Våren 1999 deltog Stockholmsklättrarna Erik och Johan Borendal i en internationell expedition, "The International 1999 Makalu expedition", med målet att bestiga berget Makalu på gränsen mellan Nepal och Tibet.

Vi klättrade från den Nepalesiska sidan via Makalu La för att avsluta på bergets nordvägg. Bestigningen gjordes utan syrgas och höghöjdsbärare men i övrigt i klassisk expeditionsstil, d.v.s med fast etablerad läger och fasta rep vid svårare passager.

Solnedgång över Lhotse och Everest från Makalu - camp 2, ca 6850 möh.

Expeditionen
Makalu anses i de senare mätningarna vara 8463 möh och därmed världens femte högsta berg. Berget ligger ca 30 mil norr om Hile, vilket är vägslut, och ingår i Makalu-Barun National Park. Direkt väster om denna park ligger Sagarmatha National Park med bl. a Everest.

Expeditionens initativtagare var amerikanen Gary Pfisterer. Gary stog för huvuddelen av gruppmateriel, mat samt var ansvarig för organisatoriska frågor såsom tillstånd, kontakt med Sirdar, bärare m.m.

Förutom expeditionsledaren Gary Pfisterer och vår läkare Ginette Harrison deltog följande klättrare; Brigitte Muir, Australien Markus Stofer, Schweiz Hamish Robertson, Australien Bill Pierson, USA Tony Tonsing, USA Martin Ramos Garcia, Spanien Mike Hale, USA Paul Romero, USA JT Chang, USA Johan Borendal, Sverige Erik Borendal, Sverige

Den 21/3 samlades deltagarna i Kathmandu och några dagar senare startade den 19 timmar långa bussresan mot Hile.

Anmarschen, dag 1-15

Bron över floden Arun.

Den 25/3 startades anmarschen från Hile och det visade sig ta 15 dagar innan vi nådde French BC på ca 5750 möh. Från Hile följde vi huvudsakligen Arunfloden norrut i nio dagar. Denna del av resan tar en från ca 350 möh över tre bergspass med snö för att slutligen landa vid Barunfloden.

Barun följdes därefter i två dagar till "Makalu BC", ca 4800 möh, ett av tre "stora" basecamp vid Makalu. Därefter passerade vi "Hillary BC" på 5000 möh och vidare till "French BC" (ca 5750 möh) dagarna 11-15. Under denna delen av anmarschen befinner man sig mellan 4200 och 5750 meter, de sista dagarna på Barunglaciärens morän som nog måste betecknas som tämligen besvärlig.

Barundalen och Makalus sydvägg.

Denna anmarsch var ett äventyr i sig p g a de skiftande naturtyperna, vädret, befolkningen mm. Det faktum att man startar marschen från i princip havsnivå gör att man verkligen får klättra detta berg från "botten och upp". Makalu-Barun National Park besöks inte av fler än 150 utlänningar per år varav kanske femtio är klättrare. Trekking-industrin har inte nått Makalu än och vi hade endast en trekkare som besökte oss i French BC.

Lokalbefolkningen utgörs av olika folkgrupper bl a Rai, Tamang och Sherpa. Sista bebodda byn på väg upp till Makalu är Tashigaon, ca en vecka från French BC.

Klättringen BC till camp 4, dag 16-41

French Base Camp, man ser även Camp 1 där glaciärens mittmorän slutar.

Efter de traditionella bärarstrejkerna, två stycken, och diverse andra äventyr nådde vi French BC (5750 möh) den 8 april. Makalu har tre större BC varav "French" är den högst belägna, två av de tre expeditionerna 1999 valde detta BC. Man har på denna plats bra skydd och rinnande vatten mitt på dagen.

Efter ett par dagars vila etablerades Camp 1 på 6100 möh. Leden följer här Chagoglaciärens mittmorän norrut och kryssar mellan stora "penitentes". Ett cirka 10 meter högt klipparti med grad 3 klättring samt korta utsatta passager under speciellt farliga "penitentes" utgör problemen. I övrigt är denna del mycket enkel vandring.

Camp 2 etableras 14/4 på cirka 6850m höjd. Leden mellan C1 och C2 följer Chagoglaciären i ostlig riktning. Denna del är en trevlig glaciärtur och svårigheterna består främst av vägvalet mellan glaciärens många "crevasser" och "seracer". Efter mycket arbete lyckas vi etablera en led utan tekniska svårigheter, cirka 40° is. Vårt första försök inkluderade dock överhängande is och krävande klättring bland stora "crevasser". Camp 2 placerades i ett "bergschrund" vid foten av den norra av nordvästväggens två tydliga korridorer.

Camp 3 etableras 22/4. Lägret placeras i Makalu La, 7400m, den lägsta punkten på ryggen mellan Makalus topp och Kangjungtse. Klättringen i korridoren är stundtals brant, cirka 60° på bra is. 1999 var ett mycket torrt år så denna del kan sannolikt vara enklare vid bättre snöförhållanden. Denna del av turen var mycket krävande och det hände ofta att klättrare vände på grund av utmattning eller problem med väder och vind i korridoren.

Couloiren mellan Camp 2 och 3, 7300m.

Den 30/4 etableras Camp 4 i samband med ett första toppförsök av Markus och Mikael Jörgensen. Klättringen mellan C3 och C4 är förhållandevis enkel på 35°snö och is. Camp 4 etableras 7850m i nordglaciärens högra kant. Marcus och Mikael lyckas båda nå toppen via Messnercouloiren men Mikael föll och avled i samband med nedfirningen i couloiren. Sannolikt gled repet av det horn man firade från.

Toppförsöken, Dag 42-66
Expeditionen stannar av naturliga skäl av efter Mikaels dödsfall. Efter mycket funderande väljer dock alla utom Brigitte som kände Mikael från tidigare expeditioner att fortsätta.

Onsdag 5/5 startar vi tillsammans med Billy och JT vårt första seriösa toppförsök. Vi passerar tidigt C1 och når C2 under eftermiddagen. Det är dock otroligt hett på glaciären mellan C1 och C2 och vi har problemen huvudvärk på grund av vätskebrist. Tyvärr bestämmer sig JT för att avbryta försöket på morgonen den 6/5 men vi fortsätter tillsammans med Billy. Vi når C3 vid 17:00 efter en tung dag. Klättringen mellan C3 och C4 är enkel men vi bär ganska tungt och vi känner alla av slitet under de första två dagarna. Vi når dock C4 utan problem och sover hyggligt trots höjden.

Camp 4, 7850m, små Garudatält och dåligt med syre.

Billy har dock en mycket svår natt med illamående och kräkningar. Vi bestämmer oss för att avbryta toppförsöket men klättrar ändå lite högre för att rekognocera för kommande försök.

Efter några vilodagar känner vi oss åter redo, men vädret är uselt och alla toppförsök skjuts upp.

Först 16/5 kommer vi iväg. Glaciären har förändrats kraftigt och vi tvingas etablera en delvis ny rutt genom den lägre glaciären på grund av mycket breda sprickor. Vi känner oss dock mycket starka och klättring går bra trots att alla fasta rep måste grävas fram efter ovädret. Sträckan mellan Camp 3 och Camp 4 är lite lavinfarlig och vi är oroliga men bestämmer oss dock för att fortsätta. När vi vaknar i Camp 4 efter en förhållandevis bra natt snöar det kraftig. Vi senarelägger starten och hoppas på bättre väder. Vi startar vårt toppförsök cirka 05:30 I mycket dåligt väder. Vädret ser inte ut att förbättras och vi fattar tidigt beslutet att vända om. Vi är alla överens om att riskerna är för stora för att fortsätta. Nedstigningen blir mycket tröttsam och vi når åter Base Camp mycket utmattade efter två långa dagar.

Vi, Erik och Johan, fattar beslutet att ge upp. Vi är båda rejält slutkörda och har diverse mindre krämpor. Lyckligtvis har även en annan grupp krafter för ett andra försök och Hamish, Ginette och Billy når toppen i perfekt väder ungefär en vecka efter vårt sista försök.

Erik och Johan Borendal