En paddling i Vänern

En paddling på Vänern

Vi lämnar Klarälvens bävrar bakom oss och siktar in kajaken mot sundet mellan Korsöarna. På styrbords sida ligger halvön Segerstad, och vid dess sydspets ett trettiotal mindre öar. Dessa öar utgör en del av den natursköna skärgården i norra Vänern som sträcker sig från Grums i väster till Kristinehamn i öster.

När vi närmar oss sundet mellan Korsöarna möts vi av ett allt kraftigare muller. Först begriper jag ingenting, men när jag rundar udden på östra ön och kan se rakt ut på Vänerns öppna vidder blir jag varse om vad som väntar. Stora vågor vräker sig in mot sydsidans stränder. Snabbt vrider vi upp kajakerna mot vågorna. Dags att bekänna färg!
Ju längre ut från sundet vi kommer, desto värre blir sjögången. Emellanåt försvinner Peo utom synhåll bakom vågorna. Vid de brantaste topparna skär kajaken rakt igenom och ansiktet sköljs rent från svett.
-Klarar du det här? ropar Peo med nervös stämma.
Jag nickar till svar och fortsätter ta mig an vågorna med skräckblandad förtjusning. Det är bland de kraftigaste vågor jag mött med kajaken. Ett par gånger tror jag bokstavligen att jag tagit mig vatten över huvudet. Men på något märkligt sätt lyckas jag i sista sekund undvika att gå runt.

Fram genom dyningen
Det går förvånansvärt lätt att driva kajaken framåt, och det är kanske inte så konstigt. Det blåser inte speciellt mycket. De mäktiga dyningarna har skapats av nattens storm, och dagens motvind är inte kraftig i jämförelse med vågorna. Det är tur att jag hunnit med ett par färder med kajaken. Om det varit första gången skulle jag säkerligen av ren skräck mött vågorna med stel överkropp, vilket endast skulle kunna sluta på ett sätt – med kölen upp!
Egentligen är dessa farkoster sjösäkrare än vad många tror, ja faktiskt säkrare än ett flertal plastbåtar i samma längd. Tack vare den låga tyngdpunkten går det att parera vågorna med kropp och paddel. Slår du sedan runt, så kan eskimåsvängen rädda dig upp på rätt köl igen. Men det gäller hela tiden att vara med, tänker jag, när nästa våg slår hårt mot kajaken.

Efter en timmes paddling är vi framme vid Axelöarna. Vi tar en välbehövlig paus på den östra ön, går upp på land och tittar på en märklig kulturskatt. En bit upp på Axelön har en mängd stenar, i storlek lite mindre än fotbollar, lagts i ringformationer vilka bildar någon slags labyrint. Det sägs att sjöfarare byggde labyrinten för mer än tusen år sedan. Den skulle på något sätt ge dem tur och förhindra att de hamnade i sjönöd. Vi hoppas labyrinten även hjälper oss när vi åter tar plats i sittbrunnarna. Gåsön är vårt nästa mål.

Dags för paus
Vågorna är nu betydligt beskedligare, men ändå så pass höga att fina surfvågor bildas på öns sydsida. Vi kan inte hålla oss från att leka en stund. Kajakerna får rida på vågkammarna. Det är en hisnande upplevelse varje gång havets kraft griper tag i kajaken och skickar den med full fart in mot land. Men det gäller att se upp så att kajaken inte hamnar på tvären och rullar runt under vågorna. Faran blir inte mindre av alla stenar som sticker upp i den grunda bukten. Vi klarar oss emellertid helskinnade igenom ett par svängar innan vi fortsätter.
Vid tretiden når vi Gåsön och det är dags för middag och en längre rast. Vi paddlar fram till sydspetsen och viker in i en gemytlig sandbukt som ligger i skydd för vinden. Peo sätter genast igång med att laga mat, medan jag tar fram spinnspöet och försöker skaffa ingredienser för senare måltider. Jag hoppar ut på stenarna på sydspetsen udde. Där på läsidan bör det gå att lura någon fisk till hugg.

Samtidigt som jag kastar ut spinnaren mot ett litet stengrund kan jag blicka ut över Segerstads skärgård. Det är en myriad av tätt samlade mindre öar och skär, som på avstånd ser ut att sitta ihop med varandra, men mellan dem finns smala gemytliga sund. En skärgård väl anpassad för kajakpaddling.

Plötsligt rycker det till i spöet, men efter några korta snabba knyckar är abborren åter fri. Det är allt som hinner hända innan Peo ropar att maten är klar.Samtidigt som vi intar en utsökt pasta, studerar vi skärgårdskartan.
Vårt färdmål för dagen är Värmlandsnäs, ett näs som utgör något slags mittpunkt för Vänern. När vi blickar ut över vattnet verkar den höga kusten ligga ganska nära, men vi kan med kartans hjälp konstatera att vi har en bra bit kvar. Vi tar därför en ordentlig siesta efter maten. När vi sedan paddlar vidare står solen lågt och de tidigare kraftiga dyningarna har övergått till att allt mer likna stiltje. Vi har en lång och trevlig kajakhelg framför oss!

Text och Foto: Sture Markström

Fakta om paddling kring Vänern