Pilgrimsresa- starten

En kvinnas ensamma cykling mellan Vadstena och Santiago de Compostella. Upptakt - planering och start

Av: santiago

Första avsnittet.

Denna resa började utan att jag visste om det för många år sedan, kring 1997. På den tiden bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar. Från någonstans plockade jag upp pilgrimsvandringar. Jag drogs till Santiago, platsen för Jakobs, Jesu brors grav. Redan då kände jag dragningen. Det här visste jag bara inom mig att jag ville göra.  

Jag påbörjade studer och arbete i Vadstena. Arbetsgivaren fick nys om min dröm och tussade ihop mig med två holländskor, som skulle på pilgrimsresa till Santiago. Jag fick möjlighet att följa med deras holländska grupp dit. År 1999, på vägen dit och i Santiago, kände jag att jag ville komma tillbaka, men som ”riktig” pilgrim på cykel. Jag ville komma som en främling, på en resa där det krävdes allt och inget. Där jag fick använda all min fantasi för att på ett konstruktivt sätt lösa situationerna som uppstod, med de få saker jag hade tillgång till.

 

Några somrar senare tog jag en provtur från Vadstena till Uppsala. Jag gjorde några rejäla tabbar, men lärde mig mycket. Sedan, under andra året på de akademiska studierna, köpte jag Cykeln som jag skulle använda, en underbar mountainbike! Studierna fortsatte och jag fortsatte att sträva på den väg jag upplevde vara min.

 

Jag arbetade vid mitt drömjobb men som i en smocka blev jag både sparkad och färdig för en ryggoperation, med en lång rehab tid. Det var ett mycket hårt slag för mig, och alldeles oväntat. Jag hade inte möjlighet att reflektera över det just då, för operationen väntade. Den 14 september 2005 utfördes en mycket lyckad operation.

 

Tiden därefter såg jag på spillrorna som en gång var ett liv och jag sörjde. Plötsligt dök insikten upp: Det är nu jag ska cykla till Santiago! När hösten kommer sticker jag!

Jag fick klartecken från läkare. Beslutet var fattat. Från och med då lade jag min mesta energi på att förbereda, fundera, läsa om andra och lära mig allt jag behövde veta inför resan. Jag ägnade åtskilliga timmar åt att skriva och att skriva om min packlista igen.

 

Det finns andningspunkter i livet då något är avslutat. Då frågar livet:

Vad vill du? Vad önskar du? Vad är din innersta strävan?

För mig var denna färd att utsätta mig för Närvaron och Omsorgen, men också utsätta mig för mig själv, min styrka och min svaghet och i samspelet mellan dessa faktorer kunna se var jag står och vad jag vill sträva efter. 

Sommaren efter operationen jobbade jag, allt vad jag kunde, för att få tillräckligt med pengar. Sedan lämnade jag mitt hem och familjen önskade mig lycka till. De gav lyckönskningarna av hela sina hjärtan och mitt hjärta värmdes.

  

Jag kom till Vadstena.

Siffrorna är GPS-koordinater, som beskriver var jag befann mig. Den första koordinaten är nord-syd den andra är öst-väst. Jag fick nu mitt pilgrimspass, licensen för en pilgrim av Pilgrimscentum. Jag avslutade de sista förberedelserna för mig, cykeln, packningen och sedan kom den underbaraste av dagar – avresedagen!

 Sverige

Mariagården - Stava

Dag 1, tisdagen den 12 september.

Sol och svag vind. -42=42 Dagens Km =resans Km (-exakt stäcka, ~uppskattad stäcka))

 

Jag vaknade klockan sex. Det var perfekt väder med morgondagg. Jag packade ihop tältet och åt min frukost. Hela min kropp var full av glädje och förväntan. Tänk att det jag hade förberett så länge, skulle äntligen få ske! Jag var också fylld av bävan. Ska jag klara av det? När människor, både i Holland och Sverige, frågat, hade jag pendlat mellan att säga: Jag ska göra mitt bästa för att nå Santiago! Och ibland sa jag istället:Jag ska nå Santiago!

För mig känns det mera realistiskt och sant att försöka nå till målet, för om jag hotar min framtida hälsa avbryter jag. Jag vet inte vilka problem som kommer att möta mig, men min morfar sa: Sikta mot stjärnorna, så når du grantopparna! Det ska jag av all kraft försöka med. När jag någon gång i framtiden dör, vill jag dö med rak rygg, därför att jag har försökt leva så helt och fullt varje dag av mitt liv, så gott som jag kunnat och förstått.

 

Många missförstår mig och tror att jag inte är fast besluten att göra allt som står i min makt för att lyckas. Därför säger jag ibland, mot min övertygelse, att jag ska, för att inte missförstås.

 

Klockan var 09.00 i Laudes. Det var morgonbön, Tidegärd, i klosterkyrkan, med sång och utsändningsbön. Tänk att så många människor bryr sig om mig och min resa! Jag tog en sista macka på Pilgrimscentrumet och packade cykeln perfekt. Ännu mer sång: ”Må vinden komma dig till mötes.” Hela Pilgrimscentret vinkade av mig. Jag lämnade Vadstena klockan 10.00 och upplevde fortfarande total lycka. Jag tog ”klosterleden” till Jönköping. Vid lunchtid var jag vid klostret på Omberg och blev bjuden på lunch, rödbetssoppa. Jag stannade en stund och pratade. Klostret sa att de skulle be för mig.

 

På E50 till Alvastra, uppkom min första riskabla incident - ett tillfälle med bara 30 cm mellan ett dubbelt lastbilsmöte och mig. Hjärtat hoppade ur öronen och fotsulorna förvandlades till russin.

 

Vid Alvastra kunde jag svänga av till turistvägen, söderut. Fortfarande var jag lycklig, men värmen började ta ut sin rätt. Jag fyllde på vatten, vid besök i ett motell och jag frågade kvinnan i kassan efter Missionshuset. Kvinnan bakom disken såg misstänksamt frågande på mig. Jag visade mitt pilgrimspass och förklarade mitt ärende. Hon gick och ringde, medan jag kom på att jag glömt att äta salt. Slickade snabbt i mig lite salt på plats. Kvinnan kom tillbaka och sa att jag var välkommen till Missionshuset och att en dam skulle låsa upp för mig. Tänk vilken omsorg! Nu kände jag mig trött. Det var en tabbe att jag har glömt att äta salt, men cykeln känns underbar.      

 

Stava - Jönköping

Dag 2. Onsdagen den 13 september.

Sol och svag vind. -59=-101

 

Jag sov ute bakom knuten på missionshuset, mitt ute på landet, en stjärnklar natt. Jag var totalt borta och vaknade inte ens när kvinnan från motellet kom hem. Hon bodde på övervåningen och bjöd mig på frukost när jag vaknade. Vi satt och pratade, så jag kom iväg först klockan tio.

 

Jag börjar bli trött, men kom ihåg saltet. Jag bättra mig! Kroppen är trött från gårdagen.

Jag frågade efter vägen i ett svenskkyrkligt församlingshem. Jag satt och snackade med dem under lunchrasten. De skulle till  Vadstena på kickoff. Jag fick en välsignelse av prästen innan jag gav mig iväg.

 

Hela förmiddagen tänkte jag att jag skulle till Jönköping, men jag skulle ju faktiskt bortanför staden. En bit bortom Jönköping, såg jag sen en gigantisk backe, min första mördarbacke.  Att det  bara kan ha skapats något så förfärligt! Jättelång, ja, den är jättelång och brant!  

Jönköping- Falköping

Dag 3, torsdagen den 14 september.
Sol svag vind -53=-154

   

Detta är ett mycket annorlunda liv! Lever jag inte ett lyxliv ändå? Men det sitter i sten att komma iväg tidigt på morgonen.
Backar hit och backar dit. Världen beståd nog av backar och jag är inte van.  Pulsmätaren spränger mottagaren. Jag kommer att ha lång tid på mig att vänja mig, för det är långt till Santiago.

 

Nu ”betalar” jag för att jag inte prioriterade träningen, utan pengar och att det praktiska skulle fungera. Slet mig fram till Falköping. De två sista timmarna kände jag mig som en disktrasa, sladdrig och kraftlös. Väl framme frågade jag efter någon kyrka att sova i. Den hjälpsamma damen tyckte att jag skulle pröva i en av frikyrkorna, så jag sökte mig dit. Kom dit just när konfirmanderna slutade. Jag framförde min försynta fråga om natthärbärge tillkonfirmandledaren. Efter lite ringande var det okej och jag blev visad till predikantrummet. Det var bara att svälja tröttheten och göra mat. Den ljuvliga duschen fick vänta till bättre tider eller till mer akut behov.

 

Trots att jag sjönk ner i sovsäcken, helt dödstrött, gick det inte att sova för kyrkans idoge vaktmästare bytte högtalare. Jag tror att han försöker riva kyrkan istället för att montera ljud. Hur ska jag kunna somna?

Falköping - Vänersborg

Dag 4, fredagen den 15 september.

Sol och moln vind -83=-237

 

Sov fruktansvärt dåligt. Åkte hiss mellan vaken dvala och ryckig sömn. När jag vaknade klockan åtta, var hela min varelse fylld av betong. Jag kunde knappast definieras som en människa, utan snarare en levande död.

Frukosten tvingade jag ner i halsen.  Kaffet halsade jag i ett försök att vakna till liv och mänsklighet. 

 

Gav mig av. Betongen vek sakta ifrån min arma kropp. I natt behöver jag sova annars kommer detta att gå riktigt fel. Skickade ut ett nödrops-sms till dem som jag känner här i trakten. Kände de någon som kunde ge husrum till en mycket trött pilgrim? Fick ett svar. Tack!

 

Jag ringde dit för att dubbelkolla och få adressen, men de är inte hemma. Blir lite stressad. Jag är i alla fall i lä, bakom en mack, men jag fryser och är trött in i själen och huvudet värker.

Äntligen ringde mannen, det var okej att jag kunde komma, sa han. Han gav mig en vägbeskrivning och sa att det var nära. Tänk att jag alltid tror på dessa bilister som säger att det är nära. Med bil kanske, men med CYKEL är det en helt annan sak! Orken, vinden, asfaltens kvalitet och lutningen, avgör hur långt det upplevs och hur slitigt det är. Bilarna kör i 70km/timma, men jag kör som jag orkar. Bilisten har bensinens lånade krafter, jag har bara min trötta kropp. Det han sade var nära, kändes jättelångt, för jag är enormt slut. Det positiva är att jag såg min första rovfågel, men å andra sidan, var vägen full av överkörda ormar och andra stackars djur. Vad gör vi inte mot vår omgivning!

 

Körde självklart vilse, så fort jag kom in i staden. Jag hittade några A-lagare som visade mig riktningen och sedan hittade jag en gammal man som visade mig vägen. Han hade varit vegetarian i 40 år och rest i hela världen. Tänk vad många människoöden det finns! Kom äntligen fram, som en sladdrig trasa och hjärnan var ett stort, tomt hål. Familjen gav mig mat, proteindryck, lite sällskap och mycket sömn. Jag har mötts av en stor omsorg.    

Vänersborg - Uddevalla

Dag 5, lördagen den 16 september.

Sol och moln vind -25=-262

 

Sov inte bra, men sov i alla fall lite. Vaknade med betong i lederna men inte i hela kroppen, vilket är ett framsteg i alla fall. Satt och snackade igen vid frukosten. På sätt och vis var det bra för jag hinner vakna lite långsamt. Jag blev förvarnad om att de byggde motorväg till Uddevalla och att det kunde vara struligt längs vägarna.

 

Gav mig av. Tänk vad lite ord beskriver! Det var inte struligt. Det är kaotiskt! En enda, lång fordonskö mötte mig i båda riktningarna, på en liten, ynklig landsväg. Mannen hade varnat mig men orden som han använde fick mig inte att förstå hur illa det är. Det är en mardröm! Till sist kom jag till skiljevägen, där motorvägen var färdig och då plötsligt mötte jag bara tre bilar. Men jag hade redan bränt all energi, som jag har tillgång till för en dag.

 

Trött, kom jag till Uddevalla klockan tre. Samma tid som jag har planerat. 

 

Jag har varit ute i fem dagar och är i akut behov av vila, mat och sömn. Har fått det också, hos en kompis. Jag behöver vila och inte göra något, utan bara existera.

Dag 6-8, den 17-19 september.

Besökte en församling, som jag kände till i staden. De tog emot mig med öppna armar. Jag kallades fram, för att berätta vad jag sysslade med. Tänk det frågar jag mig själv ibland! Jag var fruktansvärt trött och sliten efter mina första dagars möten med trafikens vanvett, vädrets sug och kroppsarbetets utmaning eller utmattning.

 

Dagen seglade fram. Jag fick en inbjudan, till en familj som skulle ha mega-söndagsmiddag. Skönt att jag hade mycket folk omkring mig, som omväxling.

Uddevalla - Restenäs

Dag 9, onsdagen den 20 september.

Sol, regn och motvind. -15=~277

 

Jag tog tid att göra en riktigt rejäl packning. Det tog tiden från morgonen till mitt på dagen. Pratade med en dansk i telefon. Han kunde fixa övernattning i Danmark, om jag tog den billigare färjan till Fredrikshamn, istället för den till Kiel. Jag måste fundera.

 

Jag vänder kosan söderut, inte så lång sträcka, men ändå. Det är rejäl motvind. Jag blev rekommenderad fel väg, nämligen E6:an. Visserligen var det inte motorväg, men där är mycket och tung trafik. Jag kände mig så liten och skyddslös, när bilarna dundrade förbi. Är detta mitt liv nu? 

 

Tog mig ifrån den stora vägen till en mindre, men då kom spöregnet. 
När jag kom till sovplatsen, hade frun i huset kommit hem för dagen. Jag kom dyngsur, droppandes och alldeles genomblåst. Ibland är små saker underbara, som att få byta till torrt.

 

Ibland blir jag alldeles förstummad över hur smarta människor var. Kvinnan frågade mig vad jag skulle göra om jag psykbryt. För mig, som hade erfarenhet av ensamcykling, är det inte otroligt, utan jag vet att det kan hända. Jag hoppades bara att jag kan vara förståndig med mig själv, så att jag kunde undvika detta. Men VETA kan jag inte säkert. Tänk att hon är så klarsynt att hon ser risken! Jag blir mycket imponerad. Detta är ett hem jag trivdes gott i. Det gällde att ta vara på det, för snart kommer det nog vara slut på att känna sig hemma, på ett tag.

Restenäs - Göteborg

Dag 10,  torsdagen den 21 september.
Sol och motvind.  -42=-319

 

Gav mig av klockan halv tio. Jag är trött, solen steker och vinden blåser rakt emot mig. En tröst är att mannen i huset ska till Göteborg denna eftermiddag och har erbjudit sig att plocka upp mig, om jag ville. Det är säkert, som himlen, att jag nappar på erbjudandet. En annan sak som är säker, är att jag bestämt mig för att ta Kiel- färjan, för blåser det så här i skogiga Sverige, vad skulle det då inte göra i det platta Danmark?

 

Jag har stannat i Kode och väntar. … Mannen kom och vi slängde in allt i bilen. I bilen blev jag otroligt tacksam över mitt beslut, när jag såg trafiken och vägarna, som jag skulle ha kört vilse på minst tio gånger.

 

Jag blev avsläppt vid mötesplatsen utanför Liseberg. Där mötte jag kompisen jag skulle sova hos. Vi tog en trevlig, slö film kväll. Proteindrycken hjälper. Nu är jag inte lika stum i kroppen.

 

Däremot har jag problem med mina handleder och händerna gör väldigt ont. Fötterna är heller inte bra. Måste köpa cykelskor! Jag kan bara inte vänta tills Holland, där det finns bra skor, utan jag måste köpa de opraktiska, osköna som finns i Sverige. Det är en stor förlust i min planering! Jag vill ha ett par skor som jag också kunde gå i, utan att vara rädd att falla eller halka, eftersom jag bara har ett par sandaler ytterligare. Sportkillar har sagt mig att det inte fanns gåvänliga cykelskor, men det var så mycket skitsnack att man kunde gödsla ett helt potatisland med det. Magen är i upprorsstämning, men annars är det bra.

 

Dag 11, fredagen den 22 september.

 

Jag har köpt skorna, men är inte nöjd. Det kändes som jag slängt pengarna i sjön. De är hårda och sneda, men vad ska jag göra? Gick runt i staden, som var full av sol, bilar, människor och cyklister. Jag avskyr städer.

 

Jag kom tillbaka vid tretiden och började packa. Efter en stund gick jag och lade mig med min huvudvärk.  Slumrade. Klockan sex var det dags att gå upp och komma iväg. Jag hittade inte till färjan utan måste fråga om riktningen. Den tredje personen som jag frågade skulle cykla nästan hela vägen till färjelägret. Tack, för den tajmingen! Kvinnan med cykeln var otroligt trevlig och vi snackade oavbrutet. Hon hade cyklat ”Vättern runt”, så hon visste att uppskatta en funktionell cykel. Hittade med hennes hjälp till färjan, körde in, låste fast och lämnade min cykel. Hittade hytten som jag bokat och fixade för morgondagen.

 

Mitt sista samtal från Sverige till Sverige. Det är bra med de där hemma. Från och med nu är min dagliga koordinat, mitt sov-sms, min länk hem. Det är nu de allvarliga säkerhetsomsorgerna börjar. Varje kväll när sovplats är beslutad, tar jag ut koordinaterna och skickar dem hem och till Vadstena. Om något skulle hända mig och jag skulle försvinna, vet dessa två platser var sökandet ska börja.

 

I morgon kommer jag att vakna i ett annat land. Coolt!

Vägarna jag tog.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-03-12 13:25   Rune Ahlström
Betygsätt gärna: 5
Totalfascinerad! Sugs in i din berättelse som en barkbåt i en vattenvirvel. Skall hon orka? Håller hon sig frisk? Håller cykeln? När går det fel? För nog måste det väl gå fel förr eller senare på ett sådant ensamt företag? Frågor och funderingar. Fast sådana som du färdas förstås under det slags beskydd som vanliga dödliga skulle behöva men oftast inte har. Mellan raderna anar jag också en känsla av att vara vinddriven, på okända vatten samtidigt som du drivs av din vilja och nyfikenhet. Beundransvärt.
Vill läsa mera!
 
2009-03-12 13:36   Wolf25
Vilken utmaning, ser fram emot fortsättningen.
 
2009-03-12 14:20   pajoon
Betygsätt gärna: 5
Jättespännande! Älskar cykling och har alltid velat ge mig ut långt! En riktig inspirationsroman... Ser framemot fortsättningen!
 
2009-03-14 09:33   Skogsanna
Jag har bara ett ord för din berift och din skrivning: Imponerande!
 
2009-04-03 14:51   anette-60
Betygsätt gärna: 5
Har läst allt i ett streck! Kunde inte slita mig! Tack Ingela! Det märks då inte, att du inte kan alfabetet (eller förstod jag fel) Underbar läsning och fantastiskt förmedlat. Det känns fortfarande som om den lille, frusne hunden sitter i "vårt" knä!
Allt gott tillönskas på din Väg!
 
2009-11-14 13:56   Magnus H
"Sportkillar har sagt mig att det inte fanns gåvänliga cykelskor, men det var så mycket skitsnack att man kunde gödsla ett helt potatisland med det." - Superskoj!

Bra början, ska jobba vidare med de andra delarna.
 

Läs mer

För första gången har Patagonias Worn Wear Tour rullat igenom Sverige. Under sju stopp hann teamet ombord reparera över 500 friluftsplagg – också ... 3 kommentarer
En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
Någonsin funderat på om det är läge att stanna i lägret eller sänka huvudet och pusha vidare? Det är svårt att säga att såhär är det, var gränsen går ... 1 kommentar
Visst är det smidigt med färdiga frystorkade rätter på turerna men att torka och göra sina egna rätter är inte särskilt svårt. Planera lite och prova ...
Andra delen av Lasses cykeltur genom östra Afrika. Den här gången får ni läsa om vägen till Karamoja i Uganda samt jakten på Sir Wilfreds Thesigers ... 4 kommentarer