Artiklar > Fjällvandring 2018

Fjällvandring 2018

Av: OBD

Min vandring 2018.
Ett ganska lyckat misslyckande, eller? 
Det fanns det som talade mot att jag skulle göra en fjällvandring även i år. Men det fanns också det som talade för. Jag ville ju så gärna och tänkte att jag måste väl ändå försöka. Går det så går det och går det inte så går det i alla fall. :-)  Men kanske inte riktigt som jag planerat, eller kanske snarare som jag drömt.

Resan upp gick i stort sett bra även om tåget till Gävle saknade fungerande toaletter. Kom något sent till Murjek men ändå 30 minuter före avgångstid för bussen mot Kvikkjokk. Under en timmes uppehåll i Jokkmokk strosade jag runt litet och fotograferade. Tyvärr var tiden för knapp för ett besök på Ajtte. Jag har varit där några gånger tidigare men skulle gärna besöka museet igen.


Ajtte, Fjäll- och Samemuseum


Jokkmokks kyrka

Bussresan gick vidare mot Kvikkjokk. I Tjåmotis klev jag av bussen och Harry Skarin körde mig och ytterligare 6 vandrare med sin gamla VW-buss upp till Sitoälvsbron.


Harry Skarin med sin VW-buss

Jag började vandringen mot Aktse. Jag har tidigare två gånger gått hela vägen till Aktse men nu hade jag beställt båtskjuts med Ann-Sophie Länta och behövde bara gå den så kallade "Cykelstigen". Det var så många som ville åka båt så hon fick köra två turer. En skön båttur som sparade ben och rygg en hel del. Jag tror de flesta stannade vid STFs stugor. Jag gick vidare på Kungsleden för att slå upp tältet där stigen går mot Skierffe. Det märktes att man var ute på en vältrampad led. Jag mötte många vandrare. Av packningens storlek att döma var det många som gjort en dagstur upp till Skierffe. Jag var trött när jag slagit upp tältet och efter maten somnade jag ganska snart.


Båtlänningen vid slutet av "cykelstigen".


Utsikt från båten på väg till Aktse. Skierffe t.h. och Nammasj i mitten. Gådoktjåhkkå och Bielloriehppe i bakgrunden.


Aktse med Skierffe

När jag vaknade nästa dag hörde jag röster. Tittade ut men såg inte så mycket på grund av tät dimma. Men tydligen var det några vandrare som diskuterade färdväg vid stigmarkeringen mot Skierffe. Dimman lättade och efter en lång frukost packade jag och började gå mot Skierffe.


Utsikt från tältet på morgonen.


Utsikt från tältet några timmar senare.

Stigen var ganska ”trafikerad”. Jag mötte många och de flesta såg ut att vara dagstursvandrare. Jag stannade en stund vid den gamla offerplatsen Aktsekallio. Det stora stenblocket har gett upphov till namnet Aktse. Aktse betyder "nio" och enligt sägnen har här dödats 9 björnar när de använt stenen som ide. När det började gå uppför blev jag tröttare och tröttare. Bestämde mig för att inte gå upp på Skierffe. Har varit där två gånger tidigare och utsikten är ju fantastisk, men jag kände att det skulle bli för mycket för mig. Jag lämnade stigen till Skierffe, vek av något mot norr och slog upp tältet. En av de vandrare som jag mött utmed stigen hade lyssnat på väderleksrapporten. Prognosen för nästa dag var:  ”vackert väder på förmiddagen och regn på eftermiddagen”.


Aktsekallio, en gammal offerplats. Aktse långt nere t.h.


Utsikt över Rapadalen med Nammasj och Skierffe t.h.

Med tanke på väderprognosen, valde jag nästa morgon mellan att gå upp på Skierffe i vackert väder på förmiddagen och sedan vandra vidare i regn på eftermiddagen, eller att vandra vidare i vackert väder och slå upp tältet någonstans mellan Abbmojåhkå och berget Suorkisjnurttje. Jag valde det sista och lyckades utan alltför stor ansträngning hitta en bra tältplats på en liten höjd. Jag satte upp tältet, tog en promenad och passade på att hämta vatten. Det var nu markant svalare och det började duggregna. Strax utanför tältet var en alldeles utmärkt ”sittsten” men lunchen intog jag i tältet. När jag några timmar senare skulle koka vatten till litet buljong visade det sig att jag inte skruvat på korken ordentligt på en av vattenflaskorna. Nästan allt vatten hade runnit ut. Klantigt! På med regnkläder och hämta mer vatten. Duggregnet hade övergått till regn som fortsatte nästan hela natten.


Morgonutsikt från min tältplats norr om Skierffe


På väg till min tänkta tältplats öster om Suorkisjnjurttje. (Det är den spetsiga toppen mitt i bild)


Girrdogiesjtjåhkka och Suorrkisjnjurttje.


Min tältplats. Bassoajvve t.v. i bakgrunden. T.h höjden 1044.


Mitt tält och den fina "sittstenen" strax bakom.

När jag vaknade nästa morgon regnade det inte men det var väldigt grått ute och 20 minuter senare var det ÖSREGN. Efter frukosten funderade jag på om jag skulle stanna eller vandra vidare. Solen tittade fram korta stunder, mycket korta stunder. Dagen förflöt med duggregn, mycket regn eller ösregn. Jag beslöt att stanna och började fundera på att ändra min planerade rutt. Jag kom fram till att jag ville ut till Kungsleden och följa den upp till Saltoluokta.  
Jag behövde hämta mer vatten och tyckte att det var ett uppehåll i regnandet. Hörde inget mot tältduken och stack ut huvudet för att se hur läget var. Grått och mycket fuktigt. Jag blev alldeles blöt i ansiktet trots att det just då inte regnade. På med regnkläderna och en promenad till Abbmojåhkå för att hämta vatten. På eftermiddagen vred vinden från S mot SV. Det brukar ju inte vara en indikering på att vädret skulle bli bättre. Trots allt regnande var det korta uppehåll och det hände också att solen tittade fram genom en lucka i det annars så kompakta gråvädret.
Jag passade på att kolla O-ringen som ska täta mellan gasbehållaren och brännaren. Den var litet sliten men inte i behov att bytas ut. Jag noterade nu, liksom jag gjort tidigare, att även om jag skruvat åt brännaren riktigt hårt så går det ofta att efter en stund dra åt litet till. Det märks på att lågan minskar. Då är det dags att skruva fast brännaren ytterligare mot gasbehållaren och då ökar lågan. Orsaken till att brännaren efter en stund går att skruva åt hårdare vet jag inte men jag har vant mig vid att kolla. Och som sagt, att lågan minskar är en indikation.
De stunder det inte regnade eller bara duggregnade, passade jag på att ta korta promenader. Det blir ju litet tråkigt att bara vara i tältet. Jag får litet ont i ryggen av att sitta för länge också. 
Vinden ökade markant mot kvällen. Dessutom vred den till V vilket innebar att den träffade tältet rakt från sidan. Jag gick ut och spände staglinorna innan jag kröp ner i sovsäcken.


Morgonutsikt från tältet.


3 timmar senare tittade solen fram.


Lunchen lagades och intogs "inomhus". Notera vattenpölarna på mina vadarpåsar. Det droppar in vid de två små öglorna.


Utsikt mot SO. I bakgrunden Njunjes t.v. och Bassoajvve t.h.

Det blev en riktigt blåsig natt. Tältsidan mot vinden trycktes in och tältduken på läsidan fladdrade och slog mig i ansiktet. Jag flyttade in så att jag låg mitt i tältet för att slippa få tältduken i ansiktet. Men ljudet av fladdrandet blev jag inte av med. Behov av nr1 tvingade mig ut flera gånger under natten. Då passade jag på att kolla staglinorna. Till min förvåning satt markpinnarna fast riktigt bra men linorna gick att sträcka litet vid några tillfällen. På morgonen avtog vinden och avlöstes av regn. Vinden vred mot N-NV och det blev riktigt kyligt. Då var det gott med en portion gröt. Jag passade på att kolla åtdragningen av brännaren. Jag drog åt den så hårt jag kunde men efter uppkoket av gröten, ca 2 minuter, så gick det lätt att skruva åt den litet till. Någon som kan, får gärna ge mig en förklaring, men jag skruvar numera bort brännaren när jag använt den.
Jag tog en promenad uppströms Abbmojåhkå. Gick i motlut och frisk motvind ca 1 timme och sedan tillbaka på ca ½ timme. Tältet var fortfarande vått och jag bestämde mig för att stanna ännu en natt.
Vinden avtog alltmer och senare på eftermiddagen hade den vänt och tilltagit. Den kom nu från S-SO.
Jag tog en promenad nedströms Abbmojåhkå. En del sankmark men det verkade inte direkt svårvandrat.


Lugnet efter nattens blåsväder. I bakgrunden Bassoajvve och den lilla höjden 1044.


Övre delen av Abbmojåhkå. Ganska litet vatten.


På väg tillbaka till tältet. Abbmojåhkå och Siejddegallo i bakgrunden. Njunjes längst t.v.

Nästa morgon gick jag upp relativt tidigt, åt frukost, packade och vandrade mot söder. Växlande molnighet, ganska kyligt och vind från V. När jag kom till Siejddegallo gick jag mot öster. Jag passerade jokken/nationalparksgränsen några hundra meter söder om renvaktarstugan och fortsatte uppför sluttningen en bit för att runda Njunjes och sedan följa Kungsleden till Saltoluokta. I går hade jag som alternativ tänkt att från min tältplats gå mot öster, vada Abbmojåhkå, snedda över Jågåsjgaskalahko ner mot rengärdet och sedan följa stigen ut till Kungsleden vid den förfallna kåtan. Det hade varit ett sämre val efter vad jag förstod senare.
Efter ca 1 km upp på sluttningen av Njunjes hörde jag, trots min nedsatta hörsel, något som fick mig att tvärstanna. Jag tittade mig omkring och ca 10 meter från mig satt en Fjällpipare. Jag drabbades av ett litet glädjerus och vågade knappt röra mig. Den spelade skadad så jag antar att den hade ungar i närheten. Jag stod alldeles stilla, vågade inte ta av mig ryggsäcken men tog mycket försiktigt fram kameran. Till min stora glädje lyckades jag trots litet skakiga ben få några bilder. Fågeln flyttade sig upp på en sten men efter en kort stund spelade den skadad igen. Då tyckte jag det var bäst att gå därifrån. Det var första gången jag lyckats fånga Fjällpiparen på bild. Nu kunde den här vandringen inte bli mycket bättre. 



En blick tillbaka från Siejddegallo mot min tältplats. Suorkisjnjurttje t.v. i bakgrunden.


Njunjes. Fjällpipare som ger mig ett "lyckorus".


Njunjes. Fjällpipare.


Njunjes. Fjällpipare.


Njunjes. Fjällpipare. (Spelar skadad)

 
C:a 10.30 var jag ute vid Kungsleden, ungefär mitt emot rengärdet S-SV Martevarasj. Som väntat mötte jag många vandrare. Det var en ung mor med son från Småland, två kvinnor från Tyskland, ett ungt par från Österrike, far och son från Arboga och många fler. Far och son från Arboga rådde mig att stanna på den södra sidan av sjön där det var gott om tältplatser. På norra sidan var det sämre, i alla fall om man ville tälta i närheten av Sitojaurestugorna. Jag tackade för upplysningen och svarade att det passade mig utmärkt för jag hade faktiskt tänkt att slå läger vid Svijnne och ta båten över nästa dag.
Sedan jag passerat den relativt branta backen och kommit ner till björkskogen mötte jag inte en människa men väl en vacker Fjällmosaikslända. Jag ville gärna ta en närbild på huvudet framifrån, men det ville inte sländan ställa upp på. Vid Svijnne satte jag upp tältet, åt lunch och strosade runt litet i omgivningarna. På eftermiddagen gick jag ner till sjön för att hämta vatten. Där träffade jag två trevliga ”dalkullor” som tänkte ta båten över till Sitasjaurestugorna. Med gemensamma ansträngningar lyckades vi läsa att det gick två reguljära turer, en kl. 09.15 och en kl. 17.15. Vi satte oss ner med karta och berättade om hur vi vandrat. Oj, vilket äventyr de varit med om. Jag ska inte skriva om det men måste säga att de klarade av situationen de hamnade i riktigt bra. De ändrade sin planerade rutt precis som jag gjorde, men valde ungefär den väg som jag i går hade som ett alternativ. Och det var inte ett bra val. Stigen från Abbmojåhkå till den förfallna kåtan och Kungsleden var nästan obefintlig. Jobbigt och svårframkomligt.
Det började duggregna och de gick för att koka kaffe i den lilla stugan/vindskyddet som verkade vara ganska nyuppfört eller nyrenoverat.
Vid 17.30-tiden gick jag ner för att hämta vatten. Då hade båten ännu inte gått. Propellerproblem som dock löstes och strax efter att jag kommit tillbaka till tältet hörde jag att den gav sig iväg.
Jag åt litet mat och började så smått preparera mig för natten. Det kändes litet konstigt att det inte blåste. Det var absolut vindstilla. Inte den minsta rörelse i tältduken och på torklinan hängde ett par ullstrumpor på tork. Fuktiga ullstrumpor luktar litet speciellt. :-)


Kungsleden. Backen ner från Martevarasj.


Kungsleden. Fjällmosaikslända.


Kungsleden. Fjällmosaikslända.


Svijnne. Några tyckte tydligen att det inte var tillräckligt med en eldstad.


Svijnne, "anslagstavlan".

Nästa morgon lämnade jag sovsäcken strax före kl.06.00. Kondens på insidan av yttertältet. Strumporna kändes våtare än de var när jag i går hängde dem på tork. Jag hade nu gott om tid att äta frukost, fotografera litet och packa. Väldigt vacker morgon med en spegelblank sjö.
Så småningom kom båten in. Den hade 10 passagerare men det var bara jag som skulle med tillbaka till Sitojaurestugorna. Efter en fin båtfärd med en väldigt trevlig båtförare började jag dagens vandring. C:a 700 meter senare gick stigen från båtbryggan ihop med stigen från STFs stugorna. Efter en stund satte jag mig på en sten och ringde hem för att tala om att jag skulle komma hem tidigare än planerat. (Av någon anledning var det uppskattat)  Fortsatte vandringen i bra väder. Något svalt och svag vind. Skönt att vandra i men man ville gärna ha litet lä vid fikastoppen. Efter ett antal stopp och ett större antal ”hej” var jag framme vid stugan/vindskyddet i Autsutjvagge. Av dem jag mötte minns jag särskilt en tjej som hade startat i Abisko och skulle gå till Hemavan utan att proviantera under vägen. Hon bar alltså allt som hon behövde för hela vandringen. All mat var egentillverkad/torkad för att få ner vikten. Men hennes ryggsäck var ganska stor. Skulle vara kul att veta hur det gick. Vid stugan/vindskyddet stod de två ”dalkullorna” färdiga att ge sig iväg. De skulle till samelägret i Raseluokta och dagen därpå därifrån till Saltoluokta.
Jag satte upp tältet. Det var fuktigt när jag packade det i morse så det kändes bra att få upp det så fort som möjligt medan det ännu var uppehåll. Eftermiddagen spenderade jag med att hämta vatten och sitta i stugan/vindskydet och snacka med dem som kom och gick. Senare på eftermiddagen kom en ensamvandrare och satte upp sitt tält. Det var en kvinna från Frankrike som också skulle gå hela vägen från Abisko till Hemavan. Men hon räknade med att proviantera flera gånger under vandringen.


Svijnne. Fin morgon och spegelblank sjö. Gabddajavrre.


Svijnne. Bryggan här i behov av viss reparation.


Svijnne. Den gamla signalutrustningen, plastdunk som hissas upp i masten, som förmodligen fungerar lika bra som mobiltelefon, kanske bättre. Här är absolut 0 täckning.


Utsikt från båten över Gabddajavrre. Skämmabakte i fonden.


En blick tillbaka från Kungsleden ca 1 km N Sitosjaurestugorna. I bakgrunden längst bak t.v. Suorkisjnurttje och i mitten Niehter.


Kungsleden. Utsikt mot Gasskajavrre och Gabddajavrre. Ser ut att vara en populär vilosten.


Kungsleden. Verkade vara en populär rastplats. Sittbräda, lite vindskyddat och en liten jokk.

Nästa morgon kröp jag ur sovsäcken vid 6-tiden. Snackade litet med fransyskan som höll på att packa. Jag gjorde mig ingen brådska. Hade ju bara ca 9 km lätt vandring ner till Saltoluokta. Det kom litet regn så tältet blev packat vått även i dag. Jag tror jag kom iväg vid 9-tiden. Såg några tält en bit från leden och mötte några vandrare. Härliga vyer mot väster och nordväst. Lulep Gierkav var i blickfånget hela vägen till den sista backen ner till Saltoluokta. Kom fram någon gång mellan 12.30 och 13.00. Från 13.00 till 13.25 pratade jag med SJ och fick en ombokning ordnad. Tältet hade jag hängt upp på tork och det torkade fort i solsken och frisk vind. Jag bokade ett rum. Det var fullt i huvudbyggnaden så jag fick ett rum i annexet Laponia. Ett utmärkt rum med dusch alldeles intill i korridoren. Interiören helt ok men saknar naturligtvis huvudbyggnadens charm. Exteriören är inget vidare. Långt ifrån huvudbyggnadens karaktär, även om man gjort vissa försök till stilsamordning. Jag bokade även middag till kvällen och frukost till dagen efter. Vilken lyx! Middagen blev riktigt trevlig. Väldigt trevliga bordsgrannar och mycket god mat. Det enda negativa jag kan komma på var den höga ljudnivån. Mycket besvärande, särskilt när man har litet nedsatt hörsel. Men trevligt var det.


Kungsleden. Stugan/vindskyddet i Autsutjvagge.


Kungsleden, Autsutjvagge, utsikt mot NV. Rasek t.v. och Lulep Gierkav t.h.


Kungsleden, Autsutjvagge, utsikt mot NV. Rasek t.v. och Lulep Gierkav t.h. och Pietsaure i mitten.


Kungsleden. Lulep Gierkav.


Kungsleden. Backen ner mot Saltoluokta.


Saltoluokta Fjällstation. Huvudbyggnaden.


Saltoluokta Fjällstation. Annexet Laponia.

Vaknade efter en natt med dålig sömn. Så är det alltid för mig när jag efter ett antal nätter i tält sover inomhus i en säng. Efter en utmärkt frukost packade jag och snyggade till i rummet. Slappade i huvudbyggnaden några timmar innan jag gick ner till båten. Sedan följde den vanliga buss- och tågresan hem. (Tågresan var inte någon höjdare, men det vill jag inte skriva om.)


Båten trafikerar Saltoluokta - Kebnats. 


Ungefär så här blev min vandring.

Ett ganska lyckat misslyckande, eller? Ja, egentligen ser jag inte på min vandring som något stort misslyckande. Om jag inte hade försökt hade det för mig varit ett större misslyckande. Nu försökte jag men upptäckte att jag inte skulle orka gå som jag tänkt, eller snarare drömt. MEN, jag fick ju bilder på Fjällpiparen! 
Nu är vi inne i 2019. Jag hoppas att jag ska kunna göra en vandring även i år. Men då ska jag planera för en kortare vandring. Mindre ryggsäck och mat för 10 dagar i stället för 15. Det ser jag fram emot!

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-01-08 19:45   eribur
Inspirerande Bertil! Jag har förstått att du är en äldre man på fjället. Lycka till med finslipningen av packningen så hoppas jag vi får läsa mer detta år.
 
Svar 2019-01-08 21:12   OBD
Tack ska du ha! Ja du har rätt, jag är en något äldre man. Jag är rädd att jag inte kan göra så mycket mer åt packningen. Men att göra kortare vandringar med mat för 10 dagar i.st.f. 15 dagar gör en hel del på vikten.
 
2019-01-08 20:29   dmitrij
Fint skrivet! Grubbla inte på - vandraaaa)
 
Svar 2019-01-08 21:14   OBD
Tack så mycket! Nej grubbla ligger inte för mig. Jag vill hålla på så länge det går, men knän och rygg börjar svikta.
 
2019-01-08 20:34   Håkan Friberg
Underbart Bertil. Du beskriver dina med- och motgångar så tydligt. Det känns som om jag var med. För mig blev det ingen vandring förra säsongen pga av hälproblem. Din berättelse ökar på abstinensen.
 
Svar 2019-01-08 21:17   OBD
Tack Håkan! Jag beklagar om jag har ökat på din abstinens. :-)
Hoppas verkligen att du får möjlighet att bli av med den.
 
2019-01-08 21:37   janeri
Trevlig läsning. Ser fram emot fler berättelser 😀
 
Svar 2019-01-08 22:47   OBD
Kul att du gillade berättelsen. Jag hoppas att jag ska få anledning att berätta om fler vandringar även om chansen minskar med åren.
 
2019-01-08 22:01   BjarneNeb
Betygsätt gärna: 5
Vackert och målande skrivit.
Sitter och planerar min egen (och första) Sarek tur just nu. Detta var inspirerande!
 
Svar 2019-01-08 22:49   OBD
Tack ska du ha! Kul om det var inspirerande även om vandringen mest gick utanför Sarek. Lycka till med både planering och vandring.
 
2019-01-08 22:29   Sejrla
Å så härlig läsning, speciellt den här tiden på året när sommarens turer är en bit bort, och vandringssjälen i en längtar ut. Tycker om att du ger utrymme till dina funderingar och hur du tänkt planering och omplanering utifrån förutsättningarna. En stor del för mig på vandringarna är just att hitta vad som fungerar och göra det bästa av det. Även om det kanske inte blev som tänkt så blev det en fin tur.
 
Svar 2019-01-08 22:58   OBD
Tack så mycket! Kul att du uppskattade att läsa min berättelse. Planering av vandringar tycker jag om. Att omplanera under vandringens gång har för mig tidigare känts litet "surt", men numera stör det mig inte lika mycket. Jag försöker planera så att det ska gå att planera om utan alltför mycket besvär. Man får ju ändå vara ute. :-)
 
2019-01-09 12:08   duvillno
Imponerande att Skarin fortfarande kör, och det verkar vara samma buss också, som på slutet av -90 talet.
 
Svar 2019-01-09 16:09   OBD
Instämmer helt!
Om det är samma buss vet jag inte. Kanske är det samma. Men jag minns att jag för ett antal år sedan kunde skymta ett svagt "DOMÄNVERKET" genom lacken. Det såg jag inte nu. Men den kan ju vara omlackerad. :-)
 
2019-01-10 19:13   Tomas P
Trevlig berättelse Bertil och fina bilder, den med Aktse hemmanet och Skierffe i bakgrunden är bra!
Kan hålla med om(som du gjorde förr) att det känns lite "surt" att man får ändra sina planer under vandringen. Man får inte se dom där fina ställena man hade planerat att få se eller göra den där toppturen som man längtat efter.
Sen när man kommit hem och fått smälta alla intryck brukar det kännas ganska bra ändå, platserna finns ju kvar!
Det där med att minska antalet dagar man är iväg och därmed mindre vikt att bära på är nog rätt väg att gå när man börjar komma upp i ålder och kanske ha sällskap när man vandrar, om inte för min egen skull så kanske för dom som väntar där hemma.
Ser fram emot att läsa om nästa fjällvandring med.
 
Svar 2019-01-10 22:57   OBD
Tack så mycket för din kommentar. Kul att du gillade berättelsen. Ja, att minska antalet vandringsdagar är nog för mig det enklaste sättet att minska vikten. Ett lättare tält skulle ju också bidra till viktminskning. Men jag ska inte köpa mera utrustning har jag bestämt. En annan variant är ju att bära ut mat för längre tid och från ett basläger göra utflykter. Det alternativet måste jag nog överväga. :-)
 
2019-01-10 21:54   hansnydahl
Du skriver målande och med glimten i ögat - man kan riktigt känna hur det är att sitta i tältet när vinden blåser hårt mot fel sida. Det blev ingen järv i år, men en fjällpipare är nästan lika bra. De är inte så skygga som många andra fjällfåglar så man hinner ibland få någon bild - och dina var riktigt fina. Tack för ännu en fin berättelse.
 
Svar 2019-01-10 23:15   OBD
Tack så mycket Hans! Ja, det blåste ganska friskt. För många år sedan gick jag faktiskt vid ett tillfälle ut mitt i natten och vred tältet. Det var inte så kul.
Fjällpiparen har jag tidigare nästan snubblat över men aldrig lyckats få någon bild. Jag har funderat litet på beteendet att spela skadad. I augusti har ju ungarna lämnat boet men hannen beskyddar säkert ungarna så länge de är tillsammans.
 
2019-01-11 14:16   scandiaca
Trevligt och levande berättande som väcker stark fjällängtan. Fjällmosaiksländan är verkligen vacker! Hoppas du kommer ut på tur i år igen.
 
Svar 2019-01-11 17:46   OBD
Tack ska du ha! Ja jag hoppas verkligen komma ut på en tur även i år.
 
2019-01-11 22:35   Småtärna
Tack för en fin berättelse och fantastiskt vackra bilder; att du fick sländan att hålla sig på mattan, nä jag menar brädan, var tursamt. Jag har förhoppningsvis en del fjällvandringsår kvar, och känner mig stärkt i den förhoppningen av att läsa din text.
/Cecilia
 
Svar 2019-01-12 09:06   OBD
Tack så mycket för din fina kommentar. Sländan flög upp flera gånger men kom alltid tillbaka och satte sig på plankan. Men jag fick smyga mig på den bakifrån. Så fort jag försökte fotografera den framifrån så flög den.
Jag tror man kan fjällvandra ganska långt upp i åren. Men för att njuta av vandringen bör man nog anpassa den till sin egen förmåga.
 
2019-01-17 14:35   snurte
Tack för välskriven berättelse! Härligt att du ser ljusglimtarna trots tvång att ändra planerna och att vädret stundtals var riktigt dåligt.
Även jag hoppas att det blir fler fjällvandringar för dig i framtiden.
 
Svar 2019-01-17 17:30   OBD
Tack ska du ha! Det är lättare att se och glädjas åt ljusglimtar när det är mörkt än när det är ljust. :-)
Även jag hoppas. Det heter ju "hoppet er det sista som överger en".
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in