Artiklar > En vandring i Stensdalsfjällen och ...

En vandring i Stensdalsfjällen och Bunnerfjällen

Av: Stefan_Bengtsson

Det är själva resan som är målet, och inte en geografisk punkt som man passerar under resans gång eller vid dess slut

Några korta ord om löpning och bakgrunden till vandringen

De senaste åren har jag motiverat mig själv i min löpträning genom att anmäla mig till ett fjällmaraton. Jag har känt att det varit stimulerande att ha ett mål att se fram emot, som samtidigt innebär en upplevelse. De senaste åren har jag sprungit mellan 250-270 mil per år, vilket ger ett snitt på cirka 5 mil per vecka. Jag springer för att jag tycker om det och det är det som är målet. Välbefinnandet och tiden för mig själv när jag springer. Men att sätta upp ett mål i form av en händelse som ett fjällmaraton är motiverande för att upprätthålla disciplin i löpningen. Jag har genomfört Idre Fjällmaraton 45 km 2 gånger (första gången 2020, då loppet ställdes in, men då jag åkte till Idre och sprang banan utan tävlan, ensam på fjället, vilket var en helt fantastisk upplevelse. Andra gången 2021 då tävlingen återupptogs). För att få lite variation valde jag att i år anmäla mig till KIA Fjällmaraton 45 km i Åre. Nu ska berättelsen inte handla om löpning, men det kan ändå vara värt att nämna eftersom löpningen spelar roll för hur efterföljande vandring gick att genomföra.

Bansträckningen för Fjällmaraton ändrades relativt sent då arrangören inte fick tillstånd att dra tävlingen över Ottfjället. Istället förlades starten till Ottsjö och bansträckningen var enligt bilden nedan. Strax över 45 km och med ungefär 1 700 höjdmeter att avverka över Hållfjället, Grofjället och Välliste, med bansträckning ner och upp för Trillevallens skidanläggning.

KIA Fjällmarathon 45 km 2022

KIA Fjällmaraton 2022

Löpningen gick över förväntan bra och banan var både trevlig och naturskön, med vackra vyer över Ottsjön och från topparna på fjällen som passerades. Det hade regnat lite och det var ganska lerigt på sina ställen, men jag lyckades prestera en tid som jag var mer än nöjd med och kunde på kvällen efter gå och lägga mig belåten och med förväntan över den vandring jag hade bestämt mig för att påbörja följande dag.  

Förra året, efter att ha sprungit Idre Fjällmaraton, genomförde jag en 4 nätters vandring över Fulufjället (vilket går att läsa om här - Sensommar på Fulufjället). Planen för i år var att tillbringa 7 nätter i Stensdalsfjällen och Bunnerfjällen. Jag hade lagt upp en ungefärlig färdväg och planerat turen utifrån förutsättningen att jag förmodligen inte skulle vara särskilt stark de första dagarna efter Fjällmaraton och då ta ganska korta etapper. Löpning och vandring i fjällen har var och en sina för- och nackdelar. Vid löpningen får man under en ganska kort och intensiv period uppleva mycket och intrycken formligen väller över en. Vandringen blir mer återhållsam och man ges mer tid åt att njuta av vyerna och reflektera över de ständiga skiftningarna. Jag njuter av båda formerna och det är fantastiskt att kunna kombinera dem så här.

Jag vill även passa på att ge stort beröm till Fjällmaratons arrangörer för en riktigt bra tävling.

Vandringen börjar

Jag parkerade min bil vid Nulltjärns parkering i Vålådalen och började vandringen upp mot Stensdalsstugorna. Det finns en fin sommarled som först löper genom den vackra björkskogen söder mot Stensån och sedan viker av mot väster. Leden är mycket naturskön och lättvandrad till en början. Jag hade vädret med mig och det var en ren njutning att hänga på sig ryggsäcken och ge sig iväg i riktning mot bergen, trots att benen var trötta redan från start.

Stig genom Vålådalen mot Stensdalen

Stensån Sommarleden mot Stensådalen På väg över Södra Kyrkbensskaftet mot Stensdalen

När man efter cirka 7 kilometer närmar sig Kyrkstensskaftets fot blir stigen mindre och börjar stiga svagt uppåt. Efter en liten stund är man uppe ovanför trädgränsen och går på skrå över fjället. Det är en välmarkerad och enkel led, med en del spångar. Det sägs vara ganska blött i jämtlandsfjällen i år, så några av spångarna låg under vatten och det var inte helt lätt att ta sig torrskodd över. Då jag hade kommit iväg lite sent på förmiddagen stannade jag vid en bäck, värmde lite vatten och åt min första påse med frystorkad mat.

Efter ett par kilometers vandring strax ovanför trädgränsen går leden ner för en backe och in i björkskogen som omgärdar STF Stensdalens stugor. Det är en av STF:s nyaste och finaste stugor. Den ligger oerhört pittoreskt och vackert precis vid Stensån, med en fin bastu där du kan bada i ån. Anläggningen har solcellspaneler och är i viss mån då även elektrifierad.

Stenådalsstugan från bron över Stensån

Stensån med Lill-Stensdalsfjället sett från bron Bron sedd från Stugan Stensån med Lill-Stensdalsfjället

Då jag planerat att bo i tält hela veckan stannade jag bara till en kort stund och pratade med de mycket trevliga stugvärdarna Annika och Jacob, som gav mig tips kring min tänkta runda och visade mig till en fin tältplats en bit från stugan. Jag fortsatte en liten bit mot sydöst till en liten äng precis vid en vadplats över Stensån, men upptäckte att platsen redan var tagen. För att inte störa valde jag att vada över ån och fortsätta en bit upp för Lill-Stensdalsfjällets norra sida. Här hittade jag en ganska fin tältplats på ungefär 800 meters höjd. Jag slog upp mitt tält och satte mig utanför för att laga lite mat och njuta av utsikten första kvällen på min tur. Den första kvällen på fjället innebär en märklig känsla. Omställningen mellan ett intensivt vardagsliv och lugnet som infinner sig när solen sakta går ner bakom bergen är näst intill obeskrivlig och måste upplevas för att förstå. De svaga ljuden när vinden smeker tältduken och drar vidare genom lövverket på de låga fjällbjörkarna. Det låga sorlet från en liten bäck som rinner ner från berget mot dalen. Avsaknaden från civilisationens ständigt närvarande ljudmatta.

Tältplats natt 1 - Lill-Stendalsfjället

Vadet över Stensån Lill-Stendalsfjället sett från norr

Jag somnade tidigt på kvällen, men vaknade ändå inte förrän vid 8-tiden på morgonen, fortfarande stel och mör i kroppen efter Fjällmaraton. Man sover ganska dåligt när det mesta i kroppen gör ont. Jag hade köpt med en limpa surdegsbröd eftersom den står sig i flera dagar utan att bli torr, så jag kunde få en god frukost bestående av smörgås, nykokt kaffe och müsli.

Jag hade bara vagt planerat mina övernattningsställen och hade inga ambitioner på att gå långa dagsdistanser, utan mitt mål var att hålla kroppen i rörelse och njuta av den vackra naturen. Vid 10-tiden var jag redo för att ta mig an dagens etapp, satte på mig ryggsäcken och gav mig iväg uppför Lill-Stensdalsfjället. Jag hade planerat att ta mig till toppen från öster och ner igen på den södra sidan, vilket innebar att jag var tvungen att bära med sig ryggsäcken alla de cirka 600 höjdmeterna som skilde min tältplats från toppen av fjället. Fortfarande trött i benen och med en del träningsvärk blev det en utmaning, men vädret var fint och jag hade ingen brådska. Jag tog mig sakta men säkert upp för fjället, först söderut men sedan upp mot toppen till väster. Det fanns sektioner av stigningen som var ganska branta med mycket klippblock, men jag lyckades nå toppen efter 1 timma och 45 minuter.  Toppen är väldigt flack, och ett mindre röse visar var den högsta punkten är belägen, 1 414 meter över havet. Utsikten är fantastiskt och man kan bland annat se Ottfjället, Anarisfjällen, Lunndörrsfjällen, Helags, Sylarna, Gåsen, Bunnerfjällen, Stensdalsfjällen och Kyrkstensfjället.

Toppröset på Lill-Stensdalsfjället med Bunnerfjällen i bakgrunden

Östra sidan av Lill-Stensdalsfjället med utsikt över Vålådalen  Utsikt uppifrån Lill-Stensdalsfjället ner mot Stensdalsstugan  Utsikt uppifrån Lill-Stensdalsfjället över Kyrkstensfjället  Utsikt uppifrån Lill-Stensdalsfjället mot Trondfjällen & Anarisfjällen  Utsikt uppifrån Lill-Stensdalsfjället med Smällhögarna, Härjångsfjället och längst bort Helags  Utsikt uppifrån Lill-Stensdalsfjället med Smällhögarna, Härjångsfjället och längst bort Helags

En trevlig överraskning väntade mig på där uppe. Stugvärdarna från Stendalsstugorna hade tillsammans med sina barn tagit en annan väg upp till toppen på morgonen och satt och fikade vid toppröset. Vi fick en liten pratstund under tiden som jag njöt av den 360-gradiga utsikten och sedan vandrade jag vidare för att ta mig ner för fjällets sydvästra sida, ner till Stensdalstjärnarna. Som ni kan se på bilderna så visade sig vädret från sin allra bästa sida. En svag bris som svalkade lagom mycket och glada molnformationer som målade himlen till ett konstverk.

Det var en ganska enkel och odramatisk sträcka uppe på berget, men när det började slutta nerför gjorde sig träningsvärken rejält påmind. Uppför hade gått ganska bra, även om benen var trötta, men nerför gjorde riktigt ont i låren och jag fick ta gott om tid på mig för att komma ner från fjället på den västra sidan där det ändå inte är så brant. Min plan var att tillbringa andra natten vid Stensdalstjärnarna, där jag hade läst att det är fint att tälta. 

Is i augusti vid Stensdalstjärnarna

Stensdalen  Stensdalstjärnarna sett från Lill-Stensdalsfjället  Stensdalstjärnarna  Tältplats 2 - Stensdalstjärnarna  Stort klippblock i Stensdalen

Jag hittade en vacker tältplats vid den största tjärnen och slog läger för natten. Vattnet hade en temperatur runt 5 grader och det blev ett ganska kort dopp för att sköta de basala hygienrutinerna. Vid en av de mindre tjärnarna hängde isen fortfarande i vattnet. Vädret var med mig och det gick fint att värma upp kroppen i solen efter det kalla doppet. Dalen, på ungefär 1 000 meters höjd över havet, är en ganska flack yta mellan Lill-Stendalsfjället, Kleavtje, Lievkiesåajja och Smällhögarna med ett månlandskapsliknande utseende. Klippblock i olika storlekar ligger "utkastade" lite här och där, men det är lättvandrat och ganska vackert. Jag gick en kort promenad runt lägerplatsen och njöt av vyerna och det fina vädret. Vinden hade mojnat, det var inte många ljud som störde och känslan av att vara helt ensam infann sig snabbt. Jag har ingen emot det utan tycker att det är en lugnande känsla, men första natten helt utan mänskliga ljud eller närvaro av någon annan känns lite annorlunda. Efter att ha värmt vatten, ätit en påse frystorkad Bolognese och tagit en smutt på den medhavda whiskyn gick jag och lade mig tidigt och läste ett par kapitel. Det var helt tyst och ganska snart blev ögonlocken så tunga att jag somnade för natten.

Lievkiesåajja syns bakom Lievkiesåajjatjåånne

Lievkiesåajjatjåånne  Vatten i Härjångsdalen  På väg genom Härjångsdalen mot Gåsenstugorna  Leden till Gåsenstugorna  Tjallingklumpen, med Västra Bunnerstöten i bakgrunden

Den tredje dagen blev min längsta dagsetapp. Jag bröt läger strax efter klockan 8 på morgonen och började gå västerut mot Gåsen. Jag hade dock tänkt att jag först skulle ta mig ner i Härjångsdalen, för att sedan följa sommarleden upp mot Gåsenstugorna. Jag valde att gå väster om Lievkiesåajjatjåånne. Det var lättvandrat även om det var en del blöta områden som man fick ta sig över genom att hoppa från tuva till tuva. Jag stötte på ett tiotal renar som förvånat tittade på mig och drog sig undan. Efter en stund vek jag av söderut och fortsatte ner till Härjångssjöarna, vadade över Härjångsån och kom snart upp på sommarleden. Därifrån till Gåsenstugorna var det cirka 4 kilometer och dessa löpte på ganska enkelt och jag mötte några par som var på väg ner från fjället.

Jag stannade till en liten stund vid Gåsenstugorna, som ligger precis vid Gåsens södra fot, och pratade lite med stugvärden, som gav mig ett par goda råd för hur jag lämpligast skulle ta mig vidare norrut bort mot Bunnerfjällen. Alternativen var att gå väster eller öster om Gåsen, men eftersom det var ganska blött föll valet att hålla sig på högre höjd och då alltså gå på Gåsens östra sida istället för att ta vägen ner till Gåsån på den västra sidan. När jag satt hemma och planerade turen hade jag funderat på att ställa ryggsäcken vid Gåsenstugorna och därefter gå upp och se utsikten från Gåsen, men väl där kändes inte detta särskilt lockande, så jag valde istället att fortsätta mot Bunnerfjällen. 

Jag följde därför Sommarleden som går norr mot Stensådalen cirka en kilometer uppför Gåsens östra fot och vek därefter av mot nordväst för att på så sätt ta mig vidare runt Gåsen till Tjallingklumpen. Här var det mestadels ganska enkel vandring, även om det var lite blött och en del vegetation att ta sig över i den lilla dalen mellan Gåsen och Tjallingklumpen. När jag kom fram till Tjallingklumpens östra fot kunde jag se ner i Tjallingdalen, och såg ett ställe i Tjallingån där det såg lämpligt ut att vada över. Desto längre ner i Tjallingdalen jag kom desto blötare och krångligare blev det att ta sig fram. Att hoppa mellan tuvor med en 20 kilo tung ryggsäck har sina utmaningar, men jag lyckades till slut ta mig fram till platsen jag sett uppifrån höjden. Det visade sig vara en bra plats att ta sig över, och jag kunde utan problem korsa Tjallingån

Vadet över Tjallingån

Eftersom jag planerat att kommande dag ta mig till Bunnersjöarna för att övernatta där, stod jag i valet att antingen fortsätta utmed Tjallingån på dess norra sida och följa Västra Bunnerstötens fot, eller att försöka ta mig upp på högre terräng på Västra Bunnerstötens södra sida. Efter att ha studerat Fjällkartan-appen en stund bestämde jag mig för att se om det gick att övernatta på en plan "hylla" som jag såg stack ut från bergssluttningen. Jag kämpade mig upp genom jobbig vegetation bestående av ett virrvarr av kråkbärsris, lingonris, enebuskar, stenrösen och surmark. Efter ganska många timmars vandring blev det rätt tungt att klättra över 200 höjdmeter utmed fjällkanten för att nå klippavsatsen på ungefär 1 100 meters höjd. Det var fler än en gång som jag svor och förbannade riset, som gjorde sitt bästa för att slingra sig kring fötterna och få en trött vandrare att tappa balansen. Men det visade sig trots vedermödorna att vara ett lyckat beslut, och jag kunde slå läger med en otrolig utsikt över Tjallingklumpen, Helagsfjället och Sylarna. 

Tältplats med utsikt

Utsikt över Helags och Sylarna  Utsikt över Helags  Utsikt över Sylarna    Tältplats med utsikt  Tältplats med utsikt  Tältplats med utsikt

Det blev en riktigt trevlig middag med bra väder, nästan ingen vind och ett "fönsterbord" med  utsikt över hela låglandet bort mot Helagsfjällen och Sylarna, cirka 20-30 kilometer söderut. 

På kvällen låg jag i tältet och studerade på kartan hur jag skulle lägga upp nästa dags etapp. Min plan var att ta mig runt Västra Bunnerstöten och slå läger vid någon av Bunnersjöarna. Men eftersom jag kommit ganska långt på dagens etapp kändes det lite kort att ta snabbaste vägen dit. Dessutom var jag inte särskilt sugen på att ta upp kampen mot det slingrande riset igen. Jag blev därför nyfiken på att se om det skulle gå att ta sig utmed bergssidan ungefär på 1200-metersstrecket, för att inte förlora för mycket höjd som jag sedan skulle behöva ta igen för att komma upp till den lilla sjön Västra Bunnertjärnen, som ligger dramatiskt inkilad i berget.  

Tänkt tur till Västra Bunnertjärnen

Mörkret föll och natten var lugn. Endast en svag bris hördes. Tidigare på kvällen hade jag stått och beundrat den milsvida utsikten och försökt se någon annan levande varelse, utan att lyckas. Kanske hade det gått om jag haft med mig en kikare, men nu var känslan att så långt som det går att se med ögat var jag helt ensam och utlämnad åt naturens vilja.

Efter en god kopp kokkaffe och ett par surdegssmörgåsar bröt jag morgonen efter mitt läger och började gå på skrå utmed bergssidan för att följa min planerade tur, svag uppför runt den västra sidan av Västra Bunnerstöten. Ganska snart började det bli brantare och efter en stund var det rejält brant med ganska svår terräng, bestående av stora klippblock som brutits loss från berget. Stundvis fick jag försiktigt och tålmodigt ta mig från block till block och hela tiden noggrant känna hur stabiliteten var för nästa fotsteg. Det hade varit farligt att falla där med en 20 kilos ryggsäck på ryggen och jag såg till att ha min nödsändare inom enkelt räckhåll om olyckan skulle vara framme. Här hade jag väldigt god nytta av mina stavar. Det kändes betydligt stabilare och säkrare att gå med stavarna för att hålla balansen och även för att kunna känna sig för innan man tog nästa fotsteg. Vädret var fint och det var torrt på stenarna. Hade förutsättningarna varit annorlunda hade jag istället tagit mig ner på lägre höjd och valt en annan väg. Bilderna gör inte verkligheten rättvisa. Det man på bilderna upplever som små stenar var i verkligheten ganska rejäla block. Vissa så stora att man fick gå runt dem, eller gå tillbaka för att hitta en annan väg. Det är ganska ansträngande att gå på skrå i en så kraftig lutning. Att alltid ha ena staven och ena foten på en lägre nivå än den andra. Efter en stund gör sig skillnaden tillkänna i ryggen och därför var det viktigt att ta det lugnt och vila med jämna mellanrum.

Västra sidan av Västra Bunnerstöten

Grön mossa som väger i bäck på bergssidan  Bunnersjöarna i fjärran  På skrå runt Västra Bunnerstöten  

Det tog lite längre tid än jag hade tänkt att ta mig runt till norra sidan av Västra Bunnerstöten, men det gjorde inget för vädret var fint,  utsikten var häpnadsväckande och jag hade inte bråttom. Jag fick en väldigt fin vy över hela dalen fram till Sylarna och in i Norge. När jag rundade fjället byttes denna vy till en vacker överblick över Ulvåfjällen, Stråten, Bunnersjöarna och norr om dem Ånnsjön

Jag fortsatte längs med den norra sidan av berget och kunde hålla höjdkurvan bra. Till slut nådde jag fram över krönet till Västra Bunnertjärnen, som bildskönt bredde ut sig omgiven av de höga bergskanterna. Så här sent på sommaren var vattnet så lågt att det bildats en platt "strand" vid sidan av sjön. Jag ställde ner min ryggsäck och hämtade vatten i tjärnen för att laga lunch. Det kändes väl värt att ha tagit den lite mer komplicerade vägen för att få njuta av den vackra vyn under tiden jag tillagade och åt min mat.

Västra Bunnertjärnen

Västra Bunnertjärnen  Västra Bunnertjärnen  Västra Bunnertjärnen

Mätt och belåten gick jag på en liten promenad för att få njuta av upplevelsen en stund till. Därefter var det dags att bege sig nerför kanten på berget med riktning norrut och destinationen Bunnersjöarna. Efter en liten stund närmade jag mig sjöarna och kunde få en fin överblick. På den västra sidan, mitt mellan sjöarna, finns någon form av stuga/stugor. Jag kunde se att det stod ett tält uppställt där och bestämde mig därför att hålla till öster om sjöarna och fortsätta till Norra Bunnersjön, där jag tyckte att det såg ut att finnas en fin tältplats

Utsikt över Bunnersjöarna

Bunnersjöarna på avstånd  Tältplats vid Norra Bunnersjön  Tältplats vid Norra Bunnersjön

Jag slog upp mitt tält, hängde mina fuktiga kläder på tork och tog ett dopp i sjön. Det var ganska kallt, men sjön hade en fin sandbotten och det var varmt i luften så det gick ändå bra att tvätta av sig ordentligt. När kvällen kom blev det vindstilla och ljudet från tältarna på andra sidan sjön hördes som om de slagit läger precis intill. De verkade tycka att det var betydligt kallare i vattnet än hur jag hade upplevt det, för det var en hel del skrikande och stojande under deras bad. Det dröjde dock inte länge förrän ljuden tystnade och det bara var den stilla brisen som hördes.

Med gott självförtroende och erfarenhet av dagens strapatser studerade jag kartan och bestämde mig för att kommande dag ta mig upp till 1 100 meters nivån och gå över Saedtiedurrientjaerhvie som ligger rakt öster om Norra Bunnersjön. Genom att ta mig upp på lite höjd skulle jag dels kunna gena över en platå på berget som skulle spara mig en kilometer eller två, dels skulle jag kunna hålla höjdkurvan när jag sedan skulle fortsätta söderut så att jag skulle kunna ta mig upp till Östra Bunnertjärnen för att övernatta där. 

Den fjärde natten på fjället bjöd på god sömn och nu började jag på riktigt känna fjällets lugn. Då var jag lyckligt ovetande om vad kommande natt skulle bära med sig! 

Planerad rutt dag 5

Det här blev utan tvekan den mest händelserika dagen på min tur. Jag startade strax efter klockan 8 på morgonen med att gå uppåt/nordöst utmed berget. Det var inte allt för svårt, men det fanns passager där det var mycket klippblock och lite besvärligt att ta sig fram. När jag kom upp på platån på 1 000 höjdmeter som jag skulle ta mig över bjöd naturen på ett spektakulärt skådespel. En regnbåge bildades över Ånnsjön norrut, och jag var tvungen att sätta mig en stund och betrakta naturens under. Jag tog upp telefonen för att filma, men tyvärr kom jag mig inte för att knäppa ett par stillbilder. Därför är nedanstående bild endast en skärmdump av filmen och kvaliteten är inte den bästa, men med lite fantasi kan man tänka sig hur overkligt vackert det var i verkligheten när molnen drog över och förbi regnbågen. 

Regnbåge över Ånnsjön

Det hela var över på 10 minuter och jag fortsatte över bergskammen med det obegripligt långa och svåruttalade namnet, och vände ner mot söder på skrå utmed andra sidan. Det gick bra att ta sig söderut med fin utsikt över dalen, och efter någon timma kunde jag se den lilla namnlösa sjön som formats nedanför skrevan i berget där Östra Bunnertjärnen har sitt utlopp. På andra sidan sjön kunde jag se att en tunnel bildats ovanför bäcken som utgör avrinning från tjärnen ovanför.

Sjö nedanför Östra Bunnertjärnen

          

Jag gick ner mot sjön och satte mig vid ett litet vackert vattenfall där jag lagade lunch. Sidorna på berget var ganska branta, och för att kunna ta mig upp till tjärnen skulle jag antingen vara tvungen att gå en längre runda österut och ta mig upp den vägen, eller försöka ta mig upp genom passet där bäcken rinner ut. Jag bestämde mig för att det var en betydligt intressantare väg att försöka sig på den sistnämnda. Då skulle jag dessutom få en möjlighet att se om det gick att ta sig närmare istunneln och ta en titt på den. Vägen fram till passet var ganska enkel, men sedan blev det lite besvärligare när jag skulle ta mig upp utmed bäcken. Till en början gick det bra, men när jag närmade mig istunneln var jag tvungen att ta mig över snöbelagda klippblock och fick vara väldigt försiktig för att inte trampa ner i något mellanrum som fanns under snön. För att sedan faktiskt komma ner till bäcken vid utflödet ur grottan fick jag ta av mig ryggsäcken och försiktigt ta mig ner för en ganska brant sektion.

Väl där nere gick det att utan större besvär ta sig fram till öppningen. Bilden gör inte verkligheten rättvisa. Jag kunde lätt och ledigt stå i öppningen av tunneln med minst en meter tillgodo till isen ovanför. Jag ville dock inte gå in eftersom jag tyckte att det kändes för osäkert. Det gick att se inloppet ungefär 50 meter uppströms och det var fascinerande att se vattnet droppa från taket. I den takt vattnet droppade/rann förstår man hur mycket snö det måste legat i sänkan när det fortfarande fanns kvar is i slutet av augusti.

Istunnel vid Östra Bunnertjärnen

     

Efter att ha tillbringat en stund nere i skrevan tog jag mig tillbaka upp till ryggsäcken och fortsatte upp mot Östra Bunnertjärnen. Väl uppe kunde jag konstatera att den låg lika dramatiskt vackert som jag hade föreställt mig, med branta klippor åt både väster och söder. Eftersom dagen ännu inte var så långt framskriden bestämde jag mig för att runda sjön motsols. Jag hade redan kvällen innan bestämt att jag skulle leta efter en tältplats på tjärnens östra sida, men nu när jag hade möjlighet ville jag gärna se hur det såg ut i dess södra ända. Jag gick därför utmed sjökanten till sjöns ända, där det var ett litet delta med smältvatten som rann ner från snö som fortfarande låg kvar på Västra Bunnerstötens norra sida. Känslan jag fick var  som från en scen ur Sagan om ringen, när Frodo och Sam tar sig över bergen ner i Mordor. Svarta branta dramatiska klippor som ser oerhört kalla och ogästvänliga ut. 

Östra Bunnertjärnen

          

På tjärnens östra sida var det flackare, men samtidigt ganska blött. Jag vandrade utmed sjösidan och funderade på om jag gjort en felbedömning när jag tänkte att det skulle gå att hitta en bra tältplats. Jag hade tidigare under dagen haft mottagning på mobiltelefonen och hade läst väderleksprognosen, som sa att det skulle vara svag vind (3-6 m/s) rakt från väster. Det skulle innebära att jag skulle ligga helt i lä från vindarna då jag hade 200 meter höga klippväggar till väster om mig.

Jag fortsatte mot tjärnens utlopp, kom upp några höjdmeter och hittade en plats där det var torrt och gick att slå upp tältet. Det var inte den bästa tältplatsen man kan drömma om, men det var hyfsat plant och inte särskilt många stenar under. Jag satte upp tältet och spände fast alla 8 linor runt tältet. Marken var hård och jag fick slå i pinnarna med en sten, men de satt hårt och bra. Efter att ha tillagat lite mat gick jag ner och badade i tjärnen som var hisnande kall, varefter jag gick och lade mig i sovsäcken och läste ett par kapitel i min bok. Det var lugnt och tyst som i graven när solen gick ner och mörkret sakta lade sig över fjället. 

Tältplats vid Östra Bunnertjärnen

Jag vaknade av att en kraftig kastvind nästan lyfte mig från marken. Helt utan förvarning började vinden slå mot tältet från alla håll och regnet fullständigt öste ner som om någon spolat med en vattenslang mot tältduken. Bågarna krängde och duken fladdrade så det skakade i tältet. Jag förstod snabbt att jag var tvungen att klä på mig regnstället för att kunna gå ut och säkra alla stormlinorna med stenar. Det skulle inte räcka med att jag slagit ner tältpinnarna i den hårda marken. När jag kom ut var det så mörkt att jag var tvungen att använda min pannlampa för att se något, men jag såg snabbt att ett par av pinnarna redan hade dragits upp ur marken och ytterligare ett par hade blivit lösa då marken mjuknat av regnet. Jag började leta efter lösa stenar i utåtgående cirklar runt tältet och hade inom 5 minuter lyckats att förankra stormlinorna. Det tog ytterligare 5 minuter att hitta stenar att lägga på alla pinnarna runt tältets kanter. Under tiden jag förankrade tältet hade det blåst kraftiga kastvindar från i princip alla håll samtidigt. Jag kunde se att tältstängerna hade böjt sig så att tältet nu hade slagsida på grund av den kraftiga blåsten och att tältduken blivit tung av allt vatten. Mitt regnställ hade skyddat mig från att bli genomvåt och jag försökte att kompensera genom att justera stormlinorna, vilket gjorde det lite bättre. 

Som jag nämnt tidigare hade väderleksprognosen visat att det skulle vara rak västlig vind. Jag tror att det medförde att det bildades ett vacuum på andra sidan bergskammen, just där jag låg, som skapade ett undersug och kraftiga och oberäkneliga kastvindar. Jag tror inte heller att det regnade lika mycket som jag upplevde det, utan att en del av vattnet som kom från sidan var uppiskat från tjärnen och från bäcken. Oavsett så medförde det att tältet nästan kollapsade under tyngden.

Jag tog mig in i tältets sovsektion och stängde till för att hålla mina saker torra. Det krängde och slog hårt och yttertältet trycktes mot innertältet. Som tur var höll det tätt och jag kunde sätta mig vid mittenbågen och hålla upp mot vinden. Tältet har tre bågar och jag hade inte någon möjlighet att hålla fast i alla, så jag valde att försöka stabilisera den stora mittenbågen och hoppades att de två andra skulle klara sig. Vinden fortsatte att slå hårt och oberäkneligt större delen av natten. Periodvis var det lite lugnare, men det gick inte att slappna av och gå och lägga sig. Framåt femtiden på morgonen hade det ljusnat lite och vinden avtog något i styrka. Det var dock omöjligt att veta om den skulle tillta igen.

Jag beslutade att detta var ett "fönster" som jag skulle försöka utnyttja för att ta mig ner till lägre terräng. Jag hade redan tidigare under natten packat ryggsäcken med alla mina saker och satt på regnskyddet, så jag drog ut den och placerade den cirka fem meter från tältet så den inte skulle vara i vägen.  Därefter trädde jag in vänsterarmen innanför tältpåsens remmar, så att påsen inte skulle segla iväg i vinden om jag tappade den. Jag drog upp två tältpinnar på den sida som just då var lä-sidan av tältet och slog ner dem i marken i ett kors där jag därefter satte fast påsarna till tältpinnar och tältstänger. Jag lossade stormlinorna och drog ut stängerna ur tältet. Några sektioner av stängerna hade fått nya intressanta s-former, men ingen hade helt knäckts. Bäst hade den stora bågen klarat sig som jag hållit upp under natten. Jag fick ner stängerna i sin påse och kunde därefter koncentrera mig på att packa ihop tältet.

Det var fortfarande så kraftiga vindar så jag inte vågade dra upp alla tältpinnar, utan jag lät de tre pinnarna som var längst mot vindens riktning vara kvar. Jag ville absolut inte hamna i en situation där jag skulle se tältet flyga iväg och försvinna nerför bergssidan. Jag började därför trycka ner det genomvåta tältet i påsen från den sida där jag dragit upp pinnarna och arbetade mig därefter mot vindens riktning. Till slut hade jag ett hopknycklat, tungt och genomvått tält säkrat i påsen. Jag hade innan jag började riva tältet satt mig i absiden och dragit ut min footprint under tältet, så den var redan fastsatt på ryggsäcken. Trött efter att ha varit vaken större delen av natten kunde jag lyfta på mig ryggsäcken och börja ta mig ner för bergets sluttning österut. 

När jag planerade min tur hade jag funderat kring två alternativ. Det ena var att härifrån gå norrut och sedan tillbaka igen för att ta mig upp för Östra Bunnerstöten och över till Stor-Stendalsfjället varefter jag kunde ta mig ner tillbaka till Stensdalsstugorna från hög nivå. Den händelserika natten, tröttheten och att jag inte kunnat inspektera tältet för skador gjorde dock att jag inte såg detta som genomförbart, utan jag valde istället det andra alternativet jag hade övervägt. Det gick ut på att jag skulle gå ner i Stor-Stensdalen och följa Stensån tillbaka till Stensdalsstugorna. Jag ville inte hamna i en situation där jag sent på dagen skulle befinna mig uppe i fjällen med ett trasigt tält. På detta vis skulle jag ha möjligheten att istället övernatta i ett rum i Stensdalsstugorna, om det skulle visa sig nödvändigt.

Jag behövde inte gå mer än 20 minuter och en knapp kilometer förrän jag hade kommit ner en liten bit utmed bergssidan och vinden helt upphörde. Det blev helt lugnt och nästan surrealistiskt tyst efter den hårda natten. Detta stärker min teori att det bildats ett vacuum och ett undersug just där jag slagit läger, som gjorde att vindarna kastades mellan bergsväggarna. 

Det kändes skönt att allt slutat väl, och att jag nu var på väg ner mot dalen. Jag kände mig till och med så upplivad att jag kunde ta några kort på dalen under min vandring ner.

Vy ner mot Stor-Stensdalen

            

Det är en sak att sitta hemma och planera och en helt annan sak att befinna sig på plats i naturen. Desto längre ner i dalen jag kom desto besvärligare blev terrängen. Det var väldigt blött och jag fick ta mig från tuva till tuva. Där det inte var blött var det tätt med knähögt ris. Jag kunde även se att de många tillflödena snabbt gjorde Stensån bredare och jag bestämde mig därför att försöka korsa den innan det blev för svårt, för att därefter ta mig upp till högre nivå på andra sidan där jag bedömde det lättare att ta sig fram. Vadet gick bra och jag kunde snart börja klättringen upp för sluttningen mellan Stäntja och Tobbege. Det var tungt och tog lång tid.

Någonstans mellan 900 och 1 000 meterslinjen blev det mer lättvandrat och jag kunde vika av mot Öster och toppen av Tobbege. Jag hade inte tagit mig speciellt långt men det hade ändå tagit hela förmiddagen och eftersom jag inte hade kunnat laga någon frukost var jag rejält hungrig. Jag tog rast en stund, fixade käk och tog av de fuktiga regnkläderna som fick hänga på tork utanpå ryggsäcken. Med maten kom ny energi både fysiskt och mentalt. Nattens vedermödor kändes plötsligt lite mer avlägsna och jag kände mig motiverad att komma iväg igen.

Efter lunchen blev det betydligt lättare att ta sig fram och marken bestod av söndersmulad sten och stenblock som var enkla att kryssa mellan. Uppe på Tobbeges topp vek jag av mot sydöst och nådde efter några hundra meter sommarleden mellan Stensådalen och Gåsen. Leden gick genom vacker fjällbjörkskog och var lättvandrad de få kilometrarna tillbaka till Stensådalsstugorna. När jag gick över bron strax söder om stugan var jag trött, men vid gott mod. Jag gick till storstugan och pratade med stugvärdarna. De lyssnade till min berättelse om nattens händelser, men var lite förvånade eftersom det inte alls hade märkts något i vädret nere i Stensådalen. De var väldigt hjälpsamma och sa att de hade plats för mig i stugorna om jag inte skulle få ordning på mitt tält.

Jag satte mig vid ett campingbord utanför för att kontrollera om jag fått några skador på tältstängerna och konstaterade att ingen sektion var så illa tilltygad så att de inte skulle kunna gå att använda. Stängerna till tältet är av modell DAC Featherlite NSL som jag förstått även tälttillverkare som Hilleberg använder. De är gjorda av högkvalitativ 7001 aluminium som tål att böjas lite utan att spricka. Jag upptäckte att campingbordet som jag satt vid hade nästan exakt samma avstånd mellan plankorna i bordet som stängernas diameter. Jag kunde alltså lägga den ihopsatta tältstången i mellanrummet mellan plankorna och allt eftersom jag sköt in stången försiktigt böja och räta ut den. Denna metod visade sig fungera alldeles utmärkt, och det tog inte speciellt lång tid förrän jag hade lyckats räta ut stängerna så att de nästan var helt raka igen. Jag gick igenom sektion för sektion och kunde inte hitta något brott eller någon sprickbildning i godset.

Eftersom jag ändå ville se över tältet och se till att det torkade upp gick jag en knapp kilometer ner utmed leden som går till Vålåstugorna, där det finns en vacker äng precis vid vadet över Stensån vid foten av Lill-Stensdalsfjället. Jag drog ut det blöta och ihopknycklade tältet, satte i stängerna och konstaterade att de uppförde sig precis som de skulle när jag spände bågarna. Jag hade varit orolig för att eventuell sprickbildning skulle göra att någon sektion bröts, men bågarna blev runda och fina. Däremot upptäckte jag en liten reva i tältduken i absiden. Cirka 1 centimeter hög och 1 centimeter bred i 90 graders vinkel. Jag vet inte vad som orsakat denna skada. Om duken revs sönder under natten eller om jag råkat trycka något genom duken när jag tryckte ner tältet i påsen.

Eftersom jag inte ville att revan skulle gå upp ytterligare spände jag inte tältet utan lät det stå lite löst. Jag hade med mig några tält-laglappar som jag köpt och stoppat i min zip-påse med bra-att-ha saker som jag haft med mig, och nu kom de till användning. I den lilla plastrullen fanns ett antal runda klisterlappar cirka 5 centimeter i diameter. Jag torkade av tältduken både på insidan och utsidan och väntade tills det var helt torrt. Precis då kom ett yngre par joggande på leden och vadade över Stensån. Jag frågade om hjälp med att klistra på lapparna eftersom jag gärna ville sätta en på vardera sida om duken. De hjälpte gärna till och snart hade vi lagat den lilla revan. Klistret på lapparna var riktigt kletigt och det var inga problem att få dem att fästa bra på den silikonbelagda duken. Hade jag genomfört samma reparation hemma hade jag nog valt att klippa en lite mindre laglapp som inte är så iögonfallande, men å andra sidan så kändes det som att det faktiskt blev en riktigt hållbar lagning som kommer att förhindra förhindra att revan sprider sig ytterligare.

Jag kunde därefter spänna upp tältet ordentligt och grundligt undersöka det efter fler skador, men hittade inga. Jag hängde upp min fuktiga sovsäck och mitt blöta regnställ i en björk och resten av mina blöta kläder hängde jag över tältlinorna så de kunde torka i vinden. Som jag nämnt tidigare så tycker jag att foppatofflor väldigt bra att ha med sig, inte bara vid vad, utan nu kunde jag även torka upp kängorna ordentligt och ändå ha något att gå i. Eftersom vädret under dagen övergått till svag bris med mestadels solsken torkade allt snabbt. Jag hade kommit fram till tältplatsen strax efter lunchtid och eftersom jag var ganska trött efter nattens äventyr ägnade jag hela eftermiddagen åt dessa olika enklare sysslor, åt en tidig middag och gick och lade mig långt innan solen gick ner.

När jag vaknade kände jag mig stärkt i både kropp och själ. Min vandring började närma sig sitt slut och den här dagen skulle jag ta mig ner för fjället för att därefter slå läger i närheten av där jag parkerat bilen. Jag har över 10 timmars resa hem, och jag ville inte påbörja den på eftermiddagen utan tyckte att det var bättre att vara utvilad. Dagens etapp var inte så lång, så jag bestämde mig för att ta det lugnt på morgonen. 

En sista blick över fjället

Kompis vid vadet   

När jag drog upp dragkedjan till tältet stod det en ren precis utanför. Jag vet inte vem som blev mest förvånad, renen eller jag. Jag hade inte hört den alls och gissningsvis hade den inte hört mig. Kanske eftersom Stensåns stilla brusande överröstade ljuden. Den verkade inte allt för skrämd utan lommade sakta iväg bort i björkskogen. Efter ett par koppar kaffe och en portion müsli plockade jag ihop mina saker och tog farväl av fjällen för den här gången. Jag hade studerat kartan under frukosten och bestämt att jag istället för att ta samma väg tillbaka som jag gått när jag gick upp på fjället från bilen, skulle lämna leden och ta mig på skrå runt Södra Kyrkstensskaftet till Kyrkstenen. Detta skulle förlänga turen med någon kilometer och eftersom rutten gick utanför utanför lederna så skulle det förmodligen ta några timmar extra, men jag hade gott om tid på mig. Jag gick tillbaka till Stensdalsstugorna, tog farväl av stugvärdarna och tackade dem för deras hjälp. Jag träffade även på det yngre löparparet som hjälpt mig med tältet dagen innan och fick en trevlig pratstund om fjällöpning med dem. 

Leden från Stensdalsstugorna mot Vålådalen går svagt uppåt mot nordöst tills man når över trädgränsen. Efter ungefär 3 kilometer svänger leden ner i björkskogen mot sydöst, men det finns en mindre led som fortsätter rakt fram. Jag valde att fortsätta på den någon kilometer och då den tog slut vek jag av rakt norrut och följde fjällkanten runt Södra Kyrkstensskaftet. Det var inte speciellt bra underlag, utan blött och snårigt. Skulle jag göra om det skulle jag valt att först gå upp på höjd för att undvika de värsta surhålen och riset, men efter ett par timmar kom jag till slut fram till Kyrkstenen. I Östersundsposten 2009-09-29 har platsen beskrivits: 

"Namnet kommer sig av att en samepojke döptes på platsen någon gång under 1700-talets ofredsår. Svenska trupper tågade förbi platsen och vid ett tillfälle bad ett par föräldrar fältprästen om han kunde döpa deras son. Och detta gjorde prästen som tecknade korset i pojkens panna och gav honom namnet Fjällsten, ett samiskt släktnamn som lever kvar än i dag. Till detta kan också noteras att stenen i viss vinkel också liknar just en kyrka."

Kyrkstenen

    

Det hade hunnit bli lunchtid och jag värmde vatten för att äta en av mina sista förpackningar med frystorkad mat, som jag "avnjöt" på första parkett till den hänförande utsikten över Vålåskogen, Rekdalen och Ottfjällets vackra massiv. Dessutom, på håll, både Anaris- och Lunndörrsfjällen. 

Från Kyrkstenen är det ungefär 6 kilometers lätt vandring på fin led ner till Nulltjärn och parkeringsplatsen där jag ställt min bil. Det gick lätt och jag var snart nere vid min destination. Här möttes jag av familjer som cyklat till tjärnen för att grilla korv och familjer som promenerat från parkeringen med tält och kassar. Det verkade som om hela Vålådalen hade tänkt fira lördag vid Nulltjärns vackra strand. 15-20 tält av alla modeller och former stod uppställda precis vid sjökanten, och det var en väldigt god stämning med människor som pratade, skrattade och lagade mat. Efter en vecka med mycket ensamhet kändes stämningen varm och inbjudande. Jag gick till bilen och packade om lite i min utrustning. Lade ur det jag inte skulle behöva för natten och förberedde packningen i bilen för färden hem. Min plan var att gå upp redan vid femtiden för att kunna vara iväg senast klockan sex.

Jag passade även på att ladda mobiltelefonen lite i bilen. Jag hade under vandringen haft för vana att alltid ha solcellsladdaren hängande bak på ryggsäcken och på det viset hålla min lilla powerbank laddad, men gårdagens äventyr med sämre väder och panelen mest i skugga hade gjort att jag för första gången hade ganska lite batteri kvar. Jag ville gärna kunna ringa hem och berätta att allt var bra och när jag beräknade att jag skulle vara hemma. För första gången på hela veckan var jag också sugen att lyssna på lite musik. Även om jag hade laddat ner spellistor på Spotify hade jag inte en enda gång känt att jag ville störa tystnaden på fjället, men med stämningen vid sjön och alla ljud från människorna så tyckte jag att det skulle vara trevligt.

Med en betydligt lättare ryggsäck gick jag tillbaka till sjön och letade upp en plats lite avskilt från de andra, eftersom jag tänkte gå upp så tidigt och inte ville störa deras morgonsömn. Det fick bli ett lite längre dopp i Nulltjärn på den vackra badplatsen. Även om det inte var varmt så var det åtminstone betydligt mer angenämt än småsjöarna på fjället där isen fortfarande prydde sjökanten. Det kändes bra att kunna tvätta av sig lite noggrannare och byta om till rena kläder igen. Efter att ha tillagat den sista påsen frystorkad mat som jag särskilt sparat till sista kvällen, min favorit - Blå Bands "Indian Chicken Stew" läste jag sista kapitlet i min bok och tog de sista dropparna av min Laphroaig whisky. Det blev på ett sätt ett naturligt avslut på en veckas äventyr i fjällen. Jag var ganska trött och kunde somna tidigt utan att störas av människorna runtomkring. 

När jag vaknade var det helt lugnt och stilla och Nulltjärn låg blank som en spegel, med Lill-Stensdalsfjället och Södra Kyrkstensskaftet vackert i bakgrunden.

Nulltjärn

    

Jag rev mitt läger så tyst jag kunde för att inte störa de andra tältarna, gick tillbaka till bilen, vred om nyckeln och påbörjade med blandade känslor hemfärden. Redan efter några kilometer började jag känna saknaden och längtan efter att komma tillbaka.

Tack för att ni läst ända hit!

Stefan Bengtsson

Film från vandringen

A week in Stensdalsfjällen & Bunnerfjällen, August 2022, Sweden

                    

Lite om planering och min utrustning

Anledningen till att jag valde att gå i Stensådalsfjällen och Bunnerfjällen är naturligtvis delvis att det ligger nära Ottsjö, som är den ort som jag skulle bo i med anledning av Fjällmaraton. Samtidigt har jag blivit nyfiken på området, eftersom det inte finns särskilt mycket berättelser därifrån och det finns få leder som går där. Jag ville gärna göra en vandring där jag kom bort från lederna, och då kändes detta som ett bra alternativ med anledning av att jag ändå befann mig i närheten. Jag har läst de berättelser jag kan hitta från området och även sett en del filmer på Youtube, samt studerat området på karta. Jag hade en ganska klar uppfattning hur min rutt skulle gå och det visade sig sedan att det i princip blev den som jag också följde.

Eftersom turen mestadels skulle gå utanför lederna hade jag införskaffat en Spot Gen3 nödsändare som jag aktiverat för en månad innan avresan till Åre. Abonnemanget var ganska dyrt tycker jag. Det kostade 1 045 kr för en månad. Sändaren har dels nödfunktion där man genom att fälla upp en lucka och trycka på en knapp via satellit skickar ett nödmeddelande med GPS koordinater till en räddningsorganisation. Den har även några andra användbara funktioner. Dels en möjlighet att lägga upp ett antal mottagare som man kan skicka ett "check-in meddelande" till. På så vis kan nära och kära få ett mail eller SMS med GPS-position samt ett kort meddelande typ "Hej, allt är bra och jag har kommit fram till den plats jag ska övernatta". Dels finns det en "tracking" funktion där man kan låta sändaren skicka position med ett förutbestämt tidsintervall. Anhöriga kan då gå in på en webkarta och följa turen hemifrån. Desto tätare tidsintervall mellan positionerna, desto mer batteri drar sändaren. Eftersom man inte rör sig särskilt snabbt vid vandring och då jag planerat att vara ute i 7 nätter ställde jag in sändaren på 10 minuters intervall. Det skulle enligt SPOT:s hemsida innebära att 4 nyladdade AAA lithiumbatterier håller sändaren vid liv i 2 veckor, vilket jag tycker var en ganska god säkerhetsmarginal. Den här funktionen funkade relativt bra, men det finns sektioner där man kan se att sändaren inte registrerat GPS-positioner var tionde minut. Om något skulle hända när man är ensam på fjället, och inte nödsignalen når fram/fungerar så kan anhöriga ände se var man var sist en position registrerades, och även ha en god uppfattning om vilken riktning man var på väg mot. Bilden nedan visar de positioner som sändaren registrerade under turen. Jag använde funktionen att skicka ett "check-in meddelande" varje kväll, och det fungerade bra varje gång, även när jag låg i skuggan av höga berg.

SPOT-tracking över turen - 10 min intervaller

Jag kom under min vandring fram till att jag hade mobiltäckning i delar av området jag rörde mig inom, men inte överallt. Det räcker med ett enda felsteg och en bruten ankel kan ställa till det rejält om man är en bit utanför de markerade lederna. Nödsändaren var en bra extra försäkring tycker jag.

Eftersom jag hade tänkt vara ute i 7 nätter, i ett område där det inte är särskilt långt från fjällstationer, leder eller andra befolkade områden, hade jag införskaffat mat med en marginal på en dags extraproviant. För att komma ner i vikt skulle jag enbart äta frystorkad med från Blå Band och Outdoor Meals. Jag hade med mitt Optimus terra solo cooking set 600 ml, där jag kan placera både en 300 grams gasbehållare från Biltema, min Optimus Crux lite brännare och ett tändstål inne i grytan. Bra, kompakt och har dessutom värmeväxlarfunktion i botten som gör att mer värme förs in i grytan. Bara för sakens skull hade jag även med min Optimus Terra kaffepanna, även om jag hade kunnat koka kaffe i grytan också. 

Tältet jag hade med var ett Bergans Trollhetta 3 som väger 3 350 gram. Tidigare hade jag ett solotält som vägde ungefär ett kilo, och skillnaden i vikt är naturligtvis ganska stor, men inte avgörande för mig. Jag tycker att det är väldigt bekvämt och skönt att ha gott om plats så jag bär gärna den extra vikten. Lyx naturligtvis, men det unnar jag mig. Som footprint har jag ett Fjällmark underlag med aluminiumfolie.  Segt och värmereflekterande. Det gör faktiskt stor skillnad. Väger dessutom nästan ingenting, även om det är lite skrymmande. 

Som sovsystem hade jag ett Exped synmat 7 LW uppblåsbart liggunderlag och en ganska lätt (910 gram) 3-säsongers Marmot never winter sovsäck, vilken jag tycker funkade bra då den kallaste natten var runt 5 grader. Jag hade också en billigare uppblåsbar kudde från Urberg med en merinoullsbuff över som örngott.

Jag har köpt en uppfällbar solcellsladdare på Ebay för rimliga 300 kr. På baksidan av den finns en liten ficka där jag har en liten lätt 5 200 mAh powerbank, vilken räcker för att ladda telefonen fullt en gång. Jag hänger laddaren och powerbanken bak på ryggsäcken vilket gör att den laddar hela dagen. På kvällen kopplar jag min klocka till solcellsladdaren och laddar den full, vilket tar cirka 1 timma. På detta vis har jag lyckats klara mig med batteri och laddning i telefonen hela veckan. 

Övriga saker som jag packat i vattentäta zip-påsar var karta, kompass, visselpipa, pocketbok, första hjälpen kit, skavsårsplåster, lite lagningsattiraljer, nål & tråd, Leatherman multifunktionskniv, myggnät, hygienartiklar etc. Allt som allt var det inget som jag saknade, men inte heller särskilt mycket som jag inte använde under min tur.

Foppatofflor höll jag på att glömma! Oerhört bra och bekvämt att ha med sig hängande på ryggsäcken vid djupare vad, men även när man slagit upp tältet och bara vill gå ut för att bada, borsta tänderna eller något annat runt tältplatsen. Väger dessutom nästan ingenting om man köper de billiga i lite "sämre" kvalitet.

Jag bar allt i min 40 år gamla Haglöfs Alaska och totalt vägde ryggsäck med innehåll strax över 20 kg vid start. Alaskan väger 2,3 kg (enligt min våg) inklusive regnskydd och rymmer 90 liter. 

Inför den här turen hade jag även köpt ett par stavar. Jag måste säga att jag upplevde det som oerhört positivt att gå med dessa. Det blev så mycket lättare att gå med tung ryggsäck över spångar och i besvärlig terräng. 

Alla bilder är tagna med en mobiltelefon (Iphone 13 pro) och helt oredigerade. En fördel med den telefonen är de tre linserna där man i kameraläget kan välja vilken lins man vill använda. 0,5 för vidvinkel, 1 för normal och 3 för zoom. På så vis påverkas bildkvaliteten så lite som möjligt och man får mindre pixliga bilder vid zoomning. Nackdelen med vidvinkeln är att den ger en ganska kraftig "skevhet" i bilden och generellt för alla tre linserna tycker jag att Apple "överredigerar" bilderna lite väl mycket. Men det är priset man får betala för att slippa ta med sig tung och dyrbar utrustning. 

Nedanstående bilder är skärmdumpar från Suuntos app. Jag använde min klocka varje dag för att spåra min vandring. Detaljnivån i skärmdumparna är inte särskilt hög, men går att använda som ytterligare en referens till turen som beskrivs ovan.

            

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2022-09-19 23:10   jviki
Intressant och kul läsning. Visste inte vad namnet kyrkstenen kom ifrån. Kul att vi kunde vara till hjälp på Stensdalsstugan.
 
Svar 2022-09-20 08:44   Stefan_Bengtsson
Kul att du gillade berättelsen och tack återigen för er hjälp och ert trevliga bemötande.
 
2022-09-20 09:32   oldtimer
Intressant läsning, och med fina bilder. Blev helt klart intresserad av att ta en tur i de trakterna.
 
Svar 2022-09-20 13:33   Stefan_Bengtsson
Tack! För mig var det just att det inte finns särskilt mycket beskrivet om området som skapade intresset. Några få berättelser och någon enstaka film från Bunnerfjällen. Ändå så ligger det ganska lättillgängligt, och håller man lite höjd är det inte speciellt svårframkomligt. Om jag kommer tillbaka ska jag försöka ta mig upp på Östra Bunnerskalet och ta den vägen över till Kyrkstensfjället.
 
2022-09-20 18:13   OBD
Tack för en detaljerad men lättläst beskrivning av din vandring. Med fina bilder och kartor gick det lätt att följa med. I stort sett hade du ju fint väder. I alla fall av bilderna att döma. Ett blåsväder "i skydd" bakom en fjällrygg har jag också varit med om. Sömnen blir liksom litet störd.:-)
 
2022-09-20 19:22   OBD
Oj! Du hade ju en film också! Jag beundrar alla som gör sig besväret med att filma under en vandring. Det blir ju åtskilligt med extra vandring. Rigga upp kameran, gå och sedan gå tillbaka för att hämta kamera mm. När man sedan kommer hem ska film och bilder sättas ihop så det blir nå´t. Du har gjort det fantastiskt bra!
Tack ska du ha!
 
Svar 2022-09-21 08:09   Stefan_Bengtsson
Tack så mycket Bertil. Ja, det var mestadels fint väder med en och annan kortare regnskur (förutom den blåsiga natten). Just filmande är något jag tidigare inte ägnat mig särskilt mycket åt, men jag tyckte att det var ett sätt att även få upplevelsen lite mer levande. Dessutom var det lite trevligt att kunna gå igenom dagens etapp på kvällen och grovklippa lite i filmsekvenserna. Telefonerna har blivit så pass bra nu så att det går att få till ganska hyfsad kvalitet utan att behöva bära med sig tung och skrymmande utrustning. Tack för din feedback!
 
Svar 2022-09-21 09:57   OBD
Citat: "Dessutom var det lite trevligt att kunna gå igenom dagens etapp på kvällen och grovklippa lite i filmsekvenserna". Slut citat.
Då förstår jag att det var bra med solcellsladdare och powerbank. :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!