Artiklar > Mountainbikelycka i Kinnekulle

Mountainbikelycka i Kinnekulle

Text: Stefan Larsén, Cykeltidningen Kadens
Foto: David Elmfeldt

Kinnekulle vid södra Vänerns strand är en imponerande syn. Den dominerar det annars platta landskapet mellan Mariestad och Lidköping. Och kullen dominerar som cykelparadis också. Cykeltidningen Kadens tillbringade några lyckliga höstdagar där.

Den är märklig, Kinnekulle. Nästan var man än är så ser man en ensam, högrest solitär. Vid vattnet, ovanför slätterna. Men ju närmare man kommer desto mindre ser man av kullen. Och när det är dags att cykla upp till toppen så ser man inte mer än stigen som går över nästa krön, uppåt genom skog och kalhyggen. Det går omväxlande men stadigt uppför på grusvägar och smala, slingrande stigar. Rätt vad det är så ser man Vänerns lugna yta långt under sig åt ena hållet och de vidsträckta västgötska slätterna åt andra hållet.
Det är makalöst vackert denna klara och stilla oktoberdag. Utsiktstornet högst upp ska ge en fantastisk vy över Kinnekullebygden med siluetterna av Billingen, Ålleberg och Mösseberg. Men det får vänta. Vi har viktigare saker att göra.



Vi är här mitt i en arbetsvecka i slutet på oktober. Framför oss väntar ett par dagars kulcykling på mountainbike. Till guide har vi en av traktens söner, Stefan Johansson från Tidan. En duktig mountainbikecyklist och lillebror till en annan duktig cyklist - OS-guldmedaljören Bernt Johansson. Vi möter Stefan på toppen av Kinnekulle, på restaurang Vin & Pimpinellas parkeringsplats nära liftarna uppe på Högkullen.
Nere på slätten var det skönt men här uppe ligger det frost i skuggpartierna. Vi klär oss lite för varmt och snart åker vindjackorna av. Men inte förrän vi följt efter Stefan längs en adrenalinhöjande utförslöpa som går växelvis på skogsstigar och traktorvägar nerför Kinnekulles sydvästra sida.
Det är ett underbart sätt att börja en arbetsdag.



Eftersom Stefan kan området innan och utan litar vi på honom när han dagen före föreslår att vi ska köra Kinnekulleleden, en vandringsled på 45 kilometer. Den utgår från toppen och går runt Kinnekulle, upp och ner längs dess sidor och utmed Vänerns strand tillbaka upp till toppen. Och eftersom den börjar med utförsåkning så anar vi snart att det blir uppför på slutet (vi är ett gäng listiga killar). Stefan ler lite hemlighetsfullt när vi frågar och börjar istället berätta om de landsvägslopp han har kört på vägarna runt och över Kinnekulle som ungdomscyklist. Det låter som rena bergsetapperna för oss sörmländska plattlänningar.

Djur och natur

De första kilometrarna efter utförskörningen åker vi lite asfalt och grusväg innan vi kommer till den första grinden. Av många, visar det sig. Vi trasslar oss över en färist och in i en hage och grusvägen övergår i en traktorstig som övergår i en mindre stig men med ganska generös bredd. Vi har kommit en dryg halvmil till Österplana vall, som ligger på Kullens kalkstenslager. Naturen här har verkligen en säregen prägel, det känns nästan exotiskt med dessa hedlandskap som påminner om Öland och Gotland. Omgivningarna växlar mycket under rundan - vi får uppleva allt från ädellövskogar till Vänerns kustlika strand.

Det finns både hjort och vildsvin i området och när vi tar oss igenom en av beteshagarna möter vi också en ganska stor grupp hjortar. De får spel och drar iväg innan vi kommer för nära. Vi ser några rådjur på håll över fälten. De undrar nog vad som står på.



De rödgula löv som redan fallit bildar en jämn matta under oss. Löven som sitter kvar i trädkronorna silar det skarpa höstljuset till ett färggrant dis, ett speciellt höstskimmer ligger över stigen framför oss. Stigen är snabb och vi kör på led. I en blixt av klarsyn, kanske framkallad av den friska luften och den höga syrehalten, gissar vi att den etymologiska förklaringen till det engelska uttrycket för stig, single track, har sitt ursprung i just detta - en och en, på led. Single track. Listiga killar som sagt.

Vi utmanar varandra, lite på lek, lite på allvar (för det är ju alltid lite på allvar). Alla blir snabbt varma och vi stannar för att lätta på kläderna. Vi passerar flera hagar och grindar och färister, de stör rytmen lite men erbjuder samtidigt naturliga pauser för drickande, mekande och snackande.
- Det var mycket färre grindar förr, då kunde man köra hela rundan under två timmar, berättar Stefan.
Vi har inga sådana ambitioner utan tar oss tid att njuta av cyklingen. Svettas kan man göra när som helst, upplevelser kräver en viss närvaro och uppmärksamhet. Vi satsar på att uppleva. Och så vill vi ju inte bli ifråncyklade av vår guide.
Leden är mycket varierad men inte så tekniskt svår. Det som är tekniskt är det mer i form av slingrande stig och uppförs- och utförslutningar, inte sten och rötter. Det är rolig cykling helt enkelt. Svårigheterna ökar med farten. När det blir lite för kul och farten går upp så kommer en del tvära svängar lite väl snabbt. Men det beror helt och hållet på vår egen okunskap. Vi känner inte stigen.

Stigen uppför kullen

Efter ett tag kommer vi till något som ser ut som en naturlig trappa som går ner mot en öppen äng. De mer tekniska av oss kastar sig genast utför, några fegar och leder cyklarna. Trappan slutar vid vad som visar sig vara ett övergivet och ganska litet hus, nästan insprängt i berget. En skylt informerar om att det är "Lasse i bergets"-grotta. Lasse bodde här fram till början av 1900-talet med sin fru Inga och försörjde sig som bland annat jägare av det naturen hade att erbjuda.

Efter ytterligare en bit på leden ser vi Vänern snett framför oss på vår vänstra sida. Nu har vi alltså vänt norrut längs Kinnekulles västra sida. Leden är fortfarande varierad. Avsnitt med skön stig och lättåkt traktorled byts ut mot lövskogspartier med en öppen och gles vegetation. Det är som att cykla i stora skogssalar på en rödbrun matta.



Vi är nu på väg upp mot Hällekis där vi bor, men först måste vi ta oss uppåt igen mot Kinnekulles topp och vår startpunkt. Ett par rejäla stigningar bryts av med lättåkt stig på skrå innan vi kommer upp till en stor, öppen yta som visar sig utgöra resterna av ett gammalt dagbrott.
Längs stenbrottet går leden i en böljande vandringsstig med få svårigheter men den bjuder på otroligt mycket nöjescykling. Det lutar lätt utför emellanåt så farten blir hög även över motluten, som är korta. Det är rena berg- och dalbanecyklingen och bromsarna får jobba för att hänga med smilbanden. När vi kommer ner så kör vi direkt upp igen, vilket är mycket jobbigare, och kastar oss utför en gång till. Det är bara sockervadden som saknas.
Den del av leden som går ner till Hällekis hamn och längs Vänerns strand söder om Hällekis är den kanske svåraste biten hittills. Mängder med tallrötter och steniga partier gör cyklingen besvärlig och tröttheten ger oss inga marginaler. Stigen är visserligen fin där den ringlar tätt, tätt intill Vänerns vatten men den sträckan hade vi kunnat hoppa över, vilket Stefan också rekommenderade oss att göra. Istället skulle vi ha koncentrerat oss på att ta oss uppför Kinnekulle direkt.

En gång till

Det känns som att det går uppför direkt, så fort man lämnar vattenlinjen bakom sig. Den första delen, ett par hundra meter, går på asfalt. När leden svänger av in på en grusväg brantar det på direkt. Sen växlar det mellan stig och grus i etapper, bitvis på skrå, ofta på slingrande och emellanåt mycket smal stig uppåt kullen. Eftersom vi redan åkt här en gång vet vi vad som väntar. Och det är förstås ännu jobbigare den här gången. De fem timmar vi varit ute sitter i benen och vi har inte ätit lunch ännu.
De som fortfarande är pigga står på. Vi andra genar ut på asfaltsvägen och kommer upp till parkeringen först. Solen värmer ordentligt nu trots att det är i slutet av oktober. Men det är en liten tröst, för till vår stora besvikelse har inte restaurangen öppet.
Så istället för mat - utförsåkning.

Vi väljer, trots hungern, bort alternativet att bomba nerför bilvägen till Hällekis och invadera närmaste pizzeria. Istället cyklar vi tillbaka, eller snarare leder cyklarna uppför trappan bredvid skidbacken, och tar oss in på leden igen, upp mot toppen. Vi cyklar förbi det imponerande utsiktstornet och in på samma stig som vi nu har tagit oss uppför två gånger.

Efter ett par hundra meter stannar vi. Direkt förstår vi att ren och skär lycka ligger framför oss. Några av oss som kör stelt sänker sadlarna och blir nostalgiska över 1980-talets Hite-Rite-fjäder. Sen tar ursprunglig glädje över.
Lutningen är lagom brant och stigen lagom svår för att farten ska bli så där lyckligt berusande hög. Vi hoppar, studsar och trycker till i doseringarna med samma glädje man kände när man var fem och cyklade med kompisarna i parken.



Väl nere, vilket faktiskt tog sin lilla tid, inser vi att mat ändå måste prioriteras före ännu en åktur. Vi klampar in på Hällekis pizzeria och köper med oss allt de hinner laga till och kastar oss över maten. När vi sitter där, hungriga och lyckliga, i våra svettiga och leriga kläder förstår vi att vi inte kommer hinna cykla upp och ner igen innan solen försvinner. Men om vi tar bilen upp och hämtar den imorgon...
Vi hinner med en utförsåkning till, ännu roligare denna gång, men förbannar vår kreativa lösning dagen efter när bilen faktiskt också måste hämtas. Lotten får avgöra. Vinnaren peppas hårt innan vi andra återvänder till frukosten.

Framför oss ligger ännu en dags cykling i detta paradis. Ännu en dag på kontoret. Solen skiner, det är vindstilla och vi försöker lista ut hur många gånger man kan åka utför utan att behöva cykla uppför, med en bil och fem cyklister. Men hur vi än vänder och vrider på det lyckas vi inte undgå uppförscyklingen. Så listiga var vi tydligen inte.

Fakta Kinnekulleleden
Det är en väl utmärkt led utan särskilt mycket tekniskt svår cykling. Dess 45 kilometer tog oss ungefär fem timmar inklusive pauser. Stigningen från Vänern upp till toppen är 260 höjdmeter och känns förstås i benen efter fem timmar. Men samtidigt är det synd att missa utförsåkningen tillbaka till Hällekis om man tar bilen upp till starten på toppen. Å andra sidan måste man cykla upp två gånger då...
Man kan fylla på med vatten längs leden och tar man med sig lite mat så är det inga problem att avverka leden under en dag.

Boende:
Boende hittar du bland annat på Kinnekulle camping i Hällekis eller på Medelplanagården, Råbäck. STFs vandrarhem i Falkängens hantverksby i Hällekis kan vi rekommendera. Olika stora lägenheter, vissa med fullt utrustade kök, finns. Telefon 0510-54 06 53. Det finns en mataffär bara några minuters promenad bort.

Transport:
Det går att ta tåg hit, Kinnekullebanans station i Hällekis ligger 300 meter från vandrarhemmet, med stambaneförbindelse från både Stockholm och Göteborg. Eller åk bil via E20 från Göteborg (16 mil) eller Stockholm (35 mil).

Karta:
Karta med ledbeskrivning i skala 1-40 000 finns bland annat på turistbyrån i Lidköping och Husaby. Kombinera med Lantmäteriets gröna karta: 9D SV Mariestad och 8D NV Skara.

Kinnekulle/Lidköping turistbyrå
Sommarfilial Kinnekulle
Pilgrimsgården, Husaby
Tel/fax: 0511-34 32 60

Lidköping turistbyrå
Stationshuset, Bangatan 3,
531 32 Lidköping
Tel: 0510-200 20
Fax: 0510-271 91
[email protected]
www.lackokinnekulle.se

Mer info:
www.kinnekulle.se
www.hallekis.com

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-05-19 15:37   Leech
Härligt reportage, roligt att nån skriver om MTB!
 
2009-05-19 18:10   curt
På helgen i samband med nationaldagen hålls den årligen återkommande Happy-KK. Alltså HappyMTB.org som samlar alla intresserade på Kullen. Se http://happymtb.org/forum/read.php/1/1133648 för mer info. Kalasarrangemang! Curt
 
2009-05-22 14:47   BrittMarie
Trevlig läsning, fina bilder! Förstod att det är populärt att cykla här när jag vandrade leden för några år sen!
 
2009-05-23 16:12   jamo
proffsiga bilder!
 
2009-06-01 12:40   the_tnt
Stigen nere vid stranden må vara stökig, men det är ju en av höjdpunkterna med slingan. Om man nu gillar lite mer tekniska utmaningar.

Färistarna är också roliga utmaningar, samt spängerna.

Kinnekulle passar såväl noviser som mer erfarna, de svåra partierna är korta och passeras snabbt gående men piggar upp för den som gillar utmaningarna.

Motsols är roligast, grusväg till toppen och stig ned. Men då missar man berg-o-dalebane-skojset mellan campingen och stenbrottet.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar