En januari för tre år sedan snöade det sex dagar i rad i Chamonix. Den sjunde dagen var prognosen sol och -5. Alla klubbar stängde kl 21 kvällen innan och vi laddade hårt för ett par härliga turer från Aiguille du Midi.
Men kabinen had fått problem med vajern och vi blev stående 8:30 och anade att "alla" redan åkt till Grands Montets så vi tog oss snabbt upp på Le Brevent och hade en så underbar dag att vi glömde lunchen. Kl 16 på eftermiddagen började vi fundera på "sista åket". En amerikan berättade att det fanns en tur ner på baksidan som skulle vara bra (långt från civilisationen) och vi satte av (med skin, spadar, lavinutrustning och en extremt detaljerad alpinkarta för Aiguille du Midi som vi skulle ha åkt på...). Resonemanget var att "ner kommer man alltid".
Första 800 höjdmeterna var underbara. Sista 1000 höjdmeterna var ett helvete. Det är svårt att förklara men om ni tänker er extremt branta berg med tät snårskog kombinerat med klippor och stup på ibland mer än 50 meter. Att åka skidor var inte att tänka på (alldeles för för tät vegetation) och utan skidor blir det jobbigt i 1,5 meter lössnö. Så det var bara att krypa ner för berget.
Mannen som reparerade mina skidor dagen efter (hål rakt igenom efter ett hopp från klippor) sa att vi omöjligt kunnat ta oss från Le Brevent till Servoz som byn cirka 3 mil bort heter. Han sa att många nordbor försökt men att alla blivit hämtade med helikopter.
Kl 22 var vi helt slut och det kändes som om vi var nära att ge upp och gräva ner oss för att invänta nästa dag. Men utrustningen var begränsad till skalplagg och underställ så vi anade att det kunde bli kallt och när vi fick se en strimma ljus från byn vid horisonten tändes ett hopp att komma fram.
Vi tog oss hela vägen mellan kl 16 på eftermiddagen och kl 04 på morgonen dagen efter. Fullmånen och det klara vädret gjorde det möjligt att "krypa" ner. Ett par fall när fästet släppte under oss och ett par riktigt höga hopp krävdes men vi tog oss ner. Hela dagens kost bestod av en Snickers per man och smältvatten. Vi var helt slutkörda när vi gled in i Servoz efter 12 timmars hårt kroppsarbete. Hur vi tog oss de tre milen tillbaka till lägenheten är också en ganska lång och rolig historia med den får inte plats här eftersom den inte är så "dum".
När vi dagen efter tittade på kartan och såg höjdmarkeringarna gå i hop till tjocka streck som markerar stupen längs hela bergssidan så förstod vi vad mannen i skidboden menade.
För första gången i livet var jag rädd för att dö. Det positiva med det är att alla andra bekymmer är mycket mindre i livet samtidigt som jag verkligen tar mig tid för vänner och fritid.
Men jag åker aldrig mer utan karta på okända berg...
Men kabinen had fått problem med vajern och vi blev stående 8:30 och anade att "alla" redan åkt till Grands Montets så vi tog oss snabbt upp på Le Brevent och hade en så underbar dag att vi glömde lunchen. Kl 16 på eftermiddagen började vi fundera på "sista åket". En amerikan berättade att det fanns en tur ner på baksidan som skulle vara bra (långt från civilisationen) och vi satte av (med skin, spadar, lavinutrustning och en extremt detaljerad alpinkarta för Aiguille du Midi som vi skulle ha åkt på...). Resonemanget var att "ner kommer man alltid".
Första 800 höjdmeterna var underbara. Sista 1000 höjdmeterna var ett helvete. Det är svårt att förklara men om ni tänker er extremt branta berg med tät snårskog kombinerat med klippor och stup på ibland mer än 50 meter. Att åka skidor var inte att tänka på (alldeles för för tät vegetation) och utan skidor blir det jobbigt i 1,5 meter lössnö. Så det var bara att krypa ner för berget.
Mannen som reparerade mina skidor dagen efter (hål rakt igenom efter ett hopp från klippor) sa att vi omöjligt kunnat ta oss från Le Brevent till Servoz som byn cirka 3 mil bort heter. Han sa att många nordbor försökt men att alla blivit hämtade med helikopter.
Kl 22 var vi helt slut och det kändes som om vi var nära att ge upp och gräva ner oss för att invänta nästa dag. Men utrustningen var begränsad till skalplagg och underställ så vi anade att det kunde bli kallt och när vi fick se en strimma ljus från byn vid horisonten tändes ett hopp att komma fram.
Vi tog oss hela vägen mellan kl 16 på eftermiddagen och kl 04 på morgonen dagen efter. Fullmånen och det klara vädret gjorde det möjligt att "krypa" ner. Ett par fall när fästet släppte under oss och ett par riktigt höga hopp krävdes men vi tog oss ner. Hela dagens kost bestod av en Snickers per man och smältvatten. Vi var helt slutkörda när vi gled in i Servoz efter 12 timmars hårt kroppsarbete. Hur vi tog oss de tre milen tillbaka till lägenheten är också en ganska lång och rolig historia med den får inte plats här eftersom den inte är så "dum".
När vi dagen efter tittade på kartan och såg höjdmarkeringarna gå i hop till tjocka streck som markerar stupen längs hela bergssidan så förstod vi vad mannen i skidboden menade.
För första gången i livet var jag rädd för att dö. Det positiva med det är att alla andra bekymmer är mycket mindre i livet samtidigt som jag verkligen tar mig tid för vänner och fritid.
Men jag åker aldrig mer utan karta på okända berg...
