Artiklar > Genom Sarek, från väster till öster

Genom Sarek, från väster till öster

Av: [email protected]

Med några snabba kliv korsade jag jokken och var äntligen framme vid äventyret som jag så länga hade drömt om, planerat för och fantiserat om - Sareks Nationalpark. Det är en plats som jag har önskat att få se ända sedan jag såg Sven Hörnells vackra foton från Rapadalen på 70-talet. Någon gång på 90-talet köpte jag en fjällkarta över Sarek och den har jag suttit med många många kvällar och fantiserat om olika vandringsvägar jag skulle vilja ta genom denna mytomspunna och lite skrämmande nationalpark. Jag har naturligtvis läst många vandringsberättelser och har fått stor respekt för svårighetsgraden på fjällvandringar i Sarek, men med tiden kände jag mig erfaren nog att på allvar börja planera för en egen vandring genom Sarek. Så i augusti 2018, efter en kort helikoptertur från Kvikkjokk kunde jag äntligen stiga in i Sareks Nationalpark. Det blev en solovandring på nio dagar via en klassisk färdväg genom Sarek från väster till öster, från Tarraluoppalstugorna till Saltoluokta. Många vad, många höjdmeter, massor av renar och en helt fantastisk natur som sjöd av liv och färger varthän jag än vände mig. Här följer min berättelse om hur jag korsade Sarek och uppfyllde min högsta fjällvandrardröm!

Tarraluoppalstugorna till Tjåggnårisjavrásj

En helt bedårande flygning genom regntunga skyar över Tarradalen

Helikopterturen från Kvikkjokk tog bara 15 minuter, men var fantastiskt vacker. Jag fick plats framme hos piloten och kunde se vår flygning genom Tarradalen från första parkett. Jag var ensam om att bli avsläppt vid nationalparksgränsen strax söder om Tarraluoppalstugorna. Det kändes andäktigt och mycket spännande att stå där i duggregnet när helikoptern flög sin väg och titta in i Sarek. Jag kände mig lite ensam och ganska liten, men också förväntansfull inför äventyret jag just hade påbörjat. Det var inte utan vissa tvivel och med en stor respekt för utmaningarna jag skulle behöva ta mig ann helt själv och utan att kunna räkna med någon hjälp om något gick fel - inget fick helt enkelt fel. Jag är en van fjällvandrare och har erfarenhet från många och utmanande fjällområden, jag har gått i fjällen ensam förr, men nu var jag på en plats som jag visste skulle ställa högre krav än jag någonsin tidigare hade varit med om. Det var särskilt vaden som jag såg som de farligaste och mest krävande momenten. Mer om detta senare i berättelsen.

Tarraluoppalstugorna

Jag följde stigen upp mot Tarraluoppalstugorna, stannade en kort stund och rättade till packningen, drack lite vatten och kikade som hastigast in i en av stugorna. Jag var ju angelägen om att komma vidare och kände mig rastlös. Från Tarraluoppalstugorna följde jag sedan nationalparksgränsen norrut och höll mig i huvudsak på 900-meterslinjen ovanför Vassjájåhkå. Vandringen gick över mjuka ljunghedar och det var lätt att ta sig fram. Här fick jag sällskap av en renjord; den första, men definitivt inte den sista. Livet kändes gott och när molnen lättade för en stund och jag kunde se allt det vackra omkring mig var jag bara tvungen att ropa högt "jag gjorde det, jag är äntligen häär". En av fördelarna med att vandra själv är ju att man kan ge uttryck för sina känslor utan att behöva ta hänsyn till omgivningen.

Renjord med Vássjájåhkå i bakgrunden

Vädret försämrades, molnen sänkte sig åter och regnet tilltog när jag närmade mig mitt första vad över jokken väster om sjön Vássjájávrátje. Jag såg jokken på långt håll och eftersom det verkade vara mycket vatten kände jag hur spänningen ökade. Vädret, ensamheten och stundens allvar gjorde mig nog mer spänd än nödvändigt, för jokken passerades utan mankemang. Efteråt kände jag mig mycket nöjd och stärkt inför den sista biten upp mot Tjåggnårisjavrásj. Nu blev det en del stigning och landskapet ändrade sakta karaktär och blev stenigare och mera kargt. Strax under Skiejákvárásj, på ca 1100 meter stötte jag på ett renstängsel, som inte verkade ha någon öppning. Men jag fann ganska snabbt ett ställe där jag kunde åla mig under stängslet och när jag rundade Skiejákvárásj kunde jag äntligen få lite fri sikt och blickade in i Njoatsosvágge. Nedanför mig låg de två sjöarna Tjåggnårisjavrásj och Skiejákjávrásj. Terrängen såg inte särskilt lockande ut som tältplats; ett enda stort stenskravel, men jag beslöt att pröva på näset mellan sjöarna. Klockan var mycket och jag var trött - inte mycket att välja på alltså. Det blev en kall och lite dyster första tältplats. Om jag hade haft tid (och ork) skulle jag ha gått runt Skiejákjávrásj och tältat på gräsheden nordost om sjön, men jag prioriterade att snabbt komma i skydd och in i värmen i tältet.

Tjåggnårisjavrásj till Skájdetjåhkkå

Dagen startade i ihållande regn, låga moln och en mycket brant uppförsbacke upp till passet över Tjåggnårisvárásj. När jag passerat passet och kunde blicka in i Sarvesvágge kände jag att jag verkligen var i Sarek. Trotts de regntunga skyarna kunde jag se dalens vackra u-form som jag så många gånger sett på foton från just Sarek och som blivit sinnebilden för nationalparken i mina drömmar. Jag njöt verkligen av stunden och kunde stiga ned i dalen på mjuka ljunghedar allt medan landskapet öppnade upp och visade sig från sin vackraste sida. Jag gick på skrå och följde 1000-meterslinjen utmed Tjåggnåristjåhkkås nordsluttning. De små jokkarna var inget problem att passera, medan Jiegnavákkjågåsj var ganska strid med mycket vatten. Men redan på håll kunde jag se att bästa vadet var i den breda delen direkt efter 90-graders kurvan. Åter spände jag mig lite inför vadet, som sedan visade sig vara helt odramatiskt. Nu hade jag alltså passerat två vad med gott resultat och mina rutiner före och efter vaden fungerade fint. Stärkt av detta åt jag en god lunch och drack kaffe med en bedårande utsikt in i Sarvesvágge och i sällskap med en stor renjord som sakta betade sig framåt längs dalen. Livet var på topp!

Sarvesvágge från passet vid Tjåggnårisvárásj

Under eftermiddagen vandrade jag vidare in i Sarvesvágge. Jag höll mig på södra sidan av dalen tills jag nådde vattendelaren där jag sakta började söka mig upp mot Skájdetjåhkkås sluttning. Vädret var mulet, men regnet höll upp och solen tittade fram lite då och då. Under en lång stund kunde jag följa en stor rovfågel som sakta och majestätiskt seglade fram över dalen och gav till lite sorgsna skrin då och då. Vackert, men också lite beklämmande. Synen fick mig att tänka på de sorgsna svarta fåglarna som flyger runt riddar Katos borg i Astrid Lindgrens Mio Min Mio. Som vanligt dag två så var alltså mina känslor blandade och nu kände jag mig ensam och lite beklämd. Det var dags att finna en tältplats och komma in i värmen och få mat i magen, men innan dess ville jag klättra upp ett stycke mot Niejdariehpvágge. Både för att få så fin utsikt som möjligt, men också för att slippa en allt för lång stigning nästa morgon. Jag fann en plan och något sånär skyddad sänka invid en jokk på ca 1050 meters höjd vid ingången till Niejdariehpvágge. Här var utsikten fantastisk ut över Sarvesvágge.

Panorama från tältplatsen nedanför Niejdariehpvágge. Rijddatjåhkkå till vänster, Sarvesvágge med Noajdde i fjärran och Norra Luohttoryggen och Luohttotjåhkkå till höger

Skájdetjåhkkå till Álggavágge

Nästa dag startade åter med låga moln och duggregn. Över Sarvesvágge sken dock solen då och då, men när jag tittade upp mot passet i Niejdariehpvágge såg jag bara en grå vägg av låga moln som dolde själva passet. Nattsömnen hade varit god och jag kände mig starkare och mer positiv än dagen innan. Jag såg fram emot att under dagen få komma till Álggavágge, som jag visste skulle vara vacker och med bra vandring. Åter igen startade dagen med brant stigning. Passet ligger på 1200 meter, så det blev en stigning på 150 meter under den första 1,5 km. Dessutom var det mycket stenigt då hela passet består av en gigantisk stenhög i flera etage. Det gick långsamt då jag fick vara mycket försiktig med var jag satte fötterna och ofta stanna upp för att se ut en lämplig väg runt de värsta stenskravlen. En klar dag är det nog mycket vackert i Niejdariehpvágge, men denna dag var det bara dystert och kallt. De låga molnen dolde effektivt alla berg runt omkring, men så småningom nådde jag passet och kunde påbörja nedstigningen mot Álggavágge. Det blev glesare och glesare mellan stenarna och efter hand tog ljungheden överhanden och vandringen blev lätt igen. Strax nedanför passets högsta höjd, mellan stenar och snöhögar växte vacker Isranunkel. Visste du att Isranunkeln (Ranunculus glacialis) innehar höjdrekordet för blommande växter i Sverige, då den påträffats växande på 2 055 meters höjd på Kebnekaise. Den innehar även höjdrekordet för blommande växter i Norge, med 2 370 meters höjd på Galdhøpiggen.

Isranunkel på 1200 meters höjd i Niejdariehpvágge

Isranunkel på 1200 meters höjd i Niejdariehpvágge

Under nedstigningen i Álggavágge höll jag mig på Niejdariehppes norvästsluttning och i höjd med 1000-meterskurvan fanns det en bra hylla att runda berget på. Nu kunde jag se Álggajávvres vatten glittra i väster och Álggavágges majestätiska u-form breda ut sig i öster. I det lite grådisiga vädret gav det ett mystiskt och andäktigt intryck. Djupkänslan var påtaglig då dalens olika avsatser och ryggar avtecknade sig i skiftande blå nyanser. Jag blev stående en god stund och bara tittade på det storslagna.

Álggavágge nedanför mina fötter, fotot är taget från höjdryggen på Niejdariehppes norvästsluttning

Storslagen vy mot öster in i Álggavágge

Planen var att följa sydsidan i Álggavágge fram till i höjd med punkt 792 nedanför Härrábákte och där vada över Gálmmejåhkå. Men för att ta mig dit skulle jag också behöva vada över jokken som rinner ner från Niejdariehppe. Jag följde nu 900-meterskurvan österut och kunde redan på långt håll höra dånet från jokkens vatten. Skarpt läge alltså! Nu kände jag mig inte särskilt kaxig och började mentalt förbereda mig på olika scenarior att ta till om jokken skulle visa sig vara för svår. När jag kom närmare kunde jag också se att den var omöjlig att vada från ca 950 meter och neråt. Där kastade sig jokken ner över ett flertal höga vattenfall och däremellan hade den så branta sidor att det inte var möjligt att komma intill. Jag sökte mig uppåt och noterade att vattenmängderna minskade markant när jag passerade ca 1050 meter, men då jokken hade grävt sig ner i en kanjon var sidorna fortfarande branta och otillgängliga. Jag fortsatte uppåt och tänkte att i värsta fall fick jag klättra ända upp till 1150 meter där jokken delar sig och terrängen är mer flack. Inte en särskilt tilltalande tanke då stigningen var väldigt brant. Strax nedanför 1100 meterskurvan fann jag dock en passage som såg okey ut. Det var smalt med ganska mycket vatten, men det såg ut att finns en del stenar att kliva på. Jag beslöt att ge det en chans, men så här i efterhand kan jag se att jag nog gjorde ett lite för riskfyllt val. Det visade sig inte vara en helt bra vadplats och på andra sidan var det så brant att jag flera gånger var nära att tappa fotfästet och falla ner i kanjonen. En obehaglig situation som tydligt pekar på vikten att inte låta besluten påverkas av fel saker. Jag var trött och ville inte klättra högre upp, det fanns nog ett önsketänkande som gjorde platsen vadbar och jag tittade inte tillräckligt noga på hur motsatta sidan såg ut. Detta sammantaget försatte mig i en svår och farlig situation - inte bra! Rätt beslut skulle ha varit att först ta en rast (kanske äta lunch) och sedan klättra högre upp och där försöka finna ett mer lämpligt vadställe.

Nåja, det gick bra och jag överlevde. Så småningom blev det mindre brant och vandringen blev lättare och jag hade klarat ännu ett vad (ett riktigt svårt vad). Nu var det dags för lunch. Det blev en mycket blöt lunch då regnet öste ner och vinden hade tilltagit. Jag fann dock bra skydd bakom en stor sten ett stycke ner i videsnåren med en alldeles bedårande utsikt österut i dalen.

Blöt och kall, men vacker lunch i Álggavágge

Framåt eftermiddagen nådde jag så den mer öppna terrängen öster om punkt 792 och fann en fin plats att vada där Gálmmejåhkå delar upp sig i flera armar. Bitvis var det ganska djupt och det var en stor lättnad när jag kom över på norra sidan. Just som jag kom över bröt solen igenom och en vacker regnbåge formades tvärs över dalen. Jag tog det som ett gott tecken för den fortsatta turen och vandrade nöjd in under regnbågen.

Regnbåge över Álggavágge

Nu gick vandringen lätt utmed den fina stigen i östlig riktning. Lite speciell känsla att slå in på en så tydlig och upptrampad stig efter flera dygn i helt obanad terräng. Regnet kom och gick och det blev sakta kallare. Distansmässigt var dagens etapp inte så lång (ca 10 km), men med två krävande vad, bitvis häftigt regn och jobbig terräng blev det en mycket krävande dag. Nu var jag trött och energin i kroppen var nära noll. Så småningom fann jag en fin tältplats invid en liten höjd nere vid Gálmmejåhkå (vid den skarpa 45-graderssvängen vid första G i Gálmmejåhkå). Högt ovanför tronade Härrábáktes mörka och taggiga kam. Efter en stadig middag slocknade jag direkt och sov hårt den natten.

Álggavágge till Tjåggnårisjåhkå

Under natten hade temperaturen sjunkit ned under noll, så när jag vaknade låg det ett tunt lager frost och snö på sluttningarna runt omkring. På grund av det ruggiga vädret hittills under vandringen hade jag skjutit upp den mer noggranna tvagningen, men nu insåg jag att det inte gick att vänta längre. Jag kunde till och med själv känna att jag inte luktade särskilt gott. Läge för bad alltså! Ojoj, vad kallt det var att naken kliva ut i Gálmmejåhkås iskalla vatten med minusgrader i luften, men känslan efteråt var underbar. Fräscha nya underkläder, nytvättat hår och lite deo under armarna gör en till en helt ny människa. Jag kände mig urstark och redo för vilka strapatser som helst. En riktigt bra början på dagen.

Tältplatsen nedanför ett frostigt Härrábákte

Vandringen österut i Álggavágge var lätt och gick mestadels över stora gräshedar, så jag kunde avverka några snabba kilometer redan före förmiddagsfikan. Landskapet var storslaget och då vädret var lugnt och utan regn kunde jag ta fram drönaren för första gången. Efter lite strul med GPS:en och kompassen i drönaren fick jag upp den i luften och kunde ta några fantastiska filmsekvenser och nedanstående foto.

Drönarfoto över Álggavágge i västlig riktning (jag syns som en liten prick nere vid jokken)

I slutet av artikeln finner du en länk till en film från min vandring i Sarek där du också ser flera fina sekvenser från vandringen i Álggavágge.

Vid lunchtid nådde jag fram till renvaktarstugan vid Algganjámme och kunde kliva över tröskeln till Guohpervágge. Nu hade vädret stabiliserats, solen tittade oftare och oftare fram och det var hänförande vackert att nu kunna se ut över fyra dalar samtidigt. Bakom mig låg Álggavágge, till vänster såg jag in i Guohpervágge, till höger såg jag ner i Rapadalens övre del och långt borta såg jag början på Ruothesvágge.

Vadet över Guohperjåhkå var krävande med mycket vatten, men med bra förberedelser och bra vägval blev det helt odramatiskt. Jag märkte att jag vid det här laget hade skaffat mig fin erfarenhet som nu gjorde att jag var lugn och metodisk när jag förberedde och genomförde vadet. En härlig känsla att känna att jag hade koll på läget!

Vadet över Guohperjåhkå vid stigen ner från Álggavágge, precis innan den flyter ihop med Áhkájåhkå

Några tankar och råd om vadning genom strömmande vatten

Som du märker är vadningen ett av de momenten jag fäster mest uppmärksamhet vid när jag beskriver mina fjällvandringar i oledad fjällterräng. Du har säkert också noterat att jag har stor respekt, gränsande till nojighet, för detta moment. Detta beror på (enligt min mening) att just vadning över strömmande vatten utgör den enskilt största risken under mina vandringar, särskilt när jag går ensam och inte kan räkna med hjälp om något händer. Jag tänker skriva en mer utförlig artikel här på Utsidan om hur man minimerar riskerna vid vadning, men här kommer en sammanfattning av mina fem viktigaste råd. Dessa är baserade på min egen erfarenhet och generella riktlinjer för vadning. Nedanstående punkter gäller främst för vattendrag som är djupare än skaftet på dina kängor (grov generalisering) och blir viktigare och viktigare ju djupare och stridare strömmen är. Tumregeln är att inte vada i strömmande vatten som går över halva låren.
Välj vadplats noga. Ju djupare och stridare ström, desto viktigare att välja rätt plats. Spana av vattendraget redan på avstånd för att försöka finna en passage där det är så brett som möjligt. Bäst är när vattendraget delar upp sig i flera delströmmar. Om du är tveksam bör du lägga tid på att gå uppströms då vattenflödet ofta minskar med höjden.
Välj tidpunkt. Du ska inte vara allt för trött eller hungrig när du gör ett svårt vad. Stanna då hellre och ät lunch eller fika en stund innan du tar dig ann vattendraget. Om vattenföringen är stark bör man vänta till nästa dags morgon då snösmältningen och vattenmängden ofta minskar under natten.
Förbered dig noga. Om det är djupt bör du ta av dig dina vandringskängor och byta till vadarskor (foppatofflor, sandaler eller gymnastikskor). Vada aldrig barfota då risken för allvarliga skador på fötterna är stor. Kontrollera också att du har dina viktigaste saker i vattentät förpackning om du skulle falla i vattnet och ryggsäcken tar in vatten.
Häng på dig ryggsäcken utan att knäppa midjebälte eller bröstrem. Detta är mycket viktigt; aldrig fastknäppt ryggsäck. En fastspänd ryggsäck kan medföra livsfara om du dras med i strömmen.
Vada snett upp mot strömmen och använd vandringsstavar eller en vandringskäpp för att få ett tredje ben att stå på. Var noga när du kliver i strömmen så att du hela tiden har minst två fötter på botten (fot-fot eller fot-stav). Om ni är flera som vadar och någon/några är osäkra är det viktigt att ge varandra stöd och hjälp, men utan att hålla i varandra. Gå då hellre några steg bakom personen och ge goda råd och moraliskt stöd.

Efter vadet över Guohperjåhkå gick vandringen österut, in mot Sareks mittpunkt. Stigen gick nu över sköna gräsängar och vädret blev bättre timme för timme. För första gången sedan jag startade min vandring kunde jag äta lunch i behagligt solsken och med fin utsikt in mot Sareks hjärta. Runt omkring mig flög flitiga humlor omkring bland vackra och färgsprakande blommor. En prakt som jag inte visste kunde finnas i så karg och tuff natur. Här växte smörboll, Kung Karls spira, mjölkört m.m.

Vacker lunchplats vid jokken ned från Skárjátjåhkås glaciär

Under eftermiddagen följde jag renstigen österut mot Mikkastugan dit jag kom vid pass 15. En surrealistisk upplevelse; plötsligt var jag omgiven av horder av folk. Åtminstone kändes det så efter tre dygn i total ensamhet, när jag mötte totalt tio personer under 30 minuter. Jag inser ju att det inte är så konstigt att så många vandrare passerar just där då Smáijllájåhkå bara kan passeras på bron vid Mikkastugan.

Smáijllájåhkå med Sarekmassivet i bakgrunden - Storslaget!

Efter bron kunde jag följa den lättvandrade stigen vidare österut utmed Rapadalen mot min tänkta tältplats i trakten av Tjåggnårisjåhkå. Jag hade nu sällskap en stund av en Schweizisk familj. Då vi skulle passera Tjåggnårisjåhkå, som visade sig vara ett relativt krävande vad, visade pappan prov på riktigt gott fjällvett. Han vadade först över själv för att reka väg genom strömmen, lämnade sin ryggsäck och vadade tillbaka. Sedan hjälpte han resten av familjen. Ungdomarna vadade själva med sina ryggsäckar, men då hustrun var osäker och lite orolig tog han hennes ryggsäck och på så vis kunde även hon vada på ett säkert och bra sätt. Ett bra exempel på hur man vadar säkert.

Kort efter Tjåggnårisjåhkå kom jag fram till västra utkanten av Biellaslätten och fann en helt bedårande tältplats vid en av de många små sjöarna. Vädret var nu varmt och solen tittade fram mellan molnen, och under kvällen kunde jag njuta av en helt fantastiska utsikt i alla väderstreck. Detta är en tältplats att minnas resten av livet.

Vacker tältplats vid Tjåggnårisjåhkå, med solnedgång över Ruohtesmassivet

Tjåggnårisjåhkå till Rapaselet

Äntligen en morgon med uppehåll och svaga ljumma vindar. Tänk att äta frukost utomhus kan vara så befriande. Jag kunde låta utrustningen torka och packade ned ett helt torrt tält. Det kändes som om jag hade vunnit hösta vinsten och vandrade iväg med lätta steg över den mjuka ljungslätten. Hela förmiddagen var siktet inställt på Bielatjåhkkås västra brant där jag visste att den branta uppstigningen till Snávvavágge började. Vädret var mestadels klart och varmt. Jag njöt verkligen av denna dags vandring och var jag än vände mig såg jag helt underbara vyer. När jag rastade var jag omgiven av vacker blomprakt och surrande humlor och vildbin.

Flitig humla med utsikt över Rapadalen

Vid lunchtid hade jag kommit fram till den branta delen av stigen och kunde äta en härlig lunch i sluttningen ovanför Spökstenen. En vacker plats med dramatiska vyer ner i Rapadalen 200 meter nedanför. Under lunchpausen kunde jag se en flock renar som sakta vandrade utmed Rapaälven nere på dalbotten. Fascinerande hur de så ledigt tog sig fram i det djupa och strömmande vattnet med årskalvar i släptåg.

Renar som vadar/simmar över Rapaälven nedanför Bielatjåhkkå

Efter lunch påbörjade jag den mödosamma klättringen uppför klippstigen upp mot Snávvavágge. En passage som jag hade hört många skräckhistorier om. Det var verkligen brant, mycket brant och jag är glad att jag gjorde denna passage i vackert och torrt väder. För mig begränsades nu strapatsen till att kånka min tunga ryggsäck uppför dryga 200 meters stigning, men jag kan verkligen tänka mig hur otäckt det måste vara att göra detta i ösregn och dåligt väder. Nåväl, jag hade en fin resa uppför med fantastiska vyer i det vackra vädret.

Vid insteget mot den branta stigen upp till Snávvavágge

Väl uppe i Snávvavágge blev det åter lätt att vandra. Nu slingrade sig stigen fram utmed Snávvájávvre och jag kunde avverka några snabba kilometer innan jag nådde östra änden på dalen.

Alep Snávvájågåsjs vattenspegel med Kanalberget, Áhkátjåhke, Skårvatjåhkkå och Ålkatj långt borta i bakgrunden

Min plan var att tälta i östra änden av Snávvavágge och när jag kom dit vid 17-tiden var jag nog också i behov av att stanna. Men eftersom andra fjällvandrare redan hade slagit upp sina tält där och det lockade att få se Rapadalen i vackert väder beslöt jag mig för att vandra vidare. Det skulle visa sig vara ett bra beslut. Efter en lite längre paus med lite extra energiintag i det steniga passet invid 1066-höjden påbörjade jag min nedstigning i Rapadalen. Till en början var det stenigt, ganska besvärligt och inte särskilt vackert, men efter hand som Rapaselet blev synligt blev vyerna hänförande. Strax innan stigen nådde fjällbjörkskogen ovanför Skårkistugan vek jag av västerut och fann en fin-fin tältplats på Låddebáktes sydostsluttning. Det var en fin avsats invid den västra jokken från sjön uppe vid punkt 1066. Runt omkring mig betade en stor renjord helt lugnt och lät sig inte störas av min närvaro. Jag var äntligen framme vid platsen som jag så länge hade fantiserat om och sett fantastiska bilder från - Rapaselet och Rovdjurstorget. Kvällen var magisk då vädret klarnade upp och vinden mojnade helt. Jag plockade också rejält med blåbär att ha i gröten nästa morgon.

Helt fantastiskt med blåbär från Rapadalen till frukost!

Det bar verkligen emot när jag tillslut var tvungen att gå och lägga mig och dra igen tältöppningens blixtlås för de storslagna vyerna. En lycklig fjällvandrare somnade hårt i sitt tält högt ovanför Rapadalen.

Afton ovanför Rapaselet

Genom Rapadalens skogar och till Vássjálåpptås sluttning

Brutalt väderomslag! När jag vaknade på morgonen smattrade regnet mot tältet och dimman låg tjock över Rapadalen. Utanför kunde man knappt se handen framför sig i tjockan och nere i dalen väntade en mycket blöt vandring genom Rapadalens täta skog.

Förmiddagens vandring genom skogen fram till vadet över Alep Vássjájägåsj är inte så mycket att tala om. Det var mycket blött, ganska enformigt och man såg absolut ingenting av omgivningarna. Nästa gång kommer jag att försöka följa stigen närmare älven, som jag har förstått är betydligt mer lättvandrad om vattenståndet inte är för högt. Största upplevelsen var när jag mötte Skogens konung, en helt enorm Älg som låg och idisslade inne i skogen.

Älg i Rapadalens skog

Framåt lunchtid kom jag fram till vadet över Alep Vássjájägåsj. Mycket vatten och dåligt väder gjorde detta till en kall och lite utmanande passage. Efter vadet åt jag en snabb lunch i hällregnet och påbörjade stigningen upp mot Vássjálåpptå. Det visade sig bli en kämpig eftermiddag. Jag klättrade ca 300 höjdmeter på kort tid och sedan ytterligare 100 innan jag till slut fann en "hyfsad" tältplats vid jokken som rinner ner från Vássjálåpptås sluttning ner till renvaktarstugan. Vädret hade nu förvärrats och en byig vind slet i tältet hela natten. I vindbyarna blåste det säkert 16-18 m/s och trotts att jag hade förankrat alla tältlinor med stora stenar kändes situationen klart obehaglig. Jag sov dåligt den natten och under de värsta vindbyarna kändes det som om tältet lättade och skulle blåsa sönder. Antagligen var det inte så illa, men när man ligger där helt själv och vet att det är mycket långt till hjälpen känns det inte särskilt roligt.

Lärdom - under den här natten bestämde jag mig för att fortsättningsvis alltid ha med extra stormlinor att förankra tältet med vid svåra väderförhållanden. Med extra stormlinor hade jag nog sovit bättre denna natt.

Vássjálåpptå till Skierffe

Nattsömnen blev alltså dålig och jag var dessutom tvungen att starta tidigt eftersom jag visste att jag skulle behöva gå långt och hårt denna dag. Inte helt optimalt alltså. Regnet smattrade mot taket och vindbyarna rev fortfarande hårt i tältet när jag åt en hastig frukost. Jag bröt förläggningen redan vid 7:30 och efter att ha korsat jokken tog jag ut kompasskurs som skulle leda mig upp mot Lulep Vássjájågåsj övre del. Jag hade ju hört att Lulep Vássjájågåsj var ett av Sareks mest krävande vad och ville därför komma till förmodat lugnare flöden högre upp. Dimman låg tät, så jag fick användning för kompassen under dessa dagens första timmar. Så småningom kunde jag vada över Lulep Vássjájågåsj på ett helt odramatiskt sätt allra högst upp i dalen där jokken startar med en relativt bred och plan del. Senare på dagen när jag följde jokken nerför klarnade vädret och jag kunde tydligt se att det fanns gott om riktigt bra vad inte så långt från där jag startade dagens etapp. Nåja, det var inte lätt att se i dimman tidigare på morgonen, men om jag går samma sträcka igen kommer jag absolut att vada i trakten av 1000-meterskurvan. På avstånd såg jag en annan ensamvandrare som galant tog sig över jokken just där.

Vandringen fortsatte nu utmed Rådniks södra sluttningar. Vädret klarnade upp och jag fick en riktigt fin vandring med storslagna vyer söderut ut över Rapadalen och de höga fjällmassiven söder om dalen.

En stunds vila på Rådniks sydsluttning med Rapaselet i bakgrunden

Jag höll mig strax över 1000-meterskurvan fram till Suorkitjåhkkå där jag klättrade snett uppåt till passet strax norr om 1214-metershöjden. Sedan sneddade jag upp till passet norr om Gierdogiesjtjåhkkå. Detta var nog ett tveksamt vägval då terrängen här är extremt stenig och jag var tvungen att gå mycket långsamt och försiktigt för att inte riskera att trilla och skada mig. Vilket jag ändå gjorde till slut. När jag hade nått nästan ända ner till Tjasskávárásj snavade jag och stod sånär på näsan rakt ner bland stenarna. Jag var mycket rött och blev ouppmärksam för ett ögonblick vilket räckte för att få mig ur balans. Det hela slutade med ett stort skrubbsår på ena smalbenet, ett par trasiga skalbyxor och hjärtat i halsgropen. Inte allt för illa alltså, men helt klart ett varnande exempel. Jag var centimeter från att bryta benet, eller ännu värre, att störta med huvudet före ner i en sten.

Rätt väg här har jag senare förstått, är att gå på Gierdogiesjtjåhkkås sydsluttning där det är mindre stenskravel och en kortare väg.

Dramatiskt väder långt borta över Bårddetjåhkkå, sett från Suorkitjåhkkå

Efter alla dessa timmar med tuff vandring (17 km) upp- och nerför många höjdmeter och oändliga stenskravel blev det en stor lättnad att vandra ut över Tjasskávárásjs ljungslätt. Den är inte helt platt, men lättvandrad och nu hade jag Skierffe inom räckhåll. På slätten plockade jag blåbär och hjortron, och hade sällskap av en större renjord. Här kunde jag se att det fanns det gott om fantastiska tältplatser, men jag skulle ju till Skierffe. Det var nu sent, men vädret blev vackert och stilla så jag ville absolut ta tillfället att bestiga Skerffe i hopp om att få några fina bilder och lite drönarfilmer där. Efter en inte allt för brant stigning upp till passet strax norr om Skerffe åt jag en snabb middag, packade kamera och drönare i min axelväska (ryggsäckens lock som är avtagbart) och följde den rösade leden upp mot Skierffes topp. Väl där blev jag rikligt belönad. Vilken kväll! Jag var äntligen vid Skerffe och vädret var vackert och stilla. Jag fotade, flög drönare och njöt av utsikten i gott och väl två timmar. En fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. En perfekt avslutning på mitt Sarek-äventyr. Nästa dag skulle jag ju lämna nationalparken.

Makalös vy över Rapadalen från Skierffe

Skierffe till Sitojaurestugorna

Jag tältade i passet öster om Skierffe, så nästa dag startade med en skön utförsbacke. Vädret var soligt och varmt. Utsikten ned mot låglandet var hänförande när jag rörde mig utför Bassoajvves östsluttning. Det blev en lättsam vandring över Njunjes sköna ljunghedar, kanske lite enformigt efter alla fantastiska och varierande vyer inne i Sarek. På vägen ner mot Kungsleden, på Njunjes nordsluttning stötte jag plötsligt ihop med en grupp fjälllöpare. En lite udda upplevelse. Jag med min tunga ryggsäck vandrandes i sakta mak och de med minimala löparryggsäckar rusande runt på fjället. De försökte febrilt få täckning för sina mobiler så att de kunde ringa till Saltoluokta Fjällstation för att boka in sig på middagen där samma kväll. De var osäkra på var de var, så jag fick hjälpa dem lite med kartläsningen. Det var riktigt skönt när de hade skyndat vidare och lugnet åter lade sig över fjället, puh! Detta var nästan för mycket för mig som inte träffat andra människor på många dagar och färdats sakta så länge.

Utsikt från Nunjes ner mot Ultevis fjällurskog, Sitojaure och Ávtsusjvágge där Kungsleden går (Sitojaurestugorna syns vid den bortre stranden till höger)

Efter en skön lunch strax intill leden där den går in i fjällurskogen klev jag så på Kungsleden. Nu hade jag definitivt lämnat Sarek bakom mig.

Efter fin vandring genom Ultevis fjällurskog kom jag fram till båtbryggan i Svijnne. Där mötte jag flera andra vandrare som också skulle med båten. Nu fick jag vänja mig vid att ha folk omkring mig igen. Båtturen tog ca 15 minuter och var en vacker upplevelse.

Regnväder över Rinim långt borta vid Sitojaures västra vik

När jag kom fram till Sitojaurestugorna började det regna och för att inte behöva blöta ner mitt torra tält beslöt jag mig för att sova sista natten under tak. Sanningen är väl att jag var lite trött på att sova i tält och såg fram emot en lugn kväll utan mygg och med en god bok. Så blev det och jag fick en skön natts sömn innan den avslutande 21-kilometerssträckan till Salto.

Sitojaurestugorna till Saltoluokta

Kungsleden genom Ávtsusjvágge

Det skulle bli en lång vandring denna sista dag. Skönt att slippa all de vanliga morgonbestyren och kunna komma iväg snabbt efter god frukost i stugan. Vandringen längs Kungsleden genom Ávtsusjvágge är vacker, men lite enformig. Det ser platt ut på kartan, men i verkligheten är det ganska mycket upp- och nerför över isåsar genom dalen. Kartan säger 19 kilometer, men enligt min GPS-klocka var det snarare 22 kilometer till Saltoluokta Fjällstation. Jag gick nog lite väl fort och hårt denna dag för när jag började nedstigningen mot Saltoluokta vid Gejnutoalgge var jag verkligen trött.

Regnväder över Pietsaure, sett från Kungsleden ovanför Saltoluokta

Istället för att ligga över i Sitojaurestugorna skulle jag ha avverkat ytterligare några kilometer dagen innan och på så vis ha fått en mer rimlig sista sträcka. Nåja, inget ont som inte har något gott med sig. Som jag och min ömmande kropp njöt av ölen och bastun på Saltoluokta Fjällstation senare på kvällen. Detta mitt första besök på Salto blev så lyckat. Skön bäddad säng, god mat och vackra omgivningar som jag kunde njuta av i lugn och ro dagen efter innan båten och bussen skulle gå senare på eftermiddagen.

Utsikt in i Stora Sjöfallets Nationalpark från Kungsleden ovanför Saltoluokta

När jag summerar min vandring genom Sarek är det helt klart mitt livs äventyr. Totalt tog vandringen nio dygn och gav mig många nyttiga och fina erfarenheter för framtida vandringar. Den gav mig också minnen och intryck av vyer och naturupplevelser som jag aldrig kommer att glömma. Den gav mig också ett ökat självförtroende genom att jag såg att jag kunde lösa så många svåra situationer helt på egen hand. Jag fick hårdtestat min utrustning och kunde efteråt göra bra justeringar i min utrustningslista. Detta är kunskaper och erfarenheter som hade varit svåra att tillägna sig på en lättare och kortare vandring. Att lista alla erfarenheterna och slutsatserna från Sarek-vandringen här skulle bli en allt för lång lista, men jag hoppas att du som läsare har kunnat ta del av de viktigaste lärdomarna i texten ovan. Kanske skriver jag ihop en lista i en separat artikel här på Utsidan vid ett senare tillfälle.

Min vandring tog 9 dagar och jag gick totalt ca 120 km. Mina dagspass varierade från 9 till 21 km.

Bilderna ovan och flera andra finner du i fotoalbumet Sarek augusti 2018.

Titta också gärna på videon jag har lagt upp på Youtube från den här vandringen (för att se videon i fullscreen, gå till min Youtube-kanal https://youtu.be/-ynVxnqIN2M)

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-07-17 10:48   Småtärna
Betygsätt gärna: 5
Din berättelse förgyllde min frukoststund i solen. Tack! Den är både vacker - du skriver målande om landskapet - och lärorik - det går lätt att följa på kartan och därmed får läsaren bra tips.

Till sist, den gör det som en bra berättelse ska göra, inspirerar och göder fjälllängtan. Tur att jag bara har två veckor kvar till mitt äventyr, en 12-dagarstur i västra, otillgängliga Padjelanta. Dock inte solo.
 
2019-07-17 14:47   [email protected]
Tack Cecilia! Vad glad jag blir att höra att du gillar min berättelse. Hoppas du får en fin tur i Padjelanta.
 
2019-07-17 15:34   OBD
Tack för en välskriven och intressant vandringsberättelse med fina bilder. Även i "fult" väder är bilderna fina. :-)
Film och bild från drönaren ger ju en annan dimension. Mycket intressant.
Jag känner igen mig en hel del i din berättelse. Både där du gick och det du kände inför att vada. Själv använder jag mig av hemmagjorda "vadarpåsar" som jag gillar. Slipper bli kall om fötter och ben. (Se http://andersj.se/vadarpase-nr-1/ )
Beträffande vägval över eller runt Gierdogiesjtjåhkkå förekommer det olika erfarenheter. Själv rundade jag på södersidan och det gick riktigt bra. Andra har vid den passagen kommit litet för långt ner och då kan det bli jobbigt.
Den blåsiga natten du hade, var det möjligtvis natten till söndagen 6 augusti? Jag låg då nedanför Suorkisjnjurttje, på östra sidan. Och ja, det blåste rätt friskt kan man väl säga. :-)
Än en gång, tack för en väldigt trevlig berättelse.
 
2019-07-19 09:21   [email protected]
Tack Bertil.Ja, även när vädret är ruggigt kan bilderna bli fina. Faktum är, att några av de bästa fjällfotona jag har tagit är tagna i mulet eller regnigt väder. Färgerna blir ofta mer intensiva då.

Den blåsiga natten var natten mellan den 15 och 16 augusti. Kanske var din stormnatt en av de där hårda nätterna som folket däruppe fortfarande pratade om när jag var där. Det hade dragit fram några ruskiga åskväder med mycket hård vind tidigare i augusti, som en del vandrare talade om med viss skräck.
 
2019-07-20 07:32   kjpil
Betygsätt gärna: 5
Fin berättelse! Kul du delar med dig av färdväg och erfarenheter
 
2019-07-20 14:10   xyz007
Betygsätt gärna: 5
Mycket trevlig läsning! Tack! Har suttit och följt med på kartan. Kul!
 
2019-07-21 11:25   [email protected]
Tack så mycket Karl-Johan och zxy007. Kul att ni läser och följer med på kartan.
 
2019-07-22 13:15   smux
Fin berättelse och beskrivning, känner väl igen mig i flera av sträckorna du beskrivit. Däremot är jag tveksam till att det är tillåtet att flyga drönare i Sarek, generellt gäller flygförbud inom 2000ft höjd över mark vilket även borde omfatta drönare.
 
2019-07-22 14:09   [email protected]
Tack Smux för kommentaren. Intressant det där med flygförbud även för drönare. Det får jag bestämt kolla upp. Det är ju inte helt klart alla gånger vad som gäller för drönare, men jag vet att det numera finns en bra sida (hos Luftfartsverket tror jag) som beskriver flygförbudszoner. Bäst att kolla med Länsstyrelsen också.
 
2019-07-23 14:25   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 5
Det var länge sedan jag läste en så här lockande och välskriven vandringsberättelse här på Utsidan. Jag njuter av din beskrivning av både positiva och negativa känslor samt tydligheten när det gäller vägval. Tack.
 
2019-07-30 15:41   [email protected]
Tack Håkan! Kul att du gillade berättelsen.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in