Titicaco Cycling Tour
Detta är fjärde artikeln från Ingemar Wikman och Tua Gandre. Den handlar om en annorlunda nyårsafton; om hur man kan åka fraktbåt över Atlanten och livet ombord; samt ett litet rop på hjälp!
Av: wikman
Nu är vi tillbaka i Europa! Vi har cyklat från Sydamerikas södra spets till Ecuador och seglat över Atlanten. Vi ser slutet på vår resa. Blandade känslor. Men det ska bli skönt att komma hem. Detta är näst sista artiklen från oss. Första gången du läser om oss och vårt äventyr? Kolla in vår hemsida!
Varmt i Ecuador
25 km/h och vinden i ryggen, varje dag. Det är asfaltsväg och vi behöver knappt trampa. Den lättaste cyklingen på hela vår resa. Tuas mage blir större och större. Ingemar tycker hon blir vackrare och vackrare. Det är något speciellt med gravida kvinnor! Värmen är tryckande och vi undviker att cykla mitt på dagen, då klättrar den fuktiga värmen upp mot 40 grader.
Det var då det. När vi cyklade den sista biten längs Perus kust och upp till Puerto Bolivar i Ecuador. Nu har vi anlänt till Hamburg och ska cykla mot Stockholm. Värmen är långt ifrån tryckande. Vi får hoppas på något så när bra väder genom Sverige. Vår blivande dotter LIV väger ungefär 1,4 kg och Tua är gravid i 7:e månaden. Det ser ut som hon svalt en badboll! Vi hoppas verkligen att vi kan cykla den sista lilla biten, men vi kommer inte att ta några risker.
Kallt i Hamburg
En helt vanlig nyårsafton?
Innan vi lämnade Sydamerika hann vi med att fira nyår. Vår peruvianske vän, Lucho, hade bjudit in oss att fira med hans familj och vänner. Det blev helt klart en annorlunda nyårsafton.
Dagen började med att vi och Tuas föräldrar, som var på besök, latade oss ett slag pa playan – en sisådär 25 grader varmt! Sen åkte vi in till våra vänner för nyårsshoppingen. Vad handlar man i Peru för nyårsafton? God mat, champagne, …? Nope, svaret är gula underkläder! Gult på nyår ger nämligen tur och allra mest tur får man om någon ger en ett par nya gula underkläder. Hela marknaden lyste kycklinggul!
Efter shoppingen bar det iväg hemåt, klockan var nu redan närmare femtiden och som svensk började man undra när festen skulle börja, men alla tog det lungt. När klockan närmade sig sju var fortfarande alla cool lugna och Lucho kom att tänka på att vi frågat om hans kompis och massör kunde ge Tuas föräldrar massage vid tillfälle. Han tyckte Nu var ett bra tillfälle! Han stack iväg för att kolla om hans kompis hade möjlighet. Vi hade då hört att festen skulle börja vid tiotiden. Klockan åtta började massören knåda mina föräldrar mycket grundligt. Klockan nio bröt kalabaliken loss. En annan ung cyklist från Kanada hade blivit överfallen och rånad på sin kamera. Lucho och kanadensaren gav sig iväg på cyklarna för att försöka hitta rånarna – vilket de snart gjorde! I bästa Hollywoodstil förföljde de gängledarna på sina cyklar när de försökte smita. De skrek efter polisen som fångade tjuvarna och, enligt vår kanadensiska vän, nästan slog ihjäl dem. Detta lilla intermezzo rundades av vid elvatiden och vi svenskar undrade om det skulle bli något firande. Men nu hände allt snabbt, full fart till festen, rigga upp musikanläggningen och… vi var de första på plats!?!?
Festen började först efter 12-slaget! Vi bjöd på champagne, medan peruvianerna bjöd på varm choklad! Vi tittade förgäves efter fyrverkeri medan peruvianerna blåste vilt i visselpipor och snurrade på "skramlor". Festen gick i gult och det var inte bara vi som fått nya gula nyårsunderkläder. Vi kämpade och dansade på tills klockan fem på morgonen. Lucho med fru och nioårig dotter lär ha kommit hem vid åttatiden!
Ett gult nytt år
Vår peruvianska vän Lucho verkar ha haft tur. Ingen av tjuvarna såg honom ordentligt under den vilda jakten, så det verkar inte som han kommer att bli hotad. På polisstationen blev tjuvarna återigen mörbultade med batonger - innan de släpptes!? Cyklisten från Kananda ville inte betala polisen för vidare utredning! Kameran hittades ett par dagar senare på svarta marknaden och köptes tillbaka. Slutet gott – allting gott – och ett Gott Nytt År!
Ett skepp kommer lastat – med två cyklister och 5000 ton bananer!
Hur kom vi på tanken att korsa Atlanten med ett fraktfartyg? Vi hade från början sagt att vi vill förflytta oss långsamt. Så att vi upplevde själva avstånden. Detta var även en av anledningarna att vi valde att cykla. Hur skulle vi göra med Atlanten? Om vi tog ett flygplan skulle vi verkligen inte uppleva avstånden. Alltså var det sjövägen som gällde. Segelfartyg, fraktfartyg, kryssare? Segelfartygen går bara under vissa delar av året och det är långt ifrån säkert att man kan åka med beroende på storlek på båten och ens erfarenheter. Våra erfarenheter som seglare sträcker sig till veckoslutsseglingar i innerskärgården. Kryssare är otroligt dyrt och det är omöjligt att ta tillfälligt jobb på dem. Kvar stod fraktfartyg.
Sverige importerar bananer och annan frukt från andra sidan Atlanten. Vi tänkte att nog skulle vi kunna hitta ett fraktfartyg som var villig att ta oss ombord. Vi kontaktade ett antal fraktbolag och fick till sist tag på rätt person. De tog egentligen inga passagerare, men lovade att försöka hjälpa oss. Efter lite byråkratiskt krångel, var saken sjömansbiff! Kostnad? EUR 540 för oss båda.
Bananer lastas ombord.Vill du veta mer om bananer, kolla in vår hemsida.
Livet ombord? Den ena dagen är den andra lik. Frukost kl 8.00, fika kl 10.00, lunch kl 12.00, fika kl 15.00 och middag kl 17.30. Någon jetlag är det inte utan en båtlag, vilket innebär att vi går upp en timme tidigare var och varannan dag. Vi seglar ju österut hela tiden. Vad gör vi förutom äter? Vi läser böcker; spelar kort; Ingemar försöker motionera (joggar omkring på däck och gör några sit-ups och en och annan armhävning); vi funderar och pratar om vårt äventyr och hur det ska bli att komma hem; vi lånar datorn och skriver bland annat dessa rader; sen tittar vi på video, minst en om dagen. I början gick det bra, men nu är det lite väl enformigt…
Hur var det att korsa Atlanten? Hade vi riktigt dåligt väder någon dag? Det var ungefär som vi föreställt oss. Havet är stort… och vart man än tittade så var det bara hav, hav och hav. Vågorna var väldigt långa och båten rullade hela tiden, mer eller mindre. Något riktigt dåligt väder har vi ännu inte haft, men just nu kommer vinden in från sidan. Det innebär att båten kränger ganska bra, sådär en 20+ graders lutning! När jag släpper musen till datorn far den iväg över bordet och stolen kasar någon halvmeter i sidled fast jag försöker hålla fast den. Datorn och tangentbordet är rejält fastsatta. När vi åt lunch tidigare idag så hade kadetten (han som serverar maten i finmatsalen där kaptenen, chefsingenjören och vi äter;-) skruvat fast stolarna i golvet. Borden var klädda med en tjock halkfri plastduk, fast la man ifrån sig besticken på tallriken sa kanade de iväg. Vi är glada att (hoppsan, nu höll min stol på att välta!) vi inte har blivit sjösjuka. Ta i trä!
Än slank vi hit, och än slank vi dit…
Karaoke på böljan den blå
Besättningen var som sig bör från Filipinerna, varenda en av dem. De var precis så trevliga och gästvänliga som vi hade hört talas om. Kaptenen var en utmarkt värd. Gott humör och glimten i ögat. Han hade varit till sjöss i over 30 år. En lördag såg han till att vi hade en barbeque ute på däck. Vi skulle i efterhand fira min födelsedag och på lördagar brukade de hitta på något extra.
Grillen sattes på ute på däck. Det var fisk, kött och diverse korvar. Öl, fanns det gott om. Europeisk Heineken efter alla Sydamerikanska varianter. Härligt! Var och en i besättningen fick presentera sig. Alla var väldigt gästvänliga och önskade oss välkomna ombord. Någon sa att hade man en gravid kvinna ombord så skulle det bringa lycka. Vi befann oss fortfarande i Stilla Havet och det var varmt och skönt. En härlig och annorlunda barbeque till havs, men det skulle komma mera…
Grillning till havs – sjön suger!
Efter hand började besättningen droppa av, eller rättare sagt droppa in. Snart hördes musik och sång från matsalen. Det var dags för karaoke! Filipiner, med många andra asiater, älskar karaoke och sjömän är inget undantag. Det sjöngs för fulla halsar. Hellre än bra, men några var riktigt duktiga. Vi kom inte undan. Det var bara att ta upp micken och ge hals! Vi lärde dem ”Helan går” och Skål heter Mabuhay på filipinska. Kaptenen sjöng och drack, men drog sig tidigt tillbaka. Tua fick nog efter tre timmars sjungade. Ingemar han fortsatte tappert att sjunga och dricka med de anda sjomännen. Ska du någonsin försöka dig på att få lift med ett fraktfartyg kan besättningen vara filipinsk – var beredd på att sjunga karaoke hela natten lång!
Kaptenen rockar loss!
Panama kanalen
Vi åkte genom Panama kanalen. Det var riktigt häftigt. Vi trodde vår båt var stor med sina 142 meter lång och 23 meters bredd, men vi mötte en som var 294 meter lång och 32 meter bred. Större fartyg kommer inte igenom! Dockorna är 305 meter långa… Det tog oss ungefär tio timmar att bli slussade från Stilla Havet till Atlanten. Innan dess låg vi för ankare som många andra fartyg och väntade på vår tur. Ingemar fiskade och fick upp en lååång ål-liknande fisk. Kocken fixade en härlig fiskgryta med cocosmjölk och ingefära.
Kan du fixa till en skånsk luad ål?
Visste du att…?:
· Christopher Columbus anlände till Panama år 1502, och att spanjorerna gjorde den första undersökningen om möjligheten att bygga en kanal redan år 1534.
· Att fransmännen gjorde ett första misslyckat försök år 1880 och att USA tog över 1904. Det tog 10 år, en arbetsstyrka pa 75.000 personer och en kostnad på ca $400 miljoner att bygga kanalen.
· Nationen Panama först år 1999 helt och fullt tog över ägandet och hanteringen av kanalen.
· Kanalen är i drift dygnet om, året om. Ett vanligt dygn passerar knappt 40 fartyg, varje fartyg har i snitt en last pa 14.000 ton och betalar drygt $20.000 i avgift.
· Den lägsta tullavgiften i kanalens historia betalades av Richard Halliburton, som betalade 36 cents för att simma genom kanalen år 1928. Det tog honom 9 dagar!
Panamakanalen
Vi behöver Din hjälp!
Vi skulle behöva Din hjälp med en eller hellre två saker. För det första söker vi efter ställen att sova en natt på, under vår cykeltur genom Sverige. Tänk på att det är mitt i vintern och Tua är i slutet av 7:e graviditetsmånaden. Ha förbarmande;-) För det andra drömmer Ingemar, den stollen, om att skriva en bok. Han har börjat, men vill att Du ger honom en hand.
· Kan vi sova en natt hos Dig?:
Vår resrutt:Trelleborg, Lund (har boende), Kristianstad (har boende), Älmhult, Växsjö (har boende), Värnamo , Jönköping (har boende), Nässjö, Tranås, (eller mer österut via Corax i Målilla!!!) Linköping, Norrköping, Oxelösund (har boende), Rönninge (har boende), Stockholm = hemma! Maila kontaktinfo med adress och telefonnummer till:
tua_ingo_titicaco_2003@yahoo.se.
TACK PÅ FÖRHAND!
· Godbitar från hemsidan: Ingemar håller som sagt på att utmana sin dröm om att skriva en bok. Boken, om den någonsin blir utgiven, kommer att heta ”På Väg”. Tanken är att några av de bästa, roligaste, mest inspirerande och eller intressantaste historierna och bilderna från hemsidan, även ska återfinnas i boken. Är det någon historia/foto du spontant kommer ihåg? Eller kan du gå in på hemsidan och leta efter något du tycker är riktigt bra? En eller ett par historier, några foton? Snälla gör det A.S.A.P! Maila till: tua_ingo_titicaco_2003@yahoo.se. TACK PÅ FÖRHAND!
Till hemsidan
Varmt i Ecuador25 km/h och vinden i ryggen, varje dag. Det är asfaltsväg och vi behöver knappt trampa. Den lättaste cyklingen på hela vår resa. Tuas mage blir större och större. Ingemar tycker hon blir vackrare och vackrare. Det är något speciellt med gravida kvinnor! Värmen är tryckande och vi undviker att cykla mitt på dagen, då klättrar den fuktiga värmen upp mot 40 grader.
Det var då det. När vi cyklade den sista biten längs Perus kust och upp till Puerto Bolivar i Ecuador. Nu har vi anlänt till Hamburg och ska cykla mot Stockholm. Värmen är långt ifrån tryckande. Vi får hoppas på något så när bra väder genom Sverige. Vår blivande dotter LIV väger ungefär 1,4 kg och Tua är gravid i 7:e månaden. Det ser ut som hon svalt en badboll! Vi hoppas verkligen att vi kan cykla den sista lilla biten, men vi kommer inte att ta några risker.
Kallt i HamburgEn helt vanlig nyårsafton?
Innan vi lämnade Sydamerika hann vi med att fira nyår. Vår peruvianske vän, Lucho, hade bjudit in oss att fira med hans familj och vänner. Det blev helt klart en annorlunda nyårsafton.
Dagen började med att vi och Tuas föräldrar, som var på besök, latade oss ett slag pa playan – en sisådär 25 grader varmt! Sen åkte vi in till våra vänner för nyårsshoppingen. Vad handlar man i Peru för nyårsafton? God mat, champagne, …? Nope, svaret är gula underkläder! Gult på nyår ger nämligen tur och allra mest tur får man om någon ger en ett par nya gula underkläder. Hela marknaden lyste kycklinggul!
Efter shoppingen bar det iväg hemåt, klockan var nu redan närmare femtiden och som svensk började man undra när festen skulle börja, men alla tog det lungt. När klockan närmade sig sju var fortfarande alla cool lugna och Lucho kom att tänka på att vi frågat om hans kompis och massör kunde ge Tuas föräldrar massage vid tillfälle. Han tyckte Nu var ett bra tillfälle! Han stack iväg för att kolla om hans kompis hade möjlighet. Vi hade då hört att festen skulle börja vid tiotiden. Klockan åtta började massören knåda mina föräldrar mycket grundligt. Klockan nio bröt kalabaliken loss. En annan ung cyklist från Kanada hade blivit överfallen och rånad på sin kamera. Lucho och kanadensaren gav sig iväg på cyklarna för att försöka hitta rånarna – vilket de snart gjorde! I bästa Hollywoodstil förföljde de gängledarna på sina cyklar när de försökte smita. De skrek efter polisen som fångade tjuvarna och, enligt vår kanadensiska vän, nästan slog ihjäl dem. Detta lilla intermezzo rundades av vid elvatiden och vi svenskar undrade om det skulle bli något firande. Men nu hände allt snabbt, full fart till festen, rigga upp musikanläggningen och… vi var de första på plats!?!?
Festen började först efter 12-slaget! Vi bjöd på champagne, medan peruvianerna bjöd på varm choklad! Vi tittade förgäves efter fyrverkeri medan peruvianerna blåste vilt i visselpipor och snurrade på "skramlor". Festen gick i gult och det var inte bara vi som fått nya gula nyårsunderkläder. Vi kämpade och dansade på tills klockan fem på morgonen. Lucho med fru och nioårig dotter lär ha kommit hem vid åttatiden!
Ett gult nytt årVår peruvianska vän Lucho verkar ha haft tur. Ingen av tjuvarna såg honom ordentligt under den vilda jakten, så det verkar inte som han kommer att bli hotad. På polisstationen blev tjuvarna återigen mörbultade med batonger - innan de släpptes!? Cyklisten från Kananda ville inte betala polisen för vidare utredning! Kameran hittades ett par dagar senare på svarta marknaden och köptes tillbaka. Slutet gott – allting gott – och ett Gott Nytt År!
Ett skepp kommer lastat – med två cyklister och 5000 ton bananer!
Hur kom vi på tanken att korsa Atlanten med ett fraktfartyg? Vi hade från början sagt att vi vill förflytta oss långsamt. Så att vi upplevde själva avstånden. Detta var även en av anledningarna att vi valde att cykla. Hur skulle vi göra med Atlanten? Om vi tog ett flygplan skulle vi verkligen inte uppleva avstånden. Alltså var det sjövägen som gällde. Segelfartyg, fraktfartyg, kryssare? Segelfartygen går bara under vissa delar av året och det är långt ifrån säkert att man kan åka med beroende på storlek på båten och ens erfarenheter. Våra erfarenheter som seglare sträcker sig till veckoslutsseglingar i innerskärgården. Kryssare är otroligt dyrt och det är omöjligt att ta tillfälligt jobb på dem. Kvar stod fraktfartyg.
Sverige importerar bananer och annan frukt från andra sidan Atlanten. Vi tänkte att nog skulle vi kunna hitta ett fraktfartyg som var villig att ta oss ombord. Vi kontaktade ett antal fraktbolag och fick till sist tag på rätt person. De tog egentligen inga passagerare, men lovade att försöka hjälpa oss. Efter lite byråkratiskt krångel, var saken sjömansbiff! Kostnad? EUR 540 för oss båda.
Bananer lastas ombord.Vill du veta mer om bananer, kolla in vår hemsida.Livet ombord? Den ena dagen är den andra lik. Frukost kl 8.00, fika kl 10.00, lunch kl 12.00, fika kl 15.00 och middag kl 17.30. Någon jetlag är det inte utan en båtlag, vilket innebär att vi går upp en timme tidigare var och varannan dag. Vi seglar ju österut hela tiden. Vad gör vi förutom äter? Vi läser böcker; spelar kort; Ingemar försöker motionera (joggar omkring på däck och gör några sit-ups och en och annan armhävning); vi funderar och pratar om vårt äventyr och hur det ska bli att komma hem; vi lånar datorn och skriver bland annat dessa rader; sen tittar vi på video, minst en om dagen. I början gick det bra, men nu är det lite väl enformigt…
Hur var det att korsa Atlanten? Hade vi riktigt dåligt väder någon dag? Det var ungefär som vi föreställt oss. Havet är stort… och vart man än tittade så var det bara hav, hav och hav. Vågorna var väldigt långa och båten rullade hela tiden, mer eller mindre. Något riktigt dåligt väder har vi ännu inte haft, men just nu kommer vinden in från sidan. Det innebär att båten kränger ganska bra, sådär en 20+ graders lutning! När jag släpper musen till datorn far den iväg över bordet och stolen kasar någon halvmeter i sidled fast jag försöker hålla fast den. Datorn och tangentbordet är rejält fastsatta. När vi åt lunch tidigare idag så hade kadetten (han som serverar maten i finmatsalen där kaptenen, chefsingenjören och vi äter;-) skruvat fast stolarna i golvet. Borden var klädda med en tjock halkfri plastduk, fast la man ifrån sig besticken på tallriken sa kanade de iväg. Vi är glada att (hoppsan, nu höll min stol på att välta!) vi inte har blivit sjösjuka. Ta i trä!
Än slank vi hit, och än slank vi dit…Karaoke på böljan den blå
Besättningen var som sig bör från Filipinerna, varenda en av dem. De var precis så trevliga och gästvänliga som vi hade hört talas om. Kaptenen var en utmarkt värd. Gott humör och glimten i ögat. Han hade varit till sjöss i over 30 år. En lördag såg han till att vi hade en barbeque ute på däck. Vi skulle i efterhand fira min födelsedag och på lördagar brukade de hitta på något extra.
Grillen sattes på ute på däck. Det var fisk, kött och diverse korvar. Öl, fanns det gott om. Europeisk Heineken efter alla Sydamerikanska varianter. Härligt! Var och en i besättningen fick presentera sig. Alla var väldigt gästvänliga och önskade oss välkomna ombord. Någon sa att hade man en gravid kvinna ombord så skulle det bringa lycka. Vi befann oss fortfarande i Stilla Havet och det var varmt och skönt. En härlig och annorlunda barbeque till havs, men det skulle komma mera…
Grillning till havs – sjön suger!Efter hand började besättningen droppa av, eller rättare sagt droppa in. Snart hördes musik och sång från matsalen. Det var dags för karaoke! Filipiner, med många andra asiater, älskar karaoke och sjömän är inget undantag. Det sjöngs för fulla halsar. Hellre än bra, men några var riktigt duktiga. Vi kom inte undan. Det var bara att ta upp micken och ge hals! Vi lärde dem ”Helan går” och Skål heter Mabuhay på filipinska. Kaptenen sjöng och drack, men drog sig tidigt tillbaka. Tua fick nog efter tre timmars sjungade. Ingemar han fortsatte tappert att sjunga och dricka med de anda sjomännen. Ska du någonsin försöka dig på att få lift med ett fraktfartyg kan besättningen vara filipinsk – var beredd på att sjunga karaoke hela natten lång!
Kaptenen rockar loss!Panama kanalen
Vi åkte genom Panama kanalen. Det var riktigt häftigt. Vi trodde vår båt var stor med sina 142 meter lång och 23 meters bredd, men vi mötte en som var 294 meter lång och 32 meter bred. Större fartyg kommer inte igenom! Dockorna är 305 meter långa… Det tog oss ungefär tio timmar att bli slussade från Stilla Havet till Atlanten. Innan dess låg vi för ankare som många andra fartyg och väntade på vår tur. Ingemar fiskade och fick upp en lååång ål-liknande fisk. Kocken fixade en härlig fiskgryta med cocosmjölk och ingefära.
Kan du fixa till en skånsk luad ål?Visste du att…?:
· Christopher Columbus anlände till Panama år 1502, och att spanjorerna gjorde den första undersökningen om möjligheten att bygga en kanal redan år 1534.
· Att fransmännen gjorde ett första misslyckat försök år 1880 och att USA tog över 1904. Det tog 10 år, en arbetsstyrka pa 75.000 personer och en kostnad på ca $400 miljoner att bygga kanalen.
· Nationen Panama först år 1999 helt och fullt tog över ägandet och hanteringen av kanalen.
· Kanalen är i drift dygnet om, året om. Ett vanligt dygn passerar knappt 40 fartyg, varje fartyg har i snitt en last pa 14.000 ton och betalar drygt $20.000 i avgift.
· Den lägsta tullavgiften i kanalens historia betalades av Richard Halliburton, som betalade 36 cents för att simma genom kanalen år 1928. Det tog honom 9 dagar!
PanamakanalenVi behöver Din hjälp!
Vi skulle behöva Din hjälp med en eller hellre två saker. För det första söker vi efter ställen att sova en natt på, under vår cykeltur genom Sverige. Tänk på att det är mitt i vintern och Tua är i slutet av 7:e graviditetsmånaden. Ha förbarmande;-) För det andra drömmer Ingemar, den stollen, om att skriva en bok. Han har börjat, men vill att Du ger honom en hand.
· Kan vi sova en natt hos Dig?:
Vår resrutt:Trelleborg, Lund (har boende), Kristianstad (har boende), Älmhult, Växsjö (har boende), Värnamo , Jönköping (har boende), Nässjö, Tranås, (eller mer österut via Corax i Målilla!!!) Linköping, Norrköping, Oxelösund (har boende), Rönninge (har boende), Stockholm = hemma! Maila kontaktinfo med adress och telefonnummer till:
tua_ingo_titicaco_2003@yahoo.se.
TACK PÅ FÖRHAND!
· Godbitar från hemsidan: Ingemar håller som sagt på att utmana sin dröm om att skriva en bok. Boken, om den någonsin blir utgiven, kommer att heta ”På Väg”. Tanken är att några av de bästa, roligaste, mest inspirerande och eller intressantaste historierna och bilderna från hemsidan, även ska återfinnas i boken. Är det någon historia/foto du spontant kommer ihåg? Eller kan du gå in på hemsidan och leta efter något du tycker är riktigt bra? En eller ett par historier, några foton? Snälla gör det A.S.A.P! Maila till: tua_ingo_titicaco_2003@yahoo.se. TACK PÅ FÖRHAND!
Till hemsidan
Logga in för att kommentera
