Rookie på Bigwall!

Reseskildring Norge, Haegefjell i Nissedal.

Av: undersidan

För nio tio år sedan följde jag med min äldre bror Peter på en klättertur till vårdkaseberget vid Fituna. Jag hade aldrig tidigare varit i kontakt med sporten annat än det lilla jag sett på TV och var väl en smula tveksam till att min bror verkade ha suicidala tankar. Varför skulle han annars börja med en så livsfarlig sport...

Klätterturen gick bra Peter och en kompis till honom klättrade på för fulla muggar hela dagen och jag satt med den ovane betraktarens stela nacke och tittade på. Det var riktigt spännande och klimax var när jag såg brorsan falla cirka tre meter på en ytte-pytteliten kil som bromsade fallet. Plötsligt insåg jag att det kanske inte är så himla farligt med klättring, i alla fall inte om man gör rätt.

Såld på klättring
Dagen började gå mot sitt slut och jag skulle få prova att fira mig ner i avgrunden (10-11 meter). Efter lång tvekan och fippel med snören och sånadärninga hakar lyckades jag ta mig ner helskinnad... jag var såld!

En vecka senare hade jag köpt sele, skor, 9 kilar i olika storlekar, en friend (för den såg ball ut) slingor och slingpar, en massa karbiner och skruvkarbiner, hink och åtta, en riktikt häftig kritpåse och ett 50 meter långt statiskt(!) rep.
Sen började flera års ihärdigt klättrande och två utnötta rep och ett antal replagskompisar senare hade jag blivit riktigt vass, speciellt på tunna svaturer (har aldrig varit något muskelknippe). Min största bedrift var andreman på en 7-/7 tur i Eskilstuna, och tankar på större väggar började ta form.

Drömmar om Nissedal
Vid det här tiden (1995) hade jag sedan en tid prenumererat på den eminenta tidningen Bergssport och en dag damp det nya numret ner i brevinkastet. Det tog inte lång stund innan jag satt som hypnotiserad och gång på gång läste artikeln om 400 meter fjällvägg i Norge, närmare bestämt Haegefjell vid Nissedal. För varje gång jag läste artikeln blev jag mer och mer medveten om vad som måste hända. Jag måste börja leda och inte köra så mycket topprep, jag måste lära mig hur en bra standplats sätts upp, Jag måste ringa Magnus och vi måste åka dit..

Magnus var inte svårövertalad och senare samma sommar hyrde vi oss en bil på Statoil och drog till fjells..
Tidigare under sommaren hade jag beställt Nissedalsföraren från en klätterklubb i norge och med den, KAK's vägatlas och artikeln i Bergssport hittade vi infarten till fjellet. Enligt artikeln skulle man lägga en slant vid vägbommen vilket vi lydigt gjorde.

Storvägg möter fåniga flin
Exalterade av att vara så nära men samtidigt frustrerade av att långsamt skumpa fram på den ganska dåliga skogsvägen, närmade vi oss sakta berget som då och då skymtade mellan träden. När vi till sist kom fram till bron satt vi andäktigt stumma, fånigt flinande och bara tittade på 400m x 2km grå, massiv VÄGG!! Det dröjde inte innan var kastat oss ur bilen och dansade krigsdans, men vi var dock en smula förvånade för i artikeln stod att ibland kunde det vara kö till bergets mest populära led "Via Lara" grad 4 (tror jag det var) och vi var helt ensamma, det fanns inte några andra på plats.

Glada i hågen slog vi upp vårt tält och lagade en sen middag och medan dagen tog slut blev vi mätta och belåtna. Efter att ha blaskat av oss "vägdammet" i bäcken satt vi och värmde oss framför en liten brasa. Vi diskuterade, som så många gånger tidigare under sommaren, replängder och standplatser med näsan över föraren, titt som tätt åkte även, det nu ganska nötta, numret av Bergssport fram för att jämföra olika information. Det hann bli ganska sent innan vi kom i säng.

Vi vaknade oroligt under natten av en liten regnskur, men den var över fortare än man hinner säga "Konstantinopolitansk kontrabasfiolsfoderalsmakares gesäll" och vi somnade om och sov sött, med drömmar om ultimat bigwallklättring, tills väckarklockorna kastade oss av berget och tillbaka ner i sovsäckarna..

"Uppdags!" hojtade Magnus glatt och kastade sig ner till bäcken för att hämta vatten till kaffe och gröt.
Efter en snabbt avklarad frukost diskade vi och plockade i ordning lägret. När allt var klart drog vi på oss allt skrammel, la några slingor över ena axeln och poserade så där lite lagom casual framför kameran innan vi påbörjade anmarshen mot insteget.

Posera först, klättra sedan
Att hitta insteg med hjälp av en ganska schematisk förare visde sig vara lättare sagt än gjort men efter en hel del dividerande kom vi fram till att "den tydliga spricklinjen" som nämndes i artikeln borde vara den som vi just stod vid så vi gjorde oss i ordning att besegra monstret.

Jag fick äran att ta första repan på den helt natursäkrade leden och efter bara några minuter i det vackra sensommarvädret anlade jag dagens första stand. "Kolla kilar, skruvkarbiner, slingor, klämrisk vid fall.. allt ser bra ut" tänkte jag och ylade ner till Magnus "LÄGG AV!".
Svaret "REP FRITT" svajjade upp till mig som en svag bris och jag började ta hem det lilla slack som behövdes innan Magnus meddelade "REP SLUT".
Fram med hinken, klipp i en ny skruvkarbin och "SÄKRING KLAR". En kort stund senare kommer Magnus upp till mig och vi gratulerar varandra till dagens första repa... Magnus tur att leda denna gång och halvvägs upp på replängden började några regndroppar falla.

Lite vatten har ingen dött av
När allt var klart däruppe kopplade jag loss standsäkringarna och jobbade mig metodiskt upp till Magnus i vad som nu skulle kunna betecknas som ihållande regn. "Fint väder vi har va?" flinade jag när jag så en sur (både bildligt och bokstavligt) Magnus. Vi satt en stund i regnet och dryftade om vi skulle backa och prova senare eller om vi bara skulle köra på. "F-n, vi é väl inga kärringar heller" och "Lite vatten har ingen dött av" var väl de största argumenten till att fortsätta. Trots att det ihållande regnet nu bytt skepnad till störtskur halkade vi oss vidare upp på berget, på vissa håll fick vi göra ganska stora traverser för att undvika det som i det närmaste liknade vattenfall och efter fyra timmars klättrande hade vi bara kommit halvvägs upp.

Jag började kraftigt ångra mitt klädval för dagen. Man säger ju att vanans makt är stor och Stockholmsklättrare som jag är har jag inte nött på klippor högre än 30-40 meter. Men förnuftet borde ändå sagt att bomulls T-Shirt och dito knälånga shorts kanske gör sig bäst när man är hemmavid.. Nåja det var sent att fundera på det nu och trots att jag började känna mig nedkyld, framför allt i fingrarna, så gick det ganska bra... tills jag, som andreman, kom upp till det som kom att bli sista standplatsen. Där ser jag Magnus sitta på en hylla men vid en snabb efterforskning ser jag inga standplatssäkringar. Expresshisskänsla i magen var bara förnamnet, "Va f-n" utbrast jag, "har du inte säkrat upp dig??" Det visade sig att han hade det, med en slinga runt den sten han satt lutad mot, men det var också det enda. Efter att chocken lagt sig började vi diskutera om det verkligen var läge att fortsätta uppåt och vi kom fram till att det skulle ta minst fyra timmar till toppen plus kanske ytterligare fyra timmar extra att vandra ner från toppen tillbaka till lägret. Då vårt matförråd, som redan från start var litet (två bananer och en snickers var), nu var slut kändes åtta timmar inte så lockande. Så tanken på att fira sig ner började ta form.

------------------------------------------------
DET SOM NU SKALL BESKRIVAS ÄR INTE PÅ
NÅGOT SÄTT ATT REKOMMENDERA!!!
------------------------------------------------

Omvänd ledning
Med kylslöa hjärnor gick vi igenom hur det måste gå till, vi hade nämligen aldrig firat ner från högre klippor än att ett dubbelvikt rep räckte. Eftersom vi inte ville offra någon utrustning tog planen till slut form den såg ut som följer:

1. Säkraren firar med sin repbroms ned kamraten
2. Under nedfärd sätts säkringar och repet klipps i
3. När repet är slut anlägger den nedfirade stand
4. Den övre säkraren river sin stand
5. Klättrar nedåt och plocka med kilar och dyligt.

Det vill säga en slags omvänd ledning. Vi tyckte att det gick ganska bra trots allt men det var först när vi till sist stod vid insteget till "Via Lara" efter ytterligare fem timmar (totalt nio timmars klättring) och regnet fortfarande öste ner som vi började känna efter hur vi mådde. Skakande av köld och väta, hungriga och trötta stapplade vi oss tillbaka till lägret med endast två mål. Äta och Sova!

Vid lägret stod inte allt rätt till, sovsäckar och liggunderlag flöt omkring i centimeter högt vatten inne i tältet. Det blev droppen, vi lät allt vara kvar i tältet och slet i stället upp alla tältpinnar, buntade ihop hela köret och pressade in allt i bagageluckan på hyrbilen. Sova var alltså uteslutet. Istället startade vi bilen och slog på värmen på max.
Efter en stund kom den efterlängtade varmluften från fläktaggregatet och ombytt till torra kläder med några mackor i magen, började livet kännas lite mer drägligt igen.

Adjö Norge
Klättersuget och självförtroendet hade dock fått sig en rejäl knäck och det blev ingen mer klättring i Norge. Efter ett kort samtal med några lokala klättrare som kom i en Volvo-kombi, styrde vi kosan hemåt och har till dags dato heller inte gjort ett återbesök..

Jag har skrivit denna berättelse tidigare här på Utsidan, för många år sedan, och min bror som är en mycket mer aktiv klättrare än jag träffade en dag på några killar som hör talas om två galningar som försökt sig på Via Lara i norge med varsinna två bananer och en snickers i bagaget. Men det bjuder jag på.

Jag är nämligen av den uppfattningen att en minnesrik resa inte alltid är solig och fin eller en dans på tagglösa rosor. En riktigt misslyckad klättertur i Norge är i alla fall en av mina mest minnesrika resor jag gjort. Eller var den så misslyckad egentligen? Jag överlevde ju i alla fall och kan låta andra lära av mina misstag, jag lärde mig också en viktig läxa; Ska man klättra storvägg utan erfarenhet bör man ha med sig en lokal guide eller någon som åtminstone klättrat multipla replängder tidigare.

Klättring fortsatte att vara ett brinnande intresse under många år, men vartefter klätterkompisarna slutade blev det svårare och svårare att få med sig någon att klättra med, lösningen var att introducera nya kamrater som lyckades hålla intresset i liv i ett år eller så sen slutade dom också..

Till slut tappade jag gnistan själv och har i skrivande stund inte hängt på klippa eller ens innevägg på ett och ett halvt år.

Har en liknande story om kajakpaddling i stockholmsskärgård men den tar jag en annan gång ;-)

/Ola
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2003-02-22 13:40   Kotten
Betyg: 4
Kul story. Har själv liknande erfarenheter av just Nissedal, men i mitt fall blev jag så taggad att jag återvända för att sedan göra några av de turerna. Kul att läsa, i alla fall, klätternörd som man är. :-)
 
2003-02-22 17:08   Lorre2
Betyg: 5
HA!
Suveränt!
Skynda dig att lägga ut kajakhistorien!!
 
2003-02-24 08:44   bhans
Betyg: 4
Kul att läsa, Strongt att besluta att vända, dock borde du någon gång ta revansch på berget. Ser framemot kajakstoryn
 
2003-02-24 14:07   mellgren
Betyg: 5
;-D
 
2003-03-07 11:34   anilson
Betyg: 5
otroligt underhållande, tack för den bjudningen, - AN
 
2003-03-24 12:22   poa33
Betyg: 1
Allvarligt talat, att vända på Via Lara pga regn, är det något att skriva en så här lång artikel om????
 
2003-03-31 16:15   cliff_hanger
intresant
 
2003-07-22 13:32   drBlom
Betyg: 5
Mycket tänkvärd och lärande artikel. Jag har aldrig klättrat Bigwall men är snart där och har förhoppningsvis lärt mig saker som jag inte tänkt på.
 
2003-10-25 16:02   med
Det är ju Via Lara man klättrar OM det regnar!!!
 
2004-07-27 18:26   undersidan
Visade sig att det inte var ViaLara, som vi tänkt... det var en helt annan och betydligt svårare led. Men det kvittar :-)
 

Läs mer

Vandring på Island. Lederna som vandrades var Laugavegur och Fimmervörduhls. Bergsklättring och glaciärvandring. 3 kommentarer
Lägret är ett samarbete mellan Matilda Söderlund och Haglöfs för att göra klättring mer jämställt.
2020 skrev Karl-Johan Piehl här på Utsidan denna guidebok på engelska. Nu kommer en uppdaterad och rejält utökad version på svenska. Var med och ... 1 kommentar
Visst är det smidigt med färdiga frystorkade rätter på turerna men att torka och göra sina egna rätter är inte särskilt svårt. Planera lite och prova ...
Sommaren 2013 gjorde André tillsammans med en god vän ett försök att bestiga Pik Lenin i Pamirbergen. Dåligt väder tvingade dem att avbryta ... 1 kommentar

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.