Påsktur i Nordöstra Skåne

Skåneleden i Blekinge(?)

- Vi må ge oss ut på tur snart! Lät den något myndiga repliken från min ständige vapendragare och kamrat Henrik.
- Öhh ja, när? Svarade jag.
- Vi tar helgen efter löning.
- Det är ju påskhelgen!
- Då får vi ta med oss sill och nubbe ut.

Så började turen på Skåneleden en helg i slutet av mars. Efter det ätt tidpunkten var klar återstod bara frågan om vilken del av leden vi skulle ta. Efter att ha konsulterat kartorna över leden beslutade vi oss för ”Kust till kustleden”, den del av Skåneleden som sträcker sig från Kullen i väst till Sölvesborg i öst. Vi kom fram till att det skulle vara lagom att starta i Glimåkra och röra oss österut ner till Sölvesborg. På fredagsmorgonen den tjugofemte mars gav vi oss ner till centralstationen i Malmö och tog tåget till Kristianstad, vidare med buss till Glimåkra. På grund av påskhelgen gick all kollektivtrafik som en söndag och vi hade ingen möjlighet att komma ut på leden förrän vid lunchtid. Efter en lite promenad kom vi fram till leden norr om Glimåkra. När vi tillpassat utrustningen kom vi så iväg.


Solen sken på en klarblå, molnfri himmel och temperaturen var riktigt behaglig. Efter ungefär femhundra meter tappade vi bort ledmarkeringarna och jag började tvivla på mina navigationsegenskaper. Vi kom fram till att bristen på markeringar troligtvis berodde på vandalism, något som tyvärr inte är allt för ovanligt på de ställen där leden slingrar sig förbi tätbebyggt område. Efter ett tag fann vi så åter markeringarna och fortsatte på vårt lilla äventyr. När vi kom ut ifrån civilisationen och äntligen hade stora tysta skogen framför oss blev vi bittert påminda om stormen Gudruns framfart i norra Skånes skogar; leden försvann stundtals totalt och hastigheten sänktes kraftigt. Det var bara att med gott mod klättra, hoppa, krypa över, under runt de fallna stammarna. Efter några kilometer kom vi ut på små grusvägar bland hagar och torp, vilket medförde att vi kunde ta igen lite av den tiden vi förlorat inne i skogen. Solen hängde gott ovanför våra hjässor trots väderprognosen som lovat regn under helgen.


Vi tog oss genom området väster om Vässlarpssjön, förbi kulturarv som tjärdalar och lämningar av husgrunder. Efter ett kort stopp för att beskåda dessa sevärdheter knallade vi vidare mot sjöns västra strand. Det muntra humöret vi skaffat oss försvann snabbt när vi återsåg ett vid detta laget välkänt fenomen: moder jords olösta plockepinn. Detta var tuffare än de tidigare; vi utförde ett par ganska vågade manövrar med våra helgpackade ryggsäckar. I denna misär kom vi att prisa våra pensionärsstämplade trekkingstavar då dessa var utmärkta att ha till hand när man balanserar längs med en vindfälld gran. Musten började så smått gå ur oss och vi tog till våra förråd av energi i form av chokladdoppade torkade bananskivor. Solen började sakta men säkert försvinna i horisonten när vi nådde fram till vindskyddet vid Hallatorpet. Vi beslutade oss för att bryta för dagen och göra oss redo för natten. Vi drog igång en stadig brasa och började fixa middag, efter att ha sett över fötter och övriga kroppsdelar kröp vi till kojs och somnade som två nyfödda.



Henke njuter frystorkat



När jag vaknade vid fyratiden på morgonen upptäckte jag att vattnet började sina. Enligt kartan skulle det finnas en vattenpump vid lägerplatsen så jag gav mig ut på vattensök. Jag fann vattenpumpen på andra sidan ån som kvällen innan vaggat oss till sömns och humöret började så smått stiga igen.
Under frukosten kom vi fram till att vi var tvungna att knalla lite längre än planerat till följd av gårdagens stormfällen. Vi plockade ihop våra prylar och gav oss ut på leden. Efter några timmar kom vi fram till Nytebodaskogen, som av Domänverket blivit avsatt till naturreservat och skall enligt ledbeskrivningen innehålla Skånes ståtligaste barrskog med 300-åriga tallar och granar. Dessa fick vi dock ingen chans att se då halva området var stormfällt. Med föregående dags erfarenheter i färskt minne beslutade vi oss för att ta oss ut till vägen och ”fuska” oss förbi det värsta. Precis innan vi åter var på leden tog vi en välförtjänt paus uppe på en hög backe mitt i en fantastisk bokskog. När vi gav oss av på nytt färdades vi under några kilometer i grannlänet Blekinge innan vi åter kom in i Skåne. En bit in i hemlänet kom vi fram till en lägerplats, Brotorpet, invid sjön Immeln östra strand där vi avnjöt en god lunch.
Från lägerplatsen har man skön utsikt över den norra delen av sjön. Immeln som är ett populärt kanotområde var isbelagd så vi slapp som tur var trängas på platsen.


Sammanbitna herrar



Efter en timmes tid tog vi på oss ryggsäckarna och gav oss av söderut. Leden söder om Brotorpet går genom fantastiskt vackra skogsområden borta från allt vad vägar heter. På vägen mötte vi de första vandrarna vi sett så långt under helgen. Vi växlade några ord i förbifarten och fick reda på att skogen på de flesta ställen stod som den skulle och var inte allt för svår att ta sig igenom.
Framåt eftermiddagen kände vi effekterna av morgonens beslut att göra en längre dagsetapp än vad som ursprungligen planerats. Vår dittills njutbara vandring övergick till surmarsch och vi fick kämpa ganska hårt för att hålla de negativa tankarna borta. Efter några kilometers dåligt humör kom vi fram till sjön Raslången som ligger vackert belägen med gran- och boksluttningar runt omkring. Längs med sjön går leden i naturskön, kraftigt kuperad bokskog med god utsikt och många små bäckar att korsa. Vid Raslångens södra strand ligger lägerplatsen Bökestad, denna välskötta lägerplats fick fungera som sista anhalt innan vi satte innan sista stöten för dagen. Efter en kvarts laddande försvann vi så ut på sista biten; cirka tio kilometer utan uppehåll. Trots att vi höll ett gott tempo och kämpade mot klockan hann jag reflektera över området och kom fram till att detta var nog var den vackraste delen av leden vi vandrat. Efter en timmes tid kommer man än en gång in i Blekinge, efter ytterligare några kilometer delar leden upp sig. Den ena smyger av upp mot Olofström under namnet Blekingeleden, den andra, den vi valde, letar sig i form av Skåneleden ner mot vårt tänkta etappmål Östafors. Efter en timmes klampande upp och ner längs leden i snö och dynga når vi fram till Östafors. Till vår stora besvikelse upptäcker vi att en flock danska scouter har belägrat vindskyddet. Under surt mutter fick vi snällt börja slå upp tältet och göra oss redo för natten. Innan vi kröp in i tältet avnjöt vi en traditionell påskmiddag enligt konstens alla regler med sill, lax, ägg, en kall öl och den obligatoriska nubben. Vi somnade så snart vi lagt oss i tältet och sov som stockar hela natten.


När vi vaknade upptäckte vi ett tjockt lager frost på insidan av yttertältet och vi kunde inte hjälpa att känna lite skadeglädje gentemot den danska flocken som kvällen innan tagit ”vårt” vindskydd, som vi bestämt ansåg oss ha rätt till efter en så krävande dagsetapp. Den dåliga karma vi troligtvis dragit på oss i samma stund som vi kände skadeglädje uppenbarade sig så snart vi drog på oss kängorna - dessa var stelfrusna! Efter en stunds huttrande och förtärande av frukost fyllde vi på vattenflaskorna och gav oss iväg. Söndagens etapp går över en ås vid namn Ryssberget, denna ås markerar länsgränsen mellan Skåne och Blekinge och sträcker sig från Östafors i norr till Sölvesborg i söder. Efter en ganska brant stigning kom vi upp på berget som i den norra delen är klätt med stor skön bokskog med boskapshagar och enorma stenblock insprängt lite varstans. Sådär på förmiddagen blåste det ganska kallt så vi blev tvungna att förstärka upp med skaljacka och mössa. När vi kommit några kilometer söderut uppenbarade sig den tråkigaste delen av hela turen; steril, monoton industrigranskog. Med undantag för området runt Grundsjön fortsätter denna form av skog i stort sett hela vägen till Sölvesborg. Precis innan slutet av leden kommer man in i ett härligt område som fungerar som Sölvesborgs strövområde. Detta är beläget precis norr om samhället uppe på Ryssbergets sydligaste spets. När vi navigerat genom Sölvesborg kom vi fram till tågstationen hann vi precis se tåget försvinna. Nåväl, detta var inget hänga läpp för; vi hade nämligen observerat ett gatukök uppe på torget på väg ner till stationen. Där uppe avnjöt vi vars en dubbel hundrafemtiograms hamburgaretallrik i solskenet utanför kiosken. När vi stoppat i oss vår något osunda lunch begav vi oss ner till stationen för att fräscha upp oss innan vi tog tåget hem till Malmö. När vi sedan satt på tåget hem kom vi fram till att det varit en god helg. Det hade inte regnat trots prognosen, stormfällen och ockuperande danskar var så gott som bortglömda.


Traditionell påskmiddag.





......................................................