En vandring på Sörmlandsleden en dag i september

100 mil lång. Det kan man knappast tro om en vandringsled i Södermanland, men dess virrvarr av stigar ger den dess otroliga omfattning. Lika många etapper är den uppdelad i; några mer krävande, andra mindre. Kanske finns här nästan lika många sjöar och vattendrag också, men det låter jag vara osagt.

Att vandra är ett härligt sätt att njuta av skiftningar i såväl natur som årstider, och att bränna kalorier är väl sällan så avkopplande något jag tog fasta på en söndag i början september. Himlen sträckte sig vit över Stockholm, och under förmiddagen hade det regnat. Jag gav mig av. Jag ville ut på upptäckarstråt; hitta de stora upplevelserna i det lilla så att säga. Och det var precis vad jag gjorde, då jag den här dagen gick den första dryga halvmilen på Sörmlandsleden. Jag trampade glatt iväg i mina utnötta joggingdojjor. I min gamla Fjällräven-ryggsäck från -87 hade jag gömt smörgåsar och te i en liten termos. Kameran fick också plats, men till min besvikelse hade batterierna i den tagit slut. Snart insåg jag dock att upplevelsen oftast är som störst när hjärnan slipper leta kameramotiv, utan istället får ta in alla synintryck på egen hand.

I närheten av tunnelbanestationen Björkhagen, strax söder om Stockholm, tar ledens första etapp vid. Därefter sträcker den sig i det oändliga, först söderut mot Trosa, med en avstickare till Nynäshamn, och därefter västerut mot Nyköping och Oxelösund, för att sedan svänga norrut mot Katrineholm och slutligen hitta tillbaks till Stockholm via Mariefred och Södertälje. Den som vill gå hela sträckningen har man fullt upp, bättre är nog att satsa på utvalda delar. Övernatta kan man göra i skärmskydd längs vägen, om man vill gå långt, och anlagda rastplatser för picknickpaus och vila finns det också gott om.

Sörmlandsleden har en egen hemsida, www.sormlandsleden.se. Det kan vara värt att ta sig en titt här, innan man ger sig av. Här finns bl.a. en översiktskarta över ledens sträckning och en lite utförligare beskrivning över de olika etapperna. Håller man sig till de tätt förekommande markeringarna i orange på stolpar och trädstammar, är det nog näst intill omöjligt att gå vilse under vandringen, åtminstone under ledens första och lite mer välbesökta delar. Däremot gäller det att vara observant på markeringarna, för det kan ibland vara lätt att missa små avkrokar som leden gör, särskilt om det finns större stigar att följa. För den som önskar ytterligare en trygghet, kan föreningen Sörmlandsledens vandringsguide över sträckan Stockholm-Södertälje/Nynäshamn/Skanssundet vara en bra investering.

Landskapet varierar. Mycket mer än man kanske tror om en sträcka på sisådär 7-8 kilometer. Stundtals känns det som att vandra i bortglömd John Bauer-skog, med mossbeklädda klippor, ett rutnät av rötter över stigarna och mattor av blåbärsris som fortfarande dignar av blåsvarta bär. Ibland tar ljusare lövskog vid eller så visar sig en vacker, alldeles spegelblank sjö mellan träden. Mitt mål var just en sådan sjö; Sandasjön i närheten av samhället Älta ja för trots att man har känslan av att vara mitt ute i skogen, ligger Stockholms förortsbebyggelse relativt nära, vilket underlättar för den som vill ta hjälp av lokaltrafiken. Själv valde jag att ta buss 401 från Ältavägen till Slussen.

Vid Sandasjön slog jag mig ner på en klipphäll, smuttade på mitt drickvänligt ljumma te och tittade ut över vattnet. Omgivningen var vacker. Vattenytan låg så gott som spegelblank där den mötte den klara höstluften. Någon gång ibland bröts lugnet av att en fisk hoppade till, eller av att fiskaren på andra sidan sjön kastade ut sitt drag med ett svagt plumsande ljud. De ljusgrå klipporna runt sjön böljar ömsom varsamt, ömsom mer dramatiskt stupande, och ur dess skrevor väller mörklila ljung fram. En samling näckrosblad guppade lätt på vattnets yta. Guppade lätt gjorde också några änder, liksom den suddiga spegelbilden av klipporna och den mörkt gröna skogen med sina inslag av björkar, som lös gula i sin höstskrud.

Med ens kände jag mig otroligt priviligerad, som har tillgång till den här omgivningen bara ett stenkast från Stockholms trängsel, buller, stress och oaktsamhet. Att gå på upptäcktsfärd är inte alls dumt, och tänk; man behöver inte alltid bege sig långväga för att hitta stora upplevelser.

Fotnot: Min förhoppning och ambition är att vandra fler sträckningar på Sörmlandsleden och att kunna skriva om mina upplevelser samt tipsa om erfarenheter här på utsidan.se.