I Stålfarfars hjulspår för rökfrihet

Av Roland ”Utmanaren” Forswww.ant-sut.nu
Med start den 3 juni ska jag försöka enhjulscykla, den klassiska sträckan Haparanda – Ystad (ca 200 mil) under mottot: I Stålfarfars hjulspår för ungdomars rökfrihet!

Vem var inte imponerad av Stålfarfar ”Gustav Håkansson”, som 1951 cyklade från Skåne upp till Haparanda, på sin gamla Kärnancykel utan växlar, för att deltaga i det första Sverigeloppet på cykel. Han fick dock inte vara med på grund av sin ålder. Han var då 66 år gammal. Men skam den som ger sig, sa han säkert, för han tillverkade en egen nummerlapp med nummer noll och cyklade utanför tävlingen. Han började cykla lite tidigare på morgonen och lite längre på kvällen än de aktiva. Hans framfart på cykel gav eko i massmedia och bland hela svenska folket. Han blev lite av en hjälte, då han mer än en halv dag före den aktiva cykeleliten kom i mål i Ystad. Han avverkade då de ca 200 milen under 8 dagar. Nämnas kan också att han som 80 åring cyklade tur och retur till Israel.

I år, 2005 är det exakt 120 år sedan Stålfarfar föddes och exakt 20 år sedan jag som ett fysisk rökande vrak utan någon som helst tillstymmelse till kondition, avstod mina två paket cigaretter och blev helt rökfri. Dessa två händelser vill jag fira och därför ska jag försöka enhjulscykla sträckan Haparanda - Ystad. En sträcka som jag två gånger tidigare cyklat på 7 respektive 8 dagar men då på tvåhjulingar (Crescent Balder MTB och Abisko långfärdscykel).

Jag ska försöka klara de 200 milen på min enhjuling, dels för att jag älskar utmaningar, dels som en manifestation för ungdomars rökfrihet. Mer om detta kan läsas på min hemsida www.ant-sut.nu På min hemsida redovisas bl a några tidigare utmaningar, som Sveriges absolut längsta triathlon Treriksröset - Smygehuk, 70 mil jogging Hörby - Stockholm, baklängesjogging, våtdräktsmara, enhjulscykling runt Vättern mm.

Det är min förhoppning att mina budskap om rökfrihet kommer ut till media under min färd och att jag på mitt spektakulära sätt kan påverka ungdomar till rökfrihet, vilket innebär bättre hälsa, god kondition och en oerhörd glädje av att inte vara styrd av en drog. Jag vill ha mer och bättre tobaksprevention i skolan för jag är absolut säker på att vi i Sverige skulle kunna ha ”noll” rökande tonåringar. Våra ungdomar är så kloka och med rätt argument, ett stort engagemang och en jäkla bra marknadsföring för rökfriheten, så är jag som lärare och vuxen absolut säker på ett möjligt nollmål!

Jag vill också föra ut budskapet, att inte döma någon långtidssjuk, någon som blivit s k utbränd., som lat, arbetsovillig eller fuskar, vilket man ibland tyvärr får höra av en del politiker Jag vet själv hur det känns, då jag 2001 gick in i den s k ”väggen” efter att jag trott mig vara en superman, som knappt behövde sova och kunde hålla många järn i elden. Behöver jag tala om att jag tyvärr dömde andra, innan jag blev sjuk. Detta skäms jag för, så gör inte om det misstaget utan ge dem Ni känner som är sjuka, uppmuntran, lyssna på dem och ge dem tid att bli friska igen. Säg för faan inte bara: ryck upp dig!

Vill Ni följa mig på min färd som startar den 3 juni i Haparanda så kan Ni göra detta via min hemsida www.ant-sut.nu , där jag har en dagbok, som jag kommer att uppdatera dagligen, dels med färdinformation, dels med lite tankar och funderingar kring detta med rökning och utbrändhet samt också illustrera med några dagliga foton.

Och skulle jag nu inte klara denna ultrautmaning som 56-åring och 3-årig enhjulscyklare så säger jag som den numera avlidne prästen och stora medmänniskan Ingemar Simonsson alltid sa: det är en mänsklig rättighet att misslyckas! Kan förresten nämna att jag började enhjulscykla, som ett alternativ till jogging efter min andra knäoperation, då läkaren sa: ”nu är det slutsprunget Roland” samt för att ha något roligt att göra då jag gick hemma utbränd och sjukskriven. Så här i efterhand kan jag nog tacka enhjulscyklandet lika mycket som den terapi jag genomförde för att jag kom igen som en människa med förnyad livsglädje! Är väl kanske lite galen och ser ingenting som omöjligt vad gäller fysiska utmaningar, däremot upplever jag fortfarande hinder i mitt yrkesverksamma liv. Älskar dock som Ni förstår fysiska utmaningar och människor som vågar vara annorlunda, som vågar visa svaghet, för det om något är en styrka! Jag tänker mycket på Tomas Fogdö, som säger: jag skulle inte vilja vara utan min olycka för den har utvecklat mig mycket som människa! Det är mänsklig styrka det, så vad faan gör det om jag bara kommer till Luleå eller Sundsvall. Men jag ger mig inte i första taget så klart. Skulle jag nu klara min färd så är det ändå bara peanuts i förhållande till att komma igen som människa efter en utbrändhet. Jag menar så Ni som läser detta kan förstå att det inte är lätt, det är ohyggligt jobbigt att ”gå in i den s k väggen” och sedan ta sig ut igen!

Av: Roland ”Utmanaren” Fors