Ögonblick av skräck

av Karin Mentzing

Jag har under mitt liv hört många människor säga att det är bra att bli rädd eller nervös, för då skärper man sig. För många människor fungerar rädsla och nervositet just på det viset. De skärper uppmärksamhet, koncentration och skicklighet. Jag är ytterst avundsjuk på dessa människor, ty för mig fungerar rädsla och nervositet precis tvärt om. Jag blir som förlamad, ja jag kunde faktiskt lika gärna ha tömt en flaska vin på stående fot, så skärpt blir jag av rädsla och nervositet.
Dock har det så vitt jag kan minnas aldrig hänt att jag gått under en kortare eller längre tid och byggt upp dessa känslor, utan får jag lite tid på mig, så brukar jag istället ha hunnit vänja mig vid tanken på vad som komma skall. Förlamningen har istället kommit i samband med fullständiga överraskningar som inte ger den allra minsta tid till eftertanke.

Jag har råkat ut för det några gånger i kajaken; blixt och dunder, adrenalin i HELA kroppen!
Som den gången jag i Wales paddlade på lugnt fint vatten mot en murad bro.
Jag var den färskaste paddlaren i en grupp med vansinnigt erfarna och skickliga kajakister från Holland och U.K.
Jag låg i täten av gruppen när jag plötsligt och alldeles för sent insåg att jag med hög fart sögs mot ett svart hål i den där muren. Jag började genast backpaddla av alla mina krafter och tittade mej om (med ansiktet fyllt av skräck, det är jag säker på), bara för att bli ompaddlad av en glatt leende medkajakist som i nästa sekund försvann ner i det svarta hålet.
När jag sögs över kanten såg jag honom skjutas ut i en rad skummande vågor där nere.
Det är ett för mig –ännu i dag- oförklarligt under hur jag lyckades komma både ner dit och sedan ut ur det skummande raseriet, utan att hamna upp och ner, men väl ur det hela var jag alldeles skakis och hyperventilerade i säkert tio minuter.

Som kontrast, satt jag en dryg timma senare inför mitt livs första tidal race, även detta helt främmande och oförberett. Men då hade jag möjlighet att under åtminstone 15-20 minuter ta tumultet i betraktande, ställa några frågor –i stil med "what´s THAT!??"- till mina uppenbart mycket ivriga medkajakister samt i största allmänhet tänka över mitt testamente. Så tidal racet gick som en dans, kan man säja…..nåja, inget adrenalin i alla fall.

Nå, de flesta av dessa adrenalinchocker har ju fått sin naturliga upplösning, jag har lugnat ner andningen och sedan insett att det inte var ett dugg farligt.
Med ett undantag….
Det finns ett sådant skräckögonblick, som jag när som helst kan ta fram ur minnet och fortfarande får det mig att darra i varje lillfinger.

Vi var en grupp på fem kajakister som i sakta mak paddlade längs en vacker och dramatisk kuststräcka i norra Nya Zealand. Solsken, vindstilla, en mjuk dyning som hissade oss sakta upp och ner, men ett par hundra meter innanför oss bröts detta mjuka till en dånande och skummande jacuzzi över skarpa klipprev. Det var ett kraftfullt skådespel och jag njöt av anblicken.
Jag var helt enkelt inne i min egen lilla värld när jag abrupt väcktes av att någon ropade mitt namn. Jag vände huvudet ut mot havet, lagom för att se den sista av de andra kajakerna ett 50-tal meter ut, försvinna över kanten på en gigantisk vägg av vatten som nu var på väg rakt mot mig.
Snabb 90-graders sväng och sedan absolut full fart i maskineriet!
Min kajak klättrade och klättrade, i evighet kändes det som, och brantare och brantare blev det. Jag låg nästan slickad mot fördäck och försökte i denna ogynsamma ställning ändå att paddla fortare än jag någonsin förr gjort. Det började fräsa där uppe ovanför mitt huvud och i nästa ögonblick träffades jag av brottets fulla kraft. Jag tappade andan i flera sekunder och saltvattnet trängde in i varje por kändes det som. Ett sista vanvettigt krafttag med paddeln och jag var igenom, så fritt fall på någon meter och landa med en hård duns på baksidan av vågen.
De andra kajakerna var redan försvunna bakom nästa våg och jag tog nya krafttag för att få upp farten igen. Klättra och klättra och den här gången bröt vågen något senare, sedan ny duns. Två vågor kvar, men nu hade det värsta stinget gått ur dem och jag kunde strax förena mig med de andra.

Jag kände mig närmast som en aladåb i kroppen och det gick inte över på en lång stund. Jag vill inte gärna tänka på hur ont det skulle ha gjort att släpas över de där klippreven, ett fullt tänkbart händelseförlopp om jag hade fått den första vågen brytande från sidan. Rent av ganska troligt.
Och kanske är det just därför som jag inte ler överseende för mig själv vid minnet av de där vågorna.
Jag är numera ytterst restriktiv med att paddla nära uppgrundande oceankuster i dyning…..

Ja, rädsla kan få oss att växa eller det kan begränsa vår aktionsradie.
I exemplen ovan beskrev jag två olika sorters anledningar till rädsla. I fallet med svarta hålet i muren, fanns egentligen inget att vara rädd för. Hade jag hamnat upp och ned, så hade jag blivit blöt, men sådant överlever man utan bestående men. Rädslan i det fallet kom sig av att jag plötsligt satt inför något totalt okänt, jag kände inte att jag hade egen kontroll över situationen.
I fallet med vågen som hade kunnat spola upp mig över skarpa klipprev, var rädslan befogad, jag hade lätt kunnat göra mig förfärligt illa, kanske inte ens överlevt.

I de flesta friluftssporter finns moment med fara och risker inblandade. Vissa av dessa faror kommer utifrån och det är svårt att styra över dem. Kajakisten kan bli svårt nedkyld i kallt vatten, klättraren kan falla eller bli träffad av något nedfallande objekt, dykaren kan bli fastklämd eller snärjd, skidåkaren kan hamna i en lavin o.s.v.
Du kan också hamna i en farlig situation för att du inte kände till att den existerade. Som i fallet med det oväntat uppdykande vågsetet där i Nya Zealand.
Andra faror är inbillade. Det handlar oftast om situationer som är främmande och man vet inte hur detta ska sluta eller hur man ska hantera situationen.

Din första försvarsmur mot farliga situationer är naturligtvis att skaffa dig kunskaper och erfarenhet. Att känna till och skaffa dig en känsla för vad som är en farlig situation, är ett bra sätt att slippa hamna i situationer som ger upphov till okontrollerbar rädsla. Att lite i taget och under säkra former närma sig och träna på situationer som är farliga och ger upphov till rädsla, ger dig kuskap och erfarenhet som gör att situationen inte längre är farlig för dig. Du får färdighet i att hantera situationen och du lär dig hur du ska reda ut ett tillbud.
Kunskap och erfarenhet leder också till att alla dessa inbillade faror blir färre. Du vet att det där är inte farligt, för du har gjort det förr eller du har sett andra människor göra det och kunnat konstatera att allt som behövs är kunskap, erfarenhet och träning, så kan man göra detta utan risk.

Jag har sett alla möjliga och omöjliga sätt på hur olika människor reagerar på rädsla och hur de hanterar den.
De kanske två vanligaste sätten är varandras ytterligeter, men i stort sett lika förödande båda två.
Antingen är man rädd för ALLT och undviker därmed ALLT. Man placerar sig då i en mycket snäv och begränsad värld.
Det andra sättet är att man inte till något pris får visa omvärlden att man är rädd, men man måste genomgå situationen för att visa omvärlden att man inte är rädd. All ens koncentration går då åt till att verka orädd och man får ingen tid och kraft över till att lära sig hantera situationen på ett tryggt sätt.

Jag skulle vilja säga; våga vara rädd, våga tala om det och våga vilja lära dig att lämna rädslan bakom dig, situation för situation.
Det bästa är naturligtvis att gå en kurs eller utbildning i den sport du vill utöva. Tala om för instruktören att den här situationen är jag rädd och orolig inför, men jag vill lära mig att klara det. Om instruktören viftar bort eller forcerar dig, så lämna omedelbart platsen och sök upp en bättre instruktör.
En bra instruktör ska tryggt kunna leda dig vidare till nya kunskaper och insikter på olika nivåer, jag menar nu att även mer erfarna utövare kan ha mycket ut av en kurs som är anpassad till dennes nivå.
Är du av den sorten som inte ser faror alls och inte känner rädsla för någonting, så rekommenderar jag definitivt en bra instruktör. Du kommer att ha mycket hjälp av din oräddhet, men du behöver någon mer erfaren som kan hejda dig i tid, innan du ovetande försätter dig i en verkligt farlig situation som du kanske inte klarar att själv reda ut.

De flesta av oss känner en ganska "normal" portion rädsla inför saker som är nya och okända. Vi kan ganska lätt bestämma oss för att möta rädslan med öppna ögon, särskilt om vi har med oss en ledare som vi känner förtroende för. Har man en mer fobisk rädsla, så krävs en betydligt större portion av självövervinnelse, tillvänjningen kommer att ta längre tid och kräva ett försiktigare avancemang. Men glädjen och självförtroendet blir desto starkare när man kommit igenom.

Livet är definitivt värt varje möjlighet till att växa och lära nytt!
Försök att i mesta möjliga mån bestämma själv om du vill låta rädslan styra dig, eller om du faktiskt kan lära dig behärska situationer som tidigare låg bortom din kapacitet.
Är du oerhört rädd för höga höjder, men det inte alls är nödvändigt eller intressant för dig att lägga tid och kraft på att övervinna den rädslan, så kan du ju helt enkelt bestämma dig för att låta rädslan segra. Har du däremot en stark längtan efter att klättra i berg, så kommer du förmodligen ha mycket glädje av att lära dig övervinna höjdrädslan.