Artiklar > Rover Extrem - del 1

Rover Extrem - del 1

Av: Olander

Äntligen var dagen kommen då det var dags för den traditionella lägerhajken. Den hajk vi sett fram emot under en lång tid. Ganska precis den tid som gått sedan Joakim Lanker anmälde oss till lägret, och på samma gång skrev han in oss på listan till scoutlägrets tuffaste hajk; Rover Extreme!

Utopia, som lägret hette, var ett norskt landsläger med nära på 8000 deltagare i alla åldrar. Lägret var stationerat strax utanför den vackert belägna byn Åndalsnes i Romsdalen, Möre og Romsdals fylke. Inramat av höga spetsiga fjäll var detta en närapå ultimat lägerplats, och hajken skulle ta oss upp på ett av dessa fjäll.

Förväntningarna av hajken var lika höga som de omgivande fjällen denna morgon när jag vaknade. Jag skyndade mig ut ur tältet och i samma ögonblick jag kom ut ur det besannades mina farhågor; Fjälltopparna syntes inte! Liksom de senaste dagarna låg molnen på en ungefärlig nivå av 500 meter, precis som någon ”lagt locket på”. Det var dock ingen idé att låta sig nedtryckas av det. Förhoppningsvis skulle det lätta under dagen precis som det gjort föregående dagar. Kanske skulle solen skina när vi kom upp på fjället?

Molnen låg på omkring 500 meters höjd.

När vi väl fått i oss frukost och packat ihop det sista av det vi behövde traskade vi iväg till samlingsplatsen inför hajken. Där kom det att bli ett långt väntande. För oss som bara ville iväg kändes det som att vi skulle stå där i en evighet, eller två. Jag blev mer och mer irriterad över att vi aldrig kom iväg, liksom Sofia Jonsson, och Björn Karlsson tappade tålamodet och gick iväg en bit efter den väg vi sedan skulle följa. Trots den laddade atmosfären lyckades vi skoja till det och menade att han förmodligen skulle vänta på oss vid hajkens övernattningsställe, för när Björn tappar tålamodet kan han göra vad som helst, men lyckligtvis kom han tillbaka. Till och med Lanker skrattade lite smått under skämtet för att sedan återgå till det allvarsamma sammanbitna jaget.

Vi hade under flertalet dagar diskuterat om huruvida krävande denna hajk skulle bli. Björn hade studerat kartan in i minsta detalj, speciellt de täta höjdkurvorna, och var därför orolig att det skulle bli lite väl brant. Vi andra tre menade att ifall det skulle vara så pass brant så skulle inte ledarna låta oss gå där av säkerhetsskäl. För inom scouting är säkerheten prioritet nummer ett, två och tre! Dessutom var de enklaste hajkturerna så pass enkla att vem som helst kunde delta, och den näst tuffaste hajkturen gick tur och retur upp på en något lägre topp efter en avsevärt mindre brantare led. Dessutom var den turen 20 km kortare, men de var tvungna att bära all packning själv. Vi behövde lyckligtvis bara ha dagspacke med oss, resten kördes upp till vår tältplats med bil. Så detta skulle förmodligen inte bli så tufft som ledarna gav sken av. 

Drygt en halvtimme efter starttiden började vi äntligen att vandra, inte en sekund för tidigt! I startfältet fanns det fyra svenskar, det vill säga vi, ett ental belgare, engelsmän samt majoriteten som bestod av norrmän. Totalt var det uppskattningsvis 150 scouter som skulle gå Rover Extreme. Ett förvånansvärt stort antal tyckte jag, med tanke på att det trots allt var den tuffaste hajken.

Efter att ha följt väg en bit tog vi in på en stig som sneddade upp mot leden som går från Åndalsnes och vidare till Venjesdalssetra, på så vis behövde vi aldrig gå in i själva byn. Allt eftersom blev det bara brantare och brantare, vi steg höjdmeter efter höjdmeter. Det blev många kortare pauser och någon lite längre för att vänta in alla deltagare för lite information och fortsatt vandring. Den sista sträckan av stigen innan vi nådde kalfjället var extra utrustad med rep och kedjor för att underlätta viss klättring, och ett lätt regn började falla.

En skylt som passerades på väg upp.

Så småningom nådde vi fram till lunchplatsen, Nesaklsa. Som också är känt för ”Nesaksla rett opp”, en tävling där det gäller att ta sig upp på en viss tid. Hur som helst så åt vi vår lunch och fick tid att vila upp oss och njuta av den utsikt som fanns. De lägre fjällen och fjordarna var tidvis fullt synliga som tur var.

Sofia blickar ned mot lägerplatsen.

Strax innan vi fortsatte vandringen visade en ledare på ett litet krön som fungerade som dagens ”Point of no return”. Det vill säga, ville någon vända så var det dags att göra det nu för ifall krönet passerades var det bara att fortsätta.

Vi hade då rakt ingen tanke på att vända om så vi fortsatte vandra leden mot Venjesdalssetra. Det var nu inte lika brant men leden hade en amplitud, för att använda en matematikers uttryck, på ungefär 100 höjdmeter uppe på fjället så det blev lite upp och ned. Slutligen blev det lite flackare när vi kom ned mot Jamnåbotn. Innan vi kom fram till själva hyttan passerade vi en mysig liten tjärn som i väst var inramad av bergväggar. Vid en närmare studie av bergväggarna såg vi får som klättrade på dem. En i sanningen imponerande syn på dessa branta väggar, men där gick de och åt av vad som växte där. När jag sedan vände blicken österut fick jag syn på en figur som gick runt tjärnen på östra sidan istället för på den västra som alla andra, vem var det? Jag som känt honom länge förstod genast att det var Joakim Lanker; han ska oftast ta egna vägar!

Tre stycken klättrande får.

Lanker kom snart in på den rätta leden och återförenades med mig och Björn så vi tre gick den sista biten fram till hyttan. Där satt Sofia, som hade skenat iväg från oss för några kilometer sedan, och tyckte att vi var saktfärdiga. Vi hann få i oss lite matsäck och vila ut lite grand medan ledarna väntade in de sista scouterna.

Sedan fortsatte färden över ett sista krön innan det bar av nedåt mot Venjesdalssetra. Molnen började nu smått att stiga så mer och mer syntes av fjällen runt omkring vilket höjde stämningen, hos oss svenskar i alla fall. De sista två kilometrarna av leden ned mot Venjesdalssetra kantades av en smältvattenbäck med några små men vackra forsar. Så kom vi ned till trädgränsen och var tvungna att traska i en blöt undervegetation tills vi nådde fram till den vackert belägna fäbodvallen Venjesdalssetra. Där möttes vi av hundratals exemplar av orkidén Jungfru Marie Nycklar som växte på ängarna. De fanns i samtliga olika nyanser från vit till röd och ju mer jag spanade efter dem desto fler upptäckte jag.

Vi följde sedan vägen upp mot Venjesdalsvattnets södra ände där hajkens övernattningsplats var. Vädret hade nu blivit avsevärt bättre och solen lyste genom helt! Det var en smula fuktigt på marken så det gällde att hitta en så torr yta som möjligt. Eftersom Lanker är Lanker, det vill säga som bara han kan vara, valde han ut en sten som han slog upp sitt tält på. Björn skulle också sova i det, medan jag och Sofia hittade en något så när torr plats på marken som vi reste vårt tält på. När vi hade skrattat färdigt åt Lankers tältplats lagade vi middag som för min del avnjöts utanför tältet.

Lankers förankring av sitt tält.

Dagen avslutades med ett litet hajkbål, en lägereld vi samlades runt, där vi fick besök av en fåraherde som berättade om fårskötseln i fjälltrakterna. Bland annat hade han 500 får i det område vi befann oss i, och vi hade sett 3 av dem. Sedan informerade ledarna oss om morgondagens upplägg innan vi fick lägga oss, och det var det ingen som tvekade att göra.

Att få bestiga fjäll var ju den största anledningen till att jag åkte på detta läger, förutom att se dem, men att bestiga dem i regn är inte kul. Alternativ B, förutom att fortsätta hajken under nästa dag, var att ta bussen tillbaka till lägret vilket jag funderade på ifall det var dåligt väder när jag vaknade. Jag hoppades ju på att få göra en toppbestigning av Blånebba när jag nu var så nära, och vädret hade blivit mycket bättre och just nu såg det ut att hålla i sig. Blånebba, ett 1320 meter högt fjäll, tornade upp väster om tältplatsen och jag tänkte; ”Är det fint väder imorgon så kommer jag”, och så klev jag in i tältet.

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-11-27 19:53   jonssonsofia
Oj, Nu fick jag verkligen tänka igenom vår lilla, eller "lilla" tur igen. Precis som jag minns den. :)
Trodde nästan att jag skulle få se en bild och läsa om när jag var röd som ett stopplyse i ansiktet, men bra att du undgår vissa detaljer. ^^
 
2009-11-28 12:18   simonhelander
Betygsätt gärna: 4
Låter riktigt trevligt:)

Säg till mig nästa gång ni ska på läger i Norge så hänger jag på^^
 
Svar 2009-11-29 16:38   Olander
Förutom vädret var det en trevlig hajk!
Nästa läger i samma klass blir 2013 om jag inte minns fel...
 
2009-12-01 10:35   Leech
Betygsätt gärna: 5
Hubburu hubburu! Trevligt skrivet, med tanke på att man känner folket kan man leva sig in riktigt bra i Karlssons och Lankers funderingar och temperament - bra beskrivet.
Sen gillar jag att du slängde in titeln på en av mina favoritlåtar :)
 
Svar 2009-12-02 18:16   Olander
Mer än tack för denna kommentar!
Jaså, vad är det för låttitel?
 
2009-12-02 22:14   Leech
The Point of No Return från The Phantom of the Opera :)
 
Svar 2009-12-03 11:10   Olander
Aha, okej!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in