En resa i Francisco de Orellanas kölvatten - Del 2

Del 2 - Amazonfloden

    Efter 17 dagar på Rio Napo kommer vi fram till Amazonfloden. Värmen här i mitten av regnskogen är påfallande och det regnar mer och mer för varje dag som går. Landskapet är monotont, men ljuset målar fantastiska bilder med det begränsade färgspektret. Längs med flodkanten växer det en tät vägg av grön vegetation. Vildmark för det otränade ögat, men egentligen oftare ett kulturlandskap än ett naturlandskap. Indianerna som är bosatta här bedriver ett lågintensivt och bärkraftigt lantbruk. Deras små hyddor, som oftast är byggda på pålar med flätade palmblad till tak, ligger utspridda med några få kilometers mellanrum.  

    Också Orellana nådde så småningom fram till Amazonfloden, men utan att ha hittat några betydande mängder mat. Tanken på den nästan omöjliga resan tillbaka upp till Pizarro och den väntande huvudexpeditionen, antingen motströms på älven eller till fots genom tät djungel, gjorde att han trots allt bestämde sig för att fortsätta med strömmen ned längs floden. Så småningom, tänkte han, måste de väl nå fram till havet?

    Efter några dagar på Amazonas börjar Sölve att må dåligt. I två dagar ligger han utslagen på golvet i båten. Varje gång han försöker att äta eller att dricka så spyr han upp allting igen. När han till sist börjar att må bättre är det istället Joels tur att ligga utslagen på golvet och vrida sig i obehag. Illamående är naturligtvis alltid en otrevlig upplevelse, men det är tusen gånger värre på en liten läck båt utan mediciner och möjlighet att skydda sig mot den stekande solen.

    Vi börjar att få dåligt med tid och har därför ibland börjat att paddla också på nätterna. Medan en av oss sover prövar den andra att hålla sig vaken ensam med båten, vattnet och mörkret. Man känner sig ganska ensam i värden när båten glider ljudlöst nedför floden. Rädslan för att krascha in i ett träd, en nattfiskande indian eller en kajman är hela tiden närvarande.