På klassisk granit i Schweiz

Strålande förutsättningar inför morgondagen, Piz Badile längst till vänster

Alla har läst samma väderprognos. De är fullt i Sasc Furästugan och de flesta ägnar sig åt att packa ryggsäcken för morgondagen, och att fundera över hur mycket vatten de vill bära med sig. Stugan har plats för strax över 40 personer och bortsett från en liten grupp vandrare är det bara klättrare här. Det är stor blandning på folk, från de yngre klättrarna i slimmade skalplagg till de äldre vithåriga engelsmännen i bylsiga och färgglada kläder från ett helt annat årtionde. 

Vi är här för Piz Badile, 3.308 meter över havet. Här finns fler leder men Nordkammen och Cassin route som går på nordsidan är tveklöst de mest populära. Nordkammen klättrades första gången 1923 och Riccardo Cassin etablerade sin led 14 år senare. Båda lederna var stora bedrifter för sin tid och även om svårighetsgraden inte är lika avskräckande för dagens klättrare så har lederna fått klassikerstatus. 

Patricia och jag har siktat in oss på Nordkammen och då två tidigare försök regnat bort är vi glada över att morgondagens väder är stabilt. Regn väntas nästa natt men då räknar vi med att vara nere i värmen igen. Nordkammen är inte svår men med tanke på hur många som klättrar samma led inser vi att det finns risk för att klättringen kommer att ta lång tid. Och som som alla vet: man är inte klar förrän man är tillbaka i tältet och dricker vin.

Det är natt och vi är 16 personer i en sovsal. Det borde vara lugnt och tyst men det är det inte.  Fransmannen bredvid snarkar overkligt högt. Mina öronproppar hjälper lika lite som om jag haft ett grässtrå i vardera örat. Och ändå måste jag motvilligt erkänna att jag är imponerad, den här mannen tar snarkandet till en ny nivå. Förmodligen ser han det som en konstform som han under lång tid fulländat för att… 

”Please choke him"

Jag blir avbruten i mina tankar. Rösten kommer från någon på andra sidan rummet och låter aggressiv och uppgiven på samma gång.

Patricia och jag tittar på varandra i mörkret. Vilken genialisk idé! Klockan är två och vi har slumrat som bäst sedan vi lade oss. Det är bara två timmar kvar till väckning och en lång dag i bergen. Om vi får tyst på fransmannen nu blir det ändå några timmars kvalitetssömn. Skulle vi klara av det? Risken är stor att han vaknar och med tanke på hans storlek är det högst osäkert om vi kan hålla ner honom om han kämpar emot. Och det lär han ju göra.

Det blir en kompromiss. Efter en diskret undersökning konstaterar vi att fransmannen har byggt en enorm plattform till kudde som gör att han halvsitter. Huvudet har fallit framåt och det är lätt att föreställa sig att luften inte färdas fritt i hans andningssystem. Men med några försiktiga och vältajmade ryck minskar vi höjden på kudden, decimeter för decimeter, och till slut blir det underbart tyst i rummet.

Två timmar känns som en sekund. Rummet är fyllt av det irrande ljuset från pannlampor då alla stressat packar ihop sina saker och skyndar iväg till frukost. Jag inbillar mig att fransmannen ilsket stirrar på oss, kanske sov han inte så tungt vi trodde. Men han säger inget och vi hoppas innerligt att han ska klättra Cassin så att vi inte stöter på varandra igen.

Det är början på en bra dag, gryningen släpper försiktigt fram solen

Det blir frukost med Nutellamackor och té innan vi ansluter till det långa luciatåget av klättrare som sakta rör sig mot insteget. Luften är sval och himlen mörkt blå, det är helt stilla. Vandringen övergår försiktigt till lättare klättring då vi närmar oss insteget och det är svårt att bedöma var anmarschen slutar och leden börjar. Till slut knyter vi in oss och klättrar upp till en ringbult som vi delar med tre replag.

Det är ont om plats i början och klättringen går långsamt. Standplatserna blir trånga och nästan komiska, potentialen för reptrassel är oändlig när flera replag samsas på en bult och ska hålla ordning på sina rep. Men efter några timmar har startfältet dragits ut och vi ligger strax före ett engelskt och ett tjeckiskt replag. Vid ett par tillfällen blir vi omklättrade av replag som går löpande men vädret ser bra ut, och det känns tryggt att klättra i replängder. Det får hellre ta lite tid.

Luftigt men lätt, på väg mot insteget

Man är antagligen aldrig ensam på Nordkammen en vacker sommardag som denna, och det är inte särskilt svårt att hitta rätt väg. Det är alltid någon som precis lämnar standplatsen vi kommer fram till, åtminstone fram till delen där ett ras ägde rum för flera år sedan. Där ser vi varken bultar eller klättrare och klippan är uppbruten och lös.

Patricia leder upp tio meter obehaglig klättring på lös klippa men stannar vid en rostig pitong som  bara är halvt nedslagen i sprickan. Det är fel väg men hon tar upp mig och jag fortsätter ned mot en ränna i det sönderbrutna partiet.

”Hey guys, watch out”. 

Klippan är rutten. Det knastrar under foten när jag klättrar vidare och jag ropar till de andra att vara beredda. En bit av klippan, stor som en tennisboll, lossnar och faller och studsar rakt mot engelsmännen och tjeckernas försteman. Engelsmännen har tagit skydd men tjecken stirrar som hypnotiserad på stenen. Vi skriker åt honom och med en knapp sekunds marginal vänder han bort ansiktet. Stenen träffar hans hjälm med en dov smäll. Han vacklar till men signalerar att han är okej. 

Sedan är vi tre personer vid en minnesvärd standplats. En halvlyckad kilplacering och en knut fyller ut en tunn spricka men så länge ingen belastar ankaret så borde allt vara lugnt. Ingen verkar bry sig men jag pillar in en grön Alien och känner mig lite lugnare.

En utsträckt replängd senare är vi förbi raspartiet och tillbaka på leden, en erfarenhet rikare. Halvvägs upp i rännan upptäcker vi var vi egentligen skulle ha klättrat. Tjugo meter till höger om oss, på ett stort block, ser vi några bultar som skimrar magiskt i solljuset. Betydligt mysigare ut än de lösa flaken i partiet som vi precis lagt bakom oss.

Valfrihet på Nordkammen

Men nu är det inte många höjdmeter kvar och vi känner oss fräscha. Det är märkligt hur länge man kan klara sig på vatten, tuggummi och underhudsfett som enda energikällor. För en av de tjeckiska klättrarna är läget annorlunda, vid varje standplats tar han grimaserande av sig sina klätterskor. Strumporna är blodiga och han säger något på knagglig engelska om naglar och trånga skor men förklaringen är överflödig. Det ser inte trevligt ut.  

Ett pärlband av klättrare närmar sig toppkammen

Toppen av Piz Badile är inte en imponerande plats i dimman. Vinden som slet i oss tidigare har dämpats men sikten är knappt fem meter och luften är fuktig och kall. Det är skönt att vara uppe, elva timmar efter att vi lämnade stugan, men det känns ändå självklart. Klättringen var inte särskilt svår och med perfekta förhållanden på underbar granit är det svårt att misslyckas. Patricia trollar fram bröd, korv och ost ur sin ryggsäck. Vi äter en stund men dröjer oss inte kvar.

Guideboken uppger en klättertid på mellan fem och sju timmar till toppen och knappt tre timmar för nedstigningen. Men då måste man förstås känna till vägen. Fler än vi kör fast på vägen ner och snart är vi sex personer, och en bergsguide som tar på sig rollen som reseledare. Den långa dagen börjar göra sig påmind, förutom hos guiden som med energin hos en Duracellkanin på speed letar efter något som stämmer överens med skissen från guideboken.  

Guide med hemlängtan riggar för firning

Klockan är nio och det har börjat skymma. Det tog oss fem timmar att komma ned från berget och det självklara beslutet vore förstås att stanna i Gianettistugan och sedan gå ner till Val di Mello nästa dag. Men med den sömnlösa natten i färskt minne bestämmer oss för att fortsätta ned till dalen. Det är fullmåne, luften är sval och natten är som gjord för vandring. Månen lyser upp enorma flyttblock och vi anar att de kan bjuda på intressanta boulderproblem för den som har ordning på sina nerver. Humöret är på topp och vi fantiserar om hur mycket vi ska äta till frukost nästa dag.

Nere från Piz Badile, på väg mot Val di Mello långt nere i dalen

När de första regndropparna träffar oss har vi gått i två timmar. Mörkret har saktat ner oss och då duggregnet övergår till ösregn går vi ännu långsammare. Plötsligt framstår en natt i Gianetti som ett ganska bra alternativ. Vi kryper in under en gran för att överväga våra alternativ. Fortsätta i regnet eller stanna under ett träd tills det ljusnar? Men våra förstärkningsplagg är blöta. Och det är trångt och obekvämt under granen. Vassa grenar överallt. Regnet vägrar ge med sig. Vi har varken tålamod eller energi för att vänta här.

Så vi fortsätter nedåt. Regnet har gjort ryggsäckarna tunga och stenarna hala. Några gånger viker vi av från stigen för att inspektera en gran som ser lovande ut men det regnar så mycket att inte ens de tätaste grenarna håller regnet borta. Stämningen är inte direkt uppsluppen men läget underlättas av att vi inte har några alternativ. Suck it up and suffer. Det är bara att fortsätta nedåt.

Vi ser ljuset, bokstavligen, fyra timmar från rifugio Gianetti. Hus. Bilar. Något slags stugområde. Regnet har upphört. Klockan är ett. Och hoppet tänds. En skylt antyder att den stora byggnaden vi står framför faktiskt är ett hotell. Vi ringer på ringklockan några gånger innan ett fönster öppnas på andra våningen och en kvinna tittar ut. Vår stapplande tyska är överflödig, hon släpper in oss och visar oss till ett stort rum med en enorm säng. Vi äter vår sista Snickers och flinar trött, det blev en lång dag men avslutningen är bättre än vad vi kunnat föreställa oss. 

Morgonen därpå går vi ned mot San Martino. Våra kläder är fortfarande blöta men eftersom regnet fortsätter att ösa ned så har det inte någon större betydelse. Dessutom är läget annorlunda nu, sömn, mat och tanken på att snart vara tillbaka vid tältet har gett oss ny energi. Från San Martino är det buss till Morbegno, 45 minuter bort. Här byter vi till tåg mot Chiavenna och sedan är det inte långt kvar till tältet. 

Blött och vackert på väg mot San Martino och en espresso

Tåget rullar in i Ardenno Masino, första stopp efter Morbegno.

”Tåget går till Sondrio,” säger Patricia plötsligt. 

”De sa ju Milano innan vi klev på,” säger jag, inte helt tvärsäkert.

”Jo, men vi åker åt fel håll.” Patricia är säker.

Men det är för sent nu, tåget rullar igen och vi får begrunda vårt misstag hela vägen till Sondrio där vi konstaterar att nästa tåg tillbaka går om en timme. 

Ett par timmar senare kliver vi av tåget i Colico och blir inte förvånade över att nästa tåg går först några två timmar senare. Vi gör halvhjärtade försök att lifta, först med ett tyskt par som står utanför sin bil vid en bensinmack. Ni skulle självklart få följa med, säger de, något sammanbitet och ser på varandra. Om inte bilnyckeln hade befunnit sig i bilen. Som är låst. 

Vi låter bli att fråga hur det gick till men är ändå glada över att det är fler än vi som inte haft full koll idag.

Ett lätt duggregn kommer och går när vi när vi äntligen vandrar uppför grusvägen mot parkeringen. Plötsligt ser vi Piz Badile igen, men det är ett annat berg jämfört med det vi såg dagen innan. Snön täcker berget, och sträcker sig ända ned till trädgränsen. 

Regnet öser ner när vi kommer tillbaka till campingen. Det har tagit oss 14 timmar att färdas knappt åtta mil. Men något vin blir det inte. Värmen från dunsäckarna och regnets sövande trummande mot tältduken är omöjligt att motstå, festen får vänta till i morgon.

Fakta Piz Badile: 

Piz Badile ligger på gränsen mellan Schweiz och Italien. Här finns ett flertal olika leder men Cassin Route och Nordkammen är de mest trafikerade. Nordkammen klättrades första gången 1923, av Alfred Zürchner med guiden Walter Risch, och Riccardo Cassin etablerade sin led 14 år senare. 

Nordkammen har kallats världens finaste led för sin grad, men oavsett vilket får man en stor alpin klipptur i en suverän omgivning. Klippan är fast och av bra kvalité, med några få undantag, så länge man håller sig till leden. Graden, 5a som svårast, är inte särskilt avskräckande men klättringen ska ändå inte underskattas. Det är en lång dag i bergen och vid dåligt väder är kammen utsatt och det finns få platser att ta skydd på. Från Sasc Furä är det 1.400 höjdmeter till toppen på 3.308 meters höjd.

Anmarsch: Mot en avgift på nio euro får man köra bilen från Bondo till en parkering på 1325 meters höjd. På så sätt slipper man en vandring på omkring en timme. Från parkeringen är det sedan två timmar uppför till Sasc Furähyttan. Boka plats i förväg om vädret ser lovande ut, det är många klättrare som väntar på en bra väderprognos. Det går också att övernatta närmare insteget där det finns flera bra bivackplatser.

Nedstigning: Det finns två alternativ, antingen att rapellera leden och komma tillbaka till Sasc Furä, eller att ta sig ned i Italien. Det senare är förmodligen det snabbaste sättet, om man inte vet var bultarna sitter. På den italienska sidan finns en firningspist som kräver dubbelrep, och en lite längre väg för den som klättrar med enkelrep. När man är nere kan man välja mellan att vandra tillbaka till Sasc Furä, eller att ta sig ned till Val di Mello. 

Utrustning: Guideboken Plaisir Sud rekommenderar ett litet rack, några kilar och kamsäkringar och sex kortslingor. Om man har marginal på graden så räcker det förmodligen med kortslingor. Enkelrep är tillräckligt för den som inte vill rapellera leden eller använda firningspisten på den italienska sidan.

Camping: Lämpliga utgångspunkter är campingplatserna i Vicosoprano och Bondo i Schweiz, eller Chiavenna i Italien.