Vandring i Picos de Europa

Detta är en berättelse om en vandring i nationalparken Picos de Europa i norra Spanien.

Picos de Europa

Fakta om nationalparken:
Picos de Europa ligger i norra Spanien och gränsar till de tre autonoma regionerna Asturien, León och Kantabrien. Med sina 65 000 hektar är Picos de Europa den näst största nationalparken i Spanien efter Sierra Nevada. Tackvare sin unika flora och fauna har nationalparken fått privilegiet att bli ett av de mest skyddade naturområdena i Spanien.

Dag 1
Det första som slår en när man flyger in över de norra regionerna är hur grönt landskapet är jämfört med södra Spanien, där allt nästan är brunbränt. Man skulle kunna tro att man var på väg till Irland, men den Kantabriska bergskedjan därunder vittnar om annat. Från flygplatsen tar jag en lokalbuss som styr ut längs den vackra kustvägen österut i riktning mot kuststaden Santander. Efter ca 2½ timmes bussresa inkluderat ett byte i Oviedo anländer jag till Cangas de Onís, den största och mest betydelsefulla staden i Picos de Europa. Jag tar en rundtur i staden och besöker bl a en berömd romersk bro och en uråldrig katedral. Sent på kvällen gör jag ett besök på en av de lokala tapas restaurangerna och beställer in lite av den berömda cidern som tillverkas här i norra Spanien. Sättet de häller upp cidern på är värt ett kapitel i sig. Man ska alltså hålla flaskan så högt ovanför glaset som möjligt när man häller, detta bara för att cidern ska moussera ordentligt. På golvet är det sågspån som suger upp all den cider som missar glaset vid upphällningen. Denna tradition ser man på många av "Cideriorna" tapas barerna i norra Spanien.



Dag 2
Från Cangas de Onís i norr tar jag en lokal taxi till bergsbyn byn Posada de Valdeón i söder, bilfärden genom ravinen Los bellos är en mäktig upplevelse, lodrätta bergsväggar slickar vägrenen och djupt ned i ravinen rinner floden Sella, en av de lax rikaste floderna i Spanien. Väl framme i Posada de Valdeón kliver jag ur taxin, något omtumlad efter bilfärden. Jag börjar med att proviantera för dagens vandring i byns enda matbutik, och när detta är klart påbörjar jag min vandring längs den vackra Valdeón dalen i riktning mot byn Caín.

Posada de Valdeón

Byn är mest känd för att vara porten till Spaniens mest omtalade ravin: La Garganta del Cares. Vandringen mot Caín går längs en smal asfalterad lokalväg, mestadels trafikerad av boskap. Från Posada de Valdeón på 945 meters höjd så sluttar det hela vägen ned mot Caín som ligger på endast 460 meters höjd. Blickar man västerut har man bergstopparna: Torre Santa de Castilla 2596 m, och Torre Bermeja 2400 m. Österut kan man bl a skåda Kantabriska bergskedjans högsta topp Torre de cerredo 2648 m. Efter ett par kilometers vandring når jag byn Cordiñanes. Från denna plats kan man ge sig in på en högalpin vandring upp till bergsstugan Collado Jermoso på 2063 meters höjd. Vandringen tar cirka 6 timmar och med en fallhöjd på drygt 1200 meter. Vandringen upp till Stugan är krävande men väl värd mjölksyran. Collado Jermoso stugan ligger i en av de mest högalpina delarna av nationalparken och solnedgångarna från denna plats sägs vara de vackraste i hela Picos de Europa. Stugan är enkel och saknar både dusch och toalett, men här finns en sovsal och till och med en liten bar.

Collado Jermoso stugan (www.picoseuropa.net)


Collado Jermoso stugan inbäddad i snö
(www.picoseuropa.net)


Jag beslutar mig för att besöka stugan vid ett annat tillfälle, och fortsätter min vandring längs Valdeón dalen. Under första delen av vandringen är dalgången mycket luftig och man har en vidunderlig utsikt över bergsmassiven, men sista etappen innan Caín så smalnar dalgången och de högsta topparna döljs av tät lövskog och klippiga bergväggar. Caín är en isolerad liten bergsby med endast några få bofasta invånare, och den ligger i en gryta omgiven av höga spetsiga berg. Bortsett från ett och annat San Miguel parasoll känns här som tiden ståt still. Jag tar in på ett av byns få pensionat och somnar till ljudet av en brusande fors.

La Garganta del Cares

La Garganta del Cares

Dag 3
Nästa dag påbörjar jag min vandring mot ravinen: La Garganta del Cares. Denna ravin är utan tvivel den mest kända i hela Picos de Europa, kanske nästan i hela Spanien. Jag lämnar Caín och vandrar över bron som korsar floden Cares, och följer sen stigen som leder in ravinen. De Första hundra metrarna vandrar man i ett konstgjort grottsystem, men ganska så snart är man ute i dagsljuset igen. Jag får tidigt klart för mig varför denna led är så omtalad, klippiga bergstoppar pekar högt upp i skyn, och på vissa ställen reser sig bergstopparna mer än 2000 meter ovanför leden. Högt däruppe bland topparna cirklar örnar och gamar i jakt på något byte, och jag förbannar mig själv att jag glömt att ta med en kikare. Djupt där nere i ravinbotten porlar den kristallklara floden Cares.
Efter cirka 5 timmars vandring kommer jag ut ur ravinen och fram till en plats som heter Poncebos, som består av två små hotel och en liten vändplats för bilar. Till Poncebos är det bilväg framdragen och jag följer den en bit i sällskap av några tiggande getter. Från bilvägen tar jag av västerut, över en liten stenbro som korsar floden Cares. Här börjar en smal åsnestig som via ravinen Canal del Texu leder upp mot byn Bulnes. Förr var åsnestigen den enda förbindelse byn hade med omvärlden, men sen ett antal år tillbaka finns nu en underjordisk rälsbana som tar en upp till byn. Jag undviker rälsbanan och följer i stället åsnestigen upp längs ravinen, efter en timme når jag byn. Bulnes är verkligen pittoreskt. Den ligger i en grön oas omgivet av några av de högsta topparna i Picos de Europa. Byn består av några gamla stenbyggnader och en trött gammal åsna som vägrar flytta sig från stigen. Här finns ett litet pensionat och två små barer där byborna sitter och har högljudda diskussioner över ett glas kallt vin eller någon lokal sliskig likör. Jag tar in på pensionatet och lämnar av min ryggsäck på rummet, sen går jag till en av de små barerna och beställer in några tapas. En av lokal borna som är något förfriskad försöker samtala med mig, men med min skol Spanska blir samtalet kortvarigt, och i den här delen av Spanien är engelska inte mycket till hjälp. Jag tackar för samtalet och återvänder till pensionatet.

Pensionatet i Bulnes

Dag 4
Dagen därpå börjar jag min vandring upp mot bergsstugan Refugio vega de Urriellu alldeles intill Spaniens mest karakteristiska bergsstopp: Picu Urriellu. Fallhöjden mellan byn Bulnes och bergsstugan är cirka 1400 m. Efter att ha vandrat de första 700 höjd metrarna längs en romersk led anländer jag till Pandébano högslätten. Häruppe på slätten vandrar boskapen fritt och i de små stenhyddorna tillverkas på traditionellt vis den berömda blåmögel ost som är så typisk för Picos de Europa. (Queso de Cabrales). Från denna högslätt börjar en alpin tidvis brant stig som klättrar upp de sista 700 höjd metrarna. Stigen är absolut inget för den som är höjdrädd. Nedanför stigen är det branta rullstens åsar som leder ned i dalgången dryga kilometern nedanför. Halvvägs efter denna knaggliga stig får jag min första glimt av den berömda bergstoppen Picu Urriellu (Naranjo de Bulnes som berget också kallas). Berget är en 2600 meter hög kalkstens formation. Bergstoppen är mycket omtyckt bland Spanska bergsklättrare, och under högsäsong ser man dem hänga som små insekter på den majestätiska klippväggen. Jag bestämmer mig för att övernatta i Urriellu stugans sovsal, de har tillgång till en liten bar där man också kan handla mat. Stugan har filtar men inga lakan så jag köper engångslakan till en billig penning.

Picu Urriellu (Naranjo del Bulnes)

Dag 5
Efter en enklare frukost återvänder jag längs stigen ned mot Pandébano högslätten. Väl nere vid Pandébano gröna ängar fortsätter jag västerut ned i dalgången tills jag så småningom når grusvägen som leder till bergsbyn Sotres; Den högst belägna byn i Picos de Europa. Byn är liten och pittoresk precis som de flesta andra byarna inom nationalparken. I Sotres har man tillgång till de flesta bekvämligheterna: några pensionat och ett antal mysiga barer/restauranger.

Pandébano högslätten med Picu Urriellu i bakgrunden.


Pandébano högslätten

Dag 6
Jag lämnar Sotres och tar mig nedåt mot Duje dalen; som är en uråldrig glaciärdalgång som delar de centrala och västra massiven. Halvvägs i denna dalgång kommer man till Aliva stugan (Refugio de Aliva) som är en fjällstation där man kan övernatta och beställa in ett mål mat. Tillskillnad från Urriellu stugan och Collado Jermoso stugan så har Aliva fjällstation full komfort med bl a dusch och enskilt boende. Från denna plats skulle jag kunna fortsätta längs dalgången och avsluta min vandring i byn Espinama, men jag bestämmer mig för att vika av västerut upp mot centralmassiven och till toppstationen av linbanan som finns där.

Byn Sotres
Foto: Jose Luis Herranz www.picoseuropa.net

Duje dalen

Stigningen upp mot toppstationen är krävande och på vägen passerar man ett bergspass intill toppen av Peña Olividada 2406 m. Efter en mödosam vandring når jag tillslut linbanans övre del och här möts jag av en vidunderlig utsikt. Vänder jag blicken norrut ser jag bl.a. Peña Viejas imponerande bergkamm 2613 m och Torre del Llambrión 2642 m, och blickar jag söderut så ser jag den vackra och gröna Liebana dalgången långt där nedanför.

Liebana dalen


Nedfärden med linbanan går fort även fast det skiljer nästan 900 meter mellan toppstation och dalgång. I Fuente Dé som linbana området kallas väntar jag på bussen som så småningom ska ta mig till kuststaden Llanes några mil därifrån. Färden norrut mot kusten är en mycket vacker upplevelse, vägen slingrar sig genom La hermida ravinens klippiga och dramatiska landskap, och när bussen väl har lämnat ravinen tar grönskan vid och bergen blir betydligt lägre och grönare.
Bussen passerar många vackra små byar som ligger inklämda i det Toscana liknande landskapet. Kontrasten mot floran uppe i bergen blir påtaglig då man ser palmer som kantar landsvägen. Väl framme i kuststaden Llanes avslutar jag min vandringsvecka med lite strandliv. Jag måste dock säga att havet intill Spaniens nordkust inte är det varmaste vattnet jag badat i.

Kuststaden Llanes vid ebb


Detta är bara ett axplock från en av mina vandringar i Picos de Europa. Jag har vandrat i nationalparken under flera års tid, men det finns mycket kvar att utforska. Här kan man vandra i många olika miljöer: bland klippiga höga berg, grönskande högplatåer och i vacker lövskog. Trakten är också rik på historia, med bla romerska byggnadsverk. Det var också härifrån fältherren Pelayo började återevröringen av Spanien som slutligen drev morerna tillbaka till Afrika. Alldeles intill katedralen i Covadonga finns ett minnesmärke över Pelayo. Säsongen i Picos de Europa sträcker sig i från mitten av maj och fram till slutet av oktober. i August månad då många Spanjorer har sin semester kan det bli svårt att hitta boende. Man bör då boka sitt boende i god tid.