Artiklar > Just another North Ridge Descent
-Ett ...

Just another North Ridge Descent
-Ett skidåk från toppen av Everest-


Sveriges två yngsta Everest Summiteers är nöjda med ett gott dagsverke

Attityd
Det finns tre angreppssätt om man vill klättra Mt. Everest. Det första är att ta sig själv och projektet på väldigt stort allvar, betrakta berget som det som det svåraste som finns, planera klättringen i tre år och ofta begå rituellt självmord. Antingen på berget för att nå toppen oavsett förhållanden (skrämmande vanligt) eller sannolikt efteråt om man misslyckas. Det andra är att casha upp rejält, köpa in sig i en fullserviceexpedition med extra allt inklusive gourmetkockar och dubbla superstarsherpas, ta två månader ledigt från jobbet som börsmäklare och sätta sig på första bästa flyg till Kathmandu. Observera, jag ser inget fel i den metoden, jag hade gärna gjort så själv om jag hade haft ett jobb, eller rika föräldrar. Det kan dock som kuriosa nämnas att inte helt få kombinerar alternativ ett och två, vilket i mitt tycke blir lite (mycket) komiskt. Alternativ tre är att tänka ”hur svårt kan det vara?”, leta efter billigast möjliga tillstånd (till exempel som ”basic” outsiderklättrare i en kommersiell expedition), hitta lämpligt transportmedel (t.ex. en 13 år gammal Land Rover), ta med massor av nudlar och några bra campingkök (tack Primus) och åka iväg för att ta reda på hur svårt det egentligen är. Eftersom vi inte tänkte ta toppen alpin stil via en ny rutt (då alternativ ett varit lämpligt, utom den sista delen), saknar stora överskott i den privata årliga balansräkningen (då alternativ två som sagt rekommenderas) men däremot besitter rejäla förråd av optimism och ”går-det-så-går-det” inställning så valde vi alternativ tre. Ni som känner oss vet att det helt enkelt är sådana killar vi är.


Iran, feb 2006. Humor är kul så länge man sparkar åt alla håll


Prolog
Vi lämnade således Sverige en gråkall februaridag med en sjukt överlastad Defender och siktet inställt på Nepal. Första anhalt, efter en socialpsykologiskt intressant studie av fulla lastbilschaufförer och desperat raggande översminkade fyrtiotaggare på finlandsfärjan var St. Petersburg där en ”Andrej” försedde oss med rysk billig (nåja, ändå dyr) syrgas. Ryktesvägen var i alla fall kvalitén bättre än alternativet: brittisk medicinsk oxygen. Därefter följde en 1200 mil lång rolig resa genom i stort sätt alla länder som UD varnar svenskar för att vistas i. Tajmat med diverse pressfrihetsrelaterad extravagans i Skandinavien och ett impopulärt statsbesök av mr. Bush i Islamabad var speciellt Pakistan ett ställe som vi enligt alla förståsigpåare borde ha oroat oss för att åka igenom. Naturligtvis passade dessutom bilen på att bryta ihop i ett oroligt område i de centrala delarna av landet kort efter att vi ignorerat varningarna för fortsatt färd vid gränsen. Utelämnade åt illviljan hos de beskrivet galna fundamentalistiska al-qaida muslimerna med svart skägg och knivar mellan tänderna såg vi mörkret komma krypande. Som vanligt i sådana här sammanhang hade dock alla som visste vad de pratade om fel. Pakistanierna visade sig vara det kanske vänligaste folk vi mött. Vi blev bogserade till närmaste by, en mekaniker trollades fram ur tomma intet, reservdelar svetsades ihop av metallskrot och bilen reparerades medan vi fick övernatta på polisstationen, blev bjudna på mat och fick rundvisning i trakten. Jag tror inte vi ens behövde betala för någonting någon gång under vår vistelse i Pakistan, vi betraktades hela tiden som gäster. Fantastiska människor. Med renoverad bil kunde vi fortsätta till Indien, titta på Taj Mahal och sakta rulla vidare till Katmandu. Steg ett av många på resan var avklarat.



Berget
Steg två handlade för vår del om acklimatisering. Vi tillhör sannolikt båda två den procent av mänskigheten som acklimatiserar oss långsammast till höjd, vilket naturligtvis är en direkt dålig egenskap om man vill upp över 8000m. Å andra sidan har vi inga messnerianska ambitioner i bergen så med lite extra tid och användande av gas hoppades vi kunna komma högt ändå. Den extra tiden spenderades tillsammans med Petra som följt med på resan hemifrån i Khumbudalen med att klättra 6000 meterstoppen Imja Tse, kolla in Berget från sydsidan (såg elakt ut) och äta en massa jakstekar. Efter några veckor kände vi oss mogna att köra in i Tibet och den 5 april kom vi fram till baslägret. Utmärkt utsikt över Everest och vårt hem de närmaste månaderna. Klättringen kunde börja.


Strategi
Efter några veckor hade vi dock insett att ”klättring” är ett smickrande begrepp. Höjden och vädret gör att 99% av tiden på Everest handlar om att avvakta. Två månaders väntan och två dagar på stegjärn tar dig till toppen. Att bestiga världens högsta berg kräver två saker: rätt psyke och bra kunskaper i vintercamping. Det är ett mind-game, där man snarare än att ”lyckas” hela tiden måste undvika att göra bort sig. Det handlar om att maximera sannolikheten att komma upp. I allt man gör. Smälta vatten, hålla kläder och sovsäckar torra, äta mycket, undvika att bränna sig, hålla koll så man inte förfryser sig, få upp rätt saker till olika höjder i rätt tid, förflytta sig när vädret tillåter, ha koll på sin acklimatisering och viktigast av allt: vända i tid. Vända. Självklara, ganska trista men egentligen lätta saker för en van campare, problemet på Everest är bara att det ska ske utan avbrott under mycket lång tid medan man ofta mår kalasdåligt, har noll aptit eller motivation och fryser. Att äta ännu en portion frystorkat trots att man bokstavligt talat spyr på dem helt enkelt. Alla tunga benböj man gjorde hemma betyder ingenting, viljan och motivationen är det som räknas. Och lite lagom dålig humor förstås, annars blir det svårt att stå ut med varandras dofter i ett litet tält så länge.

De flesta tappar gnistan, gör misstag eller har otur och får avbryta klättringen, eller fortsätter och skadar sig. Tyvärr ofta under toppdagen. Att så många dör och skadas på Everest varje år beror enligt mig inte på att berget är mer tekniskt än andra berg eller att det är mer ansträngande att klättra utan att önskan att komma upp stänger av alla spärrar. Det låter kanske drygt att säga att Everest inte är jobbigare än andra berg men faktum kvarstår. Jag är inte på något sätt en professionell klättrare, var väl men inte extremt tränad inför bestigningen och kan ändå ärligt säga att jag varit betydligt tröttare på 6000 meters berg än vad jag någonsin var under två månader på Everest, mycket därför att jag tillåtit mig att vara tröttare på lägre berg. På Everest ville jag ha krafter kvar för det oförutsedda. Det hänger ihop med det jag är mer stolt över än klättringen i sig: vår strategi. Vi maximerade våra odds, vi undvek att göra bort oss och vi gick upp, och ner, i tid.

Det kanske är på sin plats att kommentera att vi inte anser oss själva vara några säkerhetsföredömen. De som följt våra tidigare projekt vet att vi inte direkt brukar klättra by the book och att vi utövat mer än vår beskärda del av high-chapparal klättring (inte bara klättring för övrigt). Jag har själv frostskadat mig illa och blivit nerburen från berg med svår höjdsjuka medan jag lärde mig klättra. Det är dock en viss skillnad på att tänja gränser på 4000 meter på Aconcagua och att gå över gränsen på 8000m+. Everest är inget ställe att experimentera på. Ändå tar folk beslut och risker på världens högsta berg, där hjälp i bästa fall är dagar bort, som de inte skulle drömma om att ta ens på 1500 meter på Kebnekaise med professionella fjällräddare en halvtimme bort. Med små marginaler borde man kanske tänka mer.

Många på Everest, för många, fortsätter trots det upp i sämsta tänkbara väder, går högre med höjdsjuka, förfrusna fingrar, trasiga syrgasutrustningar, svår dehydrering eller bara helt utmattade för att de inte ätit ordentligt på en vecka. Människor sitter i high camp och kan inte knyta skorna själva för att de är så slut i huvudet men ska ändå ta sig 500 höjdmeter vidare upp på toppen. Kanske är det därfor inte underligt att en titt in i valfritt basläger efter en toppattack (eller för all del, höglägret innan ett toppförsök) är som att se den svenska armén efter slaget vid Poltava.Föreställ er den synen i hyttan man brukar övernatta i innan man bestiger Mt. Blanc. Det skulle komma män i vita rockar och bära ner en till Chamonix. På Everest är det dock inte bara vanligt utan till och med accepterat, folk förväntar sig att man ska vara så förstörd efter att ha klättrat Everest att man måste gå med käpp eller bäras ner på bår men sanningen är att de klättrarna borde ha vänt långt, långt innan de ens kom upp till höglägret. Kommer man inte ihåg hur man får på sig stegjärnen på 8300 meter har man inget där att göra. Jag har enorm respekt för de klättrare som vänder i tid, det är ta mig tusan en större och svårare prestation än att komma upp. Speciellt på Everest.


Slutet på nordkammen, sett ifrån Camp 3, med cruxet 3rd Step väl synligt


Triumf
I början av maj var jag och Martin tillsammans med Lopshong, vår tibetanske sherpa, hursomhelst klara med att etablera våra läger på berget. Efter en natt på 7700 meter var vi slitna, hade en rejält irriterande hosta och beslöt oss därför att ta oss till låg höjd för att vila innan en eventuell toppattack. Petra kom upp till baslägret på besök och tillsammans åkte vi ner till gränsen mot Nepal. Efter en vecka var vi återhämtade och samtidigt kom rapporter om ett annalkande väderfönster. Vi tog oss snabbt tillbaka upp till bc och började röra oss upp på berget, läger för läger. Den 15:e maj gick vi långsamt in i vårt (och världens) högsta camp på 8300 meter. Vädret var fortfarande bra, vi kände oss starka och vi började smälta vatten för en toppattack några timmar senare. Vi hade två regler vi lovat varandra att inte bryta mot: vända om vädret försämrades och vända om vi märkte att vi gick för långsamt för att komma ner innan gasen tog slut. Inget av dessa kriterier infann sig dock. Vi klättrade fortare över 8000m på två liter gas per minut än vi gjorde utan extra syre under läger två, trots att vi var nertyngda av gasflaskor och skidor på ryggen. Extra tydlig blev skillnaden när min gasapparat frös och flödet upphörde. Det kändes som om någon tog stryptag på mig under de fem minuter det tog mig att fixa systemet. Med en sten. Jag gillar ryska prylar. Hur man kan klättra berget utan medhavt syre är för mig för övrigt obegripligt.

Ett lätt snöfall under natten upphörde och när solen gick upp över Makalu strax efter att vi mycket ograciöst klättrat uppför second step, det enda egentliga cruxet på north ridge, var det en kall men stilla gryning som mötte oss. Vårt enda klimatrelaterade problem var att vi svettades som britter i våra dunkläder. Toppen låg synlig några hundra meter bort efter en knivskarp toppkam och det gick inte längre att hålla tillbaka känslan att vi skulle klara det. En timme senare tog vi de sista stegen och satte oss på världens högsta punkt. ”Six down, one to go” sa Martin och syftade på vårt projekt att skida seven summits. En skön känsla.


Six down, one to go!


Survival Skiing
Plötsligt uppenbarade sig dock logistiska problem. När vi tänkte byta flaskor och bad vår sherpa om den extra gasen han burit på visar det sig att han av för oss då oförklarliga skäl (det visar sig senare att han fått frostskador på fingrarna men varit för stolt för att säga något) lämnat flaskorna ovanför second step 150 meter ner. Problem. Att skida ner för Everest utan gas är inget alternativ. Inte ens att gå hade varit någon bra idé. Vi får leta runt bland gamla flaskor slängda på topplatån och hittar efter några försök ett par halvfulla vi kan använda tills vidare. Vi kunde andas ut. Och in. Jag spände på mig skidorna och pekade spetsarna ner mot Rongbuk-glaciären.

Det var en mäktig känsla att lägga telissvängar från nästan 9000 meter. Försiktigt, försiktigt tog vi oss ner. Det är kanske onödigt att tillägga att det var ganska brant. Jag valde dock en mycket konservativ linje och följde i huvudsak the north ridge fram till läger tre efter själva toppyramiden. Egentligen en repetition av Kammerlanders klassiska åk. I mitt fall på telemarkskidor. Kanske således inte helt unikt, men bara att kunna nämna sig själv i samma mening som Hans är något jag är mer än nöjd med. Från läger två blev snön bättre och vi kunde släppa på. Sista kilometern ner mot läger ett är en ganska moderat sluttning, vi hade fortfarande gas kvar och kunde lägga stora svängar ner medan solen långsamt gick ner över Chang Tze. Segervrålen ljöd över berget. Vi hade bestigit och skidat Everest. Score.


Martin på skidor med North Col och Chang Tze i bakgrunden


Tragedi
Vi kunde dock inte njuta länge. Morgonen efter vår bestigning nåddes vi av beskedet att vår svenske klätterkollega Tomas Olsson, som vi lärt känna på berget och mött strax under toppen när vi var på väg ner, fallit på 8500 meter under ett försök att skida den mycket svåra Norton Couloiren. Hans norska klätterpartner Tormod berättade att ankaret brustit när de försökte repellera ner för en 50 meter hög stenig passage. Inget stoppar ett fall där innan Rongbuk-glaciären börjar 2000 vertikala meter ner och vi gjorde oss inga illusioner. Man klarar inte ett sådant fall. Ändå bestämde vi oss på plats för att försöka hitta kroppen. Det ligger redan för många klättrare på berget. Vi befann oss dock på nordpasset och var tvungna att gå runt hela Chang Tze massivet via bc för att komma fram till glaciären. Det tog oss tre dagar innan vi tillsammans med Tomas fotograf Fredrik Schenholm och två sherpas, Tshering P. Bhote och Lambabu Sherpa, nådde fram till foten av couloiren och det var enbart tack vare att den brittiska arméexpeditionen (som försöket klättra den tekniska west ridge) lät oss använda deras tält, sovsäckar och proviant så vi kunde färdas lätt. Tshering var den som siktade Tomas på 6700 meter och dagen efter, den 21 maj, kunde vi fem klättra upp till slutet av Rongbuk och efter några ofrivilliga besök i den sprickfyllda glaciärens innandöme bärga kroppen till moränstigen på 5800 meter.


Byråkrati
Under tiden hade Tormod tillsammans med vänner i Sverige och Frankrike outtröttligen kämpat mot de Kinesiska myndigheterna för att få tillstånd att flyga in en helikopter i området. På den sjätte dagen efter olyckan lyckades de med det omöjliga och en Nepalesisk arméhelikopter genomförde en av världens högsta bärgningar och den första luftbärgningen i Tibet när den förde Tomas till Katmandu. En tragisk händelse fick tack vare deras ansträngningar ett värdigt slut.


Nepalesisk armehelikopter landar för första gången i historien i Chinese BC


Det finns dock ingenting gott att säga om de Kinesiska myndigheterna. De och CTMA (China Tibet Mountaineering Association) kunde inte bry sig mindre om liv och död. Människor dör varje år i bergen på grund av deras ignorans. Allt som hade behövts för att godkänna en helikopterräddning (där allt praktiskt sköttes från Nepal) var ett ”ja”. Men de behagade inte klämma ut sig det förrän efter en veckas skarpa påtryckningar från allt mellan UD och betydelsefulla privatpersoner. När olyckan blev känd och CTMAs mutkolv till överkucku i baslägret, mr. Lee, (ge mig bara fem minuter med den mannen..) blev besvärad nog skickade han ut vad han i en kommuniké kallade ”en räddningspatrull” som skulle söka av glaciären innan vi hann ner. Vi sprang på den räddningspatrullen tre timmar efter att vi lämnat bc. Den bestod av fyra tibetanska bärare iklädda vadmalsbyxor, fårullsjackor och tennisskor. Som enda utrustning hade de med sig en blå stjärnkikare i plast. De hade tyvärr inte kunnat komma ut på glaciären men erbjöd sig i stället att sälja oss några halsband av glaspärlor till ett billigt pris om vi var intresserade. Vi avböjde. Det hela hade säkert varit väldigt roligt om det inte handlade om något så allvarligt som ett sök efter en försvunnen klättrare. Man blir bara heligt förbannad. Mr. Lee ville för övrigt ha nästan 500 dollar för sin hjälp med räddningen. Hade han varit där när vi mötte hans patrull hade han snarare fått gå hem med sitt adamsäpple i min jackficka.


CTMAs "Best of the Best"


Epilog
Det kanske egentligen borde vara svårt att vara stolt över något så korkat som att skida ner för Everest. Men man är som man är, det här var vad vi planerat att göra och det vi jobbat mot i flera månader. Självklart är vi nöjda. Nu är det dock över och vi har nytt sikte inställt på en skidbestigning av Mt. Vinson i vinter.

Vårt mål var att köra bil till Everest, klättra upp för nordsidan av världens högsta berg och skida ner. Vi lyckades. Vi frågade oss ”hur svårt kan det vara”. Svaret var, som så väldigt ofta: ”Inte så värst”.

/Olof och Martin

Läs mer om projektet på www.akaskidor.se



Till minne av vår kollega Tomas Olsson

www.fangadagen.com

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2006-06-07 12:33   thureb
Betyg: 5
Både informativt och med självdistans. Mycket läsvärt.

Thure
 
2006-06-07 15:09   Staffan Andersson
Betyg: 4
Mer ödmjuk stil i denna text än på hemsidan. Läsvärdet ökade!
 
2006-06-08 09:01   Morgan Eriksson
Betyg: 5
En välskriven och framförallt mycket givande artikel.
 
2006-06-11 01:24   oscar-ja
Betyg: 5
Grattis till den lyckade expeditionen, och tack för bra läsning!
 
2006-06-13 05:32   nickeB
Betyg: 5
Grymt imponerande och mycket välskrivet. Stort grattis!!!
 
2006-06-13 21:45   kajkalajkan
Betyg: 1
bra jobbat. men va fan, moderater? allvarligt? förtar hela bedriften.
 
2006-06-16 00:38   olofsundstrom
"Jag ogillar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att få uttrycka dem."

(Liberalen Francois Marie Arouet i det politiska manifestet "Dictionnaire philosophique", 1746)

/Olof, www.moderat.se
 
2006-06-16 23:02   kajkalajkan
Två fel: 1. Citatet du söker lyder: "Jag håller inte med om det du säger, men är beredd att offra livet för att försvara din rätt att säga det." 2. Det skrevs av Evelyn Beatrice Hall, inte Voltaire.
Har du inte gjort hemläxan, månne?
 
2006-06-18 22:17   Raskolnikov
vad har politisk tillhörighet att göra med prestation? Var kommer citatet in i det hela, skumläste men fann inte. Kul att vara ute, men fan vad töntigt att knacka in politiska hemsidor som undertitel på ett friluftsforum, för vem, för vad, av vem är som rätt tydligt...
 
2006-06-20 20:28   olofsundstrom
Word, Johan. Kaj, vi kan väl kanske tjabba politik via mejl istället? /[email protected]
 
2006-06-21 17:24   kajkalajkan
Humor ær væl inte politik? Kul så længe man sparkar på allt och alla! Jaja, ni får væl driva om mina kommande bedrifter.
"Vem som helst kan gøra vad som helst" Kaj Søderin
 
2006-06-30 07:56   anilson
Betyg: 4
Bra och underhållande, kul med raljerantet över folk som inte vänder i tid utan släpas upp av sherpas för berget :-)
och roligt att höra någon som inte är desperat fokuserad över just toppen. - anders
 
2007-05-11 20:35   ChicAndersson
Betyg: 4
Bra, underhållande text. Gillade upplägget, måste bara fråga, har någon av er flickvän? Mvh Liisa
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in