Artiklar > På jakt efter fjällvärldens bästa badstrand ...

På jakt efter fjällvärldens bästa badstrand - En vandring från Sulitelma till Saltoluokkta

Av: Landsortsgrabb

Varför vandrar man ensam genom orösad fjällterräng och dessutom delvis genom delar av fjällvärlden som väldigt få andra vandrare väljer? Ja, det var en av frågorna jag gick och funderade över under sommarens fjällvandring. Inte för att jag ångrade mig eller behöver övertyga mig själv om hur underbart det är utan eftersom relativt många andra har lite svårt att förstå valet av sommarsemester.
Årets fjällvandring startade i Sulitelma, följde sedan ledan via Sårjosjaure och halvvägs ner till Pieskjaure för att där lämna leden och istället utforska Råvejaure och Vielevagge. Passerade sedan Staloluokta och gick via Alajaure in mot Sarek som tvärades via Alggavagge och Basstavagge för att slutligen avsluta på en av mina min favoritplatser, Saltoluokta.

I början av juli var det åter dags för en lite längre fjällvandring, denna gång en ensamvandring med start i Sulitelma. Har länge tänkt att jag skall starta någon av mina vandringar i Sarek/Padjelanta från just Sulitelma och äntligen var det dags. Det var dock ingen enkel resa dit, totalt blev det 8 olika bussar och tåg med byte i bl.a. Sundsvall, Storlien, Trondheim och Fauske men på det hela taget gick resan bra. Nästa gång skall jag dock på något vis försöka få skjuts även sista biten upp till Ny Sulitelma. Byn ligger på 150 m.ö.h. och Ny Sulitelna på cirka 700, och dessutom går vandring längs grusväg, så man har en hel del att vinna på detta.

Första dagens vandring började med finväder så backen upp blev svettig, därmed var det bara skönt och uppfriskande när det var dags för det första vadet. Brett och kallt om fötterna, men absolut inte något svårt vad.

Fortsatte sedan tills jag rundat Storevvattnan och hittade en riktigt fin tältplats på slutningen en bit ovanför sjön. Denna sjö ligger på 799 m men var fortfarande den 10 juli nästan helt istäckt.

Första nattens tältplats med strålande utsikt mot Sulitelmamassivet. Blev nästan en selfie!

Från tältplatsen var det inte långt upp till krönet där det öppnades upp med nya utsikter och som väntat var det betydligt mer snö på nordsluttningen. Jag uppskattade dock de norska ledmarkeringarna, de har tänkt på att det i detta område ofta finns stora snölegor längs sommarleden. 

Återstående del av vandringen fram till Sorjoshyttan var det mer snö än barmark, fördelen med detta var dock att alla jokkar enkelt kunde passeras via olika snöbryggor. Det var bara den sista av de två broarna strax innan stugan som jag använde mig av, den första bron såg jag först efter det att jag redan bytt sida av jokken via en av många stora stadiga snöbryggor som jag utnyttjade under förmiddagens vandring. 

Sorjoshyttan, vackert belägen vid Bajit Sorjosjaure.

Väl framme vid Sojoshyttan träffade jag på en dansk kille som just hade påbörjat en längre ensamvandring. Han planerade att vara ute 8-9 veckor, eller snarare "tills det blir för mycket snö", men nu sökte han skydd från den brännande solen i skuggan bakom hyttan.

Under vandringen längs Sårjåsjaure avtog storleken på snölegorna allt mer ju längre österut jag kom och samtidigt blev det allt mindre is på sjön. Väl framme vid Konsul Perssons stuga var det dags för att slå upp tältet och ta sig ett uppfriskande dopp, Playa del Sårjåsjaure tillhör helt klart fjällvärdens bättre stränder! Senast jag var här var 2015, det var nästan exakt samma datum men det året var det betydligt mer snö och bara en liten del av sjön strax innan utloppet var då isfri. Solen sken dock även den gången från en nästan molnfri himmel!

Playa del Sårjåsjaure.

Tredje dagen började jag med att gå till bron över Staddajåkkå där jag lämnade ryggsäcken och sedan fortsatte fram till stugorna för att lämna en uppdaterad färdbeskrivning. Träffade ingen vid stugplatsen men speciellt när man vandrar själv känns det viktigt att ändå säkerställa att man lämnar något litet spår efter sig. Vände sedan tillbaks till bron för att följa leden söderut mot Pieskehaure.

Totalt möte jag tre personer längs leden denna dag, helt klart inte de mest trafikerade delarna av det svenska ledsystemen. Fördelen med detta är dock att de få man möter gärna brukar stanna för en liten pratstund. Jag vek dock av från leden söder om Jålle för att gå upp i passet mellan Jiekgnaffo och Hadditvarre och därmed få en enkel passage in mot Råvejaure. Ursprunglig plan var att runda sjön längs sydsidan och sedan utnyttja den naturliga stenbron vid sjöns utlopp men efter att ha granskat kartan och även blickat ut längs sjön kom jag fram till att nordsidan var ett bättre val. Den norra stranden blir ju en sydsluttning, dvs betydligt mindre snöfält, och dessutom sluttar den betydligt mjukare ner mot sjön. Det gäller ju att säkerställa att man hittar sköna badstränder!

Snölegan vid Råvejaures västra ände, utsikt längs sjöns sydsida.

Hittade en fantastisk tältplats direkt efter passage av den första jokken, en liten blomsteräng med mängder av fjällviol och kattfot men även en hel del gentiana som blommade vackert i solskenet. Dessutom milsvidd utsikt över Råvejaure och de omkringliggande till stora delar snötäckta fjällen.

Även om det gick att se några enstaka moln i fjärran inleddes nästa dag med lika underbart väder som de föregående dagarna, strålande sol från en klarblå himmel. Kändes härligt, speciellt som att jag under den dagen passerade många fina stränder och slutligen även nådde fram till det som jag kom att kora till fjällvärldens bästa badstrand! Hade så här långt vandrat i shorts samtliga dagar och solkrämen började ta slut, jag vet dock att väderomslagen förr eller senare kommer och att det kan gå fort i fjällen.

Playa de Råvejaure, vinnaren av tävlingen "Fjällvärldens bästa badstrand".

Ett av mina mål med vandringen var att utforska området runt Råvejaure, att vandra längs stränderna av sjön var fantastiskt men jag ville även komma fram och se den naturliga bron vid utloppet. Jag har tidigare läst om denna bro och även om jag nu inte längre var beroende av den eftersom jag redan befann mig på rätt sida för min fortsatta vandring så var det ett självklart mål för dagen. Jag lämnade därför ryggsäcken vid den sista av jokkarna som mynnar i Råvejaure och fortsatte fram till utloppet. Svårt att fånga på en bild men det var en facinerande syn, en rejält stor jokk som bara försvinner ner under en klippa för att på andra sidan strömma ut i en liten sjö. Den naturliga "bron" är rejäl, kanske ett tjugotal meter bred, så det är ingen smal liten sten man balanserar på utan står man mitt uppe på så är det snarare svårt att förstå att det forsar fram en stor jokk under ens fötter.

Utloppet nedströms den naturliga bron.

Tillbaks vid ryggsäcken tog jag sikte mot nordväst för att påbörja vandringen upp mot passpunkten av Vielevagge och senare fortsatt färd mot Staloluokta. Gjorde på vägen dock först en liten avstickare upp till det gamla gruvområdet vid Sibbatjåkko. Fascinerande att de på 1600-talet bröt silver i detta otillgängliga område på mellan 12- och 13-hundra meters höjd, kan inte ha varit ett lätt arbete! På väg ner från gruvsamhället blev det allt tydligare att ett väderomslag var på gång och lagom som jag slagit upp tältet på kvällen kom de första regnstänken.

Nästa dag gick jag längs Vielevagge, en mestadels lättvandrad dal med vackra fjällängar. Mest uppehåll under vandringen även denna dag men det var kallare väder och det lilla regn som föll under dagen gjorde i kombination med några videsnår i den nedre delen av dalen att regnbyxorna behövdes under del av dagen.

Videsnåren har en speciell förmåga att hålla kvar vätan långt efter det egentligen slutat regna.

Väl framme i Staloluokta bestämde jag mig för en natt i stuga, inget fel på tältet men prognosen sa regn och jag såg fram mot en bastu så varför inte även unna sig en natt i en riktig säng. Dessutom hade jag sedan jag lämnade leden ett par dagar tidigare inte sett en enda människa så jag såg även fram mot några trevligt samtal med andra vandrare. Det var ingen rusning i stugan denna kväll, så jag fick enkelrum, men kvällen bjöd på givande diskussioner med andra vandrare. Passade även på att äta lite nyrökt fjällröding, gott som omväxling till den torkade mat som jag bar med mig.

Nästa morgon började jag vandringen längs den gamla leden mot Arasluokta men vek strax av eftersom jag hade siktet inställt på Alajaure. Förra gången jag vandrade från Stalo till Alajaure valde jag nordsidan av Unna Liemak men denna gång hade jag bestämt mig för att prova sydsidan vilket nu när jag kan jämföra kändes som ett något mer lättvandrat alternativ. I dessa delar av Padjelanta växer det brandspira, en väldigt vacker blomma som har blivit lite av min egna favorit.

Efter att ha krupit under det renstängsel som skiljer samebyarna Tuorpon från Jåhkågaska så var jag strax framme vid Alajaure. Sjön påminner lite om Råvejaure och även här är nog nordsidan lite mer lättvandrad och bitvis är det även här fina sandstränder, dock inbjöd inte längre vädret i lika hög grad längre till bad. Kvällens tältplats blev ute på det som nästan är som en egen liten ö ute i Alajaure, endast med en liten smal landtunga förbunden med den norra stranden. 

Fiskade även lite under dagen och det tog inte många kast för att få upp den första rödingen, därmed var middagsmaten säkrad.

Från Alajaure valde jag att gå söder om Nuortap Rissavarre för att den vägen komma fram till roddleden över Alggajaure, eller man kanske snarare skall säga över Mielätno eftersom båtarna ju faktiskt ligger i ett mindre sel precis nedanför sjön. Även om man blir tvungen att ro tre gånger så är det inget problem, sträckan är väldigt kort och vattnet i selet inte speciellt strömt. Jag träffade dock på två andra sällskap med vandrare som båda istället hade valt bron över Mielätno, tydligen är den fortfarande fungerande även om båda sällskapen betonade att den definitivt inte är oskadd.

Vid kapellet var det dags för lunch och där fick jag faktiskt sällskap av två grabbar som också skulle in i Alggavagge, trevligt så att jag själv och inte bara min ryggsäck fick vara med på bild.

Vandringen genom den östra delen av Alggavagge tillhör inte mina favoriter. Har gått här tidigare och kom ihåg att det är en hel del vide hela vägen fram till jokken från Vattendelarglaciären. Denna gång lyckades jag bättre med att hålla höjd och hittade därmed hyfsade stigar genom viden men det är ändå ganska långa sträckor som man får slåss med videsnåren. Jag blev dock på bättre humör när det helt plötsligt satt en blåhake på en kvist och villigt poserade för mig!

Längre in i Alggavagge breder gräsängarna ut sig, det blir lättgånget och den fina U-dalen är vacker med de branta stupen på båda sidor. Valde att tälta några kilometer efter vadet över jokken från Vattendelarglaciären.

Vid ett flertal tillfällen under vandringen fick jag närkontakt med ripor. När de är stilla så smälter de in i landskapet på ett fantastiskt sätt men för att leda bort uppmärksamheten från äggen eller de nykläckta kycklingarna visar de gärna upp sig och ibland spelar de även skadade. 

I den östra ändan av Alggavagge är det åter dags för att passera ett renstängsel, nu för att komma in på Sirges samebys betesmarker. Följer man stigen finns det dock denna gång en dörr att passera och man slipper åla sig under. Detta är strax före man åter får ta av sig kängorna för att vada Guoperjåkka, inte heller denna jåkk är dock vid normal vattenföring något speciellt svårt vad. Efter vadet får man gå på skrå bort till Mikkastugan, en sträcka där i vart fall jag denna gång missade stigen och vandringen blev därför bitvis lite knixig och tidskrävande. Vid Mikkastugan blev det lunch tillsammans med de killar som jag första gången träffade vid Alkavarre kapell ett dygn tidigare. 

Mitt mål var att fortsätta via Basstavagge varför jag tog bron vid Skarja och följde stigen bort mot Pielaslätten. Ingen av de båda jåkkarna orsakade något problem, enkla passager via rejäla snöbryggor. Avslutade sedan dagen vid stranden tvärs över från Pielastugan.

Dag nio gick jag genom Basstavagge, en dal som jag inte tidigare vandrat. Under min allra första Sarekvandring gick vi in från Saltoluokta och kom då norr om Äparmassivet, roligt att få se detta vackra massiv även från den södra sidan. Vädret var under dagen omväxlande, regnkläder på korta perioder men även en hel del solsken.

Västra ändan av Basstavagge vid tillflödet från Soabbevagge, utsikt mot Sarekmassivet.

Dalen var mestadels mer lättgången än vad jag hade förväntat mig, kanske delvis eftersom det i de övre delarna fanns långa partier med snölegor som underlättade vandringen, men i den östra ändan innan man kommer ut på den stora slätten var det vissa passager genom videsnår som var lite trixiga. Kom fram till Rinim vid 5-tiden och knackade på för att se om det gick att få skjuts redan den kvällen. I och med att jag kom själv och dessutom störde mitt i matlagningen så enades vi om att vi båda först skulle äta middag innan vi tog något beslut i frågan. När jag en timme senare kom tillbaks och vi båda var mätta och vädret dessutom hade blivit lite bättre gick det dock bra att få skjuts till Ribaluokta. Gick sedan 5-6 km för att komma upp på fjället och tältade mellan några av de små sjöarna som ligger relativt nära leden.

Den sista dagen blev det vandring längs Kungsleden upp till Saltoluokto. Möte under den korta sträckan mer än dubbelt så många som jag tidigare träffat under 9 dygns vandring. Det tråkiga med detta är att man sällan tar sig tid att stanna och prata med de man möter, faktum är att vandringen blir mer social ju färre personer man ser under en dag. Ja, det kanske dock bara gäller ner till en viss gräns ....

Väl framme i Saltoluokta känns det som att komma hem. Jag har påbörjat eller avslutat så många vandringar i Saltoluokta och älskar verkligen denna plats. Utsikten från förstugukvisten är magnifik och panoramafönstret i bastun har i princip samma utsikt. Att sedan få avnjuta en god 3-rätters middag på den drygt 100 år gamla fjällstationen är verkligen en värdig avslutning på en på många sätt perfekt vandring.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-08-12 13:01   OBD
Tack så mycket för en trevlig och lättläst berättelse illustrerad med väldigt fina bilder.
Grattis till blåhaken! Jag lyckades också fota en blåhake utmed Vindelälven i början på juli. Jag blev så lycklig. :-)
 
Svar 2019-08-13 22:16   Landsortsgrabb
Tack! Roligt att du gillar min berättelse och mina bilder.
Ja, roligt med blåhaken. Jag gillar att fotografera men även med ett hyfsat teleobjektiv brukar fåglarna ibland mest bli som små prickar på fotot eller så sitter de inte ens kvar när man fått fram kameran. Denna gång poserade den dock mycket vackert.
 
2019-08-12 15:10   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 5
Finfina vägval och trevligt berättat.
Nästa år blir det Sulitelma/Padjelanta igen.
 
Svar 2019-08-13 22:20   Landsortsgrabb
Tack!
Ja, vi har ju diskuterat Padjelanta och kanske framförallt området söder om Padjelanta några gånger förut. Sarek är också fint men nästan så att jag rankar Sulitelma/Padjelanta ännu högre. Jag funderar på att ta vägen upp från Fierrevagge nästa gång, jag har vandrat i Fierrevagge och förbi Vaimok ett flertal gånger men än så länge inte gått upp mot Råvejaure från det hållet. Visst hade du vandrat den vägen några gånger?
 
2019-08-13 10:26   smux
Betygsätt gärna: 5
Tack för en fin berättelse och fina bilder. Jag har flera gånger de senaste åren haft tankar på att starta i Sulitelma och avsluta i Sverige, men just din färdväg har jag inte tänkt på och lockar. Visst har jag gått delar av sträckan vid tidigare vandringar, både runt Sulitelma (parkerade bilen i Ny-Sulitelma för en knapp veckas rundtur på hemväg från Lofoten) och Sarek, men det finns även vita fläckar på din färdväg som jag gärna vill se så jag lägger denna tacksamt till handlingarna över framtida intressanta vandringstips.
Då jag bor i Göteborg tänkte jag ta NSB genom hela Norge upp till Fauske, som är både billigt och säkert sevärt. Hur löste du sista sträckan med bussar från Fauske till Sulitelma?
 
Svar 2019-08-13 22:26   Landsortsgrabb
Tack! Roligt att du gillar både berättelsen och bilderna.
När du skriver vita fläckar så misstänker jag att du bl.a. syftar på området runt Råvejaure. Stämmer det? I så fall kan jag varmt rekommendera ett besök i det området. Fanns mycket att se längs sjön vilken ligger väldigt vackert på det jag anser perfekt höjd.
Vad gäller resan så tog jag bussen från Fauske till Sulitelma, bytet från tåget tajmade bra med bussen men jag tror inte bussen går alla dagar i veckan.
 
Svar 2019-08-14 09:38   smux
Jo det stämmer, området kring Råvejaure samt sträckan Staloloukta-Alggavagges mynning via Alajavvre och Bastavagge är mina vita fläckar på din tur och ligger på önskelistan. Har du räknat på hur lång din vandring var?
 
Svar 2019-08-14 23:07   Landsortsgrabb
De områden du nämner är alla fina, inte minst Råvejaure men även de båda andra. Jag försökte lägga in ett färdspår för den tur jag gjorde, det blev 18,5 mil. Detta inkluderar dock även båtturen över Sitojaure så egentligen gick jag nog drygt 17 mil.
 
Svar 2019-08-15 09:32   smux
Du valde att gå upp via Staloloukta mellan Råvejaure och Alkavaare kapell. Du hade ingen tanke på att gå upp via södra/östra sidan av Festajávvre och Douttar istället. Jag undrar hur den vägen är, någon som gått där?
 
Svar 2019-08-15 21:44   Landsortsgrabb
Jag har tidigare gått från Alajaures västra ända och ner via Douttar och västra/södra sidan av Festajávvre men även östra går säkert precis lika bra. Då har jag dock sedan följt gamla leden. Har även vid flera tillfällen gått från Douttar och in mot Sarek eller mer direkt upp mot Alggavare. I det området finns det massor av underbara vandringsalternativ! Jag har däremot ännu inte gått från Festajávvre och ner till Råvejaure men absolut, även det borde vara ett intressant vägval. Har själv även funderat lite på andra alternativa vägval i det området och då bl.a. över om man kan gå från Sommarlappa och komma fram söder om Basskajavvre för att ta sig upp till Råvejaure den vägen. Kanske även detta något som andra på denna sida har erfarenhet av?
 
2019-08-14 09:14   Kilsbergarn
Trevlig berättelse och fina bilder.
Särskilt intressant att läsa att du gick på södra sidan av Alajavvre, jag försökte nämligen gå på den norra ungefär samtidigt (den 12 juli) från andra hållet. Hade gått präststigen och tänkte gå mot Stalo, rundade Nuortap Rissavarre (gick på norra sidan alltså). Men jag vände efter ett par km längs sjön, det var ner snö än barmark och snön höll inte längre att gå på. Åt den sidan var det mest sten som tinat fram så det var väldigt besvärligt att ta sig fram. Funderade faktiskt på att testa södra istället. :)
 
Svar 2019-08-14 23:16   Landsortsgrabb
Vet inte om jag missförstår dig, om förhållandena förändrades enormt mycket på 3 dagar eller om vi bara har lite olika uppfattning om vad som är lättvandrat ;-) Jag kanske är otydlig i det jag skrev men jag gick på norra sidan av sjön Alajavvre. Jag skrev "Sjön påminner lite om Råvejaure och även här är nog nordsidan lite mer lättvandrad och bitvis är det även här fina sandstränder" och menade då att jag precis som vid Råvejaure gick norr om även Alajavvre. Jag gick längs större delen av sjön den 15/7 i år, tältade i dess östra ände på kvällen den 15/7 och fortsatte sedan in i Alggavagge. Valde den norra sidan eftersom jag förväntade mig betydligt mindre snö och även om det fanns vissa snölegor även på den sidan så var de inte enorma och snön bar bra. Menade du kanske att du försökte gå på den södra sidan om sjön?
 
Svar 2019-08-15 14:10   Kilsbergarn
Jo jag missförstod dig, jag trodde du gick på södra sidan. :D
Jag gick alltså på norra och då var det fortfarande delvis is på sjön och mycket snö. Det var väldigt varmt och soligt så jag gissar att snösmältningen satte fart ordentligt just då. Tänk vilken skillnad tre dagar kan göra.:)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in