Artiklar > Pilgrimsresan- Tyskland

Pilgrimsresan- Tyskland

Av: santiago

Tyskar är otroligt historiskt medvetna om man jämför med oss svenskarna. De har koll på årtal och platser, ortens historia och större historiska samband. Respektera att de är noggranna med tider, så var själv tidsmedveten! I den tyska infrastruktursfilosofin är cykeln en rekreation, en leksak, som bara är i vägen. Farten är hisnande på småvägar, d v s 100 km/h jämfört med 70 km/h i Sverige. I städerna kör man 70 km/h, jämfört med 50 km/h i Sverige. Dödsolyckorna är mycket närvarande och efter vägarna finns traditionen att sätta upp kors och blommor, där en ung människa kört ihjäl sig. Polisen är extremt sällan ute med fart- nykterhets- och drogkontroller. Allt detta sammantaget gör cykling i Tyskland farligt. Olycksrisken ska tas på extremt allvar. 

Tyskar är trevliga människor och generösa. Räkna däremot inte kallt med att de kan engelska, för det kan inte 40+ ute på landsbygden. I bilen förvandlas de till hänsynslösa tidsoptimister med psykopatiska och suicidala tendenser. Det spelar ingen roll om det är ett djur eller en cyklist, för är de på vägen, så kör de över dem.

Jag varnar med det allvarligaste för att cykla i Tyskland. Som icke-tysk förvandlas du till ett rasslande skelett i en stinkande rutten kista. Måste du cykla i Tyskland, ska du dubbla din olycksfallförsäkring och leta reda på cykellederna som är tänkta för långcyklister. De är få men om du hittar dem, sparar du din psykiska hälsa.

Kiel - Rendsburg

Dag 12, lördagen den 23 september
Sol och vind. ~40=~359 <+54 18.000 +009 40.100=""> 

Jag har sovit mycket bra. Vaknade inte en enda gång och nu är jag beredd för Tyskland. Hoppades att alla varningar om trafiken är överdrivna, för annars är jag illa ute. Trafikkillen på färjekajen kunde inte engelska och jag visste inte om han förstod min fråga om turistbyrån. Hittade den i alla fall, men det är stängt. Jag fick vänta i 20 min. Elände!

 

Sms-ar att en kompis skulle öppna min mail och ge mig en ruttbeskrivning, som finns där. Tjejen på turistbyrån gav mig rekommendation om öst-västra havskanalen, som är en cykelväg utan annan trafik. Sedan ska jag åka via Rendsburg till Itzehoe.

 

Gav mig av och tog mig över kanalen med färjan. Det är inte så lustigt. Jag känner mig extremt ensam och utelämnad. Folk gav mig stickord och jag fattar inget. Var det artigheter, varningar eller helt tvärtom? Hur många ensamma timmar har jag framför mig innan jag förstår tyskan behjälpligt?


Lunchtid vid kanalen. Det fanns inga riktiga rastplatser, bara bänkar. Jag lutade cykeln mot en bänk och satte mig själv på asfalten och lagade min mat. Folk åkte förbi och hälsade med ord jag inte förstod. Jag log i varje fall tillbaka. Sedan kom en gammal dam, följd av en aningen yngre dam. Den gamla maran börjar råskälla på mig och skrek att jag var i vägen, för hon skulle sitta på bänken. Trots att det fanns andra bänkar! Hon fortsatte att påpeka jag fortare än kvickt, skulle flytta på mig och cykeln. Jag log lite och försökte förmedla att jag inte kunde tyska, men hon fortsatte att skälla. Jag flyttade cykeln till baksidan av bänken, för det fanns ingen annan plats att luta cykeln emot och flyttade min matlagning någon meter och fortsatte. Var detta tyskarnas mentalitet? Då ska jag få det kul! Vänta nu, jag har ju träffat en trevlig tysk också. Mannen var ute på springrunda och han sprang med mig till färjan över kanalen. Än finns det hopp! Den yngre damen hånflinade åt mig medan min bulgur kokade. Det är rent otroligt vad jag kände mig ensam. Det var bara att äta, diska och ge sig iväg. Cykelvägen är fin och det är skog och buskage på flodvallarna och inte en bil så långt ögat når. Cykelskorna vill inte lösa ur bindningen, så de får vänta till i morgon.

Hittade en katolsk kyrka i Rendsburg. Kvinnan, som undervisade för första kommunionen, hade inte tid att hjälpa mig. Jag väntade och väntade. Till slut fick jag kaffe. Prästen kom och visade var jag kunde sova i församlingshemmet. Det verkade bli en ensam och kall kväll. Jag blev presenterad för prästens mamma. Hon beslutade, på stående fot, att jag skulle äta med dem och sova i deras gästrum. Prästen var väldigt blyg med engelskan, men det var bara att försöka med min holländska. Efter maten försvann blygheten. Prästen tog mig på en rundtur i det historiska Rendsburg. Han berättade om svenskarna si och svenskarna så. Snacka om gästfrihet och omsorg! Han till och med varnade mig för brandstationen, ifall de fick larm och utryckning på natten. Han ringde till prästen i Itzehoe och såg till att jag har någonstans att sova imorgon. Allt hade fixats till det bästa idag. Tack!

Rendsburg - Itzehoe

Dag 13, söndagen den 24 september.

Sol och vind. -44=~403 <+53 55.300 +009 31.400="">

 

Prästen lät mig hänga med på niomässan i en liten kyrka. Jag gav mig av med en matsäck som mamman fixat. Underbart! Körde vilse, frågade, hittade rätt, körde vilse, frågade och hittade rätt igen. Det är ett elände att hitta ut ur en stad. Jag skulle inte bara hitta ut, utan jag måste hitta ut på exakt rätt ställe också.

 

Min första riktiga incident var att kedjan hoppade av och låstes. De mindre trevliga skorna lossnade inte så plopp - Ingela i asfalten! Jag klarade mig med en ond handled. Hur gör cykelrävarna egentligen för att sådant här inte ska hända?

 

Idag igen tog kartanvisningarna slut och inget internetcafé fanns i sikte. Det var bara att sms:a till min kompis, att han skulle gå in i min mail och sms-a fortsättningen till mig.

 

Får jag inte lite mat snart, är jag tvungen att hitta en mataffär. Jag har hoppats att jag skulle klara mig till Ravenstein. Att cykla i stadsmiljö är som en blandning av sirap och Karlssons klister. Jag har svårt att hitta in, ut, sovplats och cykelväg. Bilar och gångare finns överallt. Se upp för bil! Se ner för glas och hundskit! Se överallt! Jag är inte van utan känner mig osäker och försiktig. Jag måste vänja mig.

Toabekymmer. Var ska jag hitta en kissplats? Ett skymt ställe med plats där jag kunde luta cykeln. I Sverige fanns det lite varstans, men inte här i Tyskland! Idag sökte jag plats innan tätbebyggelsen kom. Det fanns folk överallt, promenerande hit och promenerande dit. Tillslut var jag så i nöd att jag satte mig bakom en hög häck. Hundarna på gården bredvid skällde ilsket. Då hörde jag en kvinna som frågade vad de skällde på. Mannen svarade att det var bara en cyklist som kissade.  Jag tittade upp och såg att han stod på en stege och plockade äpplen. Det finns situationer, när jag önskade att jag varit osynlig. Gräsligt genant!

Itzehoe – Himmelpforden

 

Dag 14, måndagen den 25 september.

sol vind~41=~444 <+53 36.800 +009 18.300="">

 

I dag mötte jag, ur ingenstans, en grupp på sex-sju pensionärer, cyklandes samma väg som jag. Jag var övertygad om att jag såg i syne. Jag startade i mitt oförstånd en inofficiell tävling.  När de cyklade om mig, kämpade jag i motvinden, som en oxdåre, för att komma ifatt och behålla ledningen, tills remmen för sovgrejerna löste upp sig. Jag hörde Någon i sin himmel tillrättavisa mig att pilgrimsskap inget har med tävling att göra och så avslutade jag tävlingen och gubbarna for iväg.


Kom fram till den lilla orten Himmelpforden, Himmelsporten, ett f.d. cistersienserkloster. En kvinna visade mig till en luthersk kyrka. Gick in till församlingssekreteraren, en tunn och korrekt kvinna och visade min Luterska rekommendation. Hon blev inte glad över min fråga om tak och sömn. Hon frågade kollegorna. De visste inte heller. Tillslut efter mycket funderande bar det av till prästen. I min hjärna, med tanke på hur ovillig sekreteraren varit, målade jag upp en bild av en svavelpredikande tyrann, men karlen var snarare en godmodig nalle. Han gav mig, efter ett intresserat ögonkast på papperet, ett positivt besked. Inga problem! Han visade mig runt, berättade bygdens historia och bjöd mig på fika.

 

Då kom sekreteraren ”frau Vråk” in med block, penna och tysk-engelsk ordbok och de började korsförhöra mig. Jag kände den djupaste skräck. Hade de tillgång till den himmelska bokföringen och skulle jämföra mina svar med den? Jag var övertygad om att jag inte skulle falla i god jord. Därför slingrade jag mig som fångad orm . Sekreteraren var mycket irriterad och ville ha entydiga svar. Jag kände hur avgrunden öppnade sig under mig. Så plötsligt kom två män i arbetskläder in och jag presenterades. En av männen som kunde engelska blev eld och lågor och tog över intervjun och svavellukten försvann. ”Frau Vråk” gick tillbaka till arbetet och jag fick detaljerat förklara vägarna jag åkt och planerat åka. Efter en timme kom det fram att detta var en vanlig, enkel intervju till församlingsbladet.

Nu i kväll visade det sig att församlingshemmet hade spis men inga kastruller! Finns det någon chans att laga en real frukost då?

Himmelspforde - Worpswede

 

2.3. Dag 15, tisdagen den 26 september.

Sol och vind. ~50,6=~494,6 <+53 13.262 +008 55.307="">

 

Sov hyfsat, men inte bra. Vaknade av att städerskan härjade där nere. Jag var trött och packade ihop. Städerskan kom upp med kaffe och två vita bullar som värmde mitt hjärta, men inte min kropp.

 

Innan jag åkte bad jag sekreteraren, ”frau Vråk”, att ge mig en stämpel i dagboken. Hon tvekade och frågade vad jag hade skrivit. Svaveloset kröp in i näsan igen, medan skräckens knotor tog tag om vristerna. Varför ville hon veta vad jag har skrivit? Jag fick fram en trovärdig lögn om väder, vind, djur och natur. Hon svalde det och gav mig en stämpel, som visar vart jag sovit. Tänk vad mycket man ska vara med om innan öronen ruttnar på plats.

 

Jag skyndade mig därifrån men stannade vid första bästa bageri, där åt jag förstärkt frukost.

Humöret blev genast lugnare.

 

Tyskland är ett vidrigt cykelland. Stod och valde mellan två cykelvägar, en genom skogen 3,5 km bredvid väg som visade 3,4 km. Jag valde skogen för att spara mitt psyke. I början var vägen underbart vacker med en blandning mellan skog och lite betesmark och riktigt fincyklad. Plötsligt efter 300 m förändrades den till en mardröm, som en tropisk sandstrand utan vågskvalp! Envist fortsatte jag i hopp om bättre väg, men däcken skar ner 10 cm i sanden. Självklart fastnade cykeln och välte med mig ner i backen. Skorna löste inte ut. Upp! Men det var bara att fortsätta fast däcken skar ner. Välte, upp och fortsätta, välte, upp och fortsätta. Jag kände mig eländigt trött och muttrade sådant som får himlens änglavingar att krullas i kanten. Vände om! Slet de 500 m jag hade kommit, medan adrenalinet sprutade genom öronen. Det som var bra var i alla fall att motigheten och tröttheten var i alla fall borta.

 

Kom fram till Bremersvörde turistbyrå, när den hade startat sin siesta, som varade i 1,5 timma. Ingen vidare tajming! Bokhandeln hade inte kartorna jag sökte efter och de kunde inte engelska heller. Tålamodet tog slut. Jag gick till lunchgubbarna på torget som stod och snackade. En av dem visade sig vara polis. En annan var visst en kommungubbe som kunde engelska. Tillsammans fixade de en karta och gav mig anvisningar. Tack, för schyssta människor! Vad håller jag på med?

När jag tillslut kom fram till Worpswede var jag så upptagen att hitta en sovplats, att jag inte märkte att jag tappat min hatt. I Wordswede försökte jag hitta någon som såg ut att kunna engelska. Stannade till vid affären och frågade om någon kunde engelska. En äldre man svarade, men han var turist själv, så han förmedlade min fråga om en kyrka till en tant. Samtidigt som detta utspelade sig, parkerade en liten svart bil. Ut steg en irriterad kvinna med något svart i handen. Hon kom fram till mig och frågade på engelska, om jag tappat något. Hon höll fram min hatt. Jag blev mycket förvirrad och svarade ja, utan att veta hur jag hade kunnat tappa den.

 

Kvinnan tillhörde lokalbefolkningen och visste var kyrkan fanns. Lite vänligare erbjöd hon sig att hänga med mig och visa vägen till kyrkan. Hon sa att hon även kunde fråga prästen om det var okej med tak över huvudet. Jag var osäker om det skulle behövas, men bestämde mig för att ta emot gåvan av omsorg. Jag cyklade som en tok efter hennes bil till kyrkan. Där sökte hon upp prästen. Han blev inte alls glad över att se mig. Hans högsta önskan var med stor sannolikhet att säga nej, men av någon orsak kunde han inte neka denna kvinna. Hon visade mig till dödgrävarens fikarum, där jag skulle kunna få sova. Det är lustigt hur Tillvaron spelar med oss. Tillvaron visste att jag behövde en guide och en förespråkare. Tillvaron visste att hon behövde uppmuntran och bekräftelse. Det visade sig att hon själv har en önskan om att göra en pilgrimsvandring till Santiago, så vi snackade och jag uppmuntrade henne. Hon var så ovan med uppmuntran att hon fick bråttom till bilen med tårar i ögonen.

 

Det är konstigt vilken skillnad det kan vara på olika kyrkor. Igår var jag i den lutherska kyrkan, som var fattig, i en liten förgäten håla, där församlingsbyggnaden var lika sliten som staden. Men prästen där var varm och en riktig herde. Idag, är jag i en luthersk kyrka, i en rik, exklusiv ort, med jättefina byggnader, en rik församling, men en kall och avvisande mäktig präst. Allt materiellt är i toppform, men kärlek och omsorg, ser jag inte mycket av. Jag tänkte att jag skulle laga mat men det finns inga kastruller. Jag fick uppfinna mat med hjälp av vattenkokaren. Hur kan man vara kyrka, utan att kunna koka soppa till småfolket? Känner mig extremt ensam, som en främling –pelegrinos –pilgrim, men det är väl bara som det ska vara, när man sitt ovälkommen i ett kallt och kalt församlingshem och längtade efter en vänlig själsgemenskap.

Min storasyster ringde och frågade hur det var. Ibland är små gester storslagna.

Worpswede - Hude

Dag 16, onsdagen den 27 september.

Sol och vind.  ~40=~534,6 <+53 06.200 +008 28.000="">

 

Sov oroligt, vaknade vid åtta av att dödgrävaren och vaktmästaren stampande omkring. Min arma kropp känns som den är fylld av betong. Vad håller jag på med?

Dödgrävaren började prata och bjöd på te. Han talade en akademisk engelska. Han gav mig en guidad tur på kyrkogården. Han är stolt över den. Som alla tyskar jag mötte, kunde han historien till punkt och pricka. Worpswede hade visst något med 30-åriga kriget att göra. Senare blev det visst ett konstnärscentrum och har sedan dess behållit konststatusen.

 

Vid tio for jag iväg och sökte efter kaffe. Allt stängt och ingen kunde tänka sig sälja mig en kopp. Snobbstad! Snälla nån låt mig köpa en kopp kaffe!

Mitt i landsbygden stod en gammal man och tvättade en ölskylt med ett litet handskrivet meddelande: ”kaffe med kaka”. Ibland är pilgrimslivet mycket förvånande, men detta var ett mycket konkret svar på mitt behov. Svängde av stora vägen och den lilla grusvägen slutade vid ett privat hus med en Coca-Cola skylt. Jag gick in och mötte en gammal tant. Hon är rynkig, ja, en riktig lanttant med förkläde och allt. Tänk att jag fick mitt efterlängtade kaffe! Hon började fråga på tyska vad jag gjorde. Jag svarade på engelska och holländska. Det var en total språkförbistring. Ensamhet och betong vek från kropp och själ. Hon bjöd på fikat och bad mig att inte glömma dem. Hur ska jag kunna göra det? Hon som visat mig så mycket kärlek!


Kaffebönen ersattes av en önskan om att hitta en kyrka att sova hos. Körde totalt vilse flera gånger, när jag skulle genom staden Bremen och över floden Weser med färja. Jag tycker illa om att cykla i städer. Det är hopplöst att få svar på frågor, för folk verkar vara rädda för mig. Det tog två timmar att ta mig mindre än fem kilometer. Det brände mental energi, som skulle ha räckt för en hel dag. Trött och vilsen känner jag mig. Vad håller jag på med?

 

Men det fanns bara en Väg och det är Vägen till Santiago. Solen brände och jag har planerat, i min dårskap, sex mil. Efter fyra mil satt jag medvetslös på ett bageri och funderade. Beslutade mig för att söka upp den lilla, katolska församlingen på orten, allt för att få lite mänsklig gemenskap, förhoppningsvis. Huset är ett underbart, levande hus med en välskött trädgård. Prästen är en liten man som hade en familj boendes i församlingshemmet. Jag fick biskopsrummet (rummet som står redo om biskopen kommer). Underbart rent, med toa och dusch! Prästen pratade dialekt och inte ett ord engelska, men han har i alla fall kastruller och han är en snäll präst med varm röst, vilket har gett mig nytt hopp.

Hude- Visbek

Dag 17, torsdagen den 28 september.Sol och vind. ~39=~573,6 <+52 50.100 +008 18.500=""> 

For vidare på morgonen, i tacksamhet över att tillvaron sett till min trötta nöd och låtit mig få lite mänsklig gemenskap. Jag har hittat den rakaste vägen ut ur det eländiga Tyskland. Hela vägen gick bra och det var breda vägar med bara en ynkans vägren att cykla på. Snacka om att bli utsatt för dessa fartgalna tyskar! Till slut var det ingen skillnad på mig och en likkista med ett rasslande skelett i.

 

Eftermiddagen har varit något prövande, för på grund av skorna, föll jag tre gånger, varav två gånger i ett intervall av 20 minuter. Min djupa önskan är att marinera skorna i koncentrerad saltsyra i ett dygn, för att senare flambera dem med napalm. Om det mot förmodan varit skorester kvar, tänker jag tvångsmata resterna till dem som sagt att skorna är bra.

 

Vägen gick okej ända fram till staden Wildeshausen, då jag av en okänd anledning körde fel. Jag är stensäker på att Någon plockade bort de skyltar som skulle ha visat mig på den planerade vägen. Kartan stämde inte med vägen, ortnamnen eller längden. Nej, faktiskt stämde inget alls! Jag fick misstanken att jag var vilse igen. Jag gav upp, frustrerad och arg. Beslöt mig istället för att söka reda på den katolska församlingen. Jag lämnade cykeln utanför, vid några eländiga trappor. Väl inne, vid expeditionsdörren, möttes jag av församlingssekreteraren. Hon, en auktoritär dam, som inte blev glad av att få se mig, tjafsade ett tag, tog kopia av pass och pilgrimspass, allt för att uppfylla de juridiska åtagandena. Inte nog med det, utan hon gav mig en massa förhållningsorder. Cykeln fick inte ställas in under tak före tio. Jag som somnar åtta! Jag fick inte förstöra någonting, och jag måste lämna platsen dagen därpå. Det var förhållningsorder i en aldrig sinande mängd. Jag kände hur tröttheten, från alla vurpor och vilsekörningarna övervann mig och tog det sista av min lilla gnista ork. Jag vill bara gråta, men hur mycket jag än vill gråta, kan jag inte ta mig den lyxen. Hon fixade en tolk och jag förklarade min situation för tolken och vi kom fram till att det var okej att jag fick ha cykeln inomhus. Packade av, körde in cykeln och ställde den skymd. En av kyrktanterna började skälla ut mig för det blasfemiska att ha cykeln inne i ett församlingshem. Trött och mod-stulen!


Nu var jag så trött och jag behövde samla de sista krafterna för att orka laga mat åt mig och göra kvällens positionsbestämning. Under tiden funderade jag på fortsättningen. Hur skulle jag klara mig till Ravenstein? Jag är i desperat behov av vila, fixa bindningen och köpa mat och batterier. Men hur ska jag hitta någon som kunde tillåta mig att sova två nätter?

Mina dystra, trötta funderingar avbröts då en av prästerna, en liten, indisk, leende man, kom emot mig och hälsade. Efter det att han hade presenterat sig, frågade han hur min dag hade varit. Jag gav honom svaret att jag var trött och hade haft en eländig dag. Han började småprata, medan han funderade om han skulle erbjuda mig att stanna och frågade om jag ville följa med till grannstaden, Wildeshausen, på mässa, jag svarade ja. Han frågade om jag ville stanna två nätter istället för en. Jag svarade att jag måste vidare, för hur skulle jag våga trotsa den allsmäktiga församligssekreteraren? Han bad mig fundera på det och bestämde att vi skulle mötas, för att åka bil till mässan.

 

Medan jag gick in till min anvisade sovplats, funderade jag på hans erbjudande. Det lät lockande, så jag beslöt mig för att trotsa församlingssekreteraren och tacka ja till prästens erbjudande, att få sova två nätter i rad på samma ställe. Det visade sig att detta var en synnerligen trevlig präst och han bjöd in mig till frukost i morgon.

 

Jag undrar det var meningen köra vilse för att lära mig att uppskatta den rätta vägen eller om detta är den rätta vägen trots att jag inte trodde det? Vad representerar en pilgrim för andra? En kvinna, i mässan, gav mig en rosenkrans av olivträ från Lourdes och var verkligen högtidlig, när hon hörde att jag är en pilgrim.

 

En sak som jag måste totalförändra, är att jag måste införa nolltolerans mot cykelfel. Jag kunde faktiskt ha gjort mig mycket illa. Hur skulle det ha känts, när jag visste att jag kunnat ha åtgärdat problemet för fem dagar sedan? Hjälp mig, att ha en nolltolerans i fortsättningen!

 

Dag 18, fredagen den 29 september.

Klockan 22.00. Nu förstår jag varför Livet lät mig så lättvindigt vara temporärt blind för skyltarna. Kanske är det för att träffa denne lille präst och för att han skulle få möjlighet att hjälpa mig. Det är en liten, indisk präst som för mig, upprättar tyskarnas existensberättigande och rykte.

 

När jag var i Holland för att förbereda denna tur, blev jag varnad av erfarna holländska långcyklister, för att cykla i Tyskland, på grund av trafikkulturen. Tyskar som hörde dessa varningar, svarade då att det inte var så farligt och att Tyskland är ett vackert land. Det senare  stämde. Tyskland är väldigt vackert, men vad hjälpte det mig när de körde bredvid mig som suicidala idioter. Jag är enormt mentalt sliten i min kamp att ta mig vidare på denna resa. Tillvaron har genom denna lilla präst, med sin indiska övertalningsförmåga och totala gästfrihet, muntrat upp mig. Prästen gav mig, vad jag så innerligt behövde, nämligen mänsklig gemenskap, någon att utbyta tankar med, mat, sömn och tid att fixa bindningen.

 

Frukosten var fantastisk och lunchen har varit överdådig. Det var lite besvärligt, faktiskt, för min finmotorik är katastrofalt dålig, men jag lyckades uppvisa illusionen att jag har stil och uppfostran. Efter mässan fick jag köpa mat. Efter att ha fixat cykeln fick jag följa med på församlingscykling, mycket trevligt och avslappnande. Jag kom hem i väldig fart klockan åtta och packade. Denne, underbaraste av präster, fixade kvällsmat. Han ska bort imorgon, så han har fixat frukost till mig hos sekreteraren. Till färdkost övertalade han mig att ta emot fyra tyska öl i glasflaskor, sex äpplen från eget träd, bröd, marmelad, och mycket mer. Jag tror han är bekymrad över hur enkelt jag lever och hur lite mat jag har köpt. Behövde jag påpeka att jag hade en abnorm övervikt.

Visbek - Kettenkamp

Dag 19, lördagen den 30 september .

Sol och vind. ~52=~612,6 <+52 35.410 +007 49.798="">

 

Frukosten var kunglig och sällskapet mycket trevligt. Jag undrade vad prästen sagt till sekreteraren, för hon var jättetrevlig. Jag fick ännu mera mat med mig. Jag skulle efteråt få träffa kyrkoherden. Jag var mycket skeptisk och obekväm med tanken, men det visade sig att han inte var någon sträng gubbe, utan kunskaper i engelska. Han är, i stället, en yngre karl som kan engelska och han är faktiskt riktigt trevlig. Jag kom inte iväg förrän klockan kvart över tio. Detta innedär att jag inte skulle hinna sju mil under dagen, som planerat.


Mitt cykelliv är fyllt av möten med människor jag aldrig sett och aldrig någonsin kommer att möta igen. Ett exempel var en far, med blombukett i ena handen. Han promenerade mot kyrkogården, tillsammans med sin son, som var iförd fotbollskläder. Vi möttes under en sekund. Jag funderade på dem och de på mig. Vi delade ögonblicket, möttes och gick vidare med våra liv. Jag fortsatte min cykelfärd till Santiago och de sitt besök till kyrkogården.   

 

Toabekymren har jag ännu inte hittat en lösning till. Jag behöver idéer hur man löser dessa nödvändiga situationer? Jag har kommit på mig att inte dricka mer än det jag svettades ut, så att jag inte behövde kissa i onödan. Inte överdrivet hälsosamt!

 

Jag kom fram till Eggermühlen - en stor, öppen kyrka med församlingshem, men det verkade som ingen bodde där. Väntade, för jag hade kommit på var jag skulle gömma mig för natten, om det blev kris. Då kom plötsligt en kvinna i bil. Det visade sig att hon var en pastoralarbetare (teologisk utbildad i församlingshjälp) Hon förbarmade sig över mig. Cykel och packning slängdes in i hennes bil och vi körde tillbaka till Kettenkamp. Där blev jag involverad i hennes födelsedagskalas innan jag gick och lade mig.

 

Imorgon tänker jag köra så det ryker, för jag VILL nå gränsen till Holland. Jag vill inte tvingas vara i detta fartvidriga land ännu en natt till.

Kettenkamp - Denekamp

Dag 20, söndagen den 1 oktober.

Sol och vind. ~90=~699,6 <+52 23.500 +007 00.300="">

 

Sov dåligt och vaknade mentalt trött efter en mardröm. Kroppen kändes ytterst ovillig. Jag packade efter frukost och kom iväg. Stannade till och köpte kaffebröd och juice. Startar upp kroppen så sakteliga. Det är fin natur med gammal lövskog, tystnad och fåglar.

 

En allvarlig incident kunde ha slutat verkligen illa, om jag inte fixat bindningarna. Tack!

Jag cyklade bredvid en mycket trafikerad väg, som knöt samman Tyskland och Holland. Cykelvägen gjorde en några graders båge vid en T-korsning. Jag hade hög fart och kom 1 cm utanför asfalten. Asfalten var minst 10 cm högre än marken, som naturligtvis bestod av sand. Skorna löste ut fint och jag flög som en vante. Jag låg där på backen och kände igenom kroppen. Allt verkade okej. Bakom mig saktade en lastbil in. Chauffören frågade mig genom teckenspråk om jag var okej. Jag tecknade okej. Han fortsatte utan att vi sagt ett ord. Han är svensk, faktiskt den första svensken jag mött sedan Kiel och han körde för Kinnarps möbler. Tack, all jordisk lycka till Kinnarps möbler!  

Fixade såren och for sedan vidare. Klockan fyra var jag i gränsstaden Nordhorn och beslutade mig för att slita vidare. Det var 15 km till Denekamp. Vad gör jag inte för att få komma till de himmelsliknande cykelbanorna i Holland? Väl framme i Denekamp var jag trött, men hittade en präst. Han skickade mig till ett kloster som tog emot mig. Här åt jag som en utsvulten häst. Tänk att jag kommit ifrån Tyskland med livet i behåll! Tänk att jag korsat mitt första land! Vilken lycka att korsa gränsen! Nu är jag ett land närmare mitt mål. Detta är coolhets-faktor grande!

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-03-12 16:40   Rune_zinken
Betygsätt gärna: 5
Du är ett geni Ingela. Skriver fantastiskt målande och trots dina änglavingar med en mustig underliggande självdistans som är fantastisk. Din beskrivning av vad du vill göra med skorna kommer jag att leva länge på.
Jag har en bror i Tyskland och kommer att skicka länken till honom.
 
2009-03-14 18:23   Skogsanna
Jag tror att Vår Herre höll en vakande hand över dig som kom igenom Tyskland helskinnad. :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in