Artiklar > Projekt Grekland 2004

Projekt Grekland 2004

Av: Alexander85

Hej där! Jag heter Alex och tillsammans med min kompis Lars cyklade år 2004 vi till Athen från Linköping. Allt var mycket oplanerat och vi visste inte ens hur vi satte upp vårt nya tält när vi gav oss iväg efter ett kramkalas med (oroliga)släkten. Läs mer om hur det gick på vägen dit. Resedagboken nedan publicerades på GöteborgsPostens hemsida som en följetång.

Dag 1: Hellre tältlös än rådlös
Fredag 27/8
Etapp: Linköping-Gränna, 101 kilometer
Aktiv cykeltid: Cirka 6 timmar
Snitthastighet: 15,90 km/h

I Hogstad, 49 kilometer från Linköping, kom resans första lilla konflikt då Alex blev sur över att Lars parkerat på en hög med spikar.
Inne på Turistvägen började det skymma. I Ödeshög var det mörkt. Det var nu det började bli jobbigt. Vi hade inte cyklat så mycket innan vi började våran resa så vi var lite "cykelfysiskt" oförberedda. Ont som fan, ursäkta språket, i rumpan och i knän, handleder rygg och nacke.
Efter lite lidande och mycket mörker nådde vi vårt dagsmål Gränna. Det hade blåst och regnat hela dagen, men nu blåste det som värst. Vi cyklade ner till hamnen där vi intog en bit privat mark. Här skulle vi stanna i natt, bara några få timmar eftersom platsen vi hittat inte var så jättebra.
Vi hade inte hunnit pröva att sätta upp vårt nya tält och det fick vi lida för nu. Vi stod där i mörkret i blåsten och regnet och ville inte direkt dra till oss någon uppmärksamhet med vår ficklampa utan försökte gissa oss fram till hur vi skulle sätta upp tältet. Vi höll på ett bra tag men till slut fick vi ge oss. Vi var jättehungriga men ville inte laga mat i detta väder. Så vad göra? Ja, vi hade inget annat val än att dra ut tältet på marken och krypa in i det, bara så där som det låg platt på marken. Kröp in i tältet kl. 00:20
Det var en plågsam natt, vi fick inte mycket luft där inne för tältet klistrade sig över ansiktet på oss och det blåste jättemycket och vi frös verkligen mycket trots att vi krupit in i våra fuktiga sovsäckar. Natten var till slut över, men jag lovar att nästa gång så provar jag att sätta upp tältet hemma innan jag ger mig ut.

/Alexander och Lars


Dag 2: Autografskrivning och gratis pizza
Lördag 28/8 (Exakt två månader kvar tills Alex fyller 19)
Etapp: Gränna-Rasjön, 76 kilometer
Aktiv cykeltid: 5h 31min
Snitthastighet: 13.83 km/h

Vi vaknade 06:45, det var en kall morgon vid Vättern, sovsäckarna var ganska blöta och vi likaså. Vi packade ihop och satte vår cykelkärra som heter BOB på Alex cykel. Första dagen hade Lars dragit den. Det gick jättevingligt att cykla med BOB:en för Alex hade aldrig provat den. Det är mycket svårt att hålla balansen i början innan man lär sig och det går inte fort i uppförsbackarna.
Vi tog oss ur Gränna till en mack där vi lagade mat på vårt stormkök och drack välling. Efter cirka två mil fick Lars åter igen ta BOB för Alex hade lite ont i knäna. Vi sa till varann att i dag cyklar vi nog inte så långt eftersom vi har en enorm smärta i rumpan. Stämningen är god i övrigt men det är många blandade känslor. En känsla av otrygghet.
När vi kommit till Jönköping skulle vi äta en pizza (trots vår strama budget) för att vi var på väg. Det var tur att vi tog in på pizzerian för vi hann knappt parkera våra cyklar längs uteserveringens staket innan en av gästerna uppmärksammade oss och förstod att det var nått stort på gång. Han ville ivrigt veta vad som var på gång och det fick han snart veta, han vart så fascinerad att han pratade omkull sig själv nästan. Det var inget snack om saken än att dom här grabbarna (VI alltså) skulle bli bjudna på var sin pizza. Vi fick till och med var sin fin efterrätt. Vi var helt stumma, man är ju inte van att bli behandlad som en kung direkt. Han ville till och med ha våra autografer. Kul tycke vi det här började ju bra. Mätta och mycket belåtna rullade vi vidare och försökte ta oss ur Jönköping, vi körde fel och råkade hamna på uppfarten till E4:an men kom snabbt på det och vände. Vi hittade tillslut ut och åkte mot Taberg och mot kvällen nådde vi en en sjö som hette Rasjön, där i ett skogsbryn fanns det en liten plätt som vi slog upp tältet på, vi lyckades faktiskt få upp vårat tält delvis ... och vi var rätt nöjda med vår lägerplats.

/Alexander och Lars


Dag 3: Dags för första punkan
Söndag 29/8
Etapp: Rasjön-Oskarsström , 127 kilometer
Aktiv cykeltid: 7h 50min
Snitthastighet: 16,30 km/h
Vaknade kl 10 nån kilometer utanför Bodstorp (Småland), vi hade sovit i 12 timmar. Cyklade till Norra Unnaryd vid Nissastigen där vi hamnade på en vacker gammal banvall mot Gislaved.
Värken i rumpan började ge med sig men knän och andra delar började istället ta över smärtan. Vi kände oss mycket kraftlösa i benen trots en så lång natt (det är inte särskilt mjukt att ligga på dom där liggunderlagen, aj aj aj.)
Det var alla fall fint cykelväder.
I Smålandsstenar lagade vi mat medan ett par frågvisa men gulliga barn förstörde vår matro och vila. Cyklade vidare till Skeppshult där det började skymma, sen vidare mot Hyltebruk och Torup. Det var en vacker natt det var fullmåne och ganska ljust att cykla. Vi hade kommit in i ett bra tempo och hade planerat att ta oss till Halmstad för att där sova på stranden i Tylösand. Men så långt kom vi inte.
I Oskarsström small det till riktigt högt. Alex bakdäck hade fått punka. Och där stod vi klockan 00:30 hungriga och trötta. Vi är inga cykelmekare direkt men det var ju bara att sätta sig i diket där och riva ut all packning för givetvis så var ju all lagningsutrustning i botten av väskorna. Vi hade lagat punkan klockan 02:30 och tänkte att vi ska ta oss till Halmstad i natt hur sent det än blir.
Cirka 10 meter senare small samma däck igen. Kul ...
Måndag morgon 02:40, det fanns knappast nån öppen cykelbutik nu om det ens finns nån i Oskarsström. Och nåt vandrarhem var knappast att räkna med. Vi fick helt enkelt övernatta nånstans i närheten. Det var knappast läge för att smälla upp tältet. Vi hittade ett cykelskjul vid en vårdcentral, där lade vi oss. Vi var lite smårädda eftersom vi inte är vana vid att sova ute så där hur som helst. Det var tur att vi hittat ett litet krypin för ute spöregnade det. Vi satt under det knastrande plåttaket och lagade mat. Vi somnade till slut lite oroligt vid 03:30 tiden i kylan, det var cirka 8 grader varmt ute. Den här gången sov vi i bara våra kläder alltså utan sovsäck.

/Alexander och Lars


Dag 4: Nästan två kilo choklad och lite bönor på burk
Måndag 30/8
Etapp: Oskarsström-Ängelholm, 79 kilometer
Aktiv cykeltid: 5h 27min
Snitthastighet: 14.58 km/h

Vaknade av trafiken och alla som gick förbi som tittade fundersamt på oss. Dom undrade nog vad vi var för idioter som hade ockuperat ett cykelskjul vid vårdcentralen. Vi började gå med vår punkterade cykel och stötte på ett par trevliga äldre herrar som beskrev vägen till cykelhandlaren Jan-O. Dit gick vi och vart mycket väl bemötta, han fixade punkan, vi köpte några fler däck och slangar att ha i reserv. Nu har vi åtta däck på BOBen.
Väl inne i Halmstad köpte Lars en sovsäck och Alex köpte ett par cykelbyxor. Först hittade han inga bra, men på damavdelningen gick det bättre. Alex köpte alltså ett par Women-cykelbyxor trots säljarens avrekommendation. Vi förstår inte vad det är för skillnad på dam och herr när det gäller cykelbyxor. Dom här sitter hur bra som helst och fungerar utmärkt.
Folk tittade noga på oss när vi stod mitt i Halmstad centrum, vi får mycket uppmärksamhet, speciellt när dom ser att det står SWEDEN-GREECE på ryggen.
Vi handlade 1,8 kilo choklad och lite bönor på burk. Alex gick även in på Duka och frågade en välklädd expedit om han kunde köpa EN sked. Det var inte omöjligt, men när han såg priserna så gick han ut.
Vi åker mot Hallandsåsen och planerar att ta oss till Danmark i morgon. Vi började nu vänja oss vid smärtan och blandade känslor. Känslor som; Vad håller vi på med? Cykla till Grekland, är vi tokiga eller? Det känns inte heller lika jobbigt längre att cykla mil efter mil. Det är roligt att cykla för vi träffar så mycket trevliga och hjälpsamma människor på vägen. Folk som kör förbi tutar och vinkar för att heja på oss.
Hallandsåsen var mycket tung att ta sig uppför, backen är över fyra kilometer lång. När vi kommit upp var vi trötta i benen och det var mörkt och kallt, vi köpte lite vindruvor och var sin dricka på macken där på toppen och vilade oss en aning innan vi cyklade vidare till Ängelholm. Där hittade vi heller ingen plats att sova på, men vi började nu bli vana vid det hårda livet så vi intog ännu ett cykelskjul, den här gången på parkeringen till en stormarknad, där vi lagade mat. Somnade kl 23:00.

/Alexander och Lars


Dag 5: Med hjälmen som kudde
Tisdag 31/8
Etapp: Ängelholm-Hillerød, 96 kilometer
Aktiv cykeltid: 6h 33 min
Snitthastighet: 14,69 km/h

Vaknade 07:00 på stormarknadens parkering till ljudet av folk och bilar. Köpte ytterligare några chokladkakor.
Vi åkte några mil fel eftersom det är relativt mycket motorvägar som vi ju inte får åka på. Vi kom till Åstorp där vi träffade en mycket hjälpsam pizzeriaägare som hjälpte oss hitta vägen samt gav oss varsin fribiljett till färjan. Tack vare honom nådde vi Helsingborg där vi tog färjan till Helsingör klockan 17:00. När vi anlände till Danmark fick vi ett mycket blött välkomnande i form av spöregn som upphörde när vi väl fått på oss regnkläderna. Vi trixade oss ur Helsingör och ut på väg 6 mot Roskilde.
Vi skiftade BOBen samt bytte några ekrar som hade gått av på Lars cykel. Händerna var alldeles svarta av olja när vi var klara. På en mack inte långt därifrån träffade vi den första obegripliga människan (vi har mycket svårt att förstå danska) som åtminstone tycktes önska oss en trevlig resa. När vi kom till Hillerød blev plötsligt väg 6 en motortrafikled så vi åkte inåt staden där vi lagade mat, skålade med lite välling och tillbringade natten på en stenhård bänk i en busskur. Det var en svinkall natt, vi fick sova skavfötters för att få plats och nån sovsäck hade vi inte över oss. Alex sov med all cykelutrustning på, till och med hjälmen för det var så hårt att ligga med huvudet mot bänken. Känslan att sova ute med alla sakerna är lite oroväckande, vi försöker placera cyklarna med alla dyra prylarna som finns i väskorna relativt svåråtkomligt för andra.
Anledningen till att vi inte använder sovsäck är att vi vill kunna ta oss därifrån mycket snabbt ifall nåt skulle inträffa.

/Alexander och Lars


Dag 6 : Ute i vida världen
Onsdag 1/9
Etapp: Hillerød-Ringsted, 105 kilometer
Aktiv cykeltid: 8h
Snitthastighet: 13,15 km/h

Vi vaknade till regn klockan 07:20 i busskuren, rullade ut på rätt väg till slut. Det var stark motvind och regnade hela tiden, skorna var genomsura. Danmark är mycket bra på att ha mycket cykelbanor, det finns verkligen gott om dem och det känns skönt för man känner sig inte så stor och tuff när en 24 meter lång långtradare sveper förbi nån meter bredvid när man tvingas cykla på vägen.
Vi försöker skämta med varandra väldigt mycket hur tufft och jobbigt det än är. Det är jätteviktigt att hålla stämningen uppe, ibland sjunger vi men oftast är det mycket svårt att över huvudtaget kunna prata med varandra då vi inte kan cykla i bredd. Dessutom blåser det alltid när man cyklar och trafiken gör det extra svårt att prata.
Vi bytte till väg 14 mot Ringsted där vi nu har hittat ännu en busskur att laga mat och sova i. Klockan är nu 22:30 satte sig Lars för att skriva loggbok medan Alex somnade på bänken bredvid honom. Den här dagen var den kämpigaste hittills. Sen känns det ännu konstigare nu när man inte är i Sverige, även den där lilla tryggheten som fanns i hemlandet Sverige är borta nu. Vi somnade till en stund i busskuren men sen så cyklade vi vidare en bit till där vi gömde oss bakom en bilhandlare och somnade ostört.

/Alexander och Lars


Dag 7: Hungriga och rädda i Tyskland
Torsdag 2/9
Etapp: Ringsted-Rostock, 107 kilometer
Snitthastighet: 13,89 km/h
Aktiv cykeltid: 7h 42min

SovplatsRostock

Vaknade 07:00, en timme senare än planerat. Känslan av lätt stress finns där hela tiden då vi båda vill komma ut ur Danmark och in i Tyskland så fort som möjligt . I dag hoppas vi kunna ta oss till Tyskland. I den harmoniska lilla staden Vordingborg köpte vi en dansk liten flagga som vi satte under våran stora svenska flagga som vi har bak på BOBen. Tanken är att vi ska fylla flaggstången med flaggor från länderna som vi åker igenom.
Norr om Nykøping fick vi choklad av en trevlig kvinna som vart orolig över att det hade hänt nått med Lars eftersom han av utmattning lade sig raklång på vägkanten utanför kvinnans hus. Tanken var nog först att vi skulle cykla till Rødby och ta färjan till Puttgarden men vi kom på att vi skulle spara tid på att åka till Gedser istället och ta färjan över till Rostock. På vägen till Gedser fanns det så otroligt mycket svärmar av småflugor att vi knappt kunde andas.
I Gedser köpte vi varsin båtbiljett, det var en timme kvar tills färjan gick. Vi åkte bort och ställde oss i bilkön och väntade i den nu stekheta solen. En svensk-tysk man kom fram och gav oss lite tips om Tyskland. Han sa bland annat att vi skulle akta oss för trafiken eftersom bilisterna är dåliga på att hålla ut där.
På båten köpte vi massor av billig choklad, Alex köpte 1,8 kilo.
Vi var framme i hamnstaden Rostock klockan 19.30. Vimsade runt en bra stund och kunde knappt hitta ut från hamnen på grund av alla motorvägar. Tyskland verkar vara ett land med få och ibland illa skötta cykelbanor.
Rostock kändes inte som en harmonisk plats direkt, snarare som en kuslig stad med människor som kollade snett på en. Det var mörkt nu, i bakgrunden lyste ljusen från ett kärnkraftverk som om det vore något slags konstverk. Krogar och caféer prydde gatorna framför allt vid vattnet och det var relativt mycket rörelse.
Det var jättesvårt att hitta ut från centrum till väg 103 tillslut var vi tvungna att fråga tre poliser som patrullerade till fots på gatan. Vi fick en bra beskrivning som ledde oss ut på rätt väg. En konstig väg kom vi på, lustiga kvarter som inte kändes allt för trygga. Vägen var en lång kullerstensväg och det vibrerade skapligt om våra cyklar.
Vi var helt slut nu och hungriga och rädda, vi visste knappt vart vi skulle, vi bara rullade fram i mörkret, våra cykellampor började lysa allt svagare och svagare men vi ville använda batterierna in i det längsta för att vara så ekonomiska som möjligt.
Det var svårt att hitta en plats att sova och äta på men tillslut hittade vi nån slags busskur som vi åt i. Vi ville inte sova där, för för det första var glasrutorna helt sönder och sen var platsen så väldigt synlig och jag vet inte hur polisen eller andra reagerar på folk som sover ute sådär som vi ... Vi gick tillbaka några hundra meter och in på en cykelbana som svackade ner och var mindre synlig för bilisterna. Där lade vi oss utmattade.
Där låg vi på en cykelbana utanför Rostock och vi var stela av rädsla, jag har aldrig varit så rädd förut. Vi låg båda med varsin kniv under kudden i fall något livsavgörande skulle inträffa. Våra liv är trots allt det viktigaste vi har. Vi kände oss som lätta byten och med splitternya dyra saker som blänkte. Flaggan tog vi ner för att slippa ett snäpp uppmärksamhet. Man känner sig inte så stor och tuff längre och den enda trygghet vi har är varann.
Det märks att Tyskland har 84 miljoner invånare för det går knappt att hitta nån plats där det är lugnt. "Somnade" till slut vid 00:00.

/Alexander och Lars


Dag 8: Trötthet, choklad och en riktig säng
Fredag 3/9
Etapp: Rostock-Güstrow, 40 kilometer

Vaknade 09:30 på cykelbanan av ljudet av passerande cyklister. 35 grader varmt, det fläktar lite. Åt frukost i närheten. Vi känner oss psykiskt avtrubbade eftersom vi inte har sovit bra på flera dygn. Det var jättesvårt att stava i loggboken och att läsa vägskyltar och minnet var jättedåligt. Vi kom knappt ihåg vilken stad vi skulle till härnäst utan vi fick hela tiden kolla vår dåliga bil-atlas som vi har med oss.
Vi proppar i oss choklad med förhoppningen att bli lite piggare. Vi är på väg mot Güstrow. I dag måste vi vila ut ordentligt, vi har inte duschat eller bytt kläder sen vi åkte hemifrån Linköping och vi känner oss väldigt ofräscha. Vi ska ta in på nåt slags vandrarhem där det finns en skön säng och duschmöjlighet sen bryr vi oss inte om vad som finns eller inte finns utöver det.
Väl inne i Güstrow hittade vi ett jättefint vandrarhem som låg vid en sjö. Det kostade 18 euro per person och natt inklusive frukost. Rummet var jättefint, stort och rymligt med fyra bäddar och en fin toalett med dusch. Det kändes knappt sant att lägga sig i sängen. Framför allt var känslan av att för en gångs skull vara trygg underbar. Vi bara skrattade av lycka. Alex åt upp et halvt kilo choklad medan vi bara låg och pratade och slappade.
Vi kom snabbt underfund med att vi ville stanna ytterligare en natt. Vi duschade innan vi lade oss och det var otroligt skönt.
Vi har börjat bli lite bruna och man ser exakt vart handskar och cykelbyxor suttit, så vi hinner nog bli skapligt frasiga och möra i skinnet innan vi är hemma igen.
Det finns så mycket som man tänker på när man cyklar. Tänk till exempel vilken fantastisk kropp man har. En kropp som har en enorm förmåga att snabbt anpassa både psyket och fysiken efter behov. Men framför allt är det fascinerande hur psyket kan ställa om sig, det känns som tiden bara rinner i väg om dagarna.
Vi somnade otroligt skönt den här natten efter att bara ha kört 40 kilometer. Jag har lärt mig värdet av sömn!

/Lars och Alexander


Dag 9: Mat och vila i massor
Lördag 4/9
Etapp: Runt i Güstrow, 10 kilometer

Vaknade 08:00 på vandrarhemmet efter en underbar natt. Det kändes otroligt att få hugga in på den varierande och goda maten som fanns i frukostbuffén, vi som hittills bara levt på frystorkad enformig mat, välling, vatten och choklad. Vi vräkte i oss. Vi tvingade i oss mat eftersom man fick äta så mycket man ville.
Efter frukosten hade vi planerat att göra en massa som att bada i sjön och cykla in till mataffären men vi orkade knappt göra nåt av utmattning. Vi lyfte av BOB:en från kärran och all annan packning och skulle cykla in till affären, vi kunde knappt cykla utan packning, det var jättesvårt att cykla.
På kvällen lagade vi mat i det gemensamma kök som fanns på vandrarhemmet. Vi hade köpt torskkotletter och potatiskroketter. Det fanns ingen ugn så vi fick koka kroketterna. De blev som potatismos ... men det mättade! Sen lade vi oss i sängarna och försökte lära oss grekiska med hjälp av ett svenskt-grekiskt lexikon som vi har med oss. Vi höll på hela kvällen sen somnade vi.
Den låter kanske som om den här resan bara är jobbig. Visst finns det motgångar men det är otroligt kul emellanåt och man lär sig mycket saker, träffar nya människor och kulturer och platser, och mest av allt lär man känna sig själv. Man tror att man vet hur man fungerar i alla situationer men det vet men inte förrän man upplevt det. Jag har först nu förstått hur stor världen är från en cykel och hur liten jag är i jämförelse.
Trots motgångar så överväger det aldrig vårt mål att nå Grekland!
/Alexander och Lars


Dag 10: Poliskontroll mitt i maten
Söndag 5/9
Etapp: Güstrow- Havenberg, 119 kilometer
Aktiv cykeltid: 6h 50min
Snitthastighet: 17.49 km/h

När vi återigen tvingat i oss massor med "gratisfrukost" var vi klara att ge oss ut i verkligheten igen. 23 kilometer söder om Güstrow lagade vi ekrar på Lars cykel för andra gången. Vi stannade under en bro i Pritswalk för att äta, då kom en polisbil. Poliserna kom fram till oss och vi trodde att nu är det väl kört man får väl inte sitta och laga mat hur som helst, men dom ville bara se våra pass sen åkte dom igen.
Efter ett snabbt och jämnt tempo kom vi in i Havenberg, sent. Vi hittade en bilhandel som vi gömde oss bakom och somnade under bar himmel, det var en stjärnklar natt och inte allt för kall.

/Alexander och Lars


Dag 11: Växelhaveri vid autobahn
Måndag 6/9
Etapp:Havenberg-Magdeburg (nästan), 84 kilometer
Aktiv cykeltid: 4h 38min
Snitthastighet: 18,31 km/h

Vaknade klockan 08:00 av att två bilhandlare stod och kollade på oss. Nu är får vi säker problem, tänkte vi, men dom sa bara god morgon och skrattade lite.
Det finns inte ett moln på himlenoch vi cyklar i bar överkropp om dagarna.
Vi har upptäckt att ännu en eker på Lars cykel är av, hans bakdäck verkar inte gilla den här resan. Vi har även inlett ett dagligt träningsprogram utöver våran cykling, där vi gör 200 armhävningar, 100 situps och lite andra grejer.
Cirka två mil norr om den ganska stora staden Magdeburg, det var sent vi var trötta. Vad hände inte då i en uppförsbacke? Jo, hela Lars växelsystem till bakdreven har totalt blivit kvaddade och indragna ibland ekrarna, det tog tvärstopp när han försökte cykla. Vi insåg snabbt att vi kunde inte göra nått mer i natt utan måste helt enkelt övernatta här. Nedanför vägen låg ett gärde, dit drog vi ner allt och sov. Sömnen var inte så god eftersom Autobahn var cirka 200 meter ifrån oss och vägen bredvid var starkt trafikerad av långtradare och andra fordon som körde dygnet runt.
Våran plan var att under morgondagen ta oss in till fots till Magdeburg för att köpa en ny kedjespännare och allt vad det nu heter.

/Alexander och Lars


Dag 12: Cykellösningar och skumt kafé
7/9 Tisdag
Ettap: 38 km
Aktiv cykeltid: 3h 4min
Snitthastighet: 12,60 km/h

Jag vaknade vid 07:00 och försökte somna om tills jag gick upp klockan nio. Allt var som vanligt mycket blött. Men en stark och varm sol lyste på oss från en ännu klar himmel. Filmade lite och väckte "snarkmannen" Lars. Vi packade snabbt ner våra mjuka sköna "Hästensängar" (liggunderlagen) och började fokusera på vårt cykelproblem. Jag fixade en tillfällig lösning så Lars kan trampa vidare på en och samma växel till Magdeburg. Vi är båda mycket hungriga vi har inget vatten kvar sa vi kan inte göra någon mat, det enda vi har är lite äcklig choklad. (30 grader varmt) Jag är jättetörstig och har lite ont i huvudet. "Hey hey It's a brand new day".

Tillfälliga lagningen fungerade bra in till Magdeburg. Vi slapp att gå två mil tack vara det. Väl inne i staden var det svårt att hitta en cykelaffär men efter att ha frågat några hittade vi till butiken Eldorado som låg mitt i den rörigaste gatan i stan. Allt gick mycket bra, till slut fick vi en ny kedjespännare och alla ekrar är nu som det ska, en nackdel är dock att Lars absolut lättaste växel (alltså den man hart i riktigt tuffa uppförsbackar) nu är kaputt. Efter det letade vi efter ett Internetkafé det var verkligen svårt att hitta i röran, vi frågade massor av folk och fick många konstiga vägbeskrivningar till slut hittade vi ett. Lars fick vakta cyklarna utanför medan jag gick ner i en källare, jag fick en chock när jag kom ner, det visade sig vara värsta punkarklubben, det spelades lustig punkmusik och rummen var jättecoola allt var inspirerat från filmen Alien. I rummen fanns olika nivåer med skinnfiltar, lite mysigt och trångt, där satt en och annan tjej och tittade konstigt på mig. Det kändes inte som jag passade in på klubben direkt när jag stod där i cykelbyxor och "hawaii-skjorta" medan alla andra klädde sig i punkarstil med piercingar och lustiga prydnader. Jag fick en dator i ett mörkt rum där väggarna pryddes av skelettliknande metalldelar. Jag satt där i det mörka hörnet med loggboken i knäet, helt stirrig i blicken och svårt att koncentrera mig eftersom det hela tiden spelades hög och konstig punkmusik.

Jag kom upp till Lars efter 6,5 timmar och var så snurrig av allt skrivande att jag tog fel cykel och"pratade sluddrigt". Vi vinglade ut ur staden samma väg som vi kom in och ut på väg 184 där vi lagade mat i en busskur efter att endast ha ätit enkel frukost på hela dagen. Vi orkade inte leta upp nån vidare bra sovplats utan vi drog ner cyklarna bakom busskuren till en vildvuxen trädgård där vi somnade till ljudet av godståg som passerade med fem minuters mellanrum. Somnade i det höga gräset vid 00:30.

/Alexander och Lars


Dag 13: Rekord och poliseskort
Onsdag 8/9
Etapp: 138 km (nytt rekord)
Aktiv cykeltid: 7h 55min
Snitthastighet: 17,46 km/h

Vaknade klockan åtta, låg och drog oss till halv tio vaknade till ljudet av härliga tåg. På vår sovplats doftar det kryddor och det är fullt av sniglar och andra små vänner. I dag planerar vi att åka långt på grund av gårdagen. Vi är nu på väg 184. Vi hade mycket bra tempo fram till Zerbst SH. 20 km/h där vi handlade lite mat som vi avnjöt på backen längs den teglade husväggen i solen. Vi hade unnat oss lite socker till vällingen som vi äntligen hade köpt. Efter kom vi in i den konstiga staden Dessau jättedåliga cykelbanor så våra stötdämpare gick varma. Folket verkade lite konstiga nästan alla cyklister vi mötte stirrade bara rakt ner i marken och kollade knappt vart de var på väg. Höll nästan därför på att krocka med en som hade brist på uppmärksamhet. Sen åkte vi genom Wolfen där vi tog ut lite pengar.

Efter lite tveksamheter om vägen fortsatte vi på väg 184. Det började dra ihop sig till skymning. Vi stannade till under ännu en bro straxt innan Delitzsch där vi åt middag. Sedan bar det iväg genom den lite slummiga staden. Vi har ännu inte bytt cykellysebatteri utan segar oss fram i svagt ljus om nätterna. Det var så mörkt och vi blev ständigt bländade av bilarna och vi var väldigt nära att köra av cykelbanan då den tvärt svängde i mörkret. Sen kom vi in i Leipzig efter att ha tvingats cykla på en starkt trafikerad och farlig väg. Vi tog en paus på en mack på grund av mitt starkt smärtande knä. Vi trampade igenom den stora staden som var relativt lugn. Ut på väg 2 som kändes äcklig att köra på, som en motortrafikled, bilar började tuta på oss lite oftare än vad vi var vana vid, det var särskilt otäckt när lastbilarna drog i starkhornen precis bredvid en.

Det kändes som något var fel. Vi stannade till efter några kilometer för att dricka. Plötsligt ser vi ett starkt blinkande blått ljus strax bakom oss. Det var en polisbil av den större sorten som uppmärksammat oss. Fyra poliser klev ut och började babbla på med sin obegripliga tyska. Jag förklarade att jag pratar engelska och fick då prata med en annan polis som verkade vara den enda engelskkunniga av dem. Han frågade trevligt vart vi skulle, vad vårt dagsmål var. Och vi förklarade med hjälp av kartan och ville kolla på vara pass. Lars såg vettskrämd ut och kunde knappt få fram vart vi var på väg. Innan förklarade polismannen att man inte fick cykla här (vilket vi misstänkt hela tiden, trots att vi EJ hade sett några cykelförbudsskyltar) Han verkade mycket vänlig och sa att det här ska vi lösa. Dom pratade sig emellan lite om hur dom skulle lösa det hela, och kom fram till att vi skulle fortsätta att cykla till närmsta avfart (cirka två kilometer till). Han sa att dom skulle skydda oss med polisbilen och det var vad dom gjorde.

Där rullade vi mitt i natten på en motortrafikled med poliseskort bakom oss, dom hade igång sitt starka roterande blåljus. Med lite fantasi kändes det som man var en viktig äventyrare "Typ, akta er, dom här äventyrarna ska fram, det är viktigt". Det hela gick bra till slut och han önskade oss lycka till och påminde även om att OS i Athen är över. Så säger många till oss. Det är trevliga poliser i Tyskland. Det tog bara några enstaka kilometer innan vi stannade för dagen. Vi somnade på en gräsbevuxen grusplan en bit från vägen.

/Alexander och Lars


Dag 14: Kuperat landskap och granris
Torsdag 9/9
Etapp: 57 kilometer
Aktiv cykeltid: 3h 43min
Snitthastighet: 15,44 km/h

Steg upp ur "sängen" klockan 11, låg och kollade kartan när jag upptäckte en liten mus som satt brevid mig. Vi packade ihop och lagade mat på vårt sista vatten på en rastplats och som vanligt skrev loggbok om gårdagen, det gör jag varje morgon. Efter några kilometer med bra tempo stannade vi på en mack i Pegau och fyllde på vatten. Någon mil därefter började jag (Alex) känna mig dålig, yr och kraftlös. Trots det stannade vi intill vägen och tränade lite som vi göra varje dag. Det var nu först landskapet började bli riktigt kuperat, vi åker upp och ner hela tiden. Efter fyra mil och en lång uppförsbacke skiftade vi BOB:en till Lars cykel och delade på våran sista svenska choklad. Vi var snart inne i Gera som visade sig vara relativt stor stad. Strax utanför hittade vi en skogsplätt intill vägen där vi skulle sova. Vi var väldigt trötta nu eftersom vi inte var vana vid såhär kuperade landskap, därför blev även denna sovplats lite dålig och oskyddad men vi kamouflerade oss och cyklarna med granris.

/Alexander och Lars



Dag 15: Vi blir fler och fler
Fredag 10/9
Etapp: 72 kilometer
Aktiv cykeltid: 4h 49min
Snitthastighet: 15.01 km/h

Vaknade vid 10-tiden gjorde välling, borstade tänderna och tvättade ansiktet och fick självklart näsblod då. Vi börjar dagen men en jättebacke. Värdet som vanligt på topp cirka 35 grader. Jag inleder morgonen som jag gjort i någon vecka med lite skön morgonhuvudvärk. Jag har även blivit lite konstig i händerna (Alex) antagligen på grund av att jag hela dagarna kniper om styret. Vi begav oss till en mataffär där vi köpte lite mat igen som vi avnjöt vid husväggen, deras som vanligt. Vi unnande oss även en billig kladdkaka 400 gram som verkligen var kladdig och så mäktig så vi höll på att spy.

Vi kom till slut fram till Hof. Vi lagade mat i en busskur och träffade även våran nya vän Tchibo som var en affisch men lika trevlig för det. Det kan låta konstigt men vi har döpt en del av våran utrustning till exempel vara vattendunkar, min dunk heter "Milton". Ni skrattar nog åt det hela och det gör vi med emellanåt men resan blir faktiskt roligare om man är fler...
I busskuren at vi även müsli med vatten och socker, det har blivit en regelbunden måltid numera. Vi hade även tänkt spela lite kort och ha lite roligt i busskuren efter en jobbig dag, speciellt nu när vi var tre (Tchibo också, var affisch) men vi orkade inte ett dugg utan gick upp på en stor gräsplätt utanför några villor och försökte sova, men det gick inte så bra för vi hade en liten vän som tassade runt i gräset bara nån meter ifrån oss, en liten igelkott. Känslan av att krypa ner i sovsäcken är avslappnande men ibland inte så mysig på grund av att man är så ofräsch. Händerna är ständigt lite oljiga och skitiga, håret är fettigt och vi har en stor svart oljefläck på benet från kedjan som vi dränkt in i olja.

/Alexander och Lars


Dag 16: Svårcyklat men goda majskolvar
Lördag 11/9
Etapp: 67 kilometer
Aktiv cykeltid: 5h 7min
Snitthastighet: 13.21 km/h
Det började regna för första gången under var Tysklandvistelse. Vaknade av stora droppar som landade i ansiktet högt uppifrån ett träd. Nu är vi hungriga och vattnet är självklart slut igen, kul.
Längtan att snart komma ur Tyskland är stor eftersom landet trots allt är ganska enformigt. Det var först efter Leipzig som det hände något, landskapet exploderade plötsligt av bergiga och svårcyklade vägar, inte det minsta likt det Tyskland vi sett innan. Vi hade räknat med max fyra nätter till innan vi kommer in i Österrike, men nu får vi nog räkna om.
I Hof på en grusväg var jag Alex nära på att köra omkull med BOB:en och allt i en brant nerförsbacke, verkligen otäckt. Så nära att ramla har jag hittills inte varit. Att köra med BOB:en kan ibland vara farligt, kör man för fort med den så börjar det vobbla och man kan enkelt köra omkull.
Utanför Münchberg stannade vi till vid ett majsfält och åt mängder av råa majskolvar det var jättegott och jättegratis. Landskapet är väldigt vackert och man ser långt bort i horisonten. Man ser byarna i dalgångarna långt i förväg.
Klockan är nu cirka 21:30 det är kallt och mörkt, och som vanligt en vacker stor klar stjärnhimmel, vi cyklade i mörkret genom en riktigt djup trollskog och kom efter en tyst och ödslig stund fram till en liten pittoresk by som hette Bad Berneck. Typiskt tyska hus, mysig bykänsla, små gränder, och skratt och musik från byns alla små restauranger fyllde vår tillvaro. Vi såg ett jättemysigt glassfik och kunde inte motstå att stanna och ta varsin god glass. Belåtet trampade vi vidare in i mörkret mot Bayreuth. Där framme tappade vi plötsligt bort väg 2, skyltningen upphörde plötsligt eller så var det våran uppmärksamhet som upphörde. Klockan var 23:30 och vi kände och riktigt kraftlösa och irriterade och ville bara slänga oss i natt dike och sova. Plötsligt dök väg 2 upp igen efter att vi gissat oss ur staden med hjälp av våran kompass. Vi kom inte långt innan vi ville nöja oss för dagen, hittade ett stort majsfält bredvid autobahn där vi drog in våra cyklar långt in i fältet, lagade mat och grillade majskolvar över stormkökets blåa låga, det var riktigt mysigt men lite knöligt och jordigt.

/Alexander och Lars


Dag 17: Helvetesmorgon och pajad eker
Söndag 12/9
Etapp: 70 kilometer
Aktiv cykeltid: 4h 25min
Snitthastighet: 15,81km/h

Jag vaknade 08:45 gick upp och sitter och skriver loggbok sittandes under sovsäcken i spöregnet. Detta var en helvetesmorgon allt var genomsurt, vi hade glömt täcka över BOB:en med presenningen och sovsäckarna var dyngsura och jordiga, liksom cyklar, skor och allt annat var totalt lerigt. Känslan av att ha sovit i majsfält är dock spännande, man känner sig som man är med i filmen "Signs". Vi kom iväg senare än planerat på grund av regnet och all lerig utrustning.
Vägarna är lite bättre nu det är inte lika brutala backar längre, vi börjar få tillbaka tempot. Efter att ha stannat på en rastplats för att äta och träna tills det blivit mörkt cyklade vi vidare i mörkret. I en backe small det till om Lars bakdäck som vanligt, en eker hade gått av och nu fattades två ekrar på Lars cykel och det är lite gränsfall vad vi vågar åka med med så tung packning så vi fick övernatta på en åker vid ett litet industriområde utanför Illschwang. Nu har vi färdvägen genom Tyskland klar och vi är nöjda med vår lilla omplanering av vägen och hoppas spara några mil på det.

/Alexander och Lars


Dag 18: Gratiskaffe med mekande
Måndag 13/9
Etapp: 64 kilometer
Aktiv cykeltid: 3h 50min
Snitthastighet: 16,75 km/h

Den här natten har vi sovit dåligt eftersom vi hade genomsura sovsäckar från majsfältet, vi har frusit en hel del och genom liggunderlaget petar en och annan vass pinne upp.
Jag tror att den här resan kommer att påverka oss positivt som människor när vi förhoppningsvis kommer hem igen=) vi kommer nog uppskatta livet på ett annat sätt. Tänk vilket lyxigt liv man lever i normala fall, man har sin varma säng, TV:n, datorn, musik, god och fräsch mat, ett badrum där man när som helst kan tvätta sig (vi har inte duschat på 10 dagar, och det är dåligt om sjöar att tvätta sig i). Man kan diska sina bestick när man vill (vi "diskar ca 1 gång i veckan). Lite skillnad mot nu, här sitter vi på nattgärde nån stans i södra Tyskland, det är molnigt och blåser kalla svaga vindar genom vara fuktiga kläder, skitiga är vi, det känns må du tro. Ska vi ta oss nån stans måste vi cykla och när vi cyklar blir det oftast för varmt med alla kläder eller för kallt om man tar av sig. Knän gör ont, det blåser ständigt i öronen av fartvinden, så man är nästan lite döv om kvällarna. Men det som driver oss framåt är att vi har ett mål!

När vi satt där på liggunderlagen kom det plötsligt en man i verkstadskläder och började prata engelska till våran förvarning. Han stod på andra sidan av ett staket med två koppar kaffe i händerna. Han frågade om vi ville ha kaffe. Vi blev ganska ställda, nyvakna som vi var och allt. Men vi tackade ja.
Vi visade honom problemet med Lars ekrar och förklarade att vi tvingats övernatta där. Han förklarade på enkel engelska att vi skulle gå runt hörnet för att komma in i hans verkstad, det var vad vi gjorde. Vi kom in i en jättefin verkstad, där det var ordning och reda. Han sa att det är bara att ta vad för verktyg ni än behöver, vi frågade om vi fick ladda mobilen och videokameran, det var inga problem. Han visade oss även en fräsch toalett. Allt var nybyggt och fräscht. Vi kände oss jättenöja, äntligen slapp vi meka med cyklarna i nattdike. Kan det bli bättre än såhär tänkte vi? Ja visst kunde det, för det dröjde inte lång stund innan han kom ut men en stor tallrik med smörgåsar och läsk till oss, vilken gästvänlighet, vi mumsade i oss maten fort eftersom vi var sjörövarhungriga, där stod vi i verkstaden och mekade till skön musik. Vi satte dit nya ekrar, bromsklossar, rengjorde kedjan med tryckluft och putsade upp cyklarna.

När vi var klara smet vi in i badrummet för att tvätta oss sa mycket vi kunde, jag tvättade till och med håret. Passade även på att byta kläder så nu är vi redo för en veckas äventyr igen! Efter många timmar i verkstaden tackade vi våran verkstadsvän Gerhard och försökte förklara för honom vilken stor hjälp han varit till. Glatt trampade vi vidare på väg 299 mot Ingolstadt. När vi kom till Lauterhofen efter en knapp mil stannade vi för att kolla kartan p hall ser vi en gullig liten tant i blött förkläde komma gående mot oss och började prata med oss, vi lyckades förklara att vi kom från Sverige. Hon kunde inte engelska men gestikulerade att vi skulle vänta där på trottoaren, hon sprang in i sitt hus som var på andra sidan gatan och hämtade två kaffedrinkar, hemgjord sylt och en bratwurst. Det behövde vi tyckte hon, och gav oss ett varmt leende, vi försökte tacka på alla möjliga sätt. Vi vinkade och cyklade iväg efter att ha fått en enkel vägbeskrivning av henne. Nu skämtade vi om att vi inte vågar stanna i fler byar för folk springer bara fram med en massa mat till oss, packningen blir för tung! Det blir fort mörkt vi stannade till på en mack som precis hade stängt och hoppades i sista minuten kunna köpa lite bröd till varan sylt, dom hade givetvis inget bröd sa vi fick nöja oss med var sin chokladkaka. Det var mörkt och kallt nu och orken försvinner mycket snabbt då, den biologiska klockan säger att vi ska sova.Vi kom till sist fram till en fin liten by som heter Beilngries, med upplysta gränder och fina hotell. Framför en stor kyrka satte vi oss för att laga dagens sista måltid, vi var nu dödströtta och skrämdes varje kvart av jättehögljuda kyrkklockor som bröt nattens tystnad. Lars högg in på sin Bratwurst-konserv det såg ut som han åt kattmat. Själv åt jag kaffe med müsli (blandat). Nu var vi riktigt "bondtrötta", Lars försökte sitta upp och sova på bänken medan jag satt och avnjöt kylan till stadens ljudlösa liv. Fontänen slutade rinna, folk drog ner persienner, vi skulle igentligen cykla ytterligare 35 km till Ingolstadt men det gav vi upp, det får bli en lång dag imorgon sa vi som vanligt.

Cyklade ut från centrum till ett grönområde vid en porlande flod. Vi gick ner för en brant blöt slänt, det skulle jag inte gjort med BOB:en för allt tillsammans är så tungt att man inte har en chans att hålla emot, givetvis försökte jag bromsa, dum som man är framhjulet låste sig och allt kanade ner i slänten, av ren instinkt släppte jag inte styret utan flög med som en liten vante. Det hela gick bra ända, vi somnade till slut efter en lång och händelserik dag kl 00:45 pa en parkbänk.

/Alexander och Lars


Dag 19: Övernattning i kohagen
Tisdag 14/9
Sträcka: Belingries- Ingolstadt, 51km
Aktiv cykeltid: 3h 29min
Snitthastighet: 14,67 km/h

I och med att vi har vant oss vid dessa äventyr nu sa har vi planerat om hemresan lite, bli inte chockade nu men vi har tänkt att cykla hem (efter att ha stannat i bara nån vecka i Aten) via Paris, London, Skottland, in i Norge (Oslo) och via Göteborg hem till Linköping.
Jag vaknade vid 06:40, gjorde 20 armhävningar, natten hade varit lite smått kylig trots att jag krupit ner i min relativt torra sovsäck. Jag kan tänka mig hur kallt det kommer att vara på hemvägen, usch. En sak har vi nog båda två lärt oss nu, efter dagens sista måltid och om det då är mörkt så finns det ingen chans att man orkar cykla mer hur mycket man än vill, tröttheten tar över. Stannar man till för länge i mörkret så är det svårt att börja trampa igen.

I dag vill vi gärna ta oss in till München för att hitta en cykelbutik som kan laga Lars bakhjul. Vi hittade tursamt en butik innan München. Morgonen började med en skön fyra kilometer lång sju procents uppförsbacke. På en höjd såg vi Ingolstadt som är känt för Audi-bilarna som tillverkas där. Väl inne i Ingolstadt såg vi en stor cykelbutik där vi stannade för att komplettera med lite reservdelar. Där jobbade en ung kille som blev mycket imponerad av vår tripp så han ville till och med ha internetadressen hit till GP, han skulle kolla det även fast jag sa att det bara står på svenska.
Vi skulle ta oss till München den här kvällen men efter att (smått rädda for att polisen skulle upptäcka oss) ha cyklat cirka 15 kilometer på en motortrafikled (där man inte får cykla, men vad gör man när man inte hittar några andra vägar) som aldrig tycktes ta slut gav vi upp. För vi ville inte ha mer poliseskort. Vi gick ner på en grusväg och ut på ett gärde där vi skulle sova och laga mat, det luktade lite koskit men det gick ända, vi var för trötta för att bry oss, vi somnade klockan 00:00. Under natten regnade det lite, som det gjort nu under flera nätter.

/Alexander och Lars


Dag 20: Turistattraktion i München
Onsdag 15/9
Etapp: Ingolstadt-Wolfratzhausen , 101km
Aktiv cykeltid: 6h 52min
Snitthastighet: 14,67km/h

Lars vaknade först, till min förvåning. Det var en kall natt. Vi sov med regnkläder på. Packade om BOB:en så att den blev mycket smidigare.
Vi fortsatte på motortrafikleden som upphörde efter 500 meter, hade vi sett det i går natt hade vi fortsatt, typiskt. Vi rullade genom mängder av små byar, och massor av korta branta backar. Vi hade jättebra tempo trots landskapets kupering.

Efter cirka sex mil började vi komma in i München. Det var svårt att cykla i den stora staden, man fick verkligen ha ögonen med sig. Kom till en känd katedral vid Marian Platz där det var massor av turister som tog kort på katedralen, en del vände kamerorna mot oss och plåtade oss också.
Vi lämnade staden vid skymning på väg 11 mot Wolfratzhausen och Innsbruck. Äntligen var vi förbi München. Sex kilometer efter Wolfratzhausen kom vi fram till en fotbollsplan, där hittade vi några fotbollsmål där vi kröp in med våran utrustning för att sova. Det kändes tryggt för det var som att sova i en stor bur.

/Alexander och Lars


Dag 21: Äntligen i Alperna!
Torsdag 16/9
Etapp: 72km
Aktiv cykeltid: 5h 48min
Snitthastighet: 12,41km/h

Vaknade klockan 08:00 till ljuden av en massa jobbigt klockspel som verkar dominera södra Tyskland. Och filmade våran unika sovplats som vi bukar göra. Nu är vi bara några få mil från gränsen till Österrike och det känns som det är nu det roliga börjar. Vi ska igenom de svårcyklade alperna i Österrike, sen in i medelhavslandet Italien, sa det är mycket kul att se fram emot nu framöver. Hoppas att det snart blir lite varmare för det har varit lite kallt nu dom senaste dagarna. Cyklade vidare och det dröjde inte länge innan vi såg några enorma berg i bakgrunden, nu först förstod vi (trodde vi) vad som komma skall (alltså vilken jobbig cykelväg, med backar).

Vi passade på att fylla på vatten, sa nu har jag 11 liter vatten på mitt ekipage för dum som jag är så har jag (Alex) lovat att dra BOB:en genom hela alperna för att kunna skryta med det hemma sen.. I Köningsdorfen började bygden ändras till mer "alpin". Mitt inne i byn låg ladugårdar och från byns huvudväg hördes råmanden från kor. Vi närmade oss bergen allt mer och vi var mer och mer ivriga av lycka, från och med nu började vi ta mycket kort och videokameran gick varm. I Kochel hittade vi en väldigt vackert belägen blå alpsjö bredvid några berg, precis som på vykort. Vattnet var helt genomskinligt och friskt, men kallt.

Det var nu vi tog oss an det första berget, det var långa, långa serpentinvägar med ganska jobbig uppförsbacke. Väl uppe lagade vi mat och möttes av mörkret, känslan av att äntligen vara inne i Alperna var underbar, det här har vi verkligen sett fram emot. Vi slingrade oss nerför en lång nedförsbacke i mörkret genom små mysiga byar och storvuxna skogar. Byarna var ödsliga och lugna. Efter mycket mentalt (framför allt) kämpande nådde vi skylten "Republik Osterreich". Jag parkerade min cykel på den tyska sidan och Lars ställde sin i Österrike, så "långt" från varann har vi aldrig varit tidigare under resans gång. Precis på gränsen, hittade vi en mack där vi åt Mysli med vatten och spelade kort, sen somnade vi där bredvid. Det var en underbart vacker och stjärnklar himmel och enorma mörka berg skymtade i bakgrunden.

/Alexander och Lars


Dag 22: Punka i branten
Fredag: 17/9
Etapp: 79 km
Aktiv cykeltid: 7h 27min
Snitthastighet: 10,65km/h (låg på grund av alla uppförsbackar ...)

Vaknade 08:45 av bilar och folk som vimsade runt omkring oss där på macken. Packade snabbt ihop och cyklade vidare en kort bit in i första byn i Österrike, där lagade vi mat utanför en turistinformation. Här träffade vi dom första svenskarna på länge, dom gav lite råd om vägen och önskade oss lycka till. Det känns lite konstigt att prata svenska med nån annan än Lars.

Vi tog en liten enskild paus och då tappade vi plötsligt bort varann för första och förhoppningsvis sista gången. Jag cyklade några kilometer och fick sedan syn på Lars som låg och vilade sig i gräset vid vägkanten.

Nu var det en jobbig uppförsbacke, närmare en halv mil fram till samhället Seefield, där det verkligen började gå nedför. Jag (Alex) försökte filma lite samtidigt som vi cyklade nedför, men efter att ha passerat stora varningsskyltar om 16-procents nedförsbacke och cykelförbud var jag tvungen att släppa kameran for att bromsa med båda händerna. Och tur var det för strax efter fick jag framhjulspunka med BOB och allt. Detta var den brantaste backe jag nånsin sett, lastbilarna kom knappt upp, dom kröp upp och det luktade bränt om alla fordon för dom fick bromsa så mycket. Det var i samband med att jag fick bromsa så kraftigt som framhjulet inte pallade trycket, jag lade fingret på fälgen där bromsklotsarna går och brände mig!

Luften här i alperna är så OTROLIGT frisk, man kan nästan släcka törsten med den, och utsikten är mer än otroligt underbar.
Vi stannade på en rastplats som var belägen mitt i backen för att laga punkan och den femtonde ekern på Lars cykel. Vi rullade vidare nedför och det tog nån minut innan samma däck small igen for mig (Alex). Vi fick försiktigt gå ner för den branta backen med cyklarna. Det var svårt att gå nedför i den lutningen, man fick hålla emot rejält. Vi satte dit en ny slang på mitt hjul på en liten rastplats och fortsatte sen försiktigt ner.

I dalgången låg Innsbruck. Vi letade efter en österrikisk flagga men hittade ingen, däremot träffade vi en svensk tjej som vart sa glad över att se andra svenskar.
Vi körde vidare på väg 182 upp mot Brennerpasset.
Nu började ett tufft pass för oss, ända nerifrån Innsbruck började en 40 km lång uppförsbacke med ibland hemska lutningar. Strax innan vi var framme vid Brenner var den en HEMSK uppförsbacke. Man blev höjdrädd när man vände sig om och såg den otroliga stigningen. Vägen saknade räcken på många ställen. Vi passerade gränsen till Italien klockan 01:30 efter MYCKET kämpande. Nu började det gå nedför parallellt med motorvägen som gick "i luften". Det var nu svinkallt, endast 4 grader. Det var svårt att hitta en sovplats eftersom alla slänter vid sidan av vägen var så branta. Till slut hittade vi en bondgård där vi lade oss bakom en virkeshög för att sova. Vi somnade till ljudet av ko-bjällror från betande kor längre uppifrån slänten.

/Alexander och Lars


Dag 23: "Vilodag" - nej knappast ...
Lördag 18/9
Etapp: 10 km

Vaknade klockan 11 men en stark varm italiensk sol i ögonen. I dag blir det någon form av vilodag, vi har inte vilat sen dag 10. Vi är äntligen i medelhavslandet Italien och på tur står Grekland, det känns fantastiskt. Vi rullade ner till Vipitino, det gick nedför hela tiden.
Vi hade på morgonen pratat om hur kul det skulle vara att försöka bestiga ett alpberg for att sova på toppen och njuta av utsikten på våran vilodag. Vi letade upp ett lämpligt berg som inte såg alltför brant ut. Vi cyklade till bergsfoten av berget som vi sett ut och drog upp cyklarna i skogen och kamouflerade dem rejält med granris och pinnar. Vi packade var sin plastpåse med det allra nödvändigaste som sovsäck, liggunderlag, matpåsar, 5 liter vatten, kameror och började traska upp i den branta skogen. Vi gick i sidled och hittade en naturligt fri gång som gick rakt upp, visst var det brant men knappast omöjligt. Det blev brantare och brantare, klockan var 18:15 när vi började och det skulle bara ta några timmar att vandra upp, trodde vi ....

Det såg ut att bli allt jävligare. Grästuvorna vi hållit oss i hade nu upphört, i stället var det ett svårt underlag av rullkottar och barrjord. Träden som växte bredvid på sidorna var otroliga, att dom kunde växa i en sån brant slänt. Jag (Alex) fick ta hjälp av en pinne som jag högg mig framåt med. I andra handen höll jag två tunga och otympliga påsar som sakta men säkert började trasas sönder. Plötsligt gick handtagen på Lars påse, som jag höll sönder. I den fanns viktiga saker som pass, bankkort, mobil, köket, matpåsar, pengar, sovsäck och kokkärl. Där stod vi vinglande med ett dåligt grepp på en otäck höjd och såg hur allt rullade ner i slänten, sovsäcken rullade utom synhåll. Allt i påsen kastades ut åt alla möjliga håll och försvann ner i den mörka slänten. Vi förstod att vi var tvungna att avbryta vår klättring/vandring för att vända ner och hitta alla saker.

Det började skymma. Jag hade fem meter snöre som jag slängde runt det fåtal träd som stod i var väg. Med hjälp av det klena snöret kunde vi "hoppa" ner från höjden, vi hade INTE klarat det utan snöret. Det gick mycket långsamt, vi hade endast tagit oss cirka 15 meter ner när det blivit så mörkt att vi var tvungna att avbryta nedklättringen. Vi hade inget val för vi kunde inte se var vi kunde sätta händer och fötter. Det fanns ingen platt yta nånstans och vi visste att vi var tvungna att övernatta i den otäcka slänten, MEN HUR?? Jag (Alex) var så rädd nu så jag skakade, jag mindes hur våldsamt sakerna hade ramlat ner. Vi hittade två träd som stod efter varann i slänten, vi ställde oss mellan träden och började gräva en grop mellan träden för att få nån slags plan yta. Vi band ihop oss med snöret hårt runt våra midjor och runt trädet ovanför oss.

Vi hade ingen mat, vatten, sovsäckar eller nåt. Vi lyckades att göra upp en liten brasa mellan oss som vi hade som enda ljuskälla. Vi var jordiga, hungriga, rädda, fullt med kåda på händer och kläder. Försökte ändå att sova i den knöliga lilla gropen som var full med hårda rötter. Det var trångt och benen hängde och dinglade utanför gropen. Vi hade bara våra tunna överdragskläder på oss och nu började den hemska alpkylan tränga sig på. Rädslan gjorde mig illamående, kändes som jag skulle spy, jag fattade inte hur vi kommit upp och med alla sakerna dessutom. Fullt med jord i håret, kallt och trångt och hela tiden gick det runt stora insekter i ansiktet på oss. Vi har aldrig frusit som vi gjorde den här natten. Vi var tvungna att ligga med armar och ben i kors over varandra for att tillsammans hålla värmen. Timmarna gick långsamt men tillslut började ljuset titta fram vid 06:30 tiden.

/Alexander och Lars


Dag 24 : Oväntat sms ger nya krafter
Söndag 19/9
Etapp: 92 km
Aktiv cykeltid: 4h 46min
Snitthastighet: 19,42km/h

Vi "vaknade" sov ju knappt ... satte oss mer upp ... försökte få igång stämningen med lite skämt för att glömma rädslan. Vi satt och inväntade mer dagsljus i nån timma. Vi började ta oss ner med hjälp av snöret, det var svårt, vi fick hugga oss ned med hjälp av pinnar. Vi var så hungriga och törstiga nu, vi gick ner en bit i taget, växelvis. Det tog långt tid ner och vi hittade nästan alla saker förutom ena kokkärlet. Nu har vi lärt oss en läxa! Vi ska inte utsätta oss för sån fara utan lämplig utrustning. Vilken vilodag vi fick!

Vi fixade ner cyklarna från skogen. Med en skön känsla att faran var över fortsatte vi nu på väg 12. På avstånd såg vi vilket galet ställe vi hade klättrat upp på, och det låg flera kilometer från toppen vi skulle till. Nu var vi på väg mot Bressanone for att äta och dricka, vi åt upp var sin dubbel portion i en busskur, vi passade även på att messa med omvärlden och fick plötsligt ett överraskande mess (från Alex mamma och Lars pappa, som är tillsammans) där det stod ungefär "Bli nu inte allt för chockade, vi har i natt sovit i Verona i bilen och är på väg till er vi ses snart".

Det kom som en chock, det var verkligen en överraskning. Vi blev så glada och fulla av energi att vi cyklade som idioter mot Ora där vi skulle träffa dem. Vägen dit var endast nedför, nedförsbacke i cirka sju mil, så skönt! Vi kom fram på kvällen och träffade dom. Dom tyckte att vi var värda att få sova i en säng, så vi tog in på hotell. Vi hade mycket att prata om men vi orkade till slut bara slänga oss i sängen och sova.

/Alexander och Lars


Dag 25: Lägerplats i squashåker
Måndag 20/9
Etapp: 31km
Aktiv cykeltid: 2h 3min
Snitthastighet: 15,45km/h

Vi kramade om våra oroliga anhöriga och sade hej då. Passade på att lämpa av lite onödig utrustning till dem, sånt som vi inte använder, så nu har vi inte nåt tält längre!
Vi trampade vidare mot Trento på dom fina cykelbanor som finns där. Nu hade vägen börjat plana ut och bli "normal". Här i dalgångarna finns det massor med äpple- och vindruvsodlingar.

Vi var fortfarande väldigt trötta i dag så vi tog oss bara till norra utkanten av Trento där vi drog ned cyklarna i ett squashfält for att sova, men innan vi sov sa satt vi i månljuset på en bänk och avnjöt enformig mat och trevliga samtal. Vi njöt av våran nya livsstil!

/Alexander och Lars


Dag 26: Lugnt och stilla
Tisdag 21/9
Etapp: 35km
Aktiv cykeltid: 2h 6min
Snitthastighet: 16,57km/h

Vaknade mellan squashplantorna, lagade mat och åkte vidare mot Roveretto. I dag ville vi långt ... men fastnade på en bänk strax innan Roveretto där vi satt och planerade vårt nästa, mycket större äventyr.
Så vi kom inte alls långt i dag heller utan vi kröp ner in i en äppelodling där vi somnade efter att ha smakat var sitt gott äpple.

/Alexander och Lars


Dag 27: Orsakar bilolycka
Onsdag 22/9
Etapp: 113km
Aktiv cykeltid: 6h 30min
Snitthastighet: 17,41km/h

Vaknade 06:00. Gick upp och väckte Lars med videokameran, högljutt så han hoppade till. Taskigt jag vet, men det är nog kul att se på video sen. Sen åkte vi vidare, sovsäckarna fick ligga på tork på BOB:en för vi hade båda fullt med krossade sniglar på dem ... jättekul.
I dag vill vi kämpa på lite eftersom vi slappat lite dom senaste dagarna.

I Roveretto tittade en bilist så mycket på oss att han krockade med bilen framför, det hela gick bra för det var i låg fart. Vi började efter ett tag komma ur alperna. Visst är bergen vackra men vägarna är inte att leka med, den värsta lutningen vi hade i Alperna var 17 procent. Jag (Alex) har nu dragit BOB:en genom hela alperna och det känns allt i benen, jag ska dra den ända fram till Ancona, sen byter vi.

Vi krånglade oss fram till Mantova. Det är kul, nu blir folk verkligen imponerade när dom ser svenska flaggan som toppar vårat ekipage. Till och med tågen tutar på oss och resenärerna vinkar, folk längs gator och torg klappar i händerna och ropar "Sverige" på italienska.
Det visade sig vara längre till Modena än vi räknat med, så vi fick nöja oss med 113 kilometer i dag. Klockan var 23:20 när vi somnade bakom en mack nån mil söder om Mantova.

Innan vi somnade provade vi en ny form av kvällsmat, nu blandade vi vällingpulver, vatten, proteinpulver, polentagryn och socker till en ny spännande god dryck. Kanske inte nått att bjuda en tjej på direkt men närings- och energirikt vilket är viktigt för oss!
Sovplats Italien/Alexander och Lars


Dag 28: Vilse i Bologna
Torsdag 23/9
Etapp: 151 kilometer
Aktiv cykeltid: 9h 30min

Vaknade av regndroppar i ansiktet 07:30, sovit gott annars. Inga kladdiga sniglar men fullt med spindelnät på våra cyklar. Det var extremt dimmigt ute och duggade lite, vilket gjorde att det bildades små morgonpigga vattendroppar på löven på trädet vi låg under. Allt var fuktigt och det var lite småäckligt att dra på sig kläderna och hjälmen. Vi cyklade därifrån i bra fart, tre mil därifrån gjorde vi frukost vid en uttorkad å. Det var väldigt varmt, 30 grader.

Nu är det bara cirka fyra mil kvar till Modena, där vill vi kolla på Lamborghini- och Ferarrifabrikerna och hitta ett internetcafé och gärna en italiensk flagga.

Till Modena höll vi ett grymt bra tempo med en snitthastighet på 21km/h. Väl framme i Modena stoppades vi av en äldre man som också var cyklist, han stoppade oss för att spontant förklara vägen för oss trots att vi inte ens frågat: Vi fick en liten karta av honom innan han åkte iväg, snacka om översocial.
Det var svårt att hitta i Modena men vi hittade i alla fall Ferarrifabriken, häftigt, inte varje dag man ser olackade Ferrari-delar. Sega cyklade vi vidare mot Bologna. Längs gatorna i förorterna till Bologna var vägen kantad av prostituerade tjejer som nästan försökte stoppa oss när vi kom cyklande. Vi åkte in till centrum för att leta efter ett internetcafé men det skulle vi inte ha gjort för nåt internetcafé hittade vi inte, och vi hittade heller knappt ut ur staden igen. Vi vimsade runt i över två timmar och frågade folk. Bologna var en stor och fin stad med massor av exklusiva butiker, men det var krångligt och farligt att cykla där, fullt med vespor och bilar som irrade runt, det gällde verkligen att ha ögonen med sig för att inte krocka. Vi fick gissa vägen ut ur den stora staden med hjälp av kompassen, det tog tid och mörkt var det nu igen. Men efter mycket gissande hittade vi ut igen.

Vi kom till en mack cirka 35 kilometer innan Forli, där gjorde vi välling. Vi skulle fortsätta, var tanken men tröttheten tog över. Vi bestämde oss för att övernatta bakom macken på ett lustigt gärde med massor av vassa pinnar som stack hål genom liggunderlagen. Vi kände oss ända väldigt nöjda för vi hade slagit nytt rekord nu, vi hade cyklat hela 151 kilometer i dag!
Det var en varm men blåsig natt, 21 grader varmt när vi somnade

/Alexander och Lars


Dag 29: Blåste av vägen
Fredag 24/9
Etapp: 99km
Aktiv cykeltid: 6h 15min
Snitthastighet: 15,82km/h

Vaknade 07:30 av en stor hund som morrade på oss på andra sidan staketet vid ett hus. Vädret verkade bli äckligt varmt, klockan var bara 10 och det var redan över 30 grader varmt. I dag hoppades vi nå havet (staden Rimini) och i morgon Ancona där vi ska ta färjan till Grekland.
Det börjar bli äckligt varmt och kladdigt i sovsäcken för i min sovsäck (Alex) är det komfort -1 grader och i går natt var det alltså 21 grader varmt.

Vi åkte genom Forli och genom Cesena. I Cesena började det regna och blåsa, det var bara att dra på sig regnkläderna. Det blåste så kraftigt att vi åkte av vägen flera gånger, det var jättestark motvind och vi kunde endast ta oss fram i 10km/h. Vi kämpade oss fram till Rimini i mörkret och stormen. Där kände vi oss värda en pizza. Vi hittade en pizzeria som serverade himmelskt goda pizzor. Sen trampade vi mätta och trötta därifrån för att leta upp en plats där vi kunde gömma oss för att sova. Vi hittade till slut en vildvuxen gräsplan där vi somnade. Det började regna kraftigt under natten, värsta hittills under resan, det var pölar inne i min sovsäck och helt blött och kallt. Vi sov ganska dåligt ...

RegnigtiRimini/Alexander och Lars


Dag 30: Blöta sovsäckar och rå squash
Lördag 25/9
Etapp: 26 kilometer
Aktiv cykeltid: 1h 50min
Snitthastighet: 13,99km/h

Vaknade efter en blöt natt och vred ur våra handskar som enligt tillverkaren ska stå emot regn...
Åt frukost på ett stenmonument. Frukosten bestod av mozzarellaost, bröd, välling, och squash (rå). Trampade genom Rimini och träffade ett par som haffade oss för att diskutera äventyr.
Sedan ut på väg 16 mot Ancona, på vägen hittade vi en mack med internet som vi tillbringade kvällen på. Vi tänkte ta oss till Ancona den kvällen men tröttheten tog över som vanligt. Så vid 23-tiden ockuperade vi en busskur for att sova och äta bönor, oliver och champinjoner på burk för vi hade inget vatten att laga frystorkade maten med. Vi hade verkligen ockuperat kuren, vi hade dragit för en sittbänk och cyklarna så vi var någorlunda skyddade, där vi låg brevid vägkanten. Slängde upp sovsäckarna på en vägskylt för att paniktorkas efter morgonens regn.

/Alexander och Lars


Dag 31: Skrapsår och båtplats
Söndag 26/9
Etapp: 82 kilometer
Aktiv cykeltid: 4h 23min
Snitthastighet: 18,82 km/h

Jag (Alex) vaknade, kollade klockan, den var 07:00, räknade lite på hur långt tid vi skulle behöva att ta oss 8 mil till Ancona innan färjan gick om det nu gick någon överhuvudtaget. Det skulle ta cirka 5 timmar. Väckte Lars och vi packade ihop och började trampa iväg fort för vi var lite stressade i dag. Det var gryning och vi var trötta. Nu äntligen kom vi till Medelhavet, det var härligt efter alla mil i Mellaneuropa. Vi stannade i Fano på en mack för att slänga i oss lite frukostglass och bakelser, samt fylla på vatten. I hamnen var vi 12:30, det regnade då och då. I hamnen hamnade jag i ett tågspår med framhjulet och skulle precis köra ur det då jag kanar med BOB:en och allt, och ramlar pladask ner på den blöta marken. Tur att jag hade handskarna på mig när jag tog emot med händerna. Det gick rätt bra ändå, slog i mitt högra ben rejält men vi trampade vidare mot färjan för nu hade vi inte tid att ha ont.

Vilken tur vi hade färjan låg i hamn och gick 13:30 mot Igomenitsa (Grekland). Vi gick in på färjan och låste fast cyklarna på bildäck och tog med ALLA väskor och drog upp dem för dom branta smala trapporna. Vi hittade en bra plats på båten. Vi satt och trängdes i fåtöljerna och försökte sova bland alla högljudda TV-apparater.

/Alexander och Lars


Dag 32: Äntligen i Grekland!
Måndag 27/9
Sträcka:. 108 kilometer
Aktiv cykeltid: 7 h
Snitthastighet: 15,48 km/h

Vid 05:00.tiden stressade vi ner till bildäck med alla vara svintunga saker. Vi var i hamn nu. Vi hittade först inte vara cyklar och gick vilse med alla (tunga) saker. Det var så tungt med alla sakerna att jag knappt orkade, men det var bara att bita ihop, annars skulle vi ej hinna av. Vi var dom sista som lämnade färjan. Besättningen ropade ilsket åt oss att gå av. Utanför möttes vi av riktigt spöregn, kul välkommnande av Grekland... 05:15 stod vi helt själva i den ödsliga hamnen i spöregnet.

Vi cyklade bort från hamnen och hittade skyltning mot Ioanna, dit det var 98 kilometer (dubbelt så långt som vi räknat med). Tvingade i oss de sista kexen vi köpt på båten för att få i oss lite energi. Det var mörkt ute men började dra sig mot soluppgång. Det gick mycket uppför från hamnen, det ljusnade fort, nu såg man vilket otroligt berglandskap vi hamnat i. Det var en vacker morgon, dimmiga dalgångar och genomträngande solljus, vi skulle ta kort med digitalkameran men det gick inte att få liv i den efter allt regnande. Vi kom fort ut mot landsbygden som var väldigt rörig och på nåt sätt skräpigt. Det bergiga landskapet och ivrigheten att nå Aten gjorde att vi ändrade färdvägen, vi var nu inte längre på väg mot Greklands högsta topp Olympos, vi tyckte att vi hade fått nog av berg och var nu därför på väg direkt mot Aten istället. Vi vek av mot väg 18 genom Paramithia där i bergen fyllde vi på vatten i en bergskälla.

Vidare genom Gliki. En ung kille på moped körde ifatt oss och pratade med oss i farten, han undrade vart vi var på väg och vi sa till Aten ''ska ni ända dit'' (422 km kvar enligt vägskylt) sa han och blev smått chockad. Han blev tyst nar jag sa att vi cyklat ända från Sverige. Vi kom till en enorm serpentinbacke där Lars eker small som vanligt. På toppen av backen hittade jag en jätteliten landsköldpadda. Plötsligt ensamma där vi stod, kom en stor flock med får springandes runt omkring oss. I Preveza nöjde vi oss för dagen, vi tog oss ner till en taverna vid havet där vi åt GOD grekisk mat och passade på att ladda videokameran.
Belåtna gick vi därifrån ner till en avlägsen strand for att sova. Ett kraftigt månljus lyste upp stranden, det var helt underbart och avslappnande, vi somnade till ljudet av havets vågor som hela tiden sköljde mot stranden.

/Alexander och Lars


Dag 33: Cykelförbud och ilskna hundar
Tisdag 28/9
Etapp: 77 kilometer
Aktiv cykeltid: 4h 47min
Snitthastighet: 16,16 km/h

Vaknade av en stark sol som glimmade i havet, det hade varit en skön natt, Jag (Alex) tvättade håret i en stranddusch och packade ihop sakerna, Lars tog bort en tusenfoting från sin väska. I Preveza finns ett smalt sund där en tunnel går under havet, i den tunneln är det cykelförbud och den avslutas med en vägtull. Vägtullen avskräckte oss från att bryta mot cykelförbudet därför cyklade vi in till hamnen for att kolla om det gick nån båt över till andra sidan. Vi hittade ingen båt så jag gick in på ett informationskontor och frågade om båtarna. Han sa att ni kan inte komma över där, båtarna har slutat gå för säsongen och det är cykelförbud i tunneln.

Jättekul tänkte vi, då får vi väll cykla tillbaka en rejäl omväg, men vänta lite sa han och ringde ett samtal. Till slut kom han ut och sa att åk till början av tunneln och vänta där för kl 12:15 kommer en och hjälper er. Vi tog oss till tunneln och väntade. Efter en stund kom en lastbil, ut kliver en stor och pratsam grek med glatt humör. Vi slängde upp cyklarna på flaket och hoppade in i bilen. Vi åkte genom tunneln och vägtullen där han släppte av oss utan att vi behövde betala nåt. Jag frågade vad han ville ha for besväret, han bara tittade bort och hoppade in i lastbilen och vinkade oss adjö... vilken service.

Vi åkte genom Vonitsa (där vi at lite frukost) på väg 42 mot Amfilohia där vi bytte mot väg 5 som var mer trafikerad. Vid en stor sjö som heter Limini Amvrakia lagade vi mat utanför en busskur, anledningen till att vi var utanför var att nån hade skitit i busskuren. Vi letade efter nån plats att sova men det var lite otäckt för överallt fanns stora ilskna vakthundar som skällde på oss. Vi gick ner till sjön och lade oss bakom en buske och sov. Cyklarna lade vi jättenära oss så eventuella hundar svårare skulle kunna komma åt oss. Cykeln låg så nära att jag hade hjulet mot huvudet. Det var lite läskigt att sova där, vi vågade inte krypa in i sovsäcken för att enklare kunna försvara oss om det skulle komma en hund. Vi somnade i starkt månsken med kniven i handen.

/Alexander och Lars


Dag 34: Bakelser och en lång etapp
Onsdag 29/9
Etapp: 203 kilometer
Aktiv cykeltid: 11h 5min
Snitthastighet: 18,30 km/h

Vaknade av spöregn, allt var genomsurt, jag tittade upp med ett trött öga och fick syn på två stora svarta hundar som gick lösa 100 meter från oss. (Hundarna här är inte uppfostrade till keldjur precis) Jag var livrädd och sprang ner till ett staket och drog upp en staketstolpe att ha som påk om dom kom nära. Först hade jag svart att få loss en stolpe och stressen hängde över mig att hundarna skulle få syn på mig innan jag fick loss den. Jag smög sen upp till Lars som fortfarande låg och drog sig i pölarna på liggunderlaget. Jag sa att han tyst skulle smyga upp och packa ihop så att vi kunde sticka därifrån.

I Stratos köpte vi ''Frukost'' 8 stycken crossianter, 1L chokladmjolk och bakelser. Vi passade även på att fylla på vatten. Fortsatte på väg 5 mot Andirrio. Det var stekhett nu och vattnet gick åt snabbt. Vi trampade genom olivodlingar och berg. Vägarna i Grekland är dom sämsta hittills under resan, det ar massor av hål och höga kanter, men dom är bra på att skylta avstånd till skillnad mot Italien. Till slut såg vi bron över till Peleponisos där Patra ligger. Vi cyklade över bron mot den gamla landsvägen till Aten. I Psathopirgos åkte vi ner till havet där Lars badade medan jag lagade mat, och vilade lite inför kvällens strapats, för i kväll hade vi nämligen tänkt cykla 20 mil. Det drog sig mot solnedgång och vi hade redan kört 11 mil bara 9 kvar.

I Kamares stannade vi på ett bageri för att ladda upp med sötsaker for att orka med natten. Vi köpte 13 crossianter med mera. Vi stod utanför bageriet och tvångsåt när det började samlas folk runt om oss som frågade en massa. Dom tyckte det var helt ofattbart att vi cyklat ända från Sverige. En tjej frågade om min (Alex) ålder, jag sa 18, som jag år, då vaknade hon till,''det är ju jag också'' jag kan inte tänka mig att nån i min ålder gör natt sånt här, är inte din mamma orolig för dig frågade hon. Vi trampade vidare i mörkret, det var nu det tuffa började, landskapet var väldigt upp och ner, men det var bara att bita ihop. Närmare Kiato hittade vi en strand där vi ville sova, vi hittade som tur var två halvtrasiga solstolar som vi drog bort bakom en rad trampbåtar. Vi hade skavsår i rumpan for nu hade vi cyklat 203 km. Somnade till det brusande havet i vara lyxiga ''sängar''.

/Alexander och Lars


Dag 35: Framme i Aten!
Torsdag 30/9
Etapp: 115 kilometer
Aktiv cykeltid: 6h 37min
Snitthastighet: 17,47 km/h

Vaknade vid 09:00 väckte snarkade Lars som såg ut att sova skönt i solstolen. Det var en morgon som var för varm att sova i sovsäcken. I dag var en extra kul dag för i dag skulle vi nå Aten. Åt lite frukost utanför ett supermarket. Vid en vägkorsning vart vi lite oense om vägen. Vi närmade oss Aten allt mer och mer, trafiken ökade ju närmare vi kom staden och det vart allt farligare att cykla. Det var en jobbig väg fram till Aten, den farligaste trafik hittills, varmt, jobbiga uppförsbackar, vid ett tillfälle jagade 6 stycken stora hundar oss. Äntligen såg vi vårt mål ATEN skymta mellan bergstopparna. Vi såg Akropolis skymta i bakgrunden och skulle nu ner i röran for att hitta min pappa.

Det var farligt att cykla genom staden hade man inte ögonen med sig här så var det kört. Vi hittade fram till min pappas hus. Vi var så utmattade att vi knappt orkade vara glada över att vara framme. Jag sprang uppför trapporna och ringde på med videokameran beredd att fånga hans min. Han hade nog inte förväntat sig att just i dag skulle hans son komma fram till Aten efter att ha cyklat över 3000 kilometer från Linköping och hit. Han öppnade med en min som var obeskrivlig.

Det här har varit ett lärorikt äventyr för oss som satt stora krav på oss både psykiskt och fysiskt. Jag trodde att jag kunde nåt om världen när jag lämnade hemmet. Men äventyret har bara börjat, vi ska hem också på cykel , Italien, Monaco, Andorra, Spanien, Gibraltar, Frankrike, England, Norge och slutligen Sverige och Linköping. Vi räknar med att hemvägen kommer att vara närmare 600 mil och vi kommer att vara ute cirka tre månader. Nu har vi vilat ut och räknar med att cykla från Aten senast 17/10. Hemvägen kommer att vara tuffare då det kommer att vara mycket kallt.

För dom som är intresserade att veta hur hemvägen gick för oss sa kommer vi att skriva om det och nån gång i framtiden lägga ut det på internet eller kanske till och med göra en bok med bilder och text.

/Alexander och Lars

Detta är bilder från hemresan:

Worlds End




Hoppas detta var lite läsgodis för er, om det är något ni undrar över, utrustning dylikt så går det bra att höra av sig [email protected] eller här på Utsidan.se :Alexander85

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2007-05-23 18:42   Alexander85
bra
 
2007-05-23 18:42   Alexander85
test
 
2007-05-24 13:00   fklint
Betyg: 5
Underbart! Denna reseberättelse fångade mig direkt. Eran "det-får-lösa-sig-mentalitet" och relativa okunnighet (inget ont menat) inom vissa områden är hur skön som helst. De flesta (inklusive mig själv) skulle nog vilja planera och ha koll på det mesta man kan tänka sig innan man skulle ge sig ut på en sån här tur, men så verkar det inte ha varit för er del. Jag garvade rejält när jag läste om erat försök till toppbestigning...med plastpåsar och 5m snöre :o). Ser fram emot att få läsa mer om era strapatser. Tycker absolut att ni ska försöka göra en bok om detta. Säkert minst lika läsvärt som det någon av "de riktiga äventyrarna" skrivit. Lycka till med allt framöver!!
 
2007-05-27 17:59   Virrhönan
Håller med föregående talare - underbart! Jag är grymt imponerad över era enkla lösningar - sovandet under bar himmel i regn, busskurerna och all välling... Mycket inspirerande; man behöver inte vara goretexad och sponsrad och ha en enorm budget för att förverkliga sina drömmar! Lycka till med paddlandet!
 
2007-05-27 19:03   mountainfox
Betyg: 5
Hejdlöst bra! Grattis!
 
2007-05-28 18:32   nisseson
Betyg: 4
Vilken slump att lasa om det har just nu. Ar sjalv ute pa en cykeltur genom Europa nu. Har en vilodag i Kroatien idag. Las mer www.genomsverige.se
Bra kampat grabbar
 
2007-06-01 19:04   Eleuthera
Betyg: 4
Kanon läsning. vi planerar för Europa runt så all inspiration är kul.
 
2007-08-21 22:24   (avslutat medlemskap)
Betyg: 5
Coolt
 
2007-09-07 16:00   Slippery
Betyg: 5
Kanonkul berättelse. Väldigt inspirerande!

jag måste hitta någon som skulle våga ge sig ut med mig på någon liknande resa. Skulle vara hur spännande som helst att få uppleva.

Mvh Nicklas.
 
2007-11-23 18:56   EvilEmil
Betygsätt gärna: 5
Verkligheten när den är som bäst, ärlig! Inspirerande läsning, jag finner inga andra ord. Se till att fortsätta med samma anda, så når ni många höjder i livet!

MvH/ Emil P.
 
2008-02-03 13:27   barfoten
Betygsätt gärna: 5
Sjukt roligt att läsa!! Väldigt bra berättat. Ni inspirerar mig verkligen för att göra nått liknande asså :P
 
2014-12-23 18:35   bi99les
Betygsätt gärna: 4
Hur kul som helst att läsa. Gillar verkligen 'det får lösa sig' inställningen. Man behöver inte vara superkittad och superpåläst och superplanerad i allt (i alla fall inte om man rör sig i civiliserade trakter). Inspirerande!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in