Artiklar > Pilgrimsresan- Spanien

Pilgrimsresan- Spanien

Av: santiago

Härbärgena i Spanien är en mycket speciell företeelse. Generellt är det ett enda rum för alla män och kvinnor, snarkare och ickesnarkare. Det är en mix av människor från alla nationer och kulturer där. Är du en sällskapsmänniska kan du verkligen njuta av det. Förbered dig på enkla förhållanden, som kall dusch. Om det till äventyrs är bättre förhållanden, så ta det då, som en nådens gåva.

Det finns en vardaglig vana att se pilgrimer bland lokalbefolkningen - även farfars farfar såg pilgrimer gå förbi och det hade tillslut blivit en vana för människorna.

Spanjorer är hjälpsamma och inget verkar vara omöjligt för dem.

S:t Jean-Pied-de-Port – Roncevalles

Dag 60, fredagen den 10 november.

Sol och bris. -27=~2080,5 <+43 00.500 -001 19.100=""> (+950m=meter över havet)

 

Jag åt frukost tidigt och lämnade härbärget i soluppgången, vid åtta. De första fem kilometerna var grymma, men så är det bara. Berget testade mig, och såg in i mitt hjärta och sinne, för att se om jag var värdig.

 

Det är rent otroligt vackert! Luften är totalt klar och jag ser verkligen långt. Mitt sällskap är får, hästar och dessa eländiga jägare. Tystnaden är ackompanjerad av tamdjurens bjällror, fåglarnas sång och Bergets djupa andetag. Jag följer ledens markeringar hela vägen ända tills jag uppmärksammade markeringarnas frånvaro. Oron stegrade sig mer och mer, ju längre jag cyklade. Jag stannade i en serpentinsväng och jag har aldrig tidigare känt mig så övergiven på denna resa, som när leden lämnade mig. Jag hade ingen hjälp av kartboken, kanske lite hjälp av kartpapperet, men det var inget annat att göra än att fortsätta. Jag kunde inte cykla till vänster eller till höger och att vända bakåt kändes inte heller bra, för då förlorade jag massor av höjdmeter. Det var bara, framåt marsch, som gällde. Låt mig hitta leden igen!

 

Befrielsen var total när jag kom på leden igen, för leden har blivit en kär vän och kompanjon.

 

Efter någon timme kändes det som Berget tog emot min gåva och då fanns absolut inga bekymmer mer. Kampen är över! Det är Berget själv som cyklar mig. Det blir bara för mig att följa med i Bergets rörelse. Berget har tagit emot min gåva, d v s min tid och den ynka kraft jag kan uppbringa i jämförelse med Bergets. Det är solklart för mig att språkbruket att bestiga eller besegra ett berg, är höjden av mänskligt högmod. Om Berget lyfter lilltån är det bara att vända, om man fortfarande kan.

Nu sitter jag här och klockan är tolv. 2 mil av 2,7 är avklarade. Men jag har 5 km kvar av uppförsbacke. Jag äter en macka, just där vägen lämnar leden och det blir nu en skoningslös, brant, stenig och eländig stig framför mig. Berget har gett mig vatten, så nu hade jag tre fulla flaskor igen. Det ser fruktansvärt svårt ut, men mannen har sagt att det ska gå, så det ska det gå och bli bättre efter bergskammen.

… …

Nu har jag äntligen kommit levande till Roncevaux. De sista sju kilometrarna hade varit en mardröm. Absolut inget under mina 59 cykeldagar kunde ha förberett mig, för dessa sista kilometrar, men kanske var de 59 dagarnas övning och erfarenhet, som hade hållit mig vid liv den sista biten.

 

Det är inte jag som kan ta åt mig äran, för att ha kommit helskinnad ner. Nej, det är Gåvan till alla de som i tanken följt för mig denna dag och under denna resa.


Det blev inte bättre efter kammen (+1142). Upp till kammen, de sista 50 meterna, fick jag skjuta cykeln en meter i taget och varje meter var en enorm kraftansträngning. Jag kom över och då kom det en svag, liten sluttning, där jag kunde sitta på cykeln en stund. Men sedan var det, om möjligt, mer stenigt och eländigt. Jag kunde inte vila utan behövde fortfarande fullt fokus, för att inte ramla.

 

Till sist stretade jag mig fram till en bäck, där det fanns en rastplats. Jag satte mig där, utmattad ända in i själen. Jag åt en macka, inte av fri vilja, utan jag var tvungen att trycka i mig den. Jag gav mig en tjugo minuters kort återhämtning. Problemet som jag nu mötte var att vägen var så vandrad att den var i u-form och löven nådde upp till navet. Jag hade aldrig vari med om något liknande. Jag såg ingenting, vad som hände under däcken, förrän jag körde på något. På min vänstra sida hade jag en brant sluttning uppåt och på min högra sida en ännu brantare sluttning med rostig taggtråd som ”skyddsräcke”.  Jag hissnade av stupet som öppnade sig på tok för nära min högra flank. Förbarma dig! Jag var så trött. Efter en stunds osäker cykling kom jag till en bergsväg, men var då så trött att jag inte orkade cykla i gruset. Jag gick uppåt istället och släpade med mig cykeln, uppåt, och uppåt till 1 409 m. Sedan skulle jag nedåt igen.

 

Då var det ibland brantare partier än 45¢ª och stigen var urholkad och täckt med löv till navet. Jag var om möjligt ännu tröttare. Hela vägen ner visste jag att minsta missbedömning, i bästa fall, skulle leda till att en helikopter skulle hämta min döda kropp. I sämsta fall, att någon hittade mig levande och jag fick leva som kolli resten av mitt liv, mycket uppmuntrande!

 

Klockan tre kom jag slutligen fram. Då hade jag tagit mig sju kilometer - på tre timmar! Det första jag gjorde var, att på något ostadiga ben, köpa mig lite kaffe. Nu sitter jag och upplever det förunderliga. Jag lever fortfarande och i kväll ska jag äta ute med mina över-berget-kollegor. Jag ska fira tacksägelsemässa och sova.

… …

 

Klockan är halv åtta och jag ligger i sovsäcken. Nu börjar skräckens förlamande klor, släppa mitt sinne och min kropp. Jag har firat mässa och ätit. Det har visat sig att det eländiga arslet till gubbe gav mig visserligen rätt cykelkarta, men gav mig fel muntliga instruktioner och jag, som dyslektiker, följer alltid främst den muntiga informationen, alltså hade jag tagit fel väg! Jag hade hunnit 2,7 mil på åtta timmar och detta med livet som insats. Den rätta vägen har bestått av ungefär fem mil på en asfaltsväg.

  Om några år blir det en rolig historia, men inte nu. En sak är säker, och det är att bara för att jag i början trodde på vad gubben sa till mig och sedan inte kunde annat än att fortsätta, har jag gjort något nästan omöjligt. Jag har fallit många, många, många gånger men har jag klarat mig. Varje gång jag hittentills kört vilse, har jag sett eller lära mig något. Vad ska jag lära denna gång? Hur storslagen en människa är, vad hon kan göra om hon tror eller måste? Jag är faktiskt kroppsligen helskinnad. Det är inte illa presterat av oss, Vägen och mig. Jag är tröttare än tröttast, mörare än en sönderdunkad filé och jag önskade i djupet av hela min varelse att jag aldrig, aldrig behöver vara med om något liknande. 

Roncevaux - Arre

Dag 61, lördagen den 11 november.

Sol och vind. -44,5=~2125 <+42 50.100 -001 36.200=""> (+429m)

 

Fruktansvärt trött och jag har huvudvärk. Idag ska jag bara sträva så långt från de ständigt pratande och snarkande spanska karlarna som jag kan, så att jag slipper sova på samma ställe som dem.

… …

 

Efter bara en timma kom jag till en serpentinvägssluttning. Jag var så trött att jag bestämde mig för att spara på fart och bromsade lite. I en av svängarna var farten en aning för hög, så jag körde utanför asfalten. Lyckades hålla mig upprätt i gräset ett ögonblick, men sedan flög jag i en perfekt båge, ner i ett björnbärsnår, vilket räddade min nacke, men förstörde mitt ansikte och min kropp. Med livsviljans kraft slet jag mig därifrån. Cykeln var intrasslad, ansiktet blodigt och jag hade taggar över hela kroppen. Jag försökte tvätta av mig det värsta blodet och satte mig på asfalten för att fokusera. Chocken och rädslan rusade i blodet. Fortsatte till en pub, där jag tog en stor kopp kaffe och satt där tills kroppen lugnat sig. Här sitter jag nu och andas in livet, ett liv jag fortfarande har. Här i Spanien finns taggtråd överallt utom där jag ramlade. Tack! Jag sitter här vid en pub med mitt kaffe hela mitt inre skakar som ett asplöv av rädsla och trötthet. Kvinnan som sålde kaffet till mig såg mycket misstänksamt på mig jag undrar hur jag ser ut egentligen.

 

Under de senaste dagarna har jag funderat kring det skapade. Samma hand och vilja som skapat Allt, har skapat mig och alla oss människor, djuren, växterna och allt annat. Detta ger allt ett oskattbart värde, för allt är en del av skaparens tanke och handling. Respekterade jag inte någon del av det skapade: varken människor, mig själv eller andra, djur och växter, så respekterade jag inte i slutändan, skaparens handling och vilja heller. För det är på grund av dennes val, vi och allt annat finns till.


Jag försökte åka iväg, men jag är i en erbarmlig form. Jag känner bara att jag måste hinna så långt, så att inte spanjorerna han ifatt mig och jag fick dras med dem en natt till.

… …

 

Jag är trött, har huvudvärk och ansiktet ser hemskt ut. Min franska dam kom fram till samma härbärge. Hon kan gå, hon. Det tog samma tid för oss att komma över Pyrenéerna, hon till fots och hade en underbar dag. Jag på cykel hade en hemsk dag. Hon sa inte så mycket, men vi har erfarenhetens gemenskap.

 

Här är också två tjejer från Tjeckien. En av dem sminkade sig. Vad är det frågan om? Förväntade hon sig att få träffa på någon prins? Hur mycket annat onödigt har hon i ryggsäcken tro? Eller är det bara så att jag inte förstår värdet av en sminkutrusning?

 

Jag har en rejäl baksmälla av all rädsla som jag har upplevt de senaste dagarna. Jag vill bara krypa upp i Tillvarons famn och få lov att försvinna från allt hemskt. Att få inandas lugnets andetag och att förnimma livets hjärtas slag. Ja, att min kropps kyla ska bytas mot kroppens stilla värme, så att jag kan få somna till livets viskande melodi.

Arre - Estella

Dag 62, söndagen den 12 november.

Regn och vind. -52=~2177 <+42 40.100 -002 01.600="">

 

Sov bra, med BH, kalsonger och undertröja på, vilket dock inte är så skönt att vakna i.

 

Fy, vad jag är trött! Jag önskat en vilodag, men det blåster och regnar. Ansiktet gör ont, men svullnaden håller sakta på att gå ned. Musklerna i nacke och axlar är rent otroligt ömma.

När jag var vilse i staden Pamplona hittade jag två cykelkollegor på torget. De var till och med mera förvildade än jag är och jag misstänker att de har betydligt mer problem med polisen än vad jag någonsin hade haft. De är lite planlöst på väg till Marocko. Jag fick genast högstatus bara för att mitt ansikte är full av sår. Det är väl lustigt. Dessa pojkar, trots att de är jämnåriga, cyklade av sig rastlösa rotlöshet som driver dem omkring utan egentlig plan på Europas och Afrikas vägar. Efter denna resa bliv det nog utmärkta män av dem.


Kom till Estella klockan fem, checkade in, packade av, lagade mat, fixade lunchmackor, mekade, duschade och studerade inför morgondagens cykling till Lugos.

 

När jag duschade såg jag på min arma kropp. Axlarna ser ut som om jag har röda hund. Hela dagen har jag känt något konstigt, på höger ben, men har inte brytt mig om att kolla upp det. Det ser ut som om tio katter har klättrat uppför mitt ben.

 

Idag har både jag och cykeln kämpat som i sirap. Jag har frågat mig på allvar vad jag håller på med och varför.  Jag har dock inte kommit på något bra svar. Vägen har de senaste dagarna tagit ifrån mig den yttre tillfredställelsen, frihetskänslna och glädjen och äventyrslusten som jag brukade ha. Kvar är bara förvissningen om att följa Vägen. Kvar har jag bara den torra pilgrimshedern, att var dag följa Vägen.

Estella - Logroño

Dag 63, måndagen den 13 november.

Regn och vind -46=~2223 <+42 28.000 -002 26.600="">

 

Det fattas en skruv på min cykel, baktill där packningen fäster ramen. Jag märkte det när jag skulle fira att jag kommit fram tidigare och njuta av flodens vy. En himmelsk ”tur” att det gick fortare idag, för nu hade jag tid att söka skruv. Det var bara att försöka hitta en cykelaffär. Jag kom till affären när den hade siesta och fick vänta i en timma.

 

Jag sitter här och har precis ätit och tagit tid till att skriva. En sak som jag märkt med spanjorer är att de parkerar mycket farligt, antingen över hela trottoaren eller över halva vägen. För mig innebär det att jag utsätter mig för större risker, när jag måste runda en bil som står mitt i vägen.

 

Idag har jag nog inte sagt mer än 40 ord och det gör mig inget. Jag har förändrats. Jag är inte som i Tyskland, när jag näst intill fick verbaldiarré, när jag kom fram på kvällen. Nu är jag fullt nöjd med att vara tyst precis hela tiden, utom när jag beställer kaffe eller checkade in på härbärgen.


Det var verkligen få kvinnor som jag ser längs vägen och de flesta män verkar göra pilgrimsfärden till ett manlighetsprov eller vadslagning. Ja, visst är jag lite elak men ibland blir det cirkus på härbärgena.

 

Det syntes att jag är på leden, för det är bra markerat. Jag såg också idag pilgrimsklotter under två broar och jag blev så lycklig och kände mig som bärare av en stolt och fin tradition till framtidens folk. Självklart satte jag en gren på pilgrimsträdet och skrev en hälsning. Många pilgrimer är otroligt konstnärliga, vilket jag ser på med nöje.

 

Jag börjar bli en riktig byracka, för både idag och igår ställde jag mig, mycket förväntansfullt i en dominans strid, mot de lokala hundarna. Jag anser mig som vinnare, båda gångerna.

 

Jag kör väldigt försiktigt på serpentinvägarna nu förtiden.  Den andra sidan som är ny hos mig, är att jag har blivit skoningslös i stadstrafik. Precis som alla andra har jag tagit seden dit jag kommer. Klockan är över fyra och siestan har formellt slutat, men ingen människa synes till.

… …


Nu har jag handlat, tvättat, ätit och reparatören har bjudit mig på en skruv. Det var schysst av honom och hanönskade mig Don Camino, vilket är det mycket vanliga sättet att önska någon lycka till på Vägen.

 

Jag har träffat den mystiske belgaren, som jag har hört talas om redan i Belgien. Den mannen har gått ända från sitt hem i Belgien. Han har startat ungefär vid samma tid från sitt hem som jag från mitt. Han är en gammal man och hans hår och skägg är kritvitt. Det kom fram att hans hustru dött. Jag frågade aldrig varför han startade sin vandring, för det är en sak mellan honom och Vägen. Han är en pilgrim som jag känner djup respekt inför och som jag är mycket tacksam och berörd av att få träffa. När jag tyst, stod och ordnade med min säng kom han fram till mig och frågade vart jag kom ifrån och så var samtalet i gång. Han visste precis som jag en hel del om Vägens vedermödor och svårigheter. Ibland är det så skönt att känna att någon vet vad jag försöker uttrycka. Han såg nog i mina ögon, långfärdstecknet, precis som jag såg det tecknet i hans. Hur kan jag förklara detta tecken med ord? Kanske kan det förklaras, som en närvaro i nuet, i kroppen och i tanken. Denna närvaro kommer när man varit ute så länge att det som splittrar har förlorat som splittrande kraft. Detta tecken är närvaro mellan horisonterna och en mottaglighet för att förnimma all den information som naturen och omgivningen ger oss. Jag tror också tecknet är en seghet. Man gör vad man gör tills man är färdig och man känner vad man känner, tills man känt det färdigt. Detta är som om Djup ropar till Djup.

Logrono - Santo Domingo de la Calzada

Dag 64, tisdagen den 14 november.

Regn och vind.  -57=~2280 <+42 26.400 -002 57.100="">

 

I morse höll öronen på att ruttna eller åtminstone ramla av. Belgaren frågade hur det var och jag svarade att jag var less. Jag ville bara komma fram, så att jag kunde få fara hem. Döm om min avgrundsdjupa förvåning när en av de andra på härbärget blandade sig i vårt samtal. Kvinnan avbröt belgaren och sa:

 

-         Så har jag också känt och det går över.

 

Belgaren frågade hur länge hon varit ute och gått.

-         I fyra dagar, svarade hon då.

 

Hon gick ”på hajk” för första gången i sitt liv och var ute på sin fjärde dag. Hon trodde att hon kunde veta bättre om Vägens vedermödor och tidens envisa slitage, än belgaren eller mig! Efter bara fyra dagar! Snacka om plattare än platt fall. Jag kände mig så förnedrad. Men kanske var det inte jag som skulle känna mig förnedrad, utan hon? Antingen hade hon 94 kg lösa skruvar eller så är hon en lärare som tror att hon kan lära alla, det hon just råkade veta. Jag fann inget att säga utan fortsatte att packa. Världen var full av folk som snackade mer skit än det som produceras av alla afrikanska gnuer.

 

Tio minuter senare, när jag packade på cykeln, kom det en spansk gubbe, som sa att jag hade för tung cykel. Jag svarade att jag cyklat från Sverige över Pyrenéerna. Då höll han tyst. Jag var så trött på dessa besserwissergubbar, som tror sig veta så mycket.

 

Jag är trött på nomadlivet nu och jag vill hem och bli bonsai-odlare. Men än är jag inte framme. Jag måste av kärlek och lydnad följa Vägen och hålla min pilgrimsheder ren.

… …

Jag stod och åt lunch på en bro på vägen N120, då jag plötsligt såg det. En svensk lastbil! Ja, just en svensk! Jag har inte sett något svenskt, sedan fallet i Tyskland Jag blev så lycklig. Tänk att det finns svenskar! Sedan kom en till och han såg mig och hejade. Jag har träffat en svensk. Tack, nu kan jag fortsätta!

 

Idag såg jag min andra fåraherde på resan. Jag blev så glad. Han visslade på fåren. Han hade två hundar, en bordercollie och en tusenkorsning, som liknade en fläckig hyena i pälsen. De gick mest omkring och luktade. Hundarna såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig  i pälsen. De hade nog inte fått pälsvård, sedan deras mamman slickade dem rena. Hundarna och fåren var vid gott humör.


Någon påvisade för mig att allt viktigt i Bibeln hände först nomaderna, exempelvis herdarna, sedan de bofasta och stadsbefolkningen. Undrar varför? Kan det vara så att när man lever ett liv som detta är man mera beroende av Tillvaron, medan de bofasta har en mängd av redskap, skydd och blir därigenom mindre beroende.


I morse när jag skulle fråga om vägråd blev sovsäcken anfallen av en hund med noskoppel. Kvinnan var en otroligt nervös typ, så inte undra på att hunden anföll. Noskoppel är verkligen en vidrig uppfinning. Vad utsätter vi människor, vår omgivning för egentligen?

 

Jag träffade tre intressanta engelsktalande personer på samma härbärge. Den gamle var en fransman som förra året gick sträckan, Lupie – S:t.Jean Port, och detta år till Santiago. Han är lite avig, nu och då, men han är okej. Sprätten är också fransk. Han sade sig ha cyklat och gått sedan 70-talet. Efter fyra minuters bekantskap, försökte han provocera mig. Japanen bor och jobbar i Kanada och jag tror han är affärsman.

Santo Domingo de la Calzada - Villafranca Montes de Oca

Dag 65, onsdagen den 15 november.

Regn och vind. -45=~2325 <+42 23.300 -003 18.500="">

 

I natt lyssnade jag till en snarkande spanjor. Han höll flera vakna, även den gamle fransmannen och japanen. Jag hittade sedan den gamle fransmannen och den franske sprätten vandrandes på N120(en mycket hårt trafikerat väg). De var två, totalt vilsna pilgrimer. Jag såg till att de såg mig och visade dem på den rätta Vägen. Den gamle var så trött att han gick förbi mig utan att säga flaskhals. Sprätten stannade och pratade och gav mig karttips. Jag for vidare för att se till den gamle. Han var som en zombie. Vi kom överens att söka efter en pub för en kopp välgörande kaffe. Sprätten kom medan vi sökte och sen kom japanen också. Där satt vi vid en dubbel espresso och muttrade eder och fasa över snarkare. Den gamle verkade få tillbaka livsgnistan så jag for vidare.


Idag såg jag något magiskt vackert. Det var sju rovfåglar, som satt i ett träd och sedan kom ytterligare en till. De sju anföll den ende, som tappade något och flydde. De sju tog fallgodset och återvände till trädet.

 

Jag hade tre cykelkollegor sovandes på samma härbärge som jag. Nu har jag räknat ut varför jag inte uppskattade cykelkollegor så mycket. De flesta är testosteronstinna tävlingscyklister som ser cyklingen som ett lopp. Det gällde att komma längst på kortast tid. Deras filosofi är grundad på siffermani. Min filosofi är att följa Vägen dit den leder mig och så länge den leder mig. Denna livssyn kan upplevas, av siffermanins efterföljare, som den odrägliga slapphetens och njutningens slöseri. Men vad spelade det för roll? Jag trivs. Tänk att i Tyskland, hade jag samma sjukdom! Då startade jag tävling med pensionärsgruppen. Jag har lärt mig en del sedan dess.

 

Klockan är två och jag har beslutat mig för att ta semester resten av dagen, så att jag kommer att vara fräsch imorgon. Jag tror att jag är på säkert avstånd från snarkaren denna natt.

Mina kollegor har kommit till samma härbärge som jag. När Sprätten pratade med värden, skyllde han ett trasigt dörrhandtag på de föregående pilgrimerna, vilket inte gick. Damen här har stenkoll och hon blev avgrundsvred, så han befann sig på djupa vatten utan flytväst. När jag förstod vad han höll på med, kunde jag inte annat än att ha väldigt roligt åt honom. Japanen lyckades med konststycket att få veta skillnaden mellan brie och camembert och det tog säkert fem minuter, innan fransmännen slingrat sig färdigt. Snacka om att jag hade roligt!  

 

Jag har äntligen förstått varför jag blir så irriterad på dem som säger att cykeln är för tung. Cykeln och packning är inte en cykel och en packning, utan det är en förlängning av min kropp. Jag reflekterar inte över att min kropp är tung, så varför ska jag fundera över min cykels tyngd? Var det inte gubben Paulus sa om äktenskapet. Du cykel, lyd din förare! Du förare, älska och vårda din cykel, mer än din kropp! Var huvud för er båda, liksom Jesus är huvud för er båda och älskar och vårdar er! Det låter lite extremt, men det är så jag känner det. Men nu är vår relation offentlig: Ja jag vill älska min cykel i nöd och lust! Nu måste jag bara hitta en präst som kan viga oss!

 

Sedan jag kommit till Spanien, hade jag egentligen inte haft några problem med hundar. Jag har varnats för de spanska hundarna, men de är ju fria och behöver då inte vara aggressiva. Jag har också ändrat attityd, för jag är inte rädd längre. Jag ser fram emot både deras vänskap och deras fiendskap. Jag har också ändrat på det sätt jag kom in i deras revir. Nu kör jag sakta, så de hinner värdera efter mig i lugn och ro, innan vi möttes.

Villafranca Montes de Oca - Tardajos

Dag 66, torsdagen den 16 november.

Regn och vind. -47=~2372 <+42 20.800 -003 49.000="">

 

Det har regnat och blåst fruktansvärt i dag. Dropparna har känts som glaskross mot min exponerade hud.  Jag har slitit arslet av mig. Chockvinden från lastbilarna har varit vidrig och den har nästan fått mig i asfalten vissa gånger. Handskar och skor har blivit vattenfyllda pooler och jag är djupt tacksam att jag har sockor av ull, för annars har jag frusit.

 

Jag undrar verkligen om: ”Må vinden komma dig till mötes” är en bra sång för pilgrimer på cykel. Sann har den blivit, i alla fall. Jag har haft medvind en dag under resan och vindstilla i två dagar, sedan Vadstena. Resten av dagarna har bjudit på motvind.


I Burgos hittade jag en cykelreparatör, som bytte däck, till ett mönster som passade för både lera och asfalt. Det gick snabbt. Problemet var att trampnavet, cykelns hjärta, höll på att gå sönder, så det var bara att byta det också. Otroligt dyrt! Det skulle kunna bli allvarliga skador och fall, om det gick sönder under färden. Livet beskyddar för dolda fel, men inte för slarv. Det var bara att betala och se glad ut. Mekanikern frågade om jag var knäpp som cyklade i detta väder och jag kunde inte annat än hålla med om att det var knäppvarning, att utsätta mig för allt detta av fri vilja. Allt för att nå fram till Santiagos kyrkklockor som klingar mitt namn!

 

När jag cyklade vidare från Burgos, fick jag genast användning för däcken. Jag cyklade inte, utan jag agerade jordfräs, jag slet som en hund. Kom fram till härbärget till helt slut och det var tomt och kallt. Jag var genomblöt och frusen, men tog hand om cykelns behov av rengörning och olja före mina egna behov av värme och mat. Till slut har jag fått lov att bry mig om mig själv.

Nu i kväll kom en spanjor och han är riktigt trevlig. Han är en av de få som jag träffat, som jag kunnat prata och byta erfarenheter med. När jag nu pratat med honom, kom jag på hur mycket jag saknat just detta att samtala.

Tardajos - Castrojeriz

Dag 67, fredagen den 17 november.

Regn och vind. -31=~2403 <+42 17.300 -004 08.100="">

 

I morse tog vi en kaffekopp ihop, min spanjor och jag. Sedan gick han sin väg och jag cyklade iväg. Hjärtat slets sönder. För honom är jag och vad jag gör, inget hot mot hans manlighet, utan istället en uppmuntran. Jag vet inte vad han heter och inte vad han jobbar med. Vad jag upptäckt är att vad han än gör är han mycket skicklig. Han är en mycket kompetent person. Han är ingen högljudd person, men verkligen uppmärksam. Han är en cykeltok och -nörd, precis som jag.

 

I dag var det eländigt. I och med att det regnat så många dagar, hade vägen blivit extremt dålig.  Nu var det så igen, som att jag inte cyklade, utan att jag istället ägnade mig åt markberedning istället. Var hundrade meter måste jag rensa däck och gafflar ifrån sörjan som satte sig som cement. Vinden var extrem och stark, precis rakt emot mig.

 

Jag drömde om en stor kaffekopp och att komma fram till nästa ort. När jag kom fram, kändes det som om avgrundens djup svalde mig. De enda levande som fanns där, var duvor och hundar. Inget kaffe, så långt ögat kunde nå. Vinterstängt. Förbarma dig! Cykelns växel hade gett upp och ettan var lika försvunnen, som människorna ur husen. Efter en kvart av förtvivlan, med fruktlösa försök att laga växeln, kom min spanjor. Han hade också slitit och längtat efter lunch.

 

Han berättade att jag behövde byta vajer och det var överkomligt, för jag har reservvajer i packningen. Vi hittade ett ”kommunalt” härbärge med en kaffeapparat. Vi skramlade ihop de småmynt ur fickorna som krävdes och drack upp vårt kaffe. Vår förtvivlan försvann. Vi fortsatte, men bestämde att vi skulle sova på samma härbärge.


Jag kom till härbärget, packade in och satte mig i snålblåsten och försökte förstå hur man byter växelvajer. Jag kom halvvägs, sedan kom min spanjor fram till härbärget och hjälpte mig. Jag har blivit fäst vid honom. Hjärtat slog ett extra slag av tacksamhet, när jag såg honom komma. Idag har det varit en sådan skitdag för oss båda, så vi åt på en lokal pub för att återställa krafterna.

Castrojeriz - Carrion de los Condes

Dag 68, lördagen den 18 november.

Regn och vind. -46=~2449 <+42 20.200 -004 35.900="">

 

Idag har jag sett mitt första vilda vildsvin. Det är ett magnifikt djur. Om vildsvinet inte hade sprungit ifrån mig, skulle jag inte ha sett det.

 

Det svåra med pilgrimslivet är att när man hittar människor att dela livets kluriga sidor med, får man sova en natt på samma härbärge, tacka och sedan cykla vidare, trots att det splittrar hjärtat.

 

Härbärget hade siesta när jag kom. När jag till sist fick komma in, började jag genast med att fixa mat. Då kom han, min spanjor. Om hjärtat splittras när vi skildes, så blev det desto större, när vi mötts. Idag har han gått, som en häst, trots sitt skavsår! Ännu en natt blir det, på samma härbärge. Tack!

 

Min spanjor är en lustig en. Vi har mycket att prata om, men vi kan också dela tystnaden ihop. Jag har lagt märke till att jag helt slutat att fråga efter namn. Det räcker med nationalitet. Samtalet brukar bli verkligt bra, för då, på något sätt, räcker det att vi är pilgrimer och via namnlösheten finns ett skydd. Vi kan tänka, känna och vara hur privata som helst, för ingen kan söka upp den andre senare i vardagen. 

Carrion de los Condes - Sahagún

Dag 69, söndagen den 19 november.

Regn och vind. -39=~2488 <+42 22.200 -005 01.600="">

 

Regn och åter regn. Cykeln, som liknade ett potatisland utan potatis, blev i alla fall ren nu. Jag undrar om änglarna tyckte att jag såg för smutsig ut. Mina handskar och skor blev som bassänger. Baknavet började att vibrera. Ha, ha, det är megakul! Det är söndag och allt är stängt. Vinden gjorde sitt bästa för att slita mig av vägen. Det är jättekallt. Jag hade konstant rånarluvan på och kapuschongen uppfälld. I mina ögon såg jag kriminell ut, men det var flera som hade rånarluva, så man kan visst se ut så här.

 Vi, jag och min trevlige spanjor, låg i var sin säng, mera döda än levande, efter en svår och skoningslös dag. Vi ska fira att vi trots allt fortfarande lever och äta ute i dag.  Det är lustigt att jag känner en så djup kärlek till denna människa. Kärleken är inte den kärlek som man hyser till en varande eller blivande livskamrat. Inte heller kärleken till en fadersgestalt, utan vi är varandras jämlikar. Det kan nog liknas vid en intensiv tacksamhet till Vägen och varandra, att vi finns på samma plats, vid samma tid, för att dela glädje och svårigheter. Vi båda vet att det är en kortvarig gåva och vi njuter av varje ögonblick av tiden.  

Sahagún - Mansilla de las Mulas

Dag 70, måndagen den 20 november.

Regn och vind. -36=~2524 <+42 29.900 -005 25.000=""> 

Vi fick en frukost ihop. Tänk vad skönt! Inte nog med att baknavet gör mig nervös, utan när jag hade packat cykeln idag, fick jag också se att jag hade punka. Jag packade av och gick med min spanjor på turisttur.

 

Han gick iväg, medan jag tog en kaffe och gick till mekanikern, som skulle öppna klockan tio. Kassörskan öppnade i själva verket tjugo över tio. Reparatören hade inte kommit då heller, så jag fick låna verkstaden med verktyg. När jag stod där och fixade kom en gammal man och tittade på mig med fundersam blick. Han kom och hjälpte mig med attityden ”denna-kvinnliga-pilgrim-kan-inte-laga-en-punka-själv”. Men visst kan jag det! Den gamle mannen och jag blev ett bra team. Jag kan ingen spanska och han kunde ingen engelska, men vi lagade min cykel tillsammans i varje fall. Han kom med värdefulla tips. Jag tror att han tillsist, blev verkligt stolt över den-kvinnliga-pilgrimen-som-kunde-laga-en-punka.


När jag kom tillbaka till härbärget och stod ute och packade cykeln, kom värden ut med sopkvasten och sopade ut något som snurrade. När hon gick in, gick jag fram och tittade. Det var en mus och den levde. Musen låg som en hög på trottoaren, men jag gav honom en bit av mitt lunchbröd om han vaknar till liv. Vad gör vi mot vår omgivning! Det tog lång tid innan jag sörjt musen och människans beteende färdigt.


Nu är det motvind, en extremt stark motvind. Jag var t o m tvungen att trampa i nerförsbackarna. Snacka om frustrerande! Jag slet, men vinden ska inte få segra över mig och jag ska inte ge upp. Träffade på min spanjor. Han hade svårt att gå i morse, för han ville hjälpa mig som tolk. Jag är djupt tacksam att han gick, för vinden har varit lika hård mot honom som mot mig. Vi hejade och sedan cyklade jag vidare. När man kämpar mot vinden, kämpar man bäst ensam. När det blåser så här kändes det som om hjärnan, tarmarna och alla andra organ försvinner ur kroppen och kvar blir bara ett tomrum. All exponerad hud, blir så kall att den fryser och stelnar till i sin form. Sinnet förvandlas till en seg och fantasilös strävan.


När jag kom till nästa ort, var det som om ljudet stängdes av. Jag tappade nästan balansen, i frånvaron av vind.

 

Jag kom till härbärget. Det är fullt av blommor och hemkänsla. Värden är en gammal man som behandlade pilgrimer som blommor och blommor som pilgrimer. Han såg på mig med barmhärtighet och gav mig en godis ”som doping”. Han berättade var cykelreparatören finns och jag gick dit. Ingen förstod engelska, men det var okej att komma med cykeln.

 

När min spanjor väl hade kommit fram till härbärget, var han som död, men ville i alla fall följa med som tolk. Resultatet blev att mekanikern kom fram till att drevet inne i navet höll på att gå sönder, men det kunde inte leda till någon olycka. Ingen kunde veta när sista sucken kom för navet. Vid ett byte, är jag tvungen att byta hela däcket, till ett sämre. Jag beslöt mig för att hoppas på nåd. Jag ska rensa bort varje gram, som jag inte äter upp på morgonen.

Mansilla de las Mulas - San Martino del Camino

Dag 71, tisdagen den 21 november.

Regn, vind och sol.  -47=~2571 <+42 29.700 -005 48.300="">

 

Nu lämnade jag min spanjor för sista gången. Han ska gå till Leon och vila där, för hans skavsår är mycket smärtsamma. Jag ska vidare. Ja, jag ska cykla tills jag inte orkade trampa längre. Jag vill komma fram, så jag kan få resa hem. Jag vill nu avsluta detta vanvett. Jag är helt enkelt less! Jag är djupt tacksam att jag har haft sällskap av spanjoren, annars har jag haft ännu svårare att klara mig igenom cykelstrulet och lerans kladd. Vi har kunnat dela vindens börda, regnets tyranni, vägens prövning, erfarenheten och tystnaden. Nu är jag ensam igen, svider ensamheten i min arma själ.

 

Vägen, som tidigare ledde oss båda tillsammans, hade nu skilt oss. Vi kan inte längre se fram emot kvällen, då vi brukade dela med oss av vår dag. Vi visste då att den andre förstod känslan bakom orden. Nu får jag ta upp oket igen, fästa mina ögon på den som går framför mig och inte låta mig nedslås av vinden och regnet. Jag får lyssna efter rösten som berättar den eviga historien och jag får inte låta mig nedslås av vindens ylanden eller trafikens vanvett. Jag måste fortsätta att gå vidare på Vägen, trots ensamheten.

 

Jag ska komma fram till Santiago inom några dagar. Då ska ett kapitel i Vägens bok vara avslutat. Jag har cyklat några mil, men Vägen tar inte slut, utan den fortsätter, och jag med den. Resten av livet börjar här. Jag vill följa rösten, som talar till mig och som ledder mig på en Väg, som jag aldrig trodde att jag skulle gå. Jag vill följa rösten som har kallat mig ut, från massans skydd, till Vägens slit och mening. Hjälp mig! Hjälp mig komma fram till Santiagos klockor, som klingar, mitt namn!


Jag har undrat vad Vägen är, vad den innersta naturen av pilgrimsvandringen till Santiago är. Äntligen har jag förstått. Jag hörde en gång en betraktelse om Livets komposthög. Hur Livet tar våra, sår och annat skräp och komposterar det. Det bryts ned till den finaste jord som frön och växter kan få. Det är det Vägen är! Det är en gigantisk kompost, där vårt gamla liv förvandlas, till den finaste jord för framtiden. Santiago de Compostella! Sankt Jakob, den som Composterar.

San Martino del Camino - Rabanal del Camino

Dag 72, onsdagen den 22 november.

Regn och vind. -46=~2617 <+42 28.800 -006 17.000="">

 

I natt sov jag på ett ytterst dåligt härbärge. Kvinnan som ägde det, har det enbart för att tjäna pengar. Hon tvingade mig att ta ett tvåbäddsrum, för att de kostar mer.

 

En sak är i alla fall bra. Jag frös inte i min sovsäck och min dubbla filt.

 

Idag har jag träffat österrikaren igen, han som var min över-berget-kollega. Han hade tagit bussen och nu är vi på samma härbärge igen. Han är en lustig en, för varje gång jag ser honom, är han omgiven av dyrkande tjejer, som lyssnar till vart ord som kommer ur hans mun.


Idag har vinden tvingat ner mig i diket. Vinden slet tag i mig och flyttade mig, helt sonika, till diket. Det har aldrig hänt förut. I och med att vinden kom framifrån, hörde jag inga bilar förrän de syntes i ögonvrån, men jag är ju i bergen, så det är inte så många bilar, som tur är. I början av min resa blev jag vred, ända in i djupet av min varelse, men det blir jag  inte längre. Jag kan känna mig road, frustrerad och trotsig, men inte ilsken.

 

I dag mötte jag två hundar. Först, såg jag en gul tik med diande ungar. Jag frågade om hon ville bli min vän. Tiken var rädd, men jag gav henne det jag hade kvar av dagens kött, vilket hon åt med glädje. Tio minuter senare, träffade jag en liten hanhund. Han frös fruktansvärt. Jag ställde cykeln, satte mig i hyfsat lä och hunden hoppade upp i knäet. Efter en stund slutade han skaka. När jag satt där, såg jag min tredje herde under resan, men han såg inte mig. Han sparkade mot fåren och mot sin hund. Han hade också många halta får. Jag blev inte lika glad att se honom, som över de tidigare herdarna jag sett. Hunden hade inte tid längre att sitta hos mig, utan ville springa och busa med vallhunden. Jag fortsatte min färd och kom till ett mycket trevligt och varmt härbärge. Jag har också sett en mycket vacker räv på vägen hit.

Rabanal del Camino - Ponferrada

Dag 73, torsdagen den 23 november. Regn och vind.  -31,5=~2648,5 <+42 32.500 -006 35.300=""> (+538m) 

Idag har jag fullföljt en pilgrimstradition. Jag har lämnat stenarna som jag haft med mig, ända från Vadstena, vid platsen Cruz de Ferro (+1510m). De två stenarna var utvalda av min kompis i Vadstena och jag hade burit dem hela vägen hit. Det är ett medvetet beslut att inte välja dem själv, för vi människor är inte själva, utan vi är gåvor till varandra. Vi har inte skapat vår person själv, utan den är skapad i samspelet med andra. Detta gällde inte bara stenarna, utan detta gällde också resten av min packning. Cykeln valde jag, med hjälp av en gammal klasskompis, väskorna var en gåva från Ravenstein, GPSen är från min familj och så skulle jag kunna fortsätta att räkna upp. Det har blivit mycket klart för mig, att jag inte gör detta ensam, utan jag har klarat av det i gemenskap med alla andra. Jag lämnade också cykelns hjärta, den som jag bytte i Burgos. Trampnavet är från oss, mig och cykeln.

                                                  
I morse trodde jag inte mina sinnen, för det varken regnade eller blåste. Jag behövde inte oroa mig, för det började efter en halvtimme.

 

En av mina kollegor på härbärget sa att jag såg mycket trött och sliten ut. Jag har funderat över vad hon menade. Vid utbildningen var det en föreläsning om döendets psykologi. Hur döende kan stänga av de flesta relationer innan döden. Jag tror att något liknande har hänt mig. Jag är inte döende men jag har slutat att söka relationer, såvida de inte söker mig. Jag gör vad jag ska göra, går och lägger mig och far vidare nästa morgon. Jag tror inte detta är något destruktivt, utan snarare ett sätt för mig att spara på mitt begränsade energiförråd.


Jag kom till Ponferrada klockan två och hittade härbärget. Det öppnade klockan halv fyra. Det såg otroligt trevligt ut, men jag bestämde att jag skulle ta mig ytterligare en mil. Jag kom till ett torg, där det låg en ute-butik, med alla de bra märkena representerade. Siesta. Typiskt! Jag tog mig till en pub för att få mig en kopp kaffe. Det fick vara nog för idag. Det är bättre att jag sparar på krafterna till morgondagen.

 Pilgrimer lever vist böner. Kaffebönor när det känns som man är villrådig och trött. Guds böner när man är i svårighet och tacksamhet och kakaobönor när dagens slit ännu inte har förvandlats till nattens vila.  

Idag befann jag mig på högre höjd än Pyrenéerna. När jag stod och tittade ner på staden, kände jag på ett verkligt starkt sätt av Berget. Bergets närvaro var betydligt starkare och verkligare än stadens verklighet vid mina fötter. Jag är tacksam att berget berättade om sin verklighet för mig.

När jag kom fram till härbärget och jag var fortfarande blöt. Händerna värkte efter att bromsat som en tok hela dagen.

 

Tvättade, åt, gick och lade mig och vilade men somnade strax in. Jag har nu förberett allt för morgondagen så jag får somna på riktigt.

Ponferrada - O Cebreiro

Dag 74, fredagen den 24 november. Regn och vind.  -61=~2709,5 <+42 42.400 -007 02.700=""> (+1300m) 

Trött. Det känds som det aldrig ska ta slut. Jag tänker ofta på kartan i GPS:en som visade hur långt jag cyklat. Nu har jag så lite kvar av sträckan och jag har cyklat en så lång sträcka.

Jag måste numera vara otroligt försiktig med vad jag tänker. Jag ser ofta på kartan och intalade mig att jag kommer att klara mig, ja, jag kommer att klara det.

 

Om jag hade vetat hur långt det var, innan jag for, skulle jag då ha gjort resan? Ibland är det otroligt olika definitioner, vad som egentligen är långt. I Frankrike frågade jag en gång hur jag skulle komma till ett kloster. Bonden som svarade mig tappade hakan, när han förstod att jag skulle cykla de fyra kilometrarna dit. Det var jättelångt, tyckte han. Då blev jag tyst, för jag hade ingen aning om hur jag skulle svara honom. Jag har cyklat från Sverige och är på väg till Santiago de Compostella. Fyra kilometer? Är det långt? Det är inte första eller sista gången, som detta har hänt.

                                                 

Nu tycker jag att det känds som en evighet kvar, men jag får titta på kartan ofta, för att övertyga mig om att jag klarar detta. En annan sak som jag tänker på, är alla vänliga och omtänksamma människor som jag mött. Minnen av dem hjälper mig en kilometer till och en kilometer till…

 

Ibland upplever jag en välsignad korkskallighet. Innan jag for hade jag all information framför mig och det var bara att räkna. 1+1=2 +1=3 +1=4 +1… Men av någon anledning gjorde jag inte det. Tur är väl det. Det är nog bäst att inte se alla svårigheter som väntar. Att inte se berget, jag måste ta mig över, utan bara ta ett tramptag i taget. Att möta dag för dag, en dag i taget.


I morse blåste det inte så vidrigt, utan det regnade bara. På eftermiddagen både blåste och regnade det alldeles fruktansvärt. Regnet bildade vågräta linjer i luften, samtidigt som det var en fruktansvärd klättring uppåt. Det var ibland så hård motvind, så att jag måste stanna och vänta ut den. Ibland var det medvind, så att vinden tog tag i min rygg och sköt mig framåt i kraftigt motlut, utan att jag trampade. Det var skrämmande.

 

Där klättrade jag uppåt, uppåt och vidare uppåt. Jag förstummades av Bergens kraft och det hjälpte mig upp. Men Bergens styrka kunde lika gärna vändas emot mig.

 

De sista två och en halv kilometrarna hade jag extrem motvind. Det smärtade i ansiktet och i ögonen av vinden och regnet. Ibland kom jag inte längre än 100 meter på en kvart.


När jag kom till Härbärget var jag fullständigt dödstrött och dyngsur. Jag möttes av en brasiliansk, kvinnlig sjuksköterska. Efter det att jag packat in och tagit på mig torrt och ätit lite mat, kom hon och sade att jag behövde massage. Jag slingrade mig allt jag kunde. Massage av en helt okänd människa! Varför hade hon valt ut mig av alla pilgrimer? Hemska tider vad hon övertalade mig och hela matsalen lyssnade också på mina desperata försök att slingra mig ur. Fy, vad pinsamt! Till slut var det bara att säga okej. Fick massage och sen gick jag och lade mig.

O Cebreiro - Portomarin

Dag 75, lördagen den 25 november.

Regn och vind.  -69=~2778,5 <+42 48.500 -007 36.800="">(+401)

 

Jag är inte förvånad över att det regnade idag igen. Maxhöjd var +1338 m. Jag tog en kopp kaffe i puben och satte mig framför brasan. Ibland är ett sådant ögonblick allt man behöver, ett kort ögonblick av evig njutning.

 

Nu vet jag vad en pilgrim är. Det är en människa som köper en tidning, för att stoppa den oläst i kängorna, för att kängorna skulle torka till morgondagens vandring. Denna olästa tidning skapade en enorm lycka i hela sovsalen.

 Jag hade fått en lustig tanke. Tänk att det var slut snart med cykellivet! Vardagslivet skulle ta vid igen. Jag kommer nog att få rejäla svårigheter att ställa om mig, misstänker jag. Tänk att ha ett kylskåp, toalett och en varm dusch - varje dag! 

Portomarin - Arzúa

Dag 76, söndagen den 26 november. 

Regn och vind. -56,5=~2835 <+42 55.500 -008 09.700="">

 

Trött, huvudvärk och punktering! Till råga på allt så är det söndag och allt är stängt.

 

En kollega gav mig en innerslang och en gammal man gav mig luft från sin bilpump. Spanjorer är underbara typer. De är bullriga, skräpade ner överallt, men ingenting är omöjligt, när jag behöver hjälp.

 

Hela dagen har jag slitit en kilometer i taget. Jag kom fram till slut och packade in. Jag duschade så hett att jag självtorkade. Nu kan jag ge upp, för migränen sliter som rabiessmittade gamar i mitt huvud. Jag fryser och känner mig lika kall som ett isblock från Antarktis.

Arzua - Santiago de Compostella

Dag 77, måndagen den 27 november.

Regn och vind. -40=~2875(3578.8 med färja, tåg och bil) <+42 52.800 -008 32.700="">

 

Vaknade och kände mig trött. Gick upp och åt frukost, packade och sedan var det bara sista biten kvar. Jag tog den raka vägen, fast det är mycket och tung trafik. Jag orkar inte ta leden, för den svänger för mycket. Vägen övergick efter ett tag till att bli motorväg, så jag vek av till leden i alla fall. Bara en ynka mil kvar, men det är uppförsbacke. Jag orkade inte det mentala att cykla utan jag gick och ledde cykeln uppför. Tänk att en mil kan kändas som om den aldrig ska ta slut. Jag är så utmattad. Backe upp och backe ner möter mig hela tiden.

Santiago! Jag ser Santiago med mina egna ögon! Äntligen är jag framme! Jag har kommit fram efter 77 dagar. Dagar, fyllda av elände, blåst och regn, är nu över. All trötthet är förvandlad till lycka. En känsla av total lycka infinner sig hos mig. Jag är ett gigantiskt, lyckligt flin från själens vida djup till den yttersta hår toppen. Jag är framme! Det är över.

… …

 

Jag har fått mitt diplom. Jag har tagit in på ett billigt hotell och gått jag till resebyrån och bokat biljett för hemfärd redan på onsdagen.

 

Efter allt praktiskt gick jag till katedralen och andades in lycka, blandat med tacksamhet och trötthet. Började med att slakta min packning, så att jag inte skulle få övervikt på flyget hem.

  

Dag 78,  tisdagen den 28 november.

 

Sov inte jättebra. Jag gick upp tidigt för att äta frukost. Efter att jag druckit mitt morgonkaffe, gick jag till katedralen igen. Jag är framme och nu följer jag pilgrimstraditionen. Jag hälsade på och tackade S:t Jakob, biktade och bad för de som skickat med böner. Jag gör som traditionen bjuder. Jag läser igenom mina reseanteckningar. Det tog hela dagen att läsa, för resan hade varit lång. Det var så skönt att sitta vid mina drömmars mål och bara vara. Jag har kommit fram och det är så skönt.

På kvällen for jag till posten, med saker, som skulle skickas hem till Sverige. Det var lite struligt att få det fixat först, för de tog inte emot kontokort utan jag var tvungen att gå och ta ut pengar först. När jag sedan var vid postluckan igen, blev jag tilltalad av en annan cyklist, som på holländska frågade om jag kunde holländska och var från Holland. Förvirringen var total. Jag är i Spanien på ett smockfullt postkontor och blev tilltalad på holländska, av en cyklist från Belgien. Det tog ett tag innan den gemensamma förvirringen släppte.

Ja, jag talar holländska! Nej, jag är inte holländare, utan svensk. Ja, jag har cyklat från Sverige.

Han är också pilgrim och har cyklat från sitt hem i Belgien och ska cykla hela vägen hem igen. När vi fixat våra postaffärer, gick vi och tog en öl och pratade.

 

Grabben, som är jämnårig med mig, har en mjuk framtoning. Det har tagit honom 70 dagar att ta sig från Belgien till Santiago. Det är en grabb i mitt tycke och i min smak. Han har stannat i Frankrike och plockat druvor. Han stannade där han ville och kände för. Hans berättelse är som min. Våra svårigheter och glädjeämnen har varit verkligt lika. Han har samma livs- och cykelfilosofi som jag har. Vi har samma försiktighet i hur vi använder orden. Denna kväll försvann i ett grisblink. Han lämnade mig för att prata med sin fru och jag för att förbereda det sista inför packningen och för att sova. Tack, för att jag fick träffa honom!

Hem

Dag 79, onsdagen den 29 november.

Tidigt på morgonen packade jag cykeln en sista gång, sökte och fann tåget. Jag satte mig i lugn och ro.

 

Pappa ringde och frågade varför jag har så bråttom hem och varför jag inte stannar och turistade lite i Spanien. Ja, varför? Det är en berättigad fråga. Jag är helt enkelt less, ända in i själens vida djup. Jag är mätt på äventyr. Jag vill påbörja processen att bygga upp ett vardagligt liv. Ett liv med toalett, kylskåp, spis, tvättmaskin, ett sovrum, mer än ett par byxor och möjlighet att byta kläder. Det är skönt att sitta här i tåget och bara vara. Jag är på väg hem, hem till mitt älskade land Sverige och hem till ett vardagligt liv.

… …

Jag stod där efter tågresan och väntade på bussen till flyget. Jag hade en cykel och packning, och det var smockfullt med folk överallt, i busskuren där jag stod och på bussar som körde förbi. Skulle jag tillåtas stiga på bussen? Jag blev mer och mer nervös. Min önskan blev mer och mer brinnande.

 

Bussen kom fullsatt, packad som en sardinburk. En man frågade chauffören om jag fick följa med. Det gick bra! Tacksamheten och lättnaden var mycket stor. Intet är omöjligt i Spanien. I alla andra länder, hitintills, skulle jag ha nekats, men inte i Spanien.

 

In med packning, in med cykel och så stängdes en av dörrarna. Jag behövde trycka in cykeln ytterligare, när den andra dörren stängdes. Där stod jag inträngd och väntade att någon skulle muddra mig, men ingen gjorde det. Tack! Det kom fler och fler passagerare och chauffören sa bara: Gå bakåt, gå bakåt! Situationen blev så absurd att jag inte ens fick dåligt samvete för att cykeln tryckte på folk.

 

Jag kom fram till flygplatsen, gick av, fixade cykeln, checkade in allt, utan övervikt. Då hörde jag plötsligt svenska talas. Mitt älskade, svenska språk! Äntligen talade jag svenska med svenskar. Jag är på väg H E M.

Den natten sov jag hos min kompis i Göteborg och påbörjade min långsamma, långa resa tillbaka till vardagen.

 

Avslutning

 

Detta är den nakna berättelsen om en resa vissa delar har varit svåra att formulera, andra enkla, men allt sammans beskriver min pilgrimsfärd till Apostelns Jakops grav .

 

Jag tänker ofta tillbaka på en kväll, alldeles i slutet av vandringen, då min spanjor och jag samtalade om dagen och resan. Härbärget var en inbyggd kyrkoruin, otroligt vacker. Jag sade till honom att vi måste vara knäppa i huvudet för att frivilligt utsätta oss för detta: regn, stark blåst, blöta kläder, kalla duschar, frustration och trötthet. Han svarade mig att när vi kommer tillbaka till vardagslivet, kommer den värre frustrationen, nämligen att ingen förstår vad vi har varit med om och att orden inte kan beskriva känslan, upplevelsen och erfarenheten.

 

Jag hade fel. Vi var inte knäppa, utan vi gick bara en mycket speciell Väg. En djupt meningsfull Väg, som kommer att påverka resten av våra liv. Han har rätt. Det är extremt frustrerande att ha en erfarenhet, där orden inte med rätta kan beskriva vad man upplevt.


Det finns ett ord som beskriver min tid - desorientering. Jag har använt min tid att orientera mig på nytt. Jag är samma Ingela, men samtidigt någon helt annan. Meningen är en självmotsägelse, men ändå är det så jag upplever det. Jag känner mig som ett trädgårdsland, som är rensat, vänt och gödslat. Trädgårdsmästaren har sått, men fröna har ännu inte stuckit upp ur jorden, så ingen kan ännu ana mästarens tanke. Det finns en stund när allt är förberett men tiden är inte inne, som mellan språnget och plumset. Sannolikt är det nog just detta, som Vägen till Santiago, gör med sina vandrare, och sannolikt är det just detta som är så värdefullt. Jag önskar att många fler får göra denna spännande erfarenhet, nämligen att börja ta steg och närma sig Santiago. Den väg, som samtidigt leder bort och hem. Vägen som tar allt, men ger tillbaka mer än du hade från början. 

Don Camino/ Pax et Bonum

 
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-03-13 23:22   OBD
Har nu läst alla avsnitt av din fantastiska resa.
GRATTIS till en fullföljd pilgrimsresa som inte var helt problemfri, men som du löste på ett fantastiskt bra sätt. Beundransvärt!
/ Bertil
 
2009-03-14 00:37   Rune_zinken
Betygsätt gärna: 5
Efter detta finner jag bara ett ord. Amen.
Må dina växelnav snurra lätt och friktionsfritt i framtiden.
 
2009-03-18 10:57   Wolf25
Betygsätt gärna: 5
Verkligen starkt gjort.
 
2009-03-26 00:52   Våfflan
Betygsätt gärna: 5
Fick tipset av Rune A. Skrev ut alla delarna. Satte mig lite skeptisk en fredagkväll med en öl och läste. Inte alls bortkastad tid. Tvärtom; inihelvete bra, personligt och underhållande skrivet. Ser fram emot att läsa om framtida äventyr.
 
2009-04-01 15:16   Dalibor
Betygsätt gärna: 5
Började läsa i morse och nu är det färdig läst. Fantastiskt !!!!!
 
2009-04-02 08:25   Skogsanna
Alla heder åt dig och din cykel och åt Vägen! Jag hade väntat mig att din spanska del skulle vara mer njutningsfull men det beror kanske på årstiden att det var så tråkigt väder. Funderar på hur det gick med anpassningen till ett vanligt liv. Lycka till.
 
2009-06-25 21:22   lthyr
Gjorde ungefär samma resa våren 2008 på 6 veckor från Garphyttan utanför Örebro till S, d C. Känner igen mig i många av dina upplevelser och människomöten. Bl.a. gjorde jag samma misstag som du när jag skulle passera Pyrineerna från S,J p de port till Roncevalles. Tuff etapp. Tack för en trevlig reseberättelse. Lennart Thyr Garphyttan
 
2010-02-03 17:19   tgard
Betygsätt gärna: 5
Jag har läst den sista delen för jag har vandrat den delen själv. Du verkar ha haft dåligt väder! Starkt av dig att göra detta så sent på året ... och att ta cykeln på vandringsleden över Pyrenerna!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in