Vilse på Urupukapuka

Mark och Pauline bor utanför Paihia i Bay Of Islands och driver ett litet kanotcenter där  Pauline är infödd Nya Zealändare, men Mark kommer ursprungligen från Hawaii och har även levt en stor del av sitt liv på amerikanska stillahavskusten.

Kent och Yvonne bor i Seattle och har tagit med sina kajaker på semester i Nya Zealand. Själv är jag en kajakpaddlande svensk, som flytt mina istäckta hemmavatten för några månader. Vi fem sammanförs av en slump och äter middag i Mark och Paulines car-port. Pauline ska leda en "tjej-tur", så Mark har några dagar disponibla för paddling på egen hand. Han bestämmer sig för att ta med mig, Kent och Yvonne runt Cape Brett.

Det har regnat ihärdigt i ett par dagar nu. Det är visserligen varmt, men allt är grått och drypande vått.  Kent, Yvonne och jag hyr en liten stuga på campingen i Russell och hänger upp våra tält under altantaket, i förhoppning att kunna få dom hyfsat torra till i morgon bitti. Våta kläder åker in i torktumlaren och vi knallar ner till byn för att proviantera för fem dagars paddling.

Vi ger oss iväg i arla morgonstund, för att åka och parkera min bil vid vår planerade landstigningsplats på östsidan av den udde vi ska paddla runt. Det blir en ganska dryg färd på små kurviga vindlande grusvägar och min gamla Ford kränger och klagar vilt. Under tillbakaresan i Kent och Yvonnes betydligt nyare bil, lyckas jag rent av nicka till en stund.

Vi möter Mark, Pauline och hennes tjejer i Hauai Bay, packar, sjösätter och paddlar de tre kilometrarana ut till Urupukapuka Island. Ön är ett naturreservat och det finns en liten stugby, där Pauline har hyrt stugor åt sig och tjejerna. Vi andra har tälten med oss, så vi slår läger ett par vikar längre österut. En alldeles lagom dyning rullar in mot Urupukapukas nord-östvända kust och tanken är att vi ska tömma kajakerna på packning och ägna eftermiddagen åt att tumla runt där, bland stenar och grottor.

När vi sitter på stranden och äter vår lunch, dyker ett gäng delfiner upp runt udden. Dom leker en stund i viken, bara ett par hundra meter från oss och som vanligt när jag ser delfiner, blir jag glad och tokig. Jag vill paddla ut dit och leka med dom, men deras färd går vidare innan jag hunnit avsluta min måltid.

Det är c:a 15 kilometer runt Urupukapuka. Första hälften -där dyningen rullar in- tar oss nästan två och en halv timma att avverka. Andra hälften, inte mycket över en timma.

Kusten här består till största delen av svart lavaberg, täckta med gigantiska och sylvassa havstulpaner.

Mark och jag paddlar rotationsgjutna plastkajaker, men Kent och Yvonne har sina glasfiberlådor och får vara lite försiktiga med grundstötningar. Man kan nog lätt riva sönder ett skrov på dessa klippor. För att inte tala om det egna skinnet! Vi har iallafall hjälmar på oss när vi hals över huvud ger oss hän åt rockhoppandets glädjesprång.

Rockhopping är kul och spännande. När jag får till tajmingen rätt och med skummet yrandes runt öronen, skjuts iväg runt stenarna, fylls jag av sprudlande glädje. Dock har jag ännu inte så mycket erfarenhet, att jag snabbt kan bedöma vattnets väg och vad det kommer att ha för effekter på min kajak. Dessutom är jag ovan vid den -för mig- kolossala supertanker jag paddlar.

Det gäller alltså att avvakta. Titta noga hur vågorna rör sig. Vänta på "den sjunde" och se vad som händer då. Fundera; vart kommer den där brytande vågen att föra mig? Hur ska jag placera kajaken för att inte sköljas upp på klipporna? Behöver jag paddla snabbt igenom, eller kan jag dröja lite där inne, för att fånga en våg som går åt ett annat håll?

När jag så har fattat mitt beslut, försöker jag att genomföra det utan att tveka någonstans på vägen. Jag frågar mig nästan alltid om jag verkligen gjort rätt bedömning, men de gånger jag börjar tveka halvvägs igenom, så går det i allmänhet åt pipan.

Kvällen skall ägnas åt BBQ med Pauline och tjejerna.

När jag inser att Mark, Kent och Yvonne har beslutat sig för att paddla över till deras vik, står jag redan färdig att gå, iförd torra kläder. Dessutom vankas vin till middagen och jag tycker inte om tanken på att paddla tillbaka i mörkret med en halva rödtjut innanför västen. Så jag går och dom andra paddlar.

Mark och Pauline är fantastiska kockar och i afton bjuds grillad kyckling med många tillbehör. Bland annat ostron. Råa för de som så önskar. Välgrillade för mig, tack!

Efter denna uppsluppna fest, är det dags för oss fyra att bege oss hemåt till våra tält. Mark, Kent och Yvonne paddlar, som sagt. Själv travar jag iväg upp för den första kullen. Det handlar om ett par, tre kullar med några skogspartier emellan. Det är kolsvart och duggregnar. Jag är iförd ett tunnt bomullslinne, tights och Tevasandaler och bär på en pytteliten Mag-Lite ficklampa. Jag har norra Europas sämsta lokalsinne. Det kan bara gå på ett sätt!

Jag trodde nog att jag var på väg åt rätt håll, men så vitt jag minns, var inte skogen så här tät när jag gick hit. Bäst att korrigera kursen lite.

Hoppsan, här var det brant! Jag vänder tillbaka en bit och försöker åt ett annat håll.

Nu är jag inne i skogen igen och ser inte ett dyft. Vänta nu, här går det ju en stig och plötsligt befinner jag mig ute på en udde.

Nere till höger kan jag nu se stuganläggningen, som ligger där och lyser. Och någonstans till vänster ett par vikar bort, står mitt tält, innehållandes en varm torr sovsäck.

Om jag bara kunde komma ner till strandkanten och följa den, så skulle jag inte kunna missa mitt mål. Men för att komma ner till strandkanten, skulle jag behöva forcera snårig djungelvegetation i 45 graders lutning och det är mer än jag fixar i denna ringa belysning.

Och på tal om belysning, så börjar ficklampan bestämt att mattas. Utan lampan är jag chanslös. Det är svart som i en kolsäck och jag börjar undra om jag ska behöva tillbringa resten av natten under en gran.

Jag bestämmer mig för att försöka hitta tillbaka till byn, innan batterierna slutgiltigt ger upp.

Jag försöker spara på batterierna, genom att lysa ut en riktning, släcka lampan och därpå snubblandes och halkandes ta mig i den riktningen en stund.

Jag har tillbringat över en timme där ute i mörkret, när jag slutligen rutchar ner för grässlänten och landar i stugbyn.

Jag går ut och ställer mig under lyktorna på bryggan, i förhoppning att dom andra ska komma och leta efter mig.

Ingen kommer.

Dom kanske bara gick och lade sig när dom kom tillbaka. Inte tänkte på om jag också var tillbaka.

Det duggregnar fortfarande och jag börjar känna mig lite frusen i mitt tunna linne.

Jag går in och använder stuganläggningens toalett och finner till min stora glädje att där finns en handtork. Mina kläder får sig en omgång i den varma fläkten. Mitt skinn torkar också snabbt och allt käns genast mycket bättre.

Jag går in och sätter mig på en stol i köket, lägger huvudet på bordet och somnar.

Jag har troligtvis inte sovit mer än ett par minuter, när Mark och Kent skrattande klampar in i friden.

Dom har varit oroliga. Sprungit runt i skogen och ropat på mig en god stund. Gått tillbaka ner till campen, för att se om jag dykit upp. Ut och ropat igen och slutligen bestämt sig för att gå ner till stugbyn.

Mark och Kent har inte norra Europas sämsta lokalsinne, för ingen av dom är Europé, så straxt ligger jag äntligen i min sovsäck.

Sällan har jag njutit så, av just detta.

Det är hyggliga kompisar jag har. Dom låter mig sova tills jag vaknar av mig själv.

Den vidare färden skall gå norrut, utmed västsidan av den halvö som utgör Bay Of Islands östra avgränsning. Hängde Du med på det?

Det blir en lång paddeldag. Hela 20 kilometer skall avverkas och det är många grottor och mycket rockhopping som skall klaras av, innan vi landar på Cape Brett.

Jag har ett något kluvet förhållande till grottor.

Å ena sidan blir jag lite orolig att dom ska rasa in över mig. Eller att jag ska bli insköljd och pulveriserad emot dess botten.

Å andra sidan är det en helt fantastisk värld som lockar mig där inne.

Sidoväggarna höjer och sänker sig bredvid kajaken. Visar upp hela sitt register av olika färger. Violett, grönt, gult, olika nyanser grått, och högst upp svart.

Nedre halvan täcks av havstulpaner, snäckdjur i olika utföranden, sjöstjärnor och en del havsvegetation.

Taket närmar sig i ultra rapid och jag sitter där och hoppas att det skall besluta sig för att vända uppåt igen, innan det trycker ner mig i vattnet.

I nästa ögonblick spottar grottan från sitt inre, en vit skummande dusch över sin inkräktare.

Och hela tiden gurglar, puffar och ekar den.

Jag kan inte motstå detta skådespel, så det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig in där. Gång på gång.

Ser det för vilt ut där inne, låter jag dock skräcken segra och betraktar det hela på behörigt avstånd. Vissa av grottorna ligger helt öppna för dyningen, andra ligger i skydd och är lugna och fina.

Landstigningsplatsen på Cape Brett ligger inte på den mest skyddade plats man kan tänka sig.

Vi sitter en god stund och betraktar vågorna som sköljer över den lilla betonghyllan, för att sekunderna senare lämna hyllan en meter över vattenytan. Diskuterar olika möjligheter att ta oss iland. Säkraste sättet vore nog att hoppa ur kajakerna och simma iland och vi har nästan beslutat oss för att det är så det får bli, när Mark utbrister: "Nej tusan! Jag försöker en torrare variant."

Han lyckas över förväntan och vi andra blir inspirerade av hans framgång.

Succén blir 75%-ig. Endast Yvonne får sig en simtur.

Man får inte tälta på Cape Brett, så vi har bokat sängplatser i fyrvaktar-stugan.

Trappan som leder dit, är över 200 meter lång i kraftig stigning. Det blir ett par vändor med packningen, så benen skakar och magarna mullrar, när vi äntligen är på plats.

Vi sitter en stund och pustar ut och njuter av den vidsträckta utsikten över havet och Motukokako Island.

Våra blickar fångas av en jätte-flock med mås och havssula som flyger om varandra, alldeles nere vid vattenytan.

Det visar sig vara ett fiskstim som plaskar runt under fåglarna. Kalasmåltid, med andra ord!

Men döm om vår förvåning, när det dyker upp en haj på skådeplatsen!! Den kastar sig gång på gång upp mot fåglarna och bidrager ytterligare till det kaos som redan rådde där i vattenytan.

Så vitt vi kan se, lyckas dock inte hajen med att infånga någon fågel.

Efter en något vådlig, men utan tillbud genomförd sjösättning, paddlar vi nästa morgon vidare runt halvöns spets och sedan söderut på halvöns östsida.

Denna sida vätter ut emot öppna havet. Next stop Chile.....

Rockhoppingen är här bitvis så vild att till och med Mark och Kent avstår.

Vi paddlar rakt över en av vikarna och det är nästan kav lugnt här ute på djupt vatten.

Yvonne och jag paddlar sida vid sida och snackar om ditt och datt. Straxt framför oss gör Mark och Kent detsamma.

Plötsligt ropar Yvonne: "Kolla där! En fena!" Det är faktiskt en hajfena där, som följer efter Mark och Kent på bara en halvmeters håll.

Det är förmodligen Yvonnes röst som får hajen att kvickt vända och dyka rakt emot oss.

Jag är inte säker på vem som blev mest rädd; hajen eller jag och Yvonne. Den stackars fisken var troligen bara nyfiken på dom där två kajakerna, när den upptäckte att den var förföljd av ytterligare två. Hursomhelst, så höll Yvonne och jag våra händer ganska högt en stund.

Sista dagen finner vi en mycket gynnsam surfstrand, där jag efter några fruktlösa försök att bemästra vågorna, bestämmer mig för att inte vara särskilt förtjust i strandsurfing.

Åtminstone tills vidare......