När jag gick vilse och andra erfarenheter

[Teknikern]

Jag har varit rejält vilse ett par gånger, den ena gången utkörd i en skog mitt i natten med packning och order om att ta mig tillbaks till truppen och att jag var på fientlig mark, den andra var på havet, utlyft med helikopter och dumpad i nattens mörker i "det stora blå" nånstans med samma order. Dessa tillfällen var ett test och jag kan ärligt säga att jag hade inga som helst problem med att ta mig fram till dit jag skulle trots avsaknad av andra hjälpmedel än en taskigt handritad karta som lämnade mycket övrigt att önska, bla. skalan.

Såna upplevelser tillsammans med att aldrig fått skjuts nånstans i ungdomen utan fått lita till mig själv är förb. nyttiga och då innebär "vet inte riktigt var jag är" inte PANIIIIK!

Jag försöker varje år genomföra en navigationsövning i sämsta tänkbara väder (dimma och mörker) där GPS bara finns med som back-up och SKALL vara nerpackad hela vägen fram till slutet.

 

[Skogens narr]

Jag läser psykologi och i början av mina studier gjorde vi ett grupparbete där vi frågade folk på och omkring institutionen en del frågor som handlade om spatial förmåga. Ett av de mest signifikanta resultaten vi fick var på frågan "kan du spontant utan kompass peka ut väderstrecken just nu". Män hävdade i 75 % av fallen att de kunde det. Hos kvinnor var 25 %. Vad handlade det om egentligen? Jag tänker mig att det finns olika svar. Dels hur man är uppfostrad. Är det en kulturellt sett manlig egenskap att kunna orientera sig och sin flock? Eller handlar det om att män har högre tankar om sin egen förmåga? I min familj är det alltid jag (man) som håller ordning på var vi är på kartan och vart vi ska. Det är antagligen jag som tagit på mig denna roll, och därmed har jag minskat min frus möjligheter att utveckla den förmågan.

För övrigt fanns det en till fråga med samma skeva resultat. Det var på frågan "är du bättre än genomsnittet på att spela schack". I övrigt hittade vi inga skillnader vad gällde könen. Ingen jättestudie, men ganska tankeväckande.

 

[Teknikern]

Jag tror såhär:
Eftersom mannen var den som jagade och samlade så var mannen tvungen att hålla reda på var han och hans "flock" höll hus annars skulle "flocken" svälta ihjäl om han inte kom tillbaka. Detta nedärvdes genom generationernas smältdegel och hamnade i ryggmärgen hos i första hand mannen som ju kunde få vandra långt i jakten på mat åt familjen.

I "den nya tiden" har vi ju detaljerade kartor, kvalificerade kompasser, GPS och annan navigationsutrustning att luta oss mot men när den kedjan brister, det är då det går "åt skogen" på allvar. Jag försöker använda så lite hjälpmedel det bara går och oftast har jag inget annat än bara bilden av kartan eller sjökortet i huvudet när jag sticker ut. Både karta, kompass, sjökort och GPS finns med men används väldigt sällan och hittills har jag inte använt GPS mer än att ta reda på när jag passerat farleden jag måste korsa och AIS för att veta att inget lastfartyg korsar min rutt.

 

[joanna]

(...) Ett av de mest signifikanta resultaten vi fick var på frågan "kan du spontant utan kompass peka ut väderstrecken just nu". Män hävdade i 75 % av fallen att de kunde det. Hos kvinnor var 25 %. Vad handlade det om egentligen? (...)

Kollade ni att de verkligen kunde göra det, eller bara att de trodde sig kunna? Det är ju ev. skillnaden mellan de bägge utfallen som hade varit intressant, och kanske delvis gett svar på dina frågor.
Jag är arkitekt och har fått syssla mycket med just människans förhållande till det fysiska rummet. Grovt sett lär det finnas en statistisk skillnad på spatial förmåga mellan könen, men börjar man analysera detta närmare så kommer det fram intressanta nyanser, t ex att män och kvinnor (återigen statistiskt sett) använder sig av lite olika orienteringsstrategier. Män kan ha bättre uppfattning om längden på tillryggalagda gångsträckor och på de riktningsförändringar de gjort, medan kvinnor bättre minns "hur det såg ut på vägen", och därför i större utsträckning förlitar sig på visuella hållpunkter och landmärken.

Men, som sagt är detta statisktiska skillnader, och i vår familj är det så att min mamma, jag själv och mina bägge döttrar haft ovanligt bra lokalsinne, medan både min pappa och min sambo varit totala katastrofer i det avseendet. Jag själv är på ett "manligt"(?) sätt dålig på att minnas detaljer på vad jag såg på vägen, men bra på att registrera riktningsförändringar.
Vad som är arv och vad som är miljö är väl både omöjligt och kanske lite meningslöst att dividera om, men kanske är en tankeställare att de bägge hopplösa herrarna växte upp utan särskilt mycket till "rumslig frihet".

 

[Skogens narr]

Nu var ju detta enkäter som fylldes i anonymt. Men hade vi haft möjlighet att kolla huruvida de verkligen kunde peka ut väderstrecken så hade det varit enormt intressant att se resultatet. Tror inte vi hade haft en sådan slagsida till männens fördel då.

 

[Teknikern]

Tror inte jag heller för vi män är ju "oövervinnerliga" iom. alla avancerade tekniska leksaker som vi älskar att omge oss med, men när batteriet är slut eller kompassen rostat fast och kartan förvandlats till pappersmassa, det är då paniken tar över för dom flesta. Däremot har jag den uppfattningen att kvinnor har förmågan att "tänka utanför boxen" och vara kreativa på ett helt annat sätt när det skitit sig.

 

[thureb]

Lokalsinne

är komplext.

http://illvet.se/klaus-wilhelm/utan-riktmaerken-gar-alla-maenniskor-i-cirkel-0
Kolla GPS-spåren mycket informativa!

http://illvet.se/klaus-wilhelm/rattors-lokalsinne-aer-oeverlaegset-0

http://www.med.lu.se/eric_k_fernstr...nordiska_priset/2010/forskning_om_lokalsinnet

Thure

 

[joanna]

Extremt fascinerande, tack för länkarna! Vi människor är ju så utpräglat visuella, faller de signalerna bort är vi helt hjälplösa. Man skulle ju vilja veta, om råttornas gitterceller fungerar mer oberoende av synintrycken (t ex med hjälp av deras muskelminne vid förflyttning), eller om det också i det fallet handlar om ett samspel?

 

[Kal-P-Dal]

Vilse är vardagsmat!

Ganska kul att läsa om detta med att gå vilse. För de flesta verkar det vara enstaka tillfällen och dessa beskrivs som anekdoter.
För mig är det vardagsmat och jag kör fel med bil, cykel, båt och även till fots. I staden (vilken som helst), i skogen, på mässparkeringen, i ICA-Maxi, på flygplatser osv.
Jag har för det mesta bara ungefärlig koll på var jag är. Eftersom "vart jag ska" är mycket exaktare definierat blir det problem.
Karta, kompass, GPS och planering i förväg krävs alltid om jag inte ska tillbringa massor av tid i pannkakan.
Jag gillar tunnelbanor, då blir det lättnavigerat. Bussar innebär alltid en osäkerhetsfaktor.
Hade ett jobb i Holland för några år sen. Skulle flyga till Schiphol, hyra en bil, köra ca 10 mil till någon håla, göra jobbet, köra tillbaks och flyga hem igen. Inte så kul att köra bil i Holland! Motorvägar, jättelika trafik-karuseller, avancerade rondeller, skyltar åt alla håll. Väderstrecken försvann inom 15minuter efter att jag hyrt bilen. Utan GPS:en hade jag irrat runt där fortfarande.
Klart jag lyckades köra fel ändå men GPS hjälpte mig tillbaks på rätt spår.

Håhåjaja...

thomas

 

[joru]

Mycket intressant att se länkarna. Erfarenhetsmässigt är det väldigt svårt att gå rakt men det går att göra någorlunda så länge man ser. Även i mulet väder går det att sikta mot ett träd, en klippa eller en sjö, samtidigt som man lägger på minnet hur platsen man lämnar ser ut. Troligen något som vi var bättre på förr, innan kartan och kompassens tid, kräver ett minne för detaljer som moderna människor kanske inte längre odlar...

...har också gått efter ljud en gång i vintras, utanför Knivsta, och slogs av att förflyttningen i princip gick i zick-zack, liksom trevande tills gatubelysningen tog över och de sista hundratalet meter undangjordes raskt. Pannlampa är ibland bra att ha .

//J

 

[joanna]

Känner igen mig, min annars hyfsade inre kompass blir helt utslagen i brist på synintryck. Jag har ofta undrat över hur detta fungerar för av födsel blinda personer, för mig verkar det i alla fall krävas ett visst minimum av visuella hållpunkter. Pannlampa med viss räckvidd går bra, men blir allt bara vitt i tät dimma när jag åker skidor, kan jag inte ens hålla balansen, för att inte tala om orienteringen. Skulle som sagt vara intressant att få reda på hur detta funkar för råttorna .

 

[Teknikern]

Kan man knepen så kan man navigera i dimma utan kompass för vågorna kommer från samma håll på ett ungefär och med lite träning kan man se att det är aningen lite ljusare åt ett håll. Mörker och dimma, ja där har man bara vågorna att sikta med men man kommer ganska rätt bara man törs lita på intuitionen. Med kajak är det ännu lättare för då hör man ju bränningarna också.

Ni minns väl farbror Melker i Saltkråkan, "Mina barn är ute i den där gröten" och Tjorvens "Gröt är äckligt!"