Artiklar > Ett skitår

Ett skitår

Av: Corax

Förutsättningar

Jag ångade upp för ytterligare en brant vägbro. Hett. Kvällssol i ögonen. Dammigt och tätt med dieselavgaser. Jag var törstig, men benen kändes riktigt starka. En man i en risig pickup varnade mig för barrios - förstäder med "ganglands". Rånrisk och värre, sa han. Jag flyttade upp vaksamhetsnivån ett snäpp. Snart var jag inne i centrala Mendoza och var otroligt nöjd med de senaste tolv dagarna. Det hade verkligen varit full fart och jag hade fixat det. 450km på cykel, med bland annat de långa uppförsbackarna mot passet över Anderna. Sju toppar på fem dygn, varav de sista fem under två frenetiska dagar med total pang-på-mentalitet.
I vanliga fall hade jag inte tänkt speciellt mycket på tolv dagar som dessa. Det är i stort sett standard då jag är på hugget. I städerna är jag nöjd med att hasa runt i maklig takt, dricka kaffe, äta glass, läsa, se på film och ibland kan det gå dagar utan att jag egentligen gjort speciellt mycket. I bergen är det dock annorlunda. Då vill jag att provianten ska räcka till så många toppar eller dagar som möjligt. Då kör jag på för att få ut max av upplevelsen.
Så varför var jag då så nöjd om allt egentligen var standard?
Man måste alltid utgå ifrån förutsättningarna man har för stunden och då jag gav mig iväg mot Sydamerika var de usla. Riktigt usla. Jag hade slagit ur underläge och nu visade det sig att jag lyckats över förväntan.

Vardagsstrul

Det hade verkligen varit ett skitår i Sverige
Då jag på hösten 2008 landade på Arlanda hade jag verkligen inte räknat med att återvända till Europa. Jag var fast besluten om att komma iväg igen så fort som möjligt. Vattenskador i huset. En skitkommun som inte tog sitt ansvar för dem, trots att de inträffat daa de skulle stänga av mitt vatten. Ett försäkringsbolag som tog en jävla tid på sig att behandla frågan. Mer vardagsproblem. En arbetsgivare som inte ville betala fakturor. Kronofogdefall. Påkörd av bil under cykeltur. Min morfar, som var min enda kvarvarande släkting jag hade kontakt med dog. Så även flera klätterkompisar, varav Sergeys bortgång kändes extra hård. 
Så fortsatte det och jag ska inte tråka ut er med fler episoder, för en mörk sida av vardagen är något alla genomlider och ni känner säkert till den på en eller annan nivå.
 

Tandläkare Corax

Jag hade haft lite tandvärk. Inte mycket och (tyvärr) vänjer jag mig lite för lätt vid smärta. Jag kunde vänta med att fixa tanden tills jag kommit utomlands igen, där det garanterat var billigare. Bra plan. Trodde jag då.

Jag fick allt ondare, men ignorerade.
Min avfärd mot "ett billigare tandvårdsland" blev gång på gång uppskjuten.
Under ett besök i Stockholm fick jag så ont att jag vid flertalet tillfällen nästan svimmade. Det var fan dags att göra något, oavsett kostnad.
Akut in.
Tandläkeren berättade att jag hade rejäla inflammationer på två ställen och att de inte kunde dra ut eller åtgärde förrän de hävts med antibiotika. Fler besök hos tandläkare. Ny antibiotika. En undrade vem som "partiellt skött om en av tänderna på högersidan". Jag fick halvförläget erkänna att den tandläkaren var jag.

Under sommaren 2008 då jag var mitt ute i ingenstans i den tibetanska vildmarken hade jag fått allt ondare i en tand. Man kommer till en gräns då det inte kan bli mycket värre och man gör vadsomhelst för att bli av med smärtan. En natt då de andra somnat drog jag ut den med tången på mitt multiverktyg. Smärtan försvann och jag lovade mig själv att besöka tandläkare för utdragning av rötterna som satt kvar så fort jag kom till civilisationen. Så blev det inte och jag betalade senare priset för det.


Högklassig tandläkare lutar sig tillbaka och beundrar resultatet.

Då det slutligen var dags för utdragning konstaterades det att lokalbedövning inte tog på mig. Äntligen fick jag förklaringen till varför det alltid gjort relativt ont då jag varit hos tandläkare eller andra ingrepp gjorts.
Den var synnerligen enkel: jag hade i realiteten inte varit bedövad. Tröstade mig med att jag kanske inte var så harig som jag ibland trott, då i vanliga fall pipande polare berättat att tandläkarbesök var väl inget som gjorde ont. Man var ju bedövad. Right.

Specialisttandvård på regionssjukhus. Narkos. Någon form av komplikation. Fick stanna för observation. Detta efter att inte mindre än FYRA gaddar dragits ut. Kasst med tuggytor. Implantat? Bryggor? Det kunde ta tid.
Jag bestämde mig strunta i mer tandvård och dra istället. Nu fick det fan vara nog med Sverige. Man äter ändå inte så mycket svårtuggad mat då man är ute och härjar i bergen. Så fort jag fick ett go ahead om att tänderna var OK skulle jag dra. Vartsomhelst. Bara det fanns berg och fin natur.

Under ca tre, tre och halv månads tid hade jag inte kunnat träna på grund av inflammationen. Så fort pulsen gick upp det minsta började det molvärka eller hugga i käkpartiet. Det var först i efterhand jag insåg hur handikappad jag varit. Jag minns att jag faktiskt drog mig för att gå ut och hämta ved och bära upp den för trappan, för jag visste hur ont det skulle göra vid även denna lilla pulsstegring. Snöstorm. Jag kände jag var tvungen att ge mig ut i mitt favoritväder. Löpa? Skidor? Det blev till slut crosskörande. En bra indikator på hur det var ställt. En timme i snöyran. Inte det minsta ont. Dags för träning! Trodde jag.
 

Vardagsklanteri/mental träning

Jag tog ut aska ur min braskamin. En hel del hamnade under den istället för i hinken. Stängde luckan och böjde mig ner för att sopa upp. Först fattade jag inte vad som hänt, bara att jag satt på knä, blind på ett öga, med en otrolig smärta och att hett blod ymnigt rann mellan mina fingrar. Efter den initiala smärtchocken kom sanningen om vad som måste hänt smygande. Luckan hade svängt upp samtidigt som jag böjde mig och träffat mig i ögat.
Hur allvarligt var jag skadad? Var jag blind på ett öga?
Jag utgick direkt ifrån att så var fallet. Det är alltid en bra skyddsfunktion. Förutsätt ett worst case scenario så blir du aldrig besviken.

Epsioden är svår att beskriva i detalj, men för alla som vill testa sin mentala styrka kan jag rekommendera något liknande.
Ovissheten, kombinerat med smärtan.
Ensam - ingen att konsultera.
För ont för att resa mig - kunde inte titta i en spegel.
Ville inte röra för mycket på ögat i rädsla för att förvärra.
Jag kunde egentligen bara sitta där i mörkret och avvakta att smärtan skulle gå ner till en nivå som kändes säker för förflyttning mot spegel och vatten för rengöring.

Det visade sig till slut att jag hade synen kvar. Den var lite skum i några dagar och det gjorde skitont så fort jag tittade i sidled eller uppåt/neråt. Blodet kom inte från själva ögat utan från ett jack på ögonbågen. Faktumet att en del av smällen tagit där istället för enbart på själva ögat räddade antagligen min syn.
Hursomhelst, min avresa hade återigen förflyttats in i framtiden. Mitt enda glädjeämne under de följande veckorna var att studera folks chockartade reaktioner då jag spände ögonen (ögat) i dem. Reaktioner fick jag, var så säker :)


Inga problem att få en roll i vilken zombiefilm som helst.

Då jag väl fått ett utlåtande om att ögat verkade oskadat och var bortom infektionsrisk hände allt fort. Jag funderade snabbt över vart jag skulle ta vägen. Beställde biljett och packade. Sydamerika nästa. Jag skulle äntligen lämna Sverige och ett innehållslöst liv bakom mig. 

Höjdpunkt nummer ett - 25 års väntan till ända

Summerar jag året kan jag inte komma på mycket som lämnat några djupare intryck. Jag kan faktiskt bara komma på två episoder som sticker ut från mängden.
En väntan på 25 år tog slut. Jag fick äntligen se Conflict, mitt favoritband under punkeran. Under några kaotiska dagar på Punkillegal i Munkedal såg jag både Conflict och Subhumans (som jag inte sett sedan 1984) plus en massa annat roligt. 


Sveriges i särklass bästa festival!


Subhumans, still going strong.

Förvåningen var total då jag insåg att jag fortfarande kunde Conflicts långa, invecklade, snabba texter ord för ord. Jag kan bara konstatera att jag måste lyssnat oerhört mycket på dem på tiden det begav sig.



Höjdpunkt nummer två - de legendariska polackerna  

Den andra händelsen som bröt monotonin var ett besök i Polen.
Några av 80-talets polska vinterklättrare bjöd in Nadine, Martin och mig för ett besök. De var intresserade av äventyr "bortom standarden". Everyone wants to climb 8000m nowadays. It´s not so interesting anymore. Janusz Majer och Grzegorz Chwola hade nyligen slutfört sin första Chang Tangexpedition. De ville se bilder och höra stories från Chang Tang och de vita fläckarna på kartan. Det hela kändes absurt. Att sitta med Majer, Chwola, HajzerWielicki m.fl, några av världens genom tiderna bästa klättrare och berätta om äventyr för dem. Inte tvärtom. Då Majer senare drog igång en kombinerad film- och fotoshow om The Magic Line på K2 kände man sig väldigt liten. Intressanta, ibland nästan dygnslånga, samtal varvades med klippklättring i Jura och vandringar i Beskydbergen.


Tafatta försök att klättra, i tre nummer för små skor och hällregn. Foto: Martin Adserballe

Lycka och triumf

Triumferande summerade jag dagen medan jag cyklade förbi de farligaste områdena. Vandring ner från 3600 meter. Bort med ryggsäcken och upp på sadeln. Snart 100km. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig endast fjorton dagar tidigare. Jag kände verkligen lyckan över att vara tillbaka igen komma ilande.
Jag anlände i välbekanta kvarter. Mendoza. En av mina favoritst
äder. Snart var det första delmålet nått. Utan tvekan var det en succé på sitt eget lilla vis och jag lovade mig själv att det första jag skulle göra då jag anlänt till centrum var att fira med ett halvkilo av världens bästa glass!

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2010-06-16 18:12   thegedd
Varierande innehåll denna gång, livet går upp och ner för oss alla. Och ett ruggigt foto med ögat....ser riktigt läskigt ut....
 
2010-06-17 05:54   Staffan Andersson
Du måste skriva en bok.
 
2010-06-17 23:30   thureb
Härligt Janne. Du säger mycket med få ord det är en fin gåva.
 
2010-06-18 12:03   Pierre Näsman
Grym berättelse som vanligt kompis! Fan, vad du fått stå ut med. Men med inställningen att anta att det värsta hänt, kan det bara bli bättre, den gillar jag :-) Jag saknar den goda glassen i Mendoza förpackad i gigantisk frigolitlåda i glassbaren.
 
2010-06-18 19:34   Håkan Friberg
Det är verkligen SÅ kul att du är "tillbaka". Du beskriver dina "ups and downs" så att det känns som om man satt bredvid och såg på.
 
2010-06-18 21:57   Pierre Näsman
fan du är kung -Corax! Läste texten igen. Vill så klart ut igen men det är inte så lätt med fyra bran och fru! Får göra dagsäventyr under tid! Ha det gott -kompis!
 
2010-06-18 22:21   The_Lost_Cyclist
Håller med Thure: Du har en förmåga att slopa skitsnacket och berätta det du vill få fram med få ord - utan att tappa nyanser. Själv skriver jag nog tvärtom - kommer aldrig till punkt utan svävar ut i massa bistycken som ingen bryr... ja.. precis som i denna kommentar. :-) Ha det gött och jag hoppas kommande år blir bättre!
/Lars
 
2010-06-19 19:13   j_stellan
Det måste kännas skönt för dig att vara ut på vägarna igen. Alltid kul att läsa om dina äventyr men det är ännu bättre att höra den direkt från dig
 
2010-07-03 22:01   Eric Sundberg
läskigt med ögat.....
 
2010-08-02 23:25   Punkarn
Med det ögat antar jag att du hade kunnat "göra en arnold" nästan varsom i världen: -I need your clothes, your boots and your bike -och du hade fått det.
 
2010-08-09 20:31   Corax
Tack för alla positiva och värmande kommentarer!
Jag var lite tveksam innan jag skrev det här kapitlet. Var det för personligt? Allmänintresse?

NIklas: Asgarv!
Jag ska erkänna att jag "använde mitt öga" ganska flitigt under pokerturneringar. Då andra spelare försökte läsa mig stirrade jag intensivt tillbaka. Ett utmärkt vapen :)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar