Artiklar > Två skåningar på vintertur

Två skåningar på vintertur

Av: fowwe

Det började i januari 2011 med att jag såg en enkel expeditionspulka i en numera nedlagd friluftsbutik i Lund. Jag och min fjällkompis Anders hade ibland fantiserat om pulkaturer utan att det lett till någonting. Men här kunde första steget tas genom att inhandla denna röda plastbit som mest påminde om en förvuxen barnpulka. Jag ringde till Anders och berättade. Han frågade om jag menade allvar och jag sa att det gjorde jag. Ett par dagar senare var pulkan inhandlad och förberedelserna i full gång. Erfarenhetsmässigt handlade det om att starta nästan från noll.

Alla dessa prylar...

Först var det utrustningen. Vi insåg att våra gamla träskidor utan stålkanter aldrig skulle fungera, så det blev att sätta sig in i modern skidutrustning med stighudar, pjäxbindningar och gaters. Dessutom saknade pulkan draganordning, det behövde också ordnas. Vi fick låna ett glasfiberdrag av John, en god vän som har ett förflutet som norrlänning. Kläderna behövde ses över. Naturligtvis kostade alltsammans en hel del pengar, men vi prioriterade. Skidor, stavar, pjäxor och handskar fick kosta, där ville vi ha det bästa. Men med pulka och kläder blev det budgetlösningar. Vi kunde använda mycket av våra sommarkläder och behövde bara komplettera med vinterjacka och en del annat. Jag hittade en jacka på rea för långt under tusenlappen. Den saknade visserligen dun i fodret och päls på huvan, men jag trodde inte att jag inte behövde det. Det normala på vinterturer är ju att hålla sig varm genom kroppsrörelse.

I "skolbänken" igen

Vi läste förstås en massa om vinterturer. Letade artiklar här på Utsidan. Läste forumtrådar. Många hade delat med sig av erfarenheter, och andra var villiga att hjälpa till med att besvara mina frågor på forumet. Härligt med alla dessa hjälpsamma människor! Vi grävde också fram gamla böcker om friluftsliv från 1970-talet som stod hemma i bokhyllan. En del information var föråldrad, annat var mycket matnyttigt. Nu finns det naturligtvis moderna böcker om vinterliv. En sådan är skriven av Lars Fält och heter Uteliv på vintern (utgiven på Vildmarksbiblioteket, där också min egen bok om Sarek finns). En annan bok vi hade stor nytta av var Fjällguiden av Jan Lundhag.

Vi var fyllda av experimentlust och fick med oss alldeles för mycket packning. Allt skulle testas, inga idéer var för djärva! När vi såg alla grejer utspridda på golvet fattade vi inte hur vi skulle kunna bära upp det på tåget och forsla det på bussen i Gällivare. Det vägde säkert över sextio kilo. Men på något sätt lyckades vi få ett välpackat paket av pulkan, ett annat av skidfodralet, osv. Det var tungt att släpa alltihop genom Centralen i Stockholm när vi skulle byta till Norrlandståget.

Vi hade tränat en del i förväg. Visserligen inte mycket på skidor, det var ont om snö i Skåne på vårvintern. Men vi hade gjort övernattningar i kyla. En natt hade vi –21 grader utanför Lund, och den lyckades vi pricka in i ett vindskydd så vi kunde testa sovsäckar, kläder och matlagningsrutiner. Det var då vi upptäckte vilken otrolig nytta man har av supertunna handskar när man pysslar med sina fryskalla grejer. Och vi begrep att att all sorts mat inte funkar på vintern. Det ska vara sådan mat som i princip skulle kunna tas ur frysboxen hemma och användas direkt. För så är det är att vara på vintertur: man befinner sig i en jättestor frysbox! Både man själv och all utrustning måste fungera bra dygnet om i minusgrader.

1. Teusadalen 25 mars - 1 april 2011

Vår första tur var huvudsakligen en träningstur och startpunkten var STF-stugan Vakkotavare på vägen till Ritsem. Tanken var att följa Kungsleden norrut och möjligen få se en skymt av Kebnekaise. Vi steg av bussen vid stugan och baxade upp vår packning.

Inne i stugan var det en del folk. Vi blev genast påminda om att en vintertur inte är att leka med. Några unga män hade tidigare på dagen gett sig av på Kungsleden i den hårda blåsten. Uppe på kalfjället hade en av dem fått en förfrysning i ansiktet trots att de varit medvetna om faran och försökt att skydda sig. De hade tvingats återvända till stugan och låg och återhämtade sig. Vi lovade att vi skulle vara försiktiga.

Anders vid Vakkotavare. Pulkan såg inte mycket ut för världen men dög för ändamålet. Foto: Undertecknad.

Vår packning skulle stuvas om så att en större del hamnade i pulkan (som jag skulle dra) och en mindre del i en ryggsäck (som Anders skulle bära). Vi trampade runt utanför stugan, tänkte oss inte för och sjönk ner till midjan i lös snö. Stugvärdinnan öppnade fönstret och undrade hur det gick. "Bra", sa vi.

Till slut var packningen klar. Nu väntade en brant uppförsbacke på ca 300 höjdmeter. Vi visste att det skulle bli en tuff och ansträngande uppstigning. Vi hade fel. Den blev mycket värre.

Det första som hände när jag spänt på mig pulkans drag och skulle skida iväg var – ingenting! Varken jag eller pulkan kom ens en meter framåt. Den var för tung och jag tick inte tillräckligt fäste, trots stighudar. Och då var marken fortfarande så gott som vågrät!

Här gällde det att tänka om. En stor del från pulkan måste ner i Anders ryggsäck. Medan vi packade öppnades fönstret på nytt och värdinnan undrade hur det gick. Hon lät orolig när hon frågade: "Ni har väl gjort sådana här turer förut?" "Nej, aldrig", svarade vi. "Men vi vill väldigt gärna testa." När hon hörde att vi hade tält med oss vågade hon släppa iväg oss.

Med lättare pulka och med ett extra rep som gjorde Anders till assisterande draghäst kunde vi börja ta oss uppför backen. Det gick oändligt långsamt, och vissa sträckor gick vi utan skidor. Inte så lätt, för blåsten hade lassat upp lössnö som bitvis var meterdjup. Den dagen kom vi bara en och en halv kilometer innan vi beslöt att sätta upp tältet. På natten fortsatte det att blåsa, så all utrustning utanför tältet fick placeras och fästas så att vi skulle kunna hitta den nästa morgon. Det yrde snö in i tältabsiden så även där hade vi packat utrustningen så att inget skulle gå förlorat.

Nästa dag fortsatte färden uppför. Vi kom upp på kalfjället där vinden tog i ordentligt. Det var en del snödrev men inte värre än att det gick att ta sig fram. Vi fick nytta av skidglasögonen. Det blåste för mycket för att koka vatten men vi hade varmt vatten i en termos så vi kunde ordna soppa. När vi satt i vår vindskyddsgrop såg vi ett litet gäng som passerade på leden. Annars var det få människor ute denna dag.

Vind på kalfjället. Här var det nödvändigt att täcka kroppen med vindtäta kläder. Ansiktet klarade sig bra eftersom vinden kom mot ryggen. Foto: Anders Gudmundsson.


Vi kom inte så långt den dagen heller, långt under en mil. Men det gjorde ingenting. Vi var ju där för att lära oss, inte tillryggalägga en massa sträckor. Vi tog den tid vi behövde för att vänja oss vid tältuppsättningen, hushållsbestyren och de andra dagliga rutinerna. Vi experimenterade friskt med vår utrustning. Kebnekaise fick vänta till en annan gång. Den följande dagen vände vi norrut och följde Teusadalen i riktning mot Ritsem. Dagarna blev klarare, blåsten upphörde och vi fick många fina upplevelser resten av den veckan.

När de första dagarnas blåst hade mojnat kunde vi beundra landskapet. Det som först slog mig var hur färglösa fjällen var jämfört med sommaren. Till en början tyckte jag detta var enformigt och störande. Efter hand lärde jag mig att uppskatta vinterns färgskala och stora kontraster. Foto: Anders Gudmundsson.

Genom den vackra Teusadalen. De soliga dagarna fick man ett intryck av stillhet som gränsade till livlöshet. Men det fanns liv i naturen. Vi fann spår av järv, lo, räv och olika fåglar. Ett par dagar hade vi sällskap av några älgar på vandring. Alla vattendrag var inte tillfrysta och från en bäck sjöng en strömstare. Det var fascinerande att se hur vissa djur klarar av att övervintra i den karga vinternaturen. Foto: Undertecknad.


En utförlig beskrivning av denna tur finns på min blogg här på Utsidan. Där redovisar jag också funderingar om vår utrustning och hur våra rutiner fungerade. Sök på etiketten "Teusadalen".

2. Sarek 27 mars - 4 april 2012

Vi var mycket nöjda med vår vintertur 2011, samtidigt som vi var medvetna om att det fanns rutiner och detaljer som behövde förbättras. Våren 2012 skulle vi få chans att visa att vi kunde  klara av mer. Det var dags att skida genom Sarek!

Vi gick igenom vår utrustning ordentligt och sorterade bort det som vi funnit var onödigt förra gången. Matrutinerna förenklades, och vi satsade dessutom på mindre av kolhydrater och mera av protein och fett. Vår ambition var att vi skulle vara mindre trötta än förra gången och ändå spara minst 1 timme per dag vad gällde lägerbestyren. Denna timme skulle vi använda till att förflytta oss. För att klara av turen från Suorva till Kvikkjokk behövde vi i snitt åka ca 3 kilometer mer per dag än vid Teusaturen. Vi lyckades med alla våra föresatser.

Vart tog minusgraderna vägen?

Att skida under andra halvan av mars är normalt en bra tid. Det är ljust ganska länge och minusgraderna är lagom många.  Men när vi steg av bussen vid Suorva stämde inte vädret. Det var någon plusgrad och det regnade! Högst oväntat. Ett par andra gäng hade också stigit av, bland annat tre franska damer som liksom vi skulle till Kvikkjokk. Vi såg dem de första dagarna, sedan skildes våra vägar.

Jag hade på ett enkelt sätt förbättrat draganordningen till pulkan, och den var nu stabil och följsam. Det var värre med snön, den lilla som fanns hotade att regna bort. Vi släpade oss och pulkan uppför sluttningen, mot kalfjället. Anders fick vara assisterande draghäst i den ojämna terrängen.

De följande dagarna höll sig temperaturen omkring 0° C och vi hade varierande skidföre. Sedan fick vi några dagar med minusgrader och därefter växlande temperaturer igen. Mot slutet av turen blev det kallt, med nattemperaturer på omkring –20 grader. Vi hade underbart fina dagar i en värld som för det mesta var helt vit.

Stighudar och nollgradigt är ingen bra kombination. Den allra minsta variation i temperaturen påverkar föret. Här byggdes snön på så att jag fick "styltor" på nolltid. Vi gav upp och tog lunch. En halvtimme därefter gick det att åka igen. Foto: Anders Gudmundsson.

På Pielaslätten var vi helt ensamma när vi steg ur tältet på morgonen. Inga skidspår så långt ögat nådde. Vi tog oss ner i övre Rapadalen för att fortsätta söderut mot Låddebákte och Bielloriehppe. I bakgrunden Bierikbáktes mäktiga nordvästvägg. Foto: Anders Gudmundsson.

På den istäckta Rapaälven. Att ta sig fram med skidor ger en helt annan upplevelse än fotvandring på sommaren. Vandring känns omständligt eftersom man måste ta stora omvägar förbi vatten, sankmarker och växtlighet. På skidor glider man behändigt rakt fram utan att bekymra sig. På köpet får man se landskapet från ett helt annant håll än på sommaren. Ön till höger om mig markerar Tielmavadet. Den väldiga 1000-metersväggen på andra sidan tillhör Bielloriehppe. Foto: Anders Gudmundsson.

Tältet i kvällsmörkret bredvid ön vid Tielmavadet. Min pannlampa var enda ljuskälla. Bakom oss reste sig Låddebáktes branta vägg. Känslan av att vara för sig själv mitt inne i vildmarken är en stor upplevelse. Men man har inte så gott om tid att sätta ord på intrycken eftersom många göromål ska hinnas med. På en vintertur blir det många timmar i tält, betydligt fler än på sommaren. Det är viktigt att ha bra ordning på sina prylar och ha fungerande praktiska rutiner för tältuppsättning, matlagning, omklädning, hygien, m m. Ett rymligt tält som ger svängrum är en fördel, men det måste vara vindtåligt också. Vårt låga 3-personers-tält var i minsta laget. Foto: Anders Gudmundsson.

Den enorma slätten Ijvvárláhko i sydöstra Sarek ägnade vi nästan två dagar att ta oss över. Första dagen var det motvind och snöfall. Den andra dagen kom solen fram. Vi tältade mitt på slätten och vaknade i ett nästan överjordiskt vackert landskap. Samtidigt blir det på grund av kylan och snön nästan helt livlöst. Bara vi och en och annan räv gjorde spår i snön. Foto: Anders Gudmundsson.

De sista två dagarna skidade vi genom barrskogen utmed Kungsleden mot Kvikkjokk. Barrskogen i sig är urskogslik och full av atmosfär. Vid vinterleden nere vid sjöarna fanns en del skoteråkare att samsas med. Då kände vi att vi saknade stillheten och avskildheten i vildmarken.

Även Sarekturen finns på min blogg. Sök på etiketten "Vinterturer".

Avslutande råd

Det finns säkert fler än vi som skulle vilja ta steget att göra längre vinterturer men tvekat. Vi upptäckte att det går bättre än vi befarade. Om man klarar tältturer i sommarfjällen så bör man kunna klara vinterturer, förutsatt att man hjälpligt kan ta sig fram på skidor. Men man ska börja måttligt! Med ledning av våra erfarenheter har jag några allmänna råd.

1. Välj inte för ambitiös tur första gången.

2. Förlägg turen på en skidled eller i ett område där du passerar stugor.

3. Om du inte har en pulka, bestäm i god tid om du ska låna, köpa eller hyra (STF brukar hyra ut).

4. Tänk noga igenom utrustning och alla praktiska rutiner i förväg (inklusive säkerhet).

5. Träna i förväg hemma och testa rutiner och utrustning.

Lycka till!

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-12-13 11:01   Thomas Traneving
Tack Hans, mycket bra formulerat och informativt som vanligt!
 
2012-12-13 12:01   OBD
Kul att du gjort en artikel av dina tidigare blogginlägg. Fina och illustrativa bilder och som vanligt, bra och informativ text.
 
2012-12-13 18:32   Håkan Friberg
Bra att du gjort en artikel av detta! Det blir sökbart på ett annat sätt än i bloggen.
 
2012-12-13 21:34   fowwe
Tack för kommentarer från er flitiga läsare! Ibland blir det inspiration till en artikel och så blev det nu.
 
2012-12-14 19:17   robertons1
Utmärkt skrivet och förpackat. Inspirerande för många och bekräftande för oss som redan är sålda.
 
Svar 2012-12-15 23:50   fowwe
Tack för uppskattningen! Jag upptäckte också att det går snabbt att bli såld på vinteräventyr. En viss tröskel att ta sig över i början, men sedan är man fast.
 
2012-12-15 09:57   Warewolf
Tack för fin läsning. Nu har en skåning inspirerat en exil Jämte till att göra en vintertur... ganska komiskt. Jag blir glad när jag ser er gamla rävar göra nya och lite tokiga saker, då vet jag att jag har många år kvar att hinna med alla äventyr.
//Magnus
 
Svar 2012-12-15 23:48   fowwe
Ja, livet är kort men förhoppningsvis håller man äventyrslusten uppe längre än vad man ibland befarar. Kul att få vara med att inspirera! Det var liksom en av tankarna bakom skriverierna ;-). Nu i dagarna försöker Anders få med mig på nya galenskaper. Undrar var någonstans i världen det ska sluta...
 
2013-01-24 16:48   Sandra E
Bra gjort och fina bilder. Hu, det där med styltor under skidorna över en hel dag är inte kul... och ändå, trots slitet menar jag, är det alltid värt besväret! :)
 
Svar 2013-01-24 22:28   fowwe
Tack för din kommentar! Visst är det värt all ansträngning, en skidtur på detta sätt är verkligen en upplevelse man sent glömmer.
 
2013-02-24 12:25   Mansson
Härlig läsning och fina bilder.
 
Svar 2013-03-02 21:33   fowwe
Tack. Kul att du hittade hit!
 
2015-06-17 14:01   seobserver
Trevligt, informativt och bra, tack att ni delar.
 
Svar 2015-06-17 23:34   fowwe
Roligt att det blir läst, även så långt efteråt!
 
2016-12-16 17:45   nilsj
Tuffa grabbar!
 
Svar 2016-12-25 13:42   fowwe
Det tog visst tid innan jag såg detta. Och det var ju vänligt sagt ;).
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in