Artiklar > Fem dagar på the Lycian Way, Turkiet

Fem dagar på the Lycian Way, Turkiet

Av: matsdk

Vandringsresa med den 20-årig sonen i slutet av september. Ledighet ordnad från jobbet, men vart skulle vi åka? Efter några gemensamma turer på Kungsleden och Jotunheimen lockade nu något söderut, kanske med möjlighet till varma bad på senhösten?. Efter några timmars sökningar på nätet dök the Lycian Way i Turkiet upp, en vandringsled som det inte fanns så mycket information om men via ledens egen hemsida http://cultureroutesinturkey.com/the-lycian-way/ föll bitarna på plats. Leden öppnades 1999 och sträcker sig 54 mil eller 29-dagsetapper, mellan Fethiye i väster till Antalya i öster. Vår- och höstvandringar är det som gäller, i juni-augusti är det för varmt.

Flygbiljetter bokades med Turkish Airlines, flyg från Göteborg till Antalya via Istanbul. Eftersom det inte kostade något extra med en stop-over, passade vi på att stanna i Istanbul 2 dagar för lite storstadsturism, innan resan fortsatte med inrikesflyg söderut.

På hemsidan fanns annonser för flera olika lokala researrangörer som kunde hjälpa till med det lokala arrangemanget. Efter att ha tittat igenom utbudet valde vi Middle Earth Travel som erbjöd paket med självguidade vandringar, flygplatstransfer och boende med helpension.

Upplägget var väldigt flexibelt, startdatum valde man själv, likaså antal vandringsdagar. Boendena bokades av företaget som också ombesörjde bagagetransport så att vi kunde vandra med lätt dagpackning. Några olika färdiga paket erbjöds och vi fastnade för "the Pirates coast trek", totalt åtta dagar, varav fem vandringsdagar på ledens mest kuperade del, med en vilodag vid havet inlagd dag 4. Dagsetapper på mellan 15-18 km med 700-1100 positiva höjdmeter. En detaljerad turbeskrivning ingick, men en GPS-app i mobilen med nedladdade ledkoordinater från företaget räddade oss vid några tillfällen när vi missat ledmarkeringarna. Mobiltäckning fanns för det mesta, men inte överallt.

Väl på plats blev vi upphämtade på flyplatsen och körda till startpunkten utanför Göynük  där vi övernatten på ett trevligt pensionat. Med matsäck från pensionatet och 2 liter vatten var i ryggsäckarna gav vi oss i väg på en ca 6 timmars vandring och 1000 positiva höjdmeter upp i en dalgång på en bitvis ganska stenig stig. I stort sett hela vandringen gick genom ganska gles skog, vilket var uppskattat i den 25-gradiga, myggfria värmen. Natt två tillbringades på en helt öde hotell uppe på en bergstopp. Vi var de enda gästerna och som vi förstod det var högsäsongen här framför allt vår/sommar. Dag två lite flackare vandring till Yaylakuzdere, en liten by på 900 meter höjd, med 10 hus  och en moské. Inkvartering i ett privat hem, där vi först hamnade i fel hus och fick dricka te i en timme med vår trevliga värdinnas (Mrs Sewim) icke engelskspråkiga grannar. Det bjöds på lokalt odlade valnötter och det väckte stor munterhet när vi med hjälp av Google translate lyckats förklara att vi var far och son, inte bröder. Oklart om jag eller sonen uppskattade detta mest...

Dag tre blev en kontinuerlig uppförsbacke till ett pass på 1800 meter, där vi valde att fortsätta upp på toppen av Mt Tahtali (2365 möh) i stället för att följa leden runt baksidan av berget. Trädgränsen gick mycket distinkt på 1800 meters höjd och de sista 500 höjdmetrarna gick i ett öppet stenlandskap utan skugga. Dock relativt lättvandrat och även någon med höjdskräck kan göra detta utan problem. Väl på toppen möttes vi av en svärm skärmflygare som i strömhopp gav sig ut över klippkanten och rikligt med ryssar som tagit kabinbanan upp för att njuta av den fantastiska utsikten. När utsikten var beskådad tog vi kabinbanan ner och blev mötta av vår taxi för några mils transport ner till Cirali där en dag på den 2 km långa stranden hägrade. Cirali var en stillsam långsträckt by där en lång räcka guesthouses låg på rad längs med strandvägen. Hos den äldre i duon tårades ögonen av sentimentala vibbar från ungdomsårens back-packer-resor... 

Fram till nu hade vi träffat 4-5 vandrare/dag, varav en kille från Italien som gick hela leden på egen hand. Det kräver nästan att man har tält med sig, men det finns ganska frekvent med tältplatser i skogarna även om det kan vara värre att hitta vatten vid dessa.

De avslutande två vandringsdagarna tog oss via den antika ruinstaden Olympos, en gång en viktig stad i det Lykiska riket, till Adrasan också vid havet, och slutligen till the Geledonian lighthouse, en nerlagd fyr ute på spetsen av en halvö. Den sista dagens vandring var kanske den mest spektakulära vad gäller utsikt över havet och följdaktligen var det här förhållandevis tätt mellan vandrarna i båda riktningar. En del gick den här sträckan som en dagsutflykt från någon av badorterna utmed kusten. 

Efter en sista natt på hotellet i Adrasan med gott sällskap av ett kanadensiskt par på rundresa i Turkiet, gick taxitransporten till flyplatsen i Antalya och flyg hem.

 Väljer man att vandra från ledens västra startpunkt lär det vara lite mindre kuperat och mer havsnära vandring, men sannolikt också betydligt fler vandrare. Uppe i bergen låg temperaturen runt 25 grader på dagarna, nere vid havet närmare 30. Man bör ha någorlunda bra kondition för att uppskatta denna del av leden men det är överlag relativt lättgånget. Även den höjdrädde kommer att trivas då det knappt förekommer några luftiga passager, merparten går i skoglandskap på omväxlande stig och skogsväg. Vandringskängor rekommenderas, även om vi mötte en del ryssar som gick med tung packning och gympaskor. Det såg dock inte helt stabilt ut.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in