SSSK uppfattas så idag av omvärlden: intaget av nya medlemmar är begränsat, och det krävs mer av nya medlemmar än att bara betala medlemsavgiften. Plus att de åtråvärda israpporterna hålls hemliga för de som inte är med i klubben. Att kalla det "frimurarloge" är förstås en överdrift som nog ska tas med en rejäl nypa salt, men lite exklusiva vill dom vara.
Men att, som Ulrika gör, påstå att den bilden fanns redan då SSSK bildades år 1901 är givetvis befängt och uppenbart felaktigt. Jag mejlade henne och påpekade att så SSSK bildades fanns bara en annan skridskoklubb i Sverige: Kungliga Skridskoklubben (sedan länge avsomnad). Där fick inte vem som helst bli medlem, utan det krävdes att man hade sina kontakter inom överklassen. SSSK uppstod alltså som ett folkligt alternativ, där vem som helst kunde bli medlem, även om man saknade kontakter med kungligheterna. Ulrika svarade på detta så här: " Jag har givetvis inga vittnesbörder från hela seklet av skidskoåkning, utan bygger min krönika på samtal med människor som har varit aktiva de senaste 15-20 åren." -- men det skrev hon inte i tidningen, utan där hette det "Genom hela den 105-åriga klubbens historia"...
pausch; sa:
Vi kanske ska stena henne? Det var nog hennes fel alltihop?
Ursäkta, men jag börjar riktigt skitless på allt gnäll på denna krönika... Ta upp problematiken med att folk dör istället för att hacka på en kritisk krönika. Vänd eran frustration, ilska, sorg etc åt ett mer konstruktivt håll än att försöka hitta luckor i det som en enskild journalist skriver om skridskoåkning.
öringen; sa:
Du kan ju bläddra tillbaka i tråden och se vad jag har skrivit om att slå av mobiltelefonen då man är på isen. Det här är en ny fara som dykt upp under senare år och som inte fanns för 10-15 år sen och tidigare - en fara vi inte var medvetna om innan denna olycka inträffade.
Även om du kör lite hårt här Staffan håller jag med dig i sak. Glöm henne och hennes krönika, men diskutera gärna hennes grundtes om åkkultur, kanske i den där andra tråden.
Kanske handlar det om hur man uttrycker sig. Jag känner en tillfredställelse av att åka på is som inte är farlig. Att det sedan längre bort finns is som är farlig (och som jag undviker) har inte med min upplevelse på den ofarliga isen att göra. När det är farligt är det obehagligt tycker jag.pausch; sa:
Ett tankeexpriment: det finns en fjärd, fjärd A, med perfekt sprickfri över hela ytan och ni som grupp är den enda som hittat hit. Härligt! Antag ni åker vidare och kommer till fjärd B som är exakt lika dan som A med skillnaden att det mitt i området finns en flera hundra meter stor vindbrunn med nattgammal is som inte bär. Ni undviker förstås vindbrunnen men det är inga problem att åka runt den. Vilken fjärd ger störst tillfredställelse att åka på, A eller B?
kr-val; sa:
För mig blir nog valet A: jag slipper hålla koll på vindbrunnen, och jag får dessutom en lite större yta att åka på.
Ska man däremot hålla iskunskapskurs är B det självklara valet -- om man inte istället vill välja fjärd C med riktigt förrädisk is (eller "intressant is" som det heter bland många långfärdsskrinnare). Men då förutsätter man en viss miniminivå hos deltagarnas isintresse.
I praktiken åker man nog på både A och B -- det ger mest omväxling...
En fördel som fjärd B erbjuder framför fjärd A är att vindbrunnen är en referenspunkt man kan använda då man orienterar sig. Risken att man åker vilse på fjärd B är därför mindre - vid klart väder marginellt mindre, men drar det in dimma kan skillnaden bli betydande. Har man med sig GPS spelar skillnaden förstås ingen roll.
Återigen - svaret är inte entydigt. Det beror på vad man vill och hur omständigheterna är.
Apropå detta med mobiltelefonen. Jag tror att en regel om att telefonerna ska stängas av är HELT FEL.
Det är en sådan typisk regel som man har och sedan kan försöka hålla stenhårt på och därigenom sedan kunna hänvisa till att man gjort allt rätt. Ger alltså trygghet (falsk) samt möjligen den som följt reglerna ett slags alibi för att ingen skugga ska falla över honom.
Risken att man får ett samtal som innebär att man sedan gör ett olyckligt vägval måste ju ses som ytterligt långsökt, i alla fall om felet anses vars själva samtalet eller telefonen.
I de allra flesta fall måste man ju anse att ett sådant här angeläget besked bör framföras såsom den som ringer önskar, dvs snarast. Det leder ju troligen till att den som nås av beskedet kan ta sig hem snarast utan att ta extra risker. I vilken mån ökad risk är acceptabel är upp till den enskilda person som anser det, men det är ju ett ledarskapsproblem om gruppen känner sig skyldig att ta en farligare väg.
FÖRDELARNA med att ha telefonen påslagen är naturligtvis att de som deltar i turen kan nås av andra åkare, som i sin tur kan vara nödställda*. Visst kan det räcka med att ledaren är nåbar, men min erfarenhet från liknade (mindre kritiska) händelser är att det är en fördel att ha så många nummer som möjligt att ringa om man söker en eller flera personer i en grupp. Det finns ju alltid flera skäl till varför det första numret man prövar inte fungerar, och då är det en stor fördel att ha fler alternativ.
Att det i en grupp finns några telefoner och att dessa är påslagna kan jag bara se som en fördel.
*det är nog oftast tidseffektivare att larma en parallellgrupp än SOS eftersom inställelsetiden är så kritisk. Naturligvis utesluter inte det ena larmet det andra.
Det är en sådan typisk regel som man har och sedan kan försöka hålla stenhårt på och därigenom sedan kunna hänvisa till att man gjort allt rätt. Ger alltså trygghet (falsk) samt möjligen den som följt reglerna ett slags alibi för att ingen skugga ska falla över honom.
Risken att man får ett samtal som innebär att man sedan gör ett olyckligt vägval måste ju ses som ytterligt långsökt, i alla fall om felet anses vars själva samtalet eller telefonen.
I de allra flesta fall måste man ju anse att ett sådant här angeläget besked bör framföras såsom den som ringer önskar, dvs snarast. Det leder ju troligen till att den som nås av beskedet kan ta sig hem snarast utan att ta extra risker. I vilken mån ökad risk är acceptabel är upp till den enskilda person som anser det, men det är ju ett ledarskapsproblem om gruppen känner sig skyldig att ta en farligare väg.
FÖRDELARNA med att ha telefonen påslagen är naturligtvis att de som deltar i turen kan nås av andra åkare, som i sin tur kan vara nödställda*. Visst kan det räcka med att ledaren är nåbar, men min erfarenhet från liknade (mindre kritiska) händelser är att det är en fördel att ha så många nummer som möjligt att ringa om man söker en eller flera personer i en grupp. Det finns ju alltid flera skäl till varför det första numret man prövar inte fungerar, och då är det en stor fördel att ha fler alternativ.
Att det i en grupp finns några telefoner och att dessa är påslagna kan jag bara se som en fördel.
*det är nog oftast tidseffektivare att larma en parallellgrupp än SOS eftersom inställelsetiden är så kritisk. Naturligvis utesluter inte det ena larmet det andra.
