De vandrade i Nepal när jordbävningen slog till

Bengt och Sara är två helt vanliga vandringsentusiaster som befann sig i Langtangområdet i Nepal när jordbävningen slog till. När huvudskalvet inträffade den 25 april hade de vandrat elva dagar (Tamang Heritage Trail och Langtang trekk). Hur de mirakulöst klarade sig när stenar regnade mot dem och stigen rämnade i slutskedet av skalvet finns dokumenterat på deras hemsida Bergtagna.se 

Utsidan har fått tillstånd att få ett utdrag ur dagboksanteckningarna då jordskalvet utlöstes:

Byn Langtang med våtmarkerna i förgrunden. Foto: www.bergtagna.se

25 april  – jordbävningskatastrofen

En helt vanlig morgon på Ganesh View Lodge. Vi gläder oss åt vår sista vandringsdag och bestämmer oss för att njuta av vandringen och ta gott om tid på oss för att titta på fåglar, apor, blommor och att köpa jakullsvantar och mössor till familjen.

7.30 lämnar vi Remche. Regnet hänger i luften men det blir ljusare och varmare efter en stund. Redan före kl. 10 tar vi en första paus med ” lemon the” på Bamboo Lodge (1830 m).  Här saluförs det textilt hantverk. Det blir en mössa till barnbarnet.

Fågellivet i denna djungelliknande natur hörs mer än syns. Men vi ser någon slags papegoja. Vi håller också utkik efter honungssamlarna och deras vådliga stegar som vi läst om i guideboken. Men vi ser inget av detta. Vid Pairo (1800 m) blir det en kopp kaffe. Vi berömmer med rätta thehusägaren för det goda kaffet. Om det är därför han tar fram ett munspel och drar en låt vet vi inte. Även här är det en liten textil marknad. Klockan är c:a 11.46 när vi lämnar Pairo. Vi går över en hängbro och följer stigen på den södra sidan av floden Langtang Khola. På andra sidan av floden reser sig berget nästan vertikalt flera hundra meter upp. Mäktigt och skrämmande liksom flodens vilda framfart. Vi säger till vandra att rafting och canyoning inte är något för oss. Takten håller vi medvetet låg.

Vi strosar snarare än vandrar. Som ofta går jag, Bengt, några meter före Sara. En hund följer oss från Pairo. Sara vill inte ha den i hasorna så jag schasar den framför oss. En MTB-cyklist passerar oss med ett glatt ”hello”!

Klockan är nu 11.56. och vi går med c:a 30 meters avstånd. Sara är i höjd med en låg klippvägg på sin vänstra sida. Jag är på väg till ett parti där stigen ligger öppen och oskyddad mot bergssluttningen på min vänstra sida. På vår högra sida finns en sluttning ner mot floden.  Plötsligt skakar stigen. Sara känner att hon är på väg att falla men räddas av sina vandringsstavar.  Vi hör ett bullrande ljud, först något avlägset, sedan närmare från bergssidan till vänster om oss. Ett väsande ljud hörs samtidigt. Vi inser på några tiondelar av en sekund att det är stenar av olika storlek som är på väg ner från berget mot stigen och vidare ner i botten på dalen och floden. Vi hinner inte säga något. Sara tar skydd mot klippan hon är i höjd med. Instinktivt vill jag vända om och förena mig med Sara men inser att jag inte skulle hinna undan stenregnet som är på väg. Min enda chans att ta skydd för rullande och fritt flygande stenar är att kasta mig mot en två – tre meter djup ravin mot flodsidan. Samtidigt som jag landar borrar sig en sten stor som en liten bil ner i marken 1,5 – 2 meter från mig.

Mindre stenar flyger med ett väsande ljud över mitt huvud när jag kastar mig mot ravinens sida. Jag hinner tänka att nu är det slut men plågas mest av tanken att Sara blivit träffad av stenregnet. När det gått någon minut efter första skalvet och det värsta stenregnet avtagit tittar jag upp över kanten på stigen och ropar på Sara. Ser henne inte och inser att jag inte hörs för dånet från andra sidan floden. Där störtar det ner stenar, några stora som mindre hus, ner i floden.

Foto: www.bergtagna.se

Kl. 12.33 – Berget på den sidan är flera hundra meter högt nästan lodrätt. Stenraset på andra sidan (norra sidan om floden) följs av ras av jord och grus så att himlen förmörkas och det blir svårt att se och andas. Efter någon minut kryper jag åter upp mot stigen för att se efter Sara. Denna gång kommer hon gående mot mig på stigen. Vilken lättnad! Stenraset på vår sida floden har avtagit på den del av stigen där vi befinner oss.

Vi fortsätter framåt för att hitta en skyddad plats men vi rör oss också framåt för att komma bort från det vi felaktigt trodde var den farligaste platsen.

 Vi ser hur stigen (stigen går nu brant uppåt och vi är högt över floden) får sprickor och vi känner hur jorden skakar. Efter några minuters rask rörelse framåt på stigen ser vi cyklisten (Miguel). Han har tagit skydd på den vänstra delen av stigen. Han ligger ner jämte en låg sten. Jag lägger mig över hans rygg och Sara lägger sig över min rygg. Under tiden vi ligger tryckta mot varandra dundrar stenar fortfarande ner på andra sidan floden. Skakningar hörs då och då. En spricka har bildats på stigens högra sida. Sprickan vibrerar och vidgas. Den är en dryg meter från oss. Vi befarar att stigen skall rasa ner i floden.

Ögonblicket innan vi nådde fram till cyklisten hade han låtit sin kamera, som han hade på cykeln, filma vad som hände på stigen. Filmen finns nu på You Tube:

Nepal 2015 Earthquake – Langtang National Park

Cyklisten berättar att han heter Miguel och kommer från Colombia men att han nu bor i USA. För att skingra tankarna berättar jag att jag nyligen läst Ingrid Betancourts biografi (politiker från Colombia som hölls fången av Farc-gerillan i 6,5 år i djungeln). Han bara grymtar. Verkar inte vilja prata om det. Inte heller kommenterar han när jag säger att det faktiskt varit en jordbävning i Sverige för några år sedan. Det hände 6.20 på morgonen och min kaffekopp skakade. Det var allt! Han verkar inte uppskatta min galghumor. 

Ett massivt ras av sten, jord och grus sker hela tiden från andra sidan floden. Ett tätt skikt av damm och jord gör att vi ibland måste andas genom näsduk eller klädesplagg.

Miguel säger att han ska lämna sin cykel och bege sig iväg. Han kryper fram till cykel och skruvar av cykeldatorn och kameran. Jag ser då att hans hjälm är skadad. En sten hade slagit bort en stor bit av hjälmen men han hade inte skadats!

Plötsligt säger Miguel att han ska försöka fortsätta fram på stigen. Massor av grenar, träd, rötter och annat bråte blockerar stigen. Han tar sig igenom detta kaos. Väl igenom ångar han sig och återvänder för att ta med sig cykeln. Vi känner oss utsatta och oskyddade så vi bestämmer oss för att hitta en säkrare plats. Vi tar oss krypande och klättrande igenom allt som rasat ner över stigen. Stigen vi befinner oss på har i princip kollapsat. Massor av jord, sten, grenar och rötter blockerar stigen. På Miguels video ser man hur detta sker.

Lite längre fram på stigen passerar vi en stor last som en nepalesisk bärare lämnat kvar. Strax därefter ser vi en jättestor sten (påminner om sten som hänge över stigen som vi passerade i morse) och som lutar ut mot stigen. Den har en trång glipa som kan fungera som skydd. Två bärare och en ung pojke har krupit in under stenen. De har också med händerna grävt ut två gropar längst in under stenen. Cyklisten Miguel har också krupit in under stenen.

Emellanåt är stigen någorlunda ok. I bästa fall finns enbart några lösa stenar i vår väg. Vi kommer fram till en hängbro som verkar oskadd bortsett från sprickor i betongen som bron är förankrad i. Vi går över hängbron. På andra sidan ligger Dhoban, 1672 m, en by med tre thehus. Där finns ett tiotal personer inklusive en guide. Förvirring råder om vilken stig som är den bästa härifrån till Syabru Besi. Någon, troligtvis guiden, rekommenderar den gamla stigen som går söder om floden. Vi går över hängbron igen. De flesta försvinner iväg men en tysk kille, Tim, slår följe med oss.

Vi försöker ta oss fram så fort och säkert som möjligt. Uppför ett par stenbelagda backar med  enstaka små och stora stenar men i övrigt hyggligt framkomliga. Ett jättelikt stenfält ligger nu framför oss. Där möter vi en nepales. Jag pekar framåt och frågar hur det är at ta sig igenom. ”Very dangerous” säger han. ”Falling stones”. Sara frågar vad han sa. ”Vi måste skynda oss förbi stenfältet” sa jag.

Emellanåt är det svårt att se var stigen går för allt som rasat ner på den. Fortfarande dunder och brak på andra sidan floden men färre och lugnare skakningar. Vi möter snart nya hinder. Rasmassor av grus som lutar brant ner mot floden. Vassa stenblock med inslag av block som är lösa och riskerar att sätta sig i rörelse när vi trampar på dem.  Nedfallna elstolpar och elledningar ligger i vår väg. Ibland ser vi inte var stigen går men kan i bästa fall gissa oss till var stigen borde gå under flera lager av stenblock. Elledningen måste vi korsa flera gånger genom att krypa under den eller kliva över den.

Tim följer lugnt efter mig och Sara. Känns skönt att vara tre. Vi hjälps åt att hitta den bästa vägen förbi rasmassorna. ”Ett skalv här och vi är förlorade” tänker vi alla men säger det inte. När vi först får se Syabru Besi inger det hopp. Vi börjar se slutet på stenfältet när vi får syn på en nepales som krossats mellan två stenar.

Vi är på väg mot en jämn stig som verkar på längs flodkanten men upptäcker att vi är på väg ner i en jättestor grop av lös grus och sten. För att komma därifrån måste vi vända om och ta oss upp på stenfältet igen och söka oss en annan väg ner till fastare mark.

Vi har tagit oss fram oavbrutet sedan vi lämnade skyddet under det stora stenblocket. Jag blandar en flaska med energidryck, Vitargo. Tim är frågande till drycken men vi övertygar honom att den ger både vätska och energi.

När vi äntligen ser hängbron över floden Bothe Kosi inser vi att vi kan nå Syabru Besi oskadda.

Vi går över sista hängbron som lyckligtvis inte är värre skadad än att passagen går bra.

Fortsättningen på dagboken finns att läsa här 

I radio P4 Kristianstad berättar de om jordbävningen och den efterföljande vandringen till byn Sybru Besi.

Text och bilder: www.bergtagna.se 

Källa: http://www.bergtagna.se