Artiklar > Tidig sommarvandring i Padjelanta och Sarek ...

Tidig sommarvandring i Padjelanta och Sarek 2008

Av: fowwe

I år skulle det bli svenska fjällen igen för min del, det var två år sedan sist. Jag och min gode vän Anders hade åtagit oss att inventera fåglar i fyra områden i västra Padjelanta. Dessa inventeringar borde ske i juni, och av olika skäl var vi tvungna att förlägga vår resa mellan 15 och 26 juni. På dessa 11 dygn ville inte bara inventera utan också uppleva så mycket som möjligt av Padjelanta och Sarek. 

Under våren anmälde sig två deltagare till, Mattias och Anders R (även de goda vänner). De hade aldrig fjällvandrat förut. Vi var nu fyra män i åldrarna 24 till 55 år. Undertecknad ansvarade för vandringsplaneringen som innefattade start och mål i Kvikkjokk. Första anhalten var Njunjesstugan på Padjelantaleden. Båttrafiken var i gång, så efter en liten rundtur i deltat blev vi landsatta vid ledens början.

Björnspår på Njunjesstigen

Det började spännande redan efter några kilometer, då vi upptäckte björnspår i leran på stigen. Det såg ut som en liten björn, spårstämplarna var små. Vi hade vinden mot oss och gick så tyst vi kunde. Vi hoppades att vi – mot alla rimliga odds – skulle kunna se björnen på någon myr. Det gjorde vi inte, utan spåren försvann innan vi nådde Njunjes.

Björnspår vid Njunjes

Nästa dag fortsatte vi på leden som uppenbarligen hade varit snöfri ganska länge. Snart var björnspåren där igen, denna gång helt färska. Björnen var bara någon eller några timmar före oss. I en artikel hade jag läst om en fågelskådare som förra året – vid en likadan inventering som vi skulle göra – hade överraskat en stor björnhanne i Tarradalen och varit så nära som ca 10 meter. Allt hade avlöpt bra vid det mötet. Riktigt så nära ville vi inte vara, men att se en björn hade varit fantastiskt.

Det blev dock inget björnmöte för oss, utan vi gick över bron norr om Tarraälvshyddan och skulle fortsätta en liten bit på Nordkalottleden. Besöket vid hyddan var intressant. Den lär vara den äldsta STF-stuga som ännu är brukbar.

Efter stugan blev det en rejäl stigning. Jag som otvivelaktigt var äldst (och lika otvivelaktigt den minst vältränade) kände orken ta slut när vi kom upp. Men varm nyponsoppa gjorde underverk. Vi lämnade sedan leden och gick norrut, upp till den lilla sjön 1022 norr om Gurátjåhkkå. Här var det vinter. Isen låg kvar på sjön, och det var inte så stora fläckar barmark. Men det gick utmärkt att tälta.

Mycket snö 

Nästa dag gick vi fram till kanten av den branta sluttningen vid sjöns östände. Utsikten ner i Tarradalen var enastående, och landskapets dramatik kan jämföras med Sarek. Som man ser på fotot nedan så var Tarradalen helt snöfri.

Gurátjåhkkå

Vandringen mot Fierrovágge gick sedan över många och stora snöfält. För det mesta kunde man pulsa utan att sjunka ner i dem, men ibland fanns det lösa snöfält då man sjönk ner till knäna eller ännu längre. Detta minskade förstås vår hastighet, men det gick ändå acceptabelt fort. Vädret var ganska klart och tidvis soligt, och det reflekterades mycket värme från snön. Solglasögon och solkräm var ett måste.

Mot Fierrovágge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det fanns spår på snön, både björn- och järvspår. Järvspåren var vanligast. På ett snöfält såg vi spår efter en – vad vi kunde bedöma – mycket stor björn. Spårstämplarna var enorma, och avstånden mellan dem var ca 70 cm.

Klippmuren utmed Fierrovágge kan bara passeras bekvämt på ett enda ställe, nämligen mitt på, via en ravin. På kvällen nådde vi ravinen upp till sjön 1181. Sjön var bara delvis snötäckt. Det var mycket snö runt stränderna, men marken var bar vid södra änden där det finns en helt underbar plats att tälta på. Det hade nog andra också tyckt, för här låg en tom vodkaflaska. Upprörande med folk som inte tar ansvar för sitt skräp.

Dagen därefter blev det lika mycket snöfältsvandring. Det var bra att ha teleskopstavar, men de små plastskivorna som medföljde mina stavar satt inte tillräckligt fast och en av dem försvann i snön. Och då var den staven inte till så stor nytta längre. Vidare blev kängorna kalla och fuktiga av all vandring på snön. Tre av oss hade ofodrade Lundhagskängor, och trots noggrann insmorning före avfärden så tog de till sig en del fukt. Den fjärde medlemmen hade GoreTex-kängor och dessutom knähögt skyddsöverdrag utanpå byxorna. Han var alltid torr.

Landskapet söder om Råvvejávvre är mosaikartat och inte helt lätt att orientera i. Vi gick mot sjön Gallojávvre som ligger inom Kallovaratjehs naturreservat. Någon har sagt att detta reservat är unikt på så sätt att det inte har funnits någon fisk där sedan istiden.

Vi hade planerat att gå runt på Gállojávvres norra strand, men där stupade berget alltför brant ner. Vi gick istället upp på höjden ovanför branten (Gállovárásj) och sedan mot landremsan mellan sjöarna Hádditjávrre och Råvvejávrre. Framför oss växte sig berget Jiegnáffo allt större. Detta berg är ett av de vackraste jag känner till.

Jiegñáffo

Vi följde jokkfåran öster om Bieskevárásj. Vi skulle norrut, och helst fram till sjön Jållejávrre. Snöfälten var stora på sluttningen, och det var mycket smältvatten i jokken. Landskapet var kulligt och med djupa fåror. Det var ganska mödosamt att ta sig över högsta punken och få utsikt mot Virihaure och snart även Jållejávrre. Här fick plötsligt en i gänget se en järv dyka upp framför honom och sedan försvinna blixtsnabbt.

Sommarlandet Padjelanta 

Nu var vi inne i Padjelanta, och där hade sommaren kommit längre. Ett och annat snöfält låg kvar, men annars var det barmark långt upp på sluttningarna. Vi genomförde våra inventeringar på två områden i närheten av Jålleláhko och ett par dagar senare i två områden omkring sjön Gieddávrre. Eftersom det var tidigt på säsongen så fanns det gott om sjungande och ruvande fåglar. Vid inventeringarna såg eller hörde vi bland annat fjällabb, ringtrast, småspov, kungsörn, strömstare samt dal- och fjällripa.

Ringtrast

Vi tältade vid Gieddávrres sydända, invid Padjelantaleden, och träffade då på en och annan mygga. Nära tältet fanns en rödrävslya med 5 ungar som försåg oss med underhållning. Här fanns gott om blåhake och smalnäbbad simsnäppa, och vi hörde även den sällsynta nordsångaren.

Vi fortsatte därefter på leden, med kurs mot Sarek. Bergen i Sarek hade varit insvepta i dimma och mörkt oväder och döptes följdriktigt av någon i gänget till Mordor. Och dit skulle vi, beslutsamt och utan att backa.

Bron sydväst om Gieddávrre hade ännu inte kommit på plats (bättring, Länsstyrelsen). Så det blev till att vada igen (vi hade haft några stycken vad de tidigare dagarna). Leden var annars torr och snöfri. Inga stora problem att gå i Padjelanta före midsommar, således.

Efter vadet.

Dagen därefter mötte vi ett par holländare som kom från Tuottar och hade behövt vada två gånger vid stugorna där. Vi lämnade dock leden strax innan stugorna, eftersom vi av ornitologiska skäl hade bestämt att gå norr om Duottarjávrre. Efter ett enkelt vad befann vi oss i en labyrint av kullar och småsjöar, men samtidigt kom dimma, duggregn och kyla. Fågelskådandet kunde vi därmed glömma. Istället gällde det enbart att ta sig fram till Sarekgränsen vid renstängslet. Den medhavda GPS:en plockades fram. Vi programmerade in koordinater från fjällkartan och tog oss framåt, från punkt till punkt i den täta dimman. Trots känslan av att irra omkring som halvblinda möss i terrängen så nådde vi fram på kvällen.

Vandring i dimman

Mycket väta och krävande vad 

Nästa morgon hade dimman lättat, och det var sikt upp mot Tjågnåris och övre delen på Njoatsosvágge. Promenad upp till de två sjöarna 973 och 982 och sedan en magnifik vy ner i Njoatsosvágge. Vandringen genom denna dal är helt enkelt en underbar upplevelse, när vädret är bra.

Njoatsosvágge

När vi passerat förbi Njoatsossjöarna såg vi flera hussvalor som säkert häckar i branterna på norra sidan dalen. Man blir lite förvånad att se dessa fåglar här, men det är faktiskt inte alls onormalt. Det började regna, och ganska snart var det fina vädret borta. Regnställen kom på för gott, och vi visste att framför oss väntade minst ett svårt vad. Troligen flera stycken.

Den första jokken var Luohttåjåhkå som brusade på i full fart, med både glaciärvatten, smältvatten och regn som fyllt på. Vi valde ett ställe bland videsnåren där jokken hade delat upp sig i flera armar. Tre av dessa var stora och strida, och vattnet gick långt över knäna. Man fick söka sig fram till de ställen som var bredast och grundast. Vi hade stor nytta av våra teleskopstavar, som för det mesta fungerar bra som stöd vid svåra vad. Tycker jag numera. Tre av oss gick barfota i våra Lundhagskängor. Den fjärde gick i foppatofflor. Märkligt nog så fungerade det. Men det var kallt, inte bara för honom utan för oss alla. Det kyliga regnet och blåsten gjorde sitt till.

Efter vadet var vi – minst sagt – våta och nerkylda. Ingen hade lust att gå en meter till. Vi tog oss till närmaste plats där det gick att få upp vårt tält. Utanför fortsatte vädret med blåst och regn hela natten. De extraplaner som vi haft om besök på Luohttoláhko eller bestigning av Pårte var nu definitivt strukna. Vi somnade snabbt efter maten, som uttröttade barn.

Samma väder nästa dag, men med vissa mindre uppehåll som man var väldigt tacksam över. Så bitvis gick det att njuta av landskapet, men ofta var det strapatserna som sysselsatte tankarna. Nästa uppgift var vadet över de sammanflutna jokkarna Skajdasjjåhkå och Bálgatjåhkå. Detta vad blev nästan lika krävande som det föregående. Även här hade vi att korsa flera vattenrika armar, eftersom vadstället vid stigen var för djupt. Ett par gånger fick vi vända tillbaka efter ett halvt vad därför att det blev för svårt, och istället försöka hitta ett bättre ställe utmed det täta och hårda videt.

Det andra svåra vadet.

Björkskogen i Njoatsosvágge är bitvis snårig och tät, men det finns en stig. Den försvinner ibland, men går att leta upp igen. På några ställen i skogen rinner mindre jokkar som nu var ovanligt vattenfyllda. Vi klarade av dem med rejäla skutt och genom att kasta över våra ryggsäckar.

Väta från jokkar, lera och växtlighet hade vid det laget besegrat mina trogna Lundhagskängor, trots förnyad insmorning. Det kändes nu som om vätan passerade in och ut genom lädret fritt efter behag. Anders R med GoreTex var  dock fortfarande försmädligt torr om fötterna.

Njoatsosvágge i regn. 

Alldeles före renvaktarstugan fick vi ett nytt vad. Vår stig hade lett oss upp i höjd med stugan, inte en halv kilometer nedanför som fjällkartan visar. Här uppe har jag ett tidigare år gått över i kängor. Nu var jokken en strid fors, och femtio meter nedanför vadstället blev det till ett vattenfall. Ett vad här var både riskabelt och farligt, om man tappade balansen. Då skulle man dras med ner mot fallet och sedan vidare. Anders G, som också har fjällvana, sa: ”Jag tycker vi ska använda linan.”

Vi passade på att äta lunch och få lite nya krafter innan vi återigen klädde om till vad. Jag blev förste man att bli inknuten i vadningslinan. Ingen av oss har varit med om att se hur väl denna säkerhetsåtgärd fungerar i praktiken om man skulle falla, och det fick vi se inte denna gång heller. Allt gick nämligen bra. (Fast egentligen borde man träna på fall i jokk, som en del av förberedelserna.)

Redo för vadet.

Stigen från renvaktarstugan mot Pårek börjar med en mycket lång stigning men innebär vanligtvis inga stora besvärligheter. Nu hade vädret övergått i hård blåst, och ju högre upp vi kom desto kallare blev det. Snart blev det nollgradigt, och regnet övergick i snö. Skulle nu mina genomblöta kängor som omväxling frysa till hårda isklumpar? Det gällde att gå för att hålla sig varm. Och riktiga yllesockor är fantastiska på att hålla värmen trots väta.

Marken öster om Tjievrajávrre är svår att tälta på, men det gick efter en stund att leta upp en bra tältplats. Vårt vindpinade gäng tyckte att det borde vara dags för riktigt bra väder snart. Men följande morgon var lika iskall, och inga kläder eller kängor hade torkat en milliliter i tältet. Jag letade reda på den kastrull där en deg jäst under natten, och så blev det nygräddat bröd till frukost en timme senare. Härligt!

Senare på dagen blev det faktiskt bättre väder, och vi fick sikt upp till Pårte som var vit av nyfallen snö. Kläder och kängor torkade också upp något under vandringen. Vi såg en jorduggla, den tredje i ordningen under hela färden. När vi närmade oss Pårek dök det upp en del mygg.

Vallespiken

På Pårekstigen ner mot Kungsleden var det rejält vått på grund av snösmältningen i skogen, likaså på själva leden. Men värre var att det inte var rensat på träd, och att plankor och träbroar var i dåligt skick. Risken att snubbla på murkna eller såphala spänger utgjorde kanske vandringens största risk.

Invid Pårekstigen överraskade vi en hökuggla med en nyligen flygg unge. Uggleföräldern tappade den sork den hade i näbben och var inte glad över vad vi ställt till med.

Hökuggla

Sammanfattningsvis så var vi mycket nöjda med att ha gått vid denna tidiga tidpunkt, den senare halvan av juni. Snöfälten var i allmänhet tillräckligt hårda för att gå på, och det gick att hålla god hastighet. Ur fågelsynpunkt var det mycket bra, vi hörde och såg fåglar nästan överallt. Det var också fascinerande med rovdjursspår på snön. Att slippa nästan alla mygg var naturligtvis skönt. Dåligt väder kan man ju råka ut för när som helst, så det ska ju inte tillföras minuskontot.

Nackdelen med att gå tidigt är framför allt att man får mer av vatten och fukt: snön är blöt, marken är blöt och jokkarna innehåller mycket vatten. Kängor och annan utrustning måste klara detta. I delar av Sarek kan det säkert vara riktigt besvärligt i juni, till och med betydligt värre än vad vi fick uppleva. Padjelanta i juni borde vara hur bra som helst. Man måste då ha med sig tält, eftersom stugorna öppnar först ca 1 juli.

Fotona i artikeln är tagna av Hans och Anders G.

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2008-08-29 09:33   zzzzzaaa
Betygsätt gärna: 5
najs
 
2008-08-29 11:02   brigas
Betygsätt gärna: 5
Detä har sina fördelar att vara ute på försäsongen,alla spår av skogens och fjällets innevånare som man sen sällan får vetskap om att de faktiskt är i närheten.Och att det är så härligt ljust.
Snön går det ju lättgånget,och smältningen gör det besvärligt.
Trevligt skriven berättelse
 
2008-08-29 21:46   Wolf25
Betygsätt gärna: 5
Bra skrivet.
 
2008-08-30 18:24   BeatriceK
Vilket äventyr ni varit ute på. Trevligt att läsa en så utförlig berättelse. Bra skrivet.
 
2008-08-31 09:55   Håkan Friberg
Mycket intressant läsning. Jag satt med BD 10:an framför mig hela tiden. Ni tycks verkligen ha fått er beskärda del av dåligt väder och besvärliga vad, men ändå haft en härlig tur. Grattis!
Sen skulle jag väldigt gärna vilja ha recept på brödet som jäste över natten...
 
2008-08-31 12:05   fowwe
Roligt att artikeln verkar uppskattas, tack för alla reaktioner! Och när det gäller brödreceptet, så finns det nu skrivet om det i min alldeles nystartade blogg.
 
2008-09-03 18:11   Håkan Jansson
Betygsätt gärna: 4
Bra och intressant berättelse om tidig fjällvandring.
 
2008-09-08 09:20   Monica46
Betygsätt gärna: 5
Utmärkt ! Välskrivet - bra information. Alla årstider har sin tjusning!
 
2008-09-09 20:22   Natureguy
Betygsätt gärna: 5
Mycket bra artikel och fina bilder, ni ser ut att ha haft en fantastisk resa. Inventerade själv fjällen runt Åre, aningen försent på säsongen inser jag även om jag också såg många trevliga fåglar och andra djur.
Vore intressant att få se en lista över exakt vad ni såg, art- och antalsmässigt, på de olika rutterna. Går det att fixa? :)
 
2009-09-10 20:05   Anders_sthlm
Betygsätt gärna: 5
Så bra!!
Det här va ju väldigt bra läsning.. Läste den förrut men nu är den ännu bättre. Gillar bilden med 'vadet' och 'dimman' för att inte tala om 'vattnet i skorna'..he-he!!
Sånna bilder är bra.
Jag tycker om det här oförfalskade, genuina.
 
2010-07-26 12:09   magulica
Betygsätt gärna: 5
Hmm, väldigt intressant läsning.
Det pratas en hel del illa om gore-tex i skodon som fått även mig att tvivla men efter denna läsning börjar jag faktiskt förstå Lars Monsen och hans förkärlek för "memran" Hanwag.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Aktuellt: Produktnyheter