En äventyrlig bestigning av Kebnekajse

Mitt intresset för de svenska fjällen startade under plutonchefsskolans vinterutbildning i Boden 1962. På eget initiativ,en ledig aprillördag, tog vi då tåget upp till Dundret i Gällivare för att på arméns vita björkskidor pröva på utförsåkning. Dagen på Dundret var fantastisk och blev anledningen till att vi, en kamrat och jag, senare bestämde oss för att komma tillbaka till fjällvärlden.

Vi var alltså två vältränade soldater som under sommarledigheten samma år tog tåget från Borås till Abisko. Utan annan erfarenhet av vandringar än den som infanteriregementet förmedlat. God kondition, väl intrampade kängor,förmåga att härda ut och så förstås arméns hudsalva. Vi hade läst spridda delar av boken STF:s FJÄLLTURER i Norra Lappland, tryckt 1954, och var nog ganska väl förberedda för den stugvandring vi skulle göra. Tåget kom till Abisko sent på natten, men det var förstås då lika ljust som på dagen. Jag har inget minne av midnattssol men dock av bra vandringsväder. När vi anlände hade vi bytt om till våra gröna militärkläder modell-59. Utrustning, ombyten och frystorkad mat var packat i arméns trepunkts ryggsäckar. Vi skulle gå Kungsleden från Abisko till Vakkotavare och Stora Sjöfallet. Därför poletterade vi en väska med reskläder för hemresan, till Luspebryggan vid Stora Lule älv innan vi mitt i natten gav oss av på vandring mot Abiskojaure.

Det är vanskligt att så här långt efteråt sanningsenligt beskriva detaljer i denna vår första fjällvandring. Minnet är inte glasklart efter så många år, men nu när jag 46 år senare sätter mig ner för att skriva min berättelse, dyker intryck och känslor upp som får mitt minne att klarna. Jag minns den inledande vandringen genom björkskogen och stigen längs Abiskojock. Jag minns också hur vi efter några timmars vandring såg Abiskojaurestugorna nere till höger och hur vi då bestämde oss för att fortsätta direkt mot Alesjaure. Det blev en fin vandring, 36 km, och när vi kom fram till vårt mål så lämnade de mera dygnsanpassade vandrarna stugan, när vi i stället la oss för att sova. På eftermiddagen gav vi oss iväg mot Sälkastugorna. Vi vandrade i snö ganska brant genom Tjäktjapasset och drack kaffe med renskav tillsammans med en lapp som också rastade i den lilla stugan, innan vi fortsatte mot Sälka. 

Efter Sälka kom vi i fas med en mera normal dygnsrutin och vandrade nästa dag till Singis, där vi väntade en dag för att om möjligt få väder som skulle tillåta en bestigning av Kebnekajse från väster. Nästa dag klarnade det något och vi bestämde oss, utan att fundera allt för mycket, för att försöka gå upp på toppen. Kanske hade vi läst om varningar att utan ledning bestiga Kebnekajse, bland annat i i vår STF-bok, men ungdomlig oförvägenhet, entusiasm och förtroende för den egna förmågan, tog i så fall snabbt överhanden. Vi gav oss iväg med all vår packning, som dessbättre också innehöll termosar med varm dryck och smörgåsar.

De första timmarnas vandring gick lätt. Visst var det uppför och även brant, men vi var starka och kände ingen tvekan inför uppgiften. Det kartmaterial som jag har i dag när jag skriver dessa rader ger mig inte möjlighet att återkalla de olika partierna, men jag har en mycket klar minnesbild av de svårigheter vi mötte när snöfälten började. Snön bar inte utan varje steg trampades igenom. Det gick bra i början, när snön inte var så djup och underlaget något så när jämt men allt eftersom snön blev djupare, berget brantare och underlaget stenigare, så ökade svårigheterna. Vissa partier sjönk vi ner i snön till höfterna. Det gick mycket sakta framåt och vi började bli trötta. Det duggade ett försiktigt regn som dock inte besvärade oss så mycket och vi beslöt oss för att ta en välbehövlig rast.

Vi hade hittills gått efter en ungefärlg kompassriktning. Jag har ett svagt minne av vissa rösen och markeringar men dessa försvann förstås när snön blev djup, om de överhuvud taget fanns där vi gick. Rasten gjorde gott och med förnyade krafter fortsatte vi vår klättring. Efter en stund började det så att snöa. Inte ett vanligt snöfall utan stora tjocka och blöta snöflingor vräkte ner. Att gå tillbaka föresvävade oss inte en sekund. Det borde det förstås ha gjort. Dess bättre blev underlaget att klättra i något bättre och snön inte så djup. Tidigare hade vi pratat med varandra när vi gick. Nu blev det allt tystare. Jag kände av olika anledningar att jag hade ansvaret för att vi hittade rätt i snöovädret men frågade min kamrat om inte han också trodde att vi kommit ur kurs och gick för långt söder ut. Hans svar fick mig att förstå att det var jag som fick bestämma vad som skulle göras.  

Det började bli sent på dagen och vi hade säkert varit ute en normal arbetsdag, när jag slutligen efter att åter ha tittat på kartan, bestämde att vi var ur kurs och tog ut en ny kompassriktning mot toppstugan. Det fanns ingen möjlighet att i det ymniga snöandet få någon ledning av kartan och omgivningen och det blev därför känslan som ledde oss. Efter timmar av kämpande i snöovädret kände vi att underlaget blev lite fastare men vi såg fortfarande inte längre än ett tjugotal meter framför oss. Då, helt plötsligt anade jag en horisontell linje i snöyran, men linjen försvann. Vad var det jag såg? Var det en hallucination eller något verkligt. Vi gick några minuter till och plötsligt fick vi se toppstugans tak. Du som läser detta kan säkert förstå den lättnad, för att inte säga lycka, som vi kände när vi förstod att vi kommit fram till toppstugan med den trygghet, värme och säkerhet som det innebar.

Vi gjorde hastigt upp eld i spisen, bytte käder och lagade vår mat för att sedan nästan omgående somna. Den följande morgonen var fantastisk. Utvilade, kunde vi då i strålande sol vandra upp till Sydtoppen och beundra de fantastiska vyerna. På vägen tillbaka till toppstugan gick vi utan karta och kompass. Vi lät vår känsla leda oss i den riktning som vi gått upp. Trodde vi. Något förvånade stod vi därför efter en kort vandring vid en raserad äldre toppstuga. En skylt angav att detta är platsen för den gamla toppstugan, den nya ligger 400 m längre bort. Vi hade alltså i snöovädret gått mot den gamla stugan som var angiven på kartan men hamnat direkt på den nya som inte var med på kartan!!

Efter att tillsammans ha konstaterat vilket äventyr vi upplevt och vilken tur vi haft, klättrade vi lyckliga ner den normala, östra vägen, för övernattning i fjällstationen innan vi i vackert väder fortsatte vår vandring till Kaitumjaure, Teusajaure och Vakkotavare, såg Stora Sjöfallet och sedan tog båten till Luspebryggan.

Vår vandring bör förstås ses som ett exempel på hur man inte beter sg i fjällen. Toppbestigningen kunde ha slutat riktigt illa eller åtminstone med en mycket jobbig övernattning i snön. Det hade vi tidigare under vinterutbildningen tränat på och kanske var det den övningen som gjorde att vi aldrig blev rädda över vår belägenhet. Det borde vi ha blivit. Den dagen vi gick upp var det uppstigningsförbud från fjällstationen. Så här efteråt var det bra att vi inte nåddes av den informationen för då hade vi inte fått denna fantastiska upplevelse.

I dag är jag som skriver detta en betydligt mer erfaren fjällvandrare, som även har andra misstag att tacka för många av mina erfarenheter. För det är ju så att det är av misstagen som man lär sig. Det jag lärt är att alltid se till så att det finns marginaler i mina beslut men att också lita på känslan och det numera något mera utvecklade omdömet.