Här.
Det är en sen Haglöfs Scout. De såldes 'internt' inom Scoutrörelsen (via Frilufts-
magasinet tror jag) och hade ursprungligen stålramen men fick med tiden den
där svetsade rundrörs-aluminiumramen istället.
Skillnaden mot t.ex. Skarja var en mängd förbilligande förenklingar som snölås-
brist, färre fickor, inget avbärarbälte (såna kunde köpas till ur det vanliga Haglöfs-
sortimentet) mm, mm.
Reparationssvetsningen är jag inte förvånad över, det är svårt att svetsa aluminium
snyggt - och det var
INTE enklare förr! Nuförtiden finns mycket bättre TIG-svetsar
än vad som fanns för 30+ år sedan. Och svetsade aluminiumramar, med okända
legeringsinnehåll i godset, gör det
INTE lättare!
Det fanns en anledning till varför Haglöfs
nitade sin Grönlandsram, det var helt
enkelt tåligare och i längden starkare. Men det krävde fyrkantiga aluminiumrör
för att nitningen, med
en nit i varje fog, skulle bli bra. Och det vet vi ju nu, långt
mer än 50 år senare, var det
RÄTTA beslutet. Ännu vet ingen hur gammal en sån
Grönlandsram, som inte överlastas rent absurt, kan bli. Håller man sig under sådär
40-45 kg så klarar sig nitningarna bra... Flexningarna i nitskarvarna är, hållfasthets-
mässigt, mindre påtagliga än motsvarande rörelser i svetsade skarvar. [
Det är
nog även skälet till att Haglöfs
INTE fäste sina axelremmar med borrade hål och
låsbara nitar som andra gjorde: det hade helt enkelt varit att be om sprickor etc.
i de då försvagade ramskenorna...]
När argonsvetsade rundrörsramar flexar under
TUNG överlast - bildas med tiden
utmattningssprickor i rörets aluminiumgods
alldeles intill det vid svetsningen upp-
hettade området - och med tiden blir sprickorna för stora så ramen brister där.
Det hände med min CampTrailsrygga (ursprungligen köpt till tågluffen 1971) men
har aldrig hänt med någon av alla de olika Grönlandsramar som passerat förbi mig
under åren...
/Odd