I Fjällbacka skärgård börjar sommaren

Är det svårt att hänga med på vår färd? Titta då på det färdspår jag lagt upp.

Vid lunchtid på Kristihimmelfärdsdag lämnade vi bryggan i Grebbestad för den traditionella invigningen av Sommarsäsongen. "Vi" - det är jag och Livskamraten samt våra goda vänner  A & T som vi genomför många friluftsaktiviteter tillsammans med. Vädret bjöd på strålande sol och en nordvästlig vind på 7-8 sekundmeter.

Första anhalten blev den sydliga viken på Stora Brattholmen där vi intog lunch. Denna vik är också en inbjudande tältplats.

Stora Brattholmen

På väg ut från Stora Brattholmen möter vi något oväntat i vattnet...

...en huggorm...

Den simmar rakt mot kajaken och när den är precis vid min sida "vilar" den huvudet mot kajaken en kort stund innan den fortsätter.

Vi följde nu Björnåsens östra sida med dess märkliga stenstoder, för att sedan gå utanför Musörumpan, innanför Lönnholmen och utanför Dannholmen.

Dannholmen är kanske den kändaste ön i Fjällbacka skärgård. I det gröna huset på öns sydspets tillbringade Ingrid Bergman nästan 25 somrar. Efter hennes död 1983 spreds askan i havet framför den klipphäll som var hennes favoritplats för inläsning av nya roller. Under ceremonin spelade en saxofonist "As time goes by". Den stora fredsduvan på skäret utanför är formgiven av Gudmar Olovson. Den placerades där med hjälp av helikopter år 1996.

Ingrid Bergmans hus sett från Lökholmen.

Passagen utanför Dannholmen blev en av de vågigaste vi paddlat. Jag gissar att höjdskillnaden mellan vågdal och vågtopp var cirka 150 cm. En av mina färdkamrater hävdade att den var minst två meter. Det kittlade i varje fall rejält i magen och pulsen steg en hel del.

Vi paddlade in i lä i en fantastisk liten vik på Stor-Svinningens sydände. Vi tänkte bara göra en kort paus för lite kaffe... men... Inga tändstickor!!! Vilken fadäs! I vanliga fall använder vi ett kök med pietzotändare. Denna gång valde vi emellertid ett Trangiakök med gastillbehör. Och den har ingen pietzo! Medan vi satt där och förbannade vår dumhet gled det in inte mindre än åtta kajaker i viken. Ett stort gäng från Västerås - ledda av den mångfaldige blåbandet-paddlaren Peter Sjödin - tänkte övernatta här. Dessa var vänliga nog att samla ihop några askar som vi fick med oss, vilket besparade oss en rejäl omväg in till Fjällbacka.

Vi avslutade dagens tur med att paddla upp till Lökholmen (sitter ihop med Stor-Svinningen) där vi slog upp tältet på en gammal favoritplats.

God mat och dryck är ett återkommande tema på våra kajakturer.

Nästa dag begav vi oss längre söderut. Ursprungligen hade vi tänkt gå igenom Hamburgsundskanalen ner till Dannemarken, men vi hörde att de åtta västeråsarna tänkte paddla dit, så vi valde att stanna norr om kanalen. Även om Dannemarken erbjuder ganska gott om tältplatser så kändes det som att det skulle bli lite väl trångt.

Istället gled vi igenom den vackra passagen mellan Hjärterön och Valön och därefter vidare mot sydväst mellan Fläskön och Florön.

På kartan ser det ut som om det finns tre passager in i Nötebukten (kallas ofta för Gluppöbassängen), men i verkligheten är det bara den sydöstra öppningen som är farbar. Det finns en underbar rastplats i sydvästra delen av bukten, men vi fortsatte ut ur bassängen norrut och svängde sedan västerut. Jag hade hört talas om att det ska finnas en tältplats på Kyrkogårdsö. Den ville jag inspektera för kommande behov. Passagen mellan Stora Äggholmen och Vrakholmen var trevlig. Vi följde sedan Kyrkogårdsö norrut till den vik som finns på öns smalaste ställe. Visst var det en möjlig tältplats, men i jämförelse med de platser vi använt oss av genom åren stod den sig slätt. Vi fortsatte runt - i ganska grov sjö - men viken på västsidan erbjöd inte någon acceptabel tältplats.

Nästa lilla ögrupp som fick ett besök var Bogen. Det är den enda ön som vi besökt varje gång vi paddlat i detta område. Det beror på de smala klyftorna och de stora överhängen vilka gör att man känner sig väldigt liten. Endast en gång har jag klivit i land här, men jag vet att det finns en liten tältplats uppe på ön. Denna gång såg vi faktiskt ett uppslaget tält. Vi stannade istället vid den nordliga viken på Getryggens insida. Det är en fantastiskt vacker plats som verkligen inbjuder till tältning. Vi nöjde oss dock med lunch.

Getryggen. Tältet är inte vårt.

Det var fler än vi som var hungriga.

Trinisla är en ö som vi besökt många gånger - oftast i avsikt att övernatta i den nordostliga viken. Denna gång var jag intresserad av att gå in i viken i söder. Den är vacker, men det visade sig vara svårt att hitta lämplig landstigningsplats från kajak. Vi fortsatte istället österut - söder om Gåsö - och rundade Rågö medurs. På nordvästsidan finns magnifika jättegrytor, och om man går riktigt nära kan man se en naturlig stenbro högt upp på bergssidan.

Rågö

Under vår färd mot Rågö hade vi en kort stund sällskap av denna kvinna. Hon utnyttjade medvinden på ett smart sätt.

Vi fortsatte mot sydost mellan Rågö och Kalvön för att inspektera en eventuell tältplats inne i Breda bukt. Här var dock så fullt med båtar att vi inte brydde oss om att gå in. Istället fortsatte vi mot magiska Stensholmen. På sydöstra delen av ön finns en krigskyrkogård. Här ligger elva tyskar begravna vilka dog år 1916 i Skagerrackslaget. En av de begravda är skalden Gorch Foch. Hitler utnämnde senare honom till nationalskald och det var tänkt att - efter Tysklands seger - det skulle resas ett enormt minnesmonument över skalden på Stensholmen.

Denna gång gick vi inte iland vid begravningsplatsen, utan allra längst bort i öster. Där finns en liten vik med plats för två kajaker. Ovanför viken finns också en tänkbar tältplats, men denna gång blev det bara ett tillfälligt stopp.

Viken på östra Stensholmen

Vi vände istället tillbaka och paddlade upp mellan Stensholmen och Kalvön, fortsatte in mellan Korsön och Bringebärsholmen, vidare mot nordväst mellan Hjärterön och Valön och avslutade med att svänga mot nordost för att leta övernattningsplats på Porsholmen. Den sydvästra viken har vi använt oss av tidigare. Därifrån ser man den stora idegran som är markerad som en botanisk sevärdhet på Terrängkartan. Vi visste dock att det finns än mer inbjudande vikar på den norra sidan av ön, så vi rundade den på västra sidan. De båda första - och bästa - vikarna var upptagna, men den tredje var ledig.

Jag tyckte mig nästan se mina initialer på bergväggen.

Porsholmen

Denna morgon vaknade vi till duggregn. Vi väntade dock ut regnet och gav oss iväg västerut i strålande solsken strax före klockan elva. Vi tog vägen söder om Norra Dyngön och sedan in i lagunen vid Långeskär. Den finaste - norra - stranden var upptagen, men den sydligaste var ledig.

Långeskär

Vädret var så underbart att vi beslutade oss för att sola, bada och ta promenader på ön för att invänta lunchen. Ett par av oss besökte den fantastiska klyftan på norra delen av ön. Vi upptäckte då ett stort område med många jättegrytor som jag inte lagt märke till tidigare. Några var bara två-tre decimeter i diameter men helt cirkelrunda och mycket djupa.

Området med jättegrytor

Långeskärsklyftan

Stilleben

Efter lunchen tog vi oss söder om Slängerumpan och sedan norr om Norra Dyngön fram till mysiga Tveklyftan. I ett smalt gatt mellan två öar finns en flat klipphäll som är som gjord för ett uppehåll.

Tveklyftan

Den var tyvärr upptagen så vi tog vägen mellan Dannholmen och Lökholmen för att sedan svänga mot nordväst och Stora Måkholmen. Otroligt nog var vi ensamma på denna fantastiska ö. Vi beslutade oss för att detta skulle bli vår sista övernattningsplats.

Stora Måkholmen med en av många labyrinter.

Stora Måkholmen är känd för sina stenlabyrinter. När jag sökte fakta om dem första gången fick jag ganska vaga besked om att de var "flera hundra år" gamla. Sedan har det framkommit att åtminstone några av labyrinterna - kanske alla - byggdes av två killar på ett sommarlov år 1974. Jag måste dock säga att några av dem ser betydligt äldre ut.

Det brinner i solens hår. Vacker solnedgång på Stora Måkholmen.

Vägen "hem" gick på östra sidan av Otterön. I den bukt på ön där de flesta husen ligger finns en tvåhundra meter lång strand. Vid förra sekelskiftet började man exploatera öns snäckskalsbankar. Ett tag var produktionen etthundra ton per dag! Det var endast de grövre skalen som kunde säljas. Resten dumpades och på detta sätt växte denna strand fram.

För första gången gick vi in i Södra Dövik. Vi ville besöka den badplats som är markerad på kartan. Platsen i sig var vacker, men någon fin badplats var det inte. Evert Taube har bott i en stuga vid denna vik. Här skrev han boken "Strövtåg i Ranrike" samt visan "Solig morgon".

Södra Dövik

Vi gjorde ytterligare ett stopp på denna ö. Det ägde rum vid gården Röd på den nordostligaste udden. Här finns en runsten som är hela 1500 år gammal och är ett av Sveriges äldsta dokument på fornnordiskt språk. 

Runstenen på Röd.

Man går iland vid båthuset och följer stigen mot gården.

Nu återstod bara de långsamma sista två kilometrarna in till bryggan i Grebbestad. 

Byggnaden närmast tillhör Kajakcenter i Grebbestad

Snart sagt varje år vi är ute och paddlar så häpnar vi över att vi har sådan tur med vädret. Detta året är ett av de allra mest fantastiska. Det är nog nästa år vi drabbas av skitväder...?

Kajakkompisar

PS Många av de fakta jag berättat har jag hittat i Ted Knapps bok Längs kusten i Bohuslän.

Källa: Ted Knapp / Längs Kusten i Bohuslän