Artiklar > Bergslagsleden Etapp 2

Bergslagsleden Etapp 2

Av: Håkan Friberg

Bergslagsleden Etapp 2

Jag samlar mina texter om Bergslagsleden här.

Vandringen startar vid Gillersklacks friluftsområde. Eller det som en gång var Gillersklacks friluftsområde. Just nu finns här ingen verksamhet.

Vi befinner oss på en höjdplatå med högsta punkten på 407 meter över havet. Den ligger cirka 600 meter längs Bergslagsledens första etapp. Härifrån har man en vid utsikt över stora delar av Ljusnarsbergstrakten.

Gillers klack huvudbyggnad. På gaveln finns vattenkran.

Leden startar vid en portal och leder in i vacker skog med flera ståtliga granar. Men mycket snart fortsätter vi igenom stora, gamla hyggen och vi har bilvägen upp till Gillersklack alldeles intill. Leden går över en P-ficka och vidare ner på en ringlande smal skogsväg som gör ett par riktiga serpentinsvängar. Efter den första kan det vara lönt att vända sig om och titta bakåt. Berget sluttar mycket brant och bildar flera små överhäng.

Skogen har nu ändrat karaktär. Den är högstammig och mossbelupen.

 

Tvåhundra meter efter de skarpa kurvorna går en gammal körväg spikrakt in åt vänster – söderut. Jag tycker mig skymta något intressant där inne och kan givetvis inte bara gå förbi.

Här inne hittar jag en vacker jordkällare. Fornsök berättar att detta är resterna av det gamla torpet Stenbrottet. Här ska också finnas en husgrund med spismur, en ladugårdsgrund samt en kallmurad brunn. Den måste jag leta upp! Här ska också finnas två åkerterasser och ett flertal odlingsrösen.

 

När leden/vägen närmar sig riksväg 50 blir det allt skräpigare.  Här har man kört in med bilen och lämpat ur diverse skräp.

 

På andra sidan riksvägen löper leden längs vägen mot Sotbo. Efter några hundra meter viker leden av åt höger – norrut – och fortsätter längs en vacker stig.

 

Bergslagsledens hemsida beskriver nu naturen som ”gamla odlingsmarker, där en gammal igenrasad lada minner om gamla tider. I skogen, som planterats på de gamla åker- och ängstegarna, hörs kungsfågelns sisande läte”.

Detta stämmer tyvärr inte längre. Jo, ladan finns där, men skogen är helt avverkad och den lilla gården Sotbo ser utkastad ut som på måfå.

 

En dryg kilometer väster om riksvägen passerar leden rakt igenom Finngruvans koppargruveområde. Här finns tolv vattenfyllda gruvhål och flera stora varphögar. Vattnet är grönskimrande på grund av kopparutfällningar. Genom att det dessutom är mycket klart kan man se säregna och vackra formationer. I flera av brotten syns de släta sidor som visar att man inte använde krut utan bröt med hjälp av tillmakning.

Kopparmalmen upptäcktes år 1695 av Elisabeth Erichsdotter (Lisa Ersdotter). Som ”hittelön” fick hon en silverskål och kontant ersättning. Enligt inskription på skålen fick hon det ”Af Kongel: Nåd… för Finngrufwans opfinnande…” Skålen finns i Ljusnarsbergs kyrka och används numera när dop förrättas i hemmen.

Brytningen i Finngruvan fortsatte ända fram till mitten av 1800-talet. Då bröts främst bly och zink.

 

Innan man passerar vägen har man Fallgruvorna till höger.

Tack vare dessa fyndigheter anlades kopparhyttor vid Högfors och Östra Born. Under en period använde man en 1700 m lång stånggång från Högforsälven vid Östra Born för att driva pumparna i gruvan. Vid resterna av det västra vändbrottet kan man se var den gick fram.

Vändbrott var en anläggning som ändrade riktningen på en stånggång.

 

Gruvområdet är högt beläget med en av länets vackraste utsikter västerut.

 

 

Här i Finngruvan kan det vara dags för en första lite längre avstickare. Vi ska följa vägen rakt norrut i drygt fyra kilometer. Man ska dock vara medveten om att det som till en början är en lång, skön utförsbacke är en mycket dryg och lång uppförsbacke på vägen tillbaka.

Efter bara 500 meter börjar vägen bära utför och här öppnar sig en vacker utsikt rakt fram. På flera ställen vandrar man längs mycket långa, vackra, gamla stenmurar och innanför en av dessa – på östra sidan – ser man en mycket vacker jordkällare som givetvis lockar till en närmare titt. Den utgör en del av en torpanläggning.

Knappt femhundra meter senare pekar en träskylt till höger: TROLLSTENEN.

 

Detta är en sten med flera namn: Trollstenen, Älvstenen, Kvarnstenen. Det är fråga om ett två meter högt flyttblock med två fördjupningar – en ovanpå (vattenfyllt) och en på sidan av blocket.

Dessa har ansetts vara s k skålgropar eller älvkvarnar (därav namnen Älvstenen och Kvarnstenen), dvs fördjupningar gjorda av människohand i vilka man offrade olja, smör, knappnålar och andra föremål.

Nybergs-Britta i Nybergstorpet någon kilometer söderut var känd för att med Älvstenens kraft kunna hjälpa sjuka människor att bli friska och så sent som år 1958 hävdade en närboende på fullaste allvar att ”där har många värkar vurti insatta”.

Trollstenens magiska kraft har kunnat användas till det mesta. En gång bytte en ko ägare. Av gammal vana envisades hon med att gå hem till sin gamle husbonde. Problemet löstes med att man ledde kon motsols runt stenen sju eller nio varv. Sedan stannade kon hos sin nye ägare.

Trots att de båda fördjupningarna knappast är gjorda av människohand så förekommer det än idag att människor offrar mynt i stenens håligheter, särskilt den vattenfyllda uppe på stenen.

När jag senast var där (maj 2021) fanns mynt i båda groparna. Då och då tar en hembygdsvårdare hand om offergåvorna. Även om det inte handlar om stora summor så behandlas de med aktning. Eftersom det ganska ofta förekommer utländska mynt anser man det lämpligt att pengarna tillfaller internationellt humanitärt arbete.

En annan av de märkliga egenskaperna som Trollstenen sägs ha, är att den reagerar när någon i socknen dör. I stenens övre, sydvästra del har ett stycke av stenen sprängts loss. Detta inkilade stycke faller till marken när det inträffar ett dödsfall. Om stycket ligger på marken brukar besökare lägga det på plats, så att det är redo att falla ner vid socknens nästa dödsfall. När jag kom dit låg det på marken och den ville inte fastna. Jag använde därför stocken på bilden.

 

I sin bok Sevärt i Bergslagen skriver Carl Anders Lindstén att det från Trollstenen ska gå en otydlig stig åt ostsydost. Man går förbi Skålmossens nordligaste spets och hittar gropen efter cirka 200 meter på höjden vid mossens nordostliga kant. När jag var där hittade jag ingen stig utan letade mig fram enligt de instruktioner han gav. Efter långt letande hittade jag vad jag sökte.

Fångstgropen är drygt två meter djup och har en diameter på mellan sex och sju meter. Man har grävt ur gropen och sedan använt materialet för att bygga upp en vall runt gropen så att den på detta sätt blir ännu djupare. Gropen tycks ha varit stensatt i botten.

På tillbakavägen till Trollstenen hittade jag en otydlig stig de första femtio meterna, sedan löstes den upp i intet.

När jag är ute för att dokumentera leder och sevärdheter så har jag oftast en digital inspelare med mig, där jag berättar vad jag ser, tror och undrar över. Jag kan inte undanhålla er en ordagrann avskrift av ett avsnitt:

Angående fångstgropen så kan man väl säga att även om det är en av de vackrare fångstgroparna – topp 10 i varje fall – så är det ju inte så att det här är den enda och det finns ju betydligt fler fångstgropar som ligger mer lättillgängligt än den här. Men… det ligger ju en enorm tillfredsställelse i att leta, leta, leta, leta, leta… och HITTA! …..  DÄRFÖR ska man ge sig ut hit…

En av anledningarna till att just den här fångstgropen är så välbehållen är ju det avskilda läget.

Slutligen: Ortsborna säger att detta är en varggrop.

Nu fortsätter vi norrut och efter trehundra meter passeras ett mycket stort lärkträd på västra sidan av vägen.

Fyrahundra meter senare är vi framme vid det mest avlägsna målet för denna återvändstur – Kopparbergs avrättningsplats. Vid vägen finns en pil som pekar in mot GALGBACKEN.

Enligt Carl Anders Lindstén är denna plats dock inte avrättningsplatsen utan begravningsplatsen för de avrättade.

Den sannolika platsen är den lilla svackan man kan hitta femtio meter norr om skylten och 20 meter in från vägen. Platsen kallas Högberget eller Hästgumpen. Här hittar man en del informationsskyltar.

Det är lätt att föreställa sig hur avrättningarna ägt rum nere i dalsänkan medan kanterna runt är fylld av åskådare.

I hembygdsboken ”Ljusnars- Kopparberg en hembygdsbok” beskrivs platsen av Fredrik Wester – född 1860 – som ett ”mycket kusligt ställe långt från nåra gårdar i ökna skogen samt att platsen är mycket fruktad som spökställe”.

På en skylt intill uppmanas man observera den ringformade stensättningen. Enligt J A Nordvall – född 1857 – och hans berättelse i Ljusnarsbergs krönika lär stupstocken – eller rester av den – ha funnits kvar på avrättningsplatsen ännu i början av 1930-talet.

Man känner till fyra avrättningar som ägt rum på denna plats. Dessa skedde åren 1777, 1802, 1804 och 1809. Här följer historien bakom dessa.

(Denna kursiverade text är lång och kan hoppas över om man enbart är ute efter ledbeskrivning.)

 

SOL-LISA 1777

Den 1 november 1777 slutade här Sol-Lisa sina dagar. Hennes tragiska öde har flera år levandegjorts genom ett spel av Roland Bågenhammar som uppförts i Löa hytta.

Sol-Lisa, eller Elisabeth Ersdotter som hon egentligen hette, föddes 1755 i närheten av Löa socken i norra Västmanland. Hennes föräldrar ansågs vara de rikaste i trakten, och de ville gifta bort sin dotter med Carl Gezelius från Sundet, som var en högt ansedd man med pengar. Sol Lisa däremot var kär i drängen Jan Ersson i Björkäng. Hennes känslor var besvarade, och de hade under några år fått smyga med sin kärlek, eftersom Sol-Lisas far inte tyckte om denna dräng.

Till slut lyste det mellan Sol Lisa och Carl Gezelius, trots att Sol Lisas moster försökt förmå hennes  föräldrar att låta Sol-Lisa gifta sig med drängen eftersom hon då var gravid. Hon bar på Jan Erssons barn. Men föräldrarna var obevekliga, och den 17 oktober 1776 ägde vigseln mellan Carl Gezelius och Sol-Lisa rum. Carl Gezelius fick reda på hennes tillstånd innan vigseln, och frågade Sol-Lisa om det var sant. Hon förnekade detta, och han trodde först på hennes ord.

Tre månader efter vigseln födde Sol-Lisa, med moderns hjälp, en son i gårdens brygghus. Förlossningen var mycket svår och barnet var svagt. Sol-Lisa var förtvivlad över allt som inträffat och hon hotade med att ta sitt liv om inte barnet var dött innan morgonen. Modern lämnade Sol-Lisa och barnet ensamma en liten stund för att gå till visthusboden. När hon kom tillbaka levde inte barnet längre. Sol-Lisa hävdade att barnet avlidit naturligt, men hon anklagades för barnamord.

 

Det som därefter hände var att Häradshövdingen fick reda på hela historien, och Sol-Lisa blev dömd till döden genom att först halshuggas och sedan brännas på bål. Förgäves ansöktes om nåd hos kung Gustav III. Kungen svarade bara helt kort att det inte gick att benåda henne eftersom för detta var ”Brottet för grovt och lagen för sträng”.

 

Även Sol-Lisas mor och moster blev dömda till döden, men deras dom ändrades till fängelse. Sol-Lisas man bönade och bad om nåd för henne i rättssalen, men han fick inget gehör. Sol-Lisa avrättades den 1 november 1777 genom halshuggning. Kroppen brändes sedan på bål. Sol-Lisa var då endast 22 år gammal.

Tio år senare – 1787 – lät kyrkoherden Hans Morelius trycka det tal han höll för Sol-Lisa under ett ”enfaldigt skreftermål” – dvs enskild bikt – med henne samma dag hon skulle avrättas. Morelius lägger ut texten om vilka hon syndat emot:

https://www.rotter.se/faktabanken/avrattade/720-2003-03-21-13-09

 

”Emot Gud som gifwit tig en förnuftigan själ och en sundan kropp, och thermed bestämt et längre lefwande för tig här på jordene, men, si, tin missgerning, för hwilken tu i dag lida måste, hafwer så förkortat tina lefnads dagar, at tu icke hunnit till tin halwa ålder.

Emot de heliga änglarna.

Emot överheten som icke bär swärdet förgäfwes och som efter lag och rätt måst fälla öfwer tig en grufwelig halsdom, och en förskräckelig eldsdom.

Emot sina föräldrar, särskilt sin gamla fader som går och lutar till grafwen.

Emot sina syskon och släktingar.

Emot andra fromma människor.

Emot sina lärare, thet warit för oss en grämelse at få weta tine missgerning, en förskräckelse at få höra tin dödsdom, och nu en grufwelse at följa tig i dag till hufwudskalleplatsen.

Också sitt eget barn hade hon syndat emot. Thetta barnet war framfödt med lif till werldena, men sij tu wast mera ett willdjur, än en menniska, när du så mordiskt kunde afhända thy thes lif och rörelse. För et år och fjorton dagar sedan, sammanwigde jag tig, hemma uti tina Föräldrars huse, med tinom tå warande Brudgumme. Thet war, som thet war. Och tu wast, som tu wast. Thenne Brudgummen, som tå blef tin man, hafwer sedan med knäfall för Landsens Furste och Konung welat frälsa titt lif, men, si, bråttet war för groft, och lagen war för sträng. Räds nu icke för the många Åskådare, som följa med, och wilja skåda på tine affärd. (---) Häpnas nu icke, när tu framkommer till platsen, och tu får se en myckenhet af manskap med theras stänger och spetsar, ty the äro endast bestämde för titt lekamliga straff, at therwid alt tilbörligen tilgå måtte (...). I dag blifwer för tig ingen afton, ty innan thenna dagsens aftonstund, hafwer tu redan fått begynna en ewig glädje in för Guds ansigte uti himmelen.”

 

 

JAN JANSSON OCH JAN ERSSON 1802 SAMT ANDERS DAHLIN 1804

Per Ludvig Eneström var brukspatron över Kloten och Lessebo. Han mördades den 2 oktober 1801. Anstiftare till mordet var bruksinspektor Anders Dahlin som lät leja två förövare att utföra mordet. Jan Jansson i Lövåsen och Jan Ersson i Lilla Djurlången utförde brottet som ett planlagt rånmord där de låg i bakhåll och sköt Eneström i ryggen med gevär. Mördarna avslöjades i onyktert tillstånd och dömdes till avrättning den 20 oktober 1802 vid avrättningsplatsen på Högberget.

Anstiftaren till mordet – Anders Dahlin – flydde ur landet, men greps även han och avrättades den 1 maj 1804 på samma plats.

 

 

ERLAND PÅ STOLPEN 1809

Författare till denna något förkortade text är Lars-Olof Herou. Hans text är ett sammandrag av vad som sades på tinget på Laxbro Gästgivaregård den 9 och 10 augusti 1808.

 

Kronolänsman Floding anmälde inför den edsvurna nämnden, bestående av åtta personer, att Matts Zachrisson i Ufberget den 28 maj rapporterat att hans son Jan Mattsson, 24 år gammal, blivit funnen död i Nittälven. Den döde var klädd i endast skjorta och halsduk och skjuten i bakhuvudet. Matts Zachrisson anklagade Erland Mattsson från Pantsartorp i Hällefors socken för dådet. (Erland bodde hos föräldrarna i torpet Mossberget i byn Pantsartorp.)

Nu kallades Erland Mattsson fram, ”liten och späd till växten, dock tycktes äga skäligen stark kroppskonstitution”.

Han hade bott hela sitt 23-åriga liv i byn Pantsartorp, utom en sommar för ett par år sedan då han haft tjänst som skytt hos baron Armfeldt på Myrö herrgård utanför Örebro. Han rymde därifrån efter att ha fått stryk då han vägrade att gå med ett brev nattetid. I övrigt var inte Erland straffad för något brott, men rykten i hemtrakten hade velat utpeka honom som tjuv. Han var även känd som en person som ofta vistades i skogen flera veckor i sträck, i stället för att arbeta.

 

Erland berättade att han tillsammans med Jonas Nilsson från Tomsjön, begett sig till Ufberget, eftersom Jonas hade hört att Jan Mattsson blivit uttagen till Lantvärnet och ville leja en ersättare för sig. De träffade på Jan Mattsson i gården Lilla Ufberget, där han var på arbete. Han ville betala för en ersättare, men hade inga pengar och var osams med sin far, men trodde nog ändå att fadern skulle betala om han fick sig några supar. Erland hade då skickats till Silken efter ett stop brännvin. Matts Zachrisson trakterades av Erland med flera supar, men vägrade ändå att betala någon ersättare för sonen.

Dagen efter hade de farit till Kopparberg och då konstaterat att Jan Mattsson inte alls var uttagen till soldat, utan att han förväxlats med faderns dräng Zachris. Då återvände Jonas Nilsson hem, medan Erland stannade i Ufberget för att gå på tjäderlek. På grund av kyla fick de inte skjuta någon tjäder, men Erland stannade kvar och morgonen därpå gick han tillsammans med Jan på fågeljakt. De hade skjutit ett par änder som de ämnade få tillagade åt sig någonstans där de också tänkte skaffa brännvin. Erland påstod att Jans död var en olyckshändelse som gått till sålunda:

”Erland har då af Jan tagit sin egen Bössa, den han genast laddat, hwarunder Jan satt ett par steg ifrån honom frammanför Bössmynningen. Sedan Erland, som icke haft annat än Bergkrut, derur aflagt någre korn i Fängpannan, hade han uptagit sin Tälgknif och efter vanligheten med Skaftet gnuggat sönder krutet, så att det lätt skulle taga eld, hwarpå han nedsläppt stålet öfwer Fängpannan, men som han derwid tyckt flintan wara wäl låång, hade han utdragit hanen i hel spant och med knifwen knackat på flintan, då det i det samma skottet lossat af och mitt i hufwudet på Jan Mattsson, som i ögonblicket fallit framstupa.”

Erland hade då gripits av panik och slängt den döda kroppen i älven och sprungit till skogs. Han hade sedan återvänt och dragit upp kroppen och tagit rock, väst, stövlar, fickur och metallkråsspännen som han tänkte sälja för att ha något att leva av. Vid flera tillfällen hade han försökt sälja persedlarna i gårdar i bland annat Mången, då han uppgav att han fått sakerna som betalning för att han blev lejd till Lantvärnet, men han lyckades bara byta till sig tobak och bomullskläder i Stensjöhöjden.

Under flera veckor drev han omkring i skogen kring hemmet tills han lyckades övertala sin syster Anna Cajsa, som han fick mat av, att rymma med honom till Hälsingland. Där greps han emellertid inom kort av utsända spanare.

 

Några vittnen fanns inte till själva händelsen och i stället framkallades nu först styvfadern Petter Larsson i Pantsartorp, som varit gift med Erlands mor i cirka 15 år. Han berättade att Erland inte hade någon större lust för arbete och att han ofta var borta från hemmet och gick på skogen. Han hade legat över en natt hemma på senare tid och då verkat mycket nedslagen, men han trodde att det berodde på att han blivit uttagen till Lantvärnet och därefter inte varit synlig i hemmet.

Modern Catharina Persdotter var nästa vittne och hon berättade samma historia som sin man, att Erland legat en natt hemma och då varit mycket ledsen och gråtit. Hon trodde att sonen begett sig till Hällefors kyrka och med Lantvärnet marscherat mot Örebro, som han uppgivit. Men några dagar senare då hon gick igenom en grind till en skogshage hade hon sett honom springa förbi inne i skogen. Hon hade då redan hört ryktas att han skulle vara vållande till en drängs död, och hon ropade på honom:

”Varför är du rädd? De säger att du skjutit en dräng.”

Då stannade han och ropade tillbaka att det inte var sant. Sedan försvann han och hon hade inte mera sett honom förrän nu.

Några dagar efter detta möte i skogen försvann dottern Anna Cajsa och återkom inte förrän efter tre veckor. Det tog modern åtta dagar att få ur dottern sanningen om att hon varit med sin bror i Hälsingland. Hon hade längtat så mycket hem att hon återvänt och tiggt sig fram på hemvägen. Anna Cajsa var 16 år och enda helsystern till Erland.

 

Länsmannen hade vidare kallat sju andra vittnen:

Nils Jansson i Tomsjön, far till tidigare nämnde Jonas Nilsson. Han omtalade att någon tid efter det att sonen Jonas kommit tillbaka från Kopparberg, så hade även Erland Mattsson dykt upp en dag och sonen och han hade följts åt till Stensjöhöjden för att köpa tobak. När de återkom hade de en lom med sig som de tänkte tillaga och äta. Först skulle emellertid Erland köpa bröd i granngården. Under tiden som han var borta infann sig Matts Zachrisson med ett uppbåd som var ute för att gripa Erland. Nils hade då omtalat att han varit där och strax skulle komma tillbaka. Men de fick inte tag i rymlingen, trots mycket letande.

 

Anders Hansson och Petter Larsson i Lilla Kumlan kunde berätta att Erland Mattsson och Jan Mattsson hade övernattat i Lilla Kumlan dagen före den senares olyckliga död.

 

Erik Ersson i Lilla Ufberget omtalade att han varit med och bärgat den döda kroppen ur Nittälven. Kroppen hade varit starkt förruttnad och vittnet hade känt stor vämjelse inför den. Den döde hade endast varit klädd i skjorta, halsduk och strumpor, samt haft ett stort hål i nacken. Han hade även haft en del blånader och fläckar på kroppen, vilket Erik Ersson trodde kom sig av de många isflak som funnits i älven. Vidare påminde sig vittnet att han av Jan Ersson i Stora Kumlan, som nu är ute som soldat med Lantvärnet, fått veta att Erland bekänt att han skjutit Jan Mattsson. Det skedde efter gripandet i Hälsingland, som Jan Ersson varit med om.

Flera andra personer anmälde nu att även de hört Jan Ersson i Stora Kumlan berätta om Erlands bekännelse.

Tillfrågad om detta påstod Erland att han aldrig sagt något sådant.

 

Jan Svensson i Stora Smedberget ger en god bild av en torpares vardag:

”… då han plöijt en åker belägen på högden ofwanför Nitelfsbron, hade han wid pass klockan 11 före middagen eller något derförer, hört ett skarpt skott neder wid elfwen, hwarföre wittnet trodde sig med så mycken mera wisshet kunna försäkra, som han warit sysselsatt med plöjning på samma åker från tidigt på morgonen till inemot Ett middagstiden.”

Tidigare hade Erland Mattsson påstått att han före klockan 10 skjutit två änder, men Jan Svenssin hävdade bestämt att han bara hört ett skott.

Den dödes far Matts Zachrisson berättade då att han, tillsammans med drängen och den andre sonen arbetat hela denna förmiddag den 5 maj endast 500 alnar (ca 300 m) från Nittälvsbron, och de hade också hört bara ett skott avlossas.

Erland tillfrågades ånyo om skotten men vidhöll först tidigare berättelse, sedan började han inveckla sig i motsägelser, och slutligen begärde han ”råderum” för att sedan kunna erkänna det rätta händelsförloppet.

Då aftonen var sen och Erland Mattsson syntes vara helt förvirrad uppsköts förhandlingarna till nästa dag.

 

Under natten hade Erland Mattsson erkänt sin skuld för prästen Hammarström, och på morgonen verkade han ångerfull men lugn, beredd att ta sitt straff. Hans nya berättelse om händelseförloppet vid Nittälvsbron:

På morgonen hade de gått från Storhöjden ned emot Nittälvsbron för att jaga änder, men eftersom de båda var trötta hade de lagt sig på ett fall för att sova. När de vaknade strax efter 11 gick de genast ner mot älven med Jan Mattsson först, 9-10 steg före Erland. Plötsligt fick Erland en ingivelse att han skull mörda Jan, och han lade an utan att tänka sig för. Skottet brann av och Jan föll framstupa och dog ögonblickligen. Då hade Erland börjat rysa och känt sig svimfärdig. Efter att ha samlat sig en stund slängde han sedan kroppen i älven. Han hade sedan kommit på att han skulle gå upp till Ufberget för att låna Jan Erssons egen bössa för att få det att se ut som självmord. Det lyckades honom också att få bössan av en piga, men när han sedan drog upp kroppen ur älven fann han att skottet tagit i nacken och att självmord alltså var uteslutet.

Därefter överensstämmer berättelsen med den tidigare avgivna.

 

De vittnen som avlagt eden men inte hunnit höras under gårdagen fick nu höras.

 

Petter Jansson i Mången hade tillsammans med Matts Zachrisson och flera andra personer varit på spaning efter Erland Mattsson. De kom då bland annat till Nils Jansson i Tomsjön, som genast omtalade att Erland varit där, men då de frågade sonen Jonas och dottern så nekade de till det. De hade inte heller lyckats finna Erland.

Jan Ersson i Stensjöhöjden berättade att på kvällen den 7 maj hade Erland Mattsson tillsammans med Jonas Nilsson kommit och fått mat och husrum för natten. Morgonen därpå hade Erland försökt sälja diverse saker som han sade sig ha fått i lön för att han skulle gå ut i Lantvärnet i stället för en annan. Efter övertalning bytte också Jan Ersson till sig ett fickur, en bössa, en pipa med järnbeslag och ett par knäspännen av metall emot två rullar tobak, två carduser, fyra bomullskläden och en röd mössa.

Dagen efter kom Matts Zachrisson till Stensjöhöjden på jakt efter Erland, som han ansåg ha mördat sin son. Han kände genast igen alla de köpta sakerna som tillhörande sin döde son. Då överlämnade Jan Ersson genast allting till Mats Zachrisson. De följdes sedan åt till Nils Jansson i Tomsjön, där Jan Ersson fick tillbaka större delen av de varor som han bytt med.

 

Häradsrättens utslag blev följande:

”… i förmågo af 12:te Capitlet och 2:a § MissgerningsBalken, jemförde med 21:a Cap. 1 § samma Balk, pröfwar Nya Kopparbergs Bergslags Häradsrätt rättwist att förklara det skall Erland Mattsson, sig sielf till wälförtjent straff och andra till warnagel, halshuggas och steglas.”

 

Enligt lag måste dödsdomar underställas Hovrättens prövning, vilket även skedde i detta fall. Den 24 oktober 1808 fastställde Hovrätten dödsdomen. Straffet gick i verkställighet den 18 januari 1809 vid 11-tiden på förmiddagen på avrättningsplatsen utanför Kopparberg, då Erland Mattsson halshöggs och steglades. Han blev den siste som avrättades i Ljusnarsbergs socken.

Stegling innebar att man spikade fast en avrättad persons kropp eller huvud och eventuellt högra hand på en påle i förnedrande och avskräckande syfte. Stegling förbjöds i Sverige år 1841.

Det är denna händelse som är bakgrunden till naturreservatet Mördarhedens namn intill Nittälven.

 

 

Strax söder om träskylten vid vägen finns på västra sidan av vägen en liten vattensamling.

Den kallas Bödelns källa eller Skattgölen. Det sägs att bödeln brukade tvätta yxan i vattnet efter utfört arbete.

En tradition berättar att Lasse-Maja – efter stölden i Ljusnarsbergs kyrka 1820 – skulle ha gömt kyrksilvret på gölens botten. Lasse-Maja har emellertid nyligen kunnat frias från denna anklagelse eftersom det visat sig att han just då satt bakom lås och bom i Marstrand.

 

Den uppmärksamme vandraren kanske har upptäckt den kallkälla som döljer sig i diket på östra sidan av vägen, kanske 40 meter söder om träskylten.

Den kallas Renvattenkällan och lär ha varit stensatt. Av detta ser jag inga rester.

 

Ännu ett intressant objekt finns att leta upp i närheten. Om man utgår ifrån vägen precis intill kallkällan så ska man gå rakt norrut och sedan precis väster om det våtområde man stöter på. Efter lite drygt 100 meter kommer man fram till resterna av en liggmila.

Det är en äldre variant av kolmila. De flesta kolbottnar man stöter på ute i skogen är rester av resmilor. Om man reser timret mot varandra så bildas en cirkelformad botten. Om man däremot lägger virket ner så bildas rektangulära kolbottnar. Liggmilan har tydliga diken på tre sidor och en tydlig vall på nedsidan. (Den ligger i en sluttning.) Av någon anledning hittar man betydligt fler av dessa i närheten av Kopparberg än i resten av länet.

 

NU! Nu går vi tillbaka till den makalösa utsikten vid Finngruvan och pausar där en stund innan färden går vidare.

Varphögarnas läge i terrängen har medfört att den urlakning av giftiga metaller som fortfarande sker i högarna, följer med yt- och grundvattnet nedför sluttningen och skadar eller till och med dödar vegetationen. Leden går rakt igenom detta vegetationsfria område och trots sin karghet och ödslighet tycker jag faktiskt att här är vackert.

Sedan man lämnat gruvområdet går leden – cirka en kilometer – längs en kraftledning. En bit går den också helt nära och parallellt med den gamla landsvägen innan stigen svänger upp över några hyggen av olika ålder.

Vandraren befinner sig snart uppe på Björkberget, och härifrån sänker sig leden ner mot dalgången runt Olovssjön. Uppe på Björkberget följer stigen långa stenmurar, vilket visar att även en del höjdområden använts för odling.

 

Leden bär nu utför och letar sig så småningom in i murrig granskog med inslag av löv. När den passerar en grusväg kan det vara på sin plats att stanna till och fundera över om man har lust att leta upp Trollalmen som är märklig genom sin storlek och sin ålder och genom att stora delar av stammen är täckta av blad som växer på små skott direkt på stammen.

Man menade förr att trädet hade en helande kraft som kunde utnyttjas till att bota åkommor som till exempel tandvärk och bölder.

Trädet växer i ett botaniskt mycket rikt område. Det finns ingen stig fram till Trollalmen. Den växer mellan de två vägarna till Norra Björkberg och Södra Björkberg. Avståndet är ungefär 500 meter sydsydost den plats vi stannat på. Koordinater finns i slutet av texten.

Jag och Livskamraten ägnade ett par timmar att leta upp den och det var värt mödan. Trots att den till stor del har fallit omkull är den fortfarande mäktig och fortfarande – bitvis – levande.

 

Efter vägpassagen blir stigen mycket inbjudande. Den löper bitvis uppe på en ås och så småningom skymtar Olovsjön mellan trädstammarna.

Snart är det dags att passera stora vägen mellan Kopparberg och Ställdalen. Här är det det definitivt dags att ta en paus och fundera över om man kan tänka sig en 1,5 km lång återvändstur längs asfalten i riktning Ställdalen.

Cirka 1500 meter norrut längs landsvägen går den parallellt med och helt nära järnvägen. Här pekar en pil till vänster: ”Minnesplats”.

Detta är en minnesplats över en synnerligen tragisk händelse. På denna plats, vid gården Nysund, inträffade en tågolycka den 13 januari 1956.

Ett skenande malmtåg frontalkrockade med en rälsbuss. Tjugo personer omkom. Det dröjde 50 år (!) innan man satte dit ett minneskors vid stolpe 98.

 

Fritt från NA 30/1 2016

Vädret var bistert den där fredagen den 13 januari 1956. Det var minusgrader och snön yrde. På malmbangården i Grängesberg gjordes ett sedvanligt bromsprov på tåg 409, som bestod av 28 vagnar järnmalm och vägde 1281 ton. Destinationen var Oxelösund.

Klockan 12.40 – något försenat – avgick tåget. I förarhytten fanns lokföraren och ett lokbiträde. Bromsprovet hade visat att allt var som det skulle.

Efter några kilometer visade en varningslampa att det uppstått ett fel i maskinen och det gick inte att köra vidare. Ett ånglok kom till undsättning och drog tåget till stationen i Silverhöjden. En reparatör kallades upp från Kopparberg och snart var felet avhjälpt.

Eftersom tåget blivit stående så att det blockerade en järnvägsövergång backade man en bit så att trafiken kunde komma förbi. Nu borde man ha gjort ett nytt bromsprov, men eftersom det var en omständlig procedur struntade man i det eftersom man gjort ett i Grängesberg.

Klockan 15.28 fortsatte färden söderut under nytt tågnummer – 427. Med på tåget fanns nu också reparatören som skulle tillbaka till Kopparberg.

Enligt den ursprungliga tidtabellen skulle malmtåget stanna i Kopparberg för att släppa förbi en rälsbuss, men på grund av förseningen skulle mötet nu i stället ske i Ställdalen.

I Kopparberg, drygt 20 km söder om Silverhöjden, hade det börjat skymma. Vid stationen stod ett antal resenärer, många av dem elever från samrealskolan i Kopparberg. De väntade på rälsbuss 214 mot Ludvika som skulle ta dem hem till Ställdalen och Ställberg. Ordinarie avgångstid var 15.23, men en försening gjorde att det dröjde drygt 20 minuter innan rälsbussen kom iväg.

Rälsbussen var dieseldriven och betydligt mindre än malmtåget. Den var gjord av trä som klätts med tunn plåt. I rälsbussen satt ett trettiotal passagerare samt tre järnvägsanställda: rälsbussföraren, ett trafikbiträde och en banmästare. Det var fler passagerare än vanligt, så föraren – Holger Andersson – hade öppnat släpvagnen för passagerare. För honom var det idel bekanta ansikten. Han kände igen dem allihop. Många av dem var ju skolbarn som åkte med varje dag.

För malmtåget var nästa station Ställberg. Efter banvaktarstugan i Hörksälv började de branta backarna ner mot Kopparberg. Tåget började rulla utför och det var dags att börja bromsa. Då märkte lokföraren att något var fel: Vagnarnas bromsar tog inte! Han provade igen. Förgäves! Det var enbart loket som bromsade och det orkade inte att få stopp på de tunga vagnarna som nu började få upp farten. Lokföraren slängde sig på sirenen! Längs banan lyste stoppsignalerna rött, men han kunde inget göra. Farten bara ökade.

I Ställberg visade infartssignalen Stopp, men malmtåget körde rakt igenom under ständigt tutande. Tågklareraren i Ställberg förstod genast att något var fel på bromsarma och han rusade mot telefonen.

Nu började en kamp mot klockan. Vid nästa station – Ställdalen – lyfte tågklareraren Ingvar Broman luren. Han ringde vidare till stationen i Kopparberg för att få dem att hejda rälsbussen. Men för sent. Den hade redan avgått.

Det fanns en chans till: Han kunde lägga om växeln för att få malmtåget att spåra ur. Hela stationsområdet var under ombyggnad och Broman kunde inte lägga om växlarna inifrån stationen. Han var tvungen att ta sig ut till yttersta växeln norr om stationen, men han hann inte. När han bara hade några meter kvar fram till växeln så dundrade malmtåget förbi med en hastighet av cirka 100 km i timmen – dubbelt så snabbt jämfört med normal hastighet.

Broman berättade att loket bromsade så att hjulen var alldeles rödglödgade och gnistregnet stod som kvastar från rälsen. Men tåget bara fortsatte framåt. Katastrofen var i det närmaste oundviklig. Nu återstod en sista möjlighet att förhindra katastrofen: Att ringa banvakten i Råstock och få honom att stoppa rälsbussen. Inget svar! Banvakten var inte inne. Även från Kopparberg gjorde man ett försök att ringa, men precis när banvaktarens hustru lyfte luren passerade rälsbussen.

Nu fanns inget mer att göra för att förhindra katastrofen.

På sjukstugan i Kopparberg var det fullbelagt denna fredag. Läkaren Tatiana Drachmann berättar i sina memoarer hur sjuksköterskan plötsligt kom inrusande i salen:

”Det kommer att hända en stor järnvägsolycka! Min man som är anställd vid järnvägen har förvarnat mig! Jag har skickat hem alla i väntrummet och sagt till om att utrymma en av sjuksalarna”, ropade hon samtidigt som hon fyllde doktorsväskan med förbandsmateriel, morfin och annat som kunde komma att behövas.

Redan innan kollisionen hade inträffat satt de i en polisbil på väg mot olycksplatsen.

Samtidigt som passagerarna på rälsbussen var helt ovetande om vad som väntade, hade insikten om den kommande katastrofen börjat spridas nere i Kopparberg. Bergslagspostens medarbetare i Ställdalen, Anders Bogland, hade sett malmtåget passera utanför sitt köksfönster och ringt till tidningens redaktion.

”Loket signalerade oavbrutet och det slog gnistor som från ett fyrverkeri runt bromsarna”, berättar han.

Polischefen i Kopparberg, Gösta Jansson, var med sina barn på julgransplundring när tidningens lokalredaktör, Helge Lindkvist, kom rusande och ropade att en förskräcklig tågolycka var på väg att ske. De kastade sig in i en bil. Vid stationen i Kopparberg fick de reda på att rälsbussen precis avgått så de fortsatte mot Ställdalen i hopp om att hinna ifatt rälsbussen.

Inne i förarhytten på det framrusande malmtåget stod lokföraren kvar och försökte bromsa. In i det sista hoppades han att bromsarna skulle börja fungera. Efter en kurva såg han rälsbussen. Han tog skydd i lokets bakre förarhytt.

I en kurva strax norr om raksträckan vid Sundsnäs såg plötslig rälsbussföraren Holger Andersson två framlyktor. Först trodde han att det var en lastbil på landsvägen som löpte parallellt med spåren, men snart såg han hur malmtåget kom rusande emot honom.

Holger Andersson bromsade allt han förmådde och öppnade sedan dörrarna. Banmästaren som var med i hytten slängde sig ut. Själv dröjde han någon sekund och hoppade ut i själva kollisionsögonblicket.

En av passagerarna i släpvagnen beskrev hur rälsbussen ryckte till som om föraren bromsade. Sedan mindes hon ingenting förrän hon vaknade i en snödriva.

Enligt ögonvittnen såg det ut som om rälsbussen exploderade. Den krossades fullständigt. Släpvagnen träddes på loket och följde med innan det till sist föll av och landade några hundra meter söder om kollisionsplatsen. Farten bromsades in en aning, men det skulle ta mer än tre kilometer innan tåget stannade i en backe.

Vid kollisionen hade tåget ryckts av mellan tredje och fjärde vagnen och de återstående vagnarna gick i en pendelrörelse i svackan mellan kollisionsplatsen och loket innan de till sist stannade.

Banmästaren landade i en snödriva. Bakom sig hörde han Holger Andersson. Även han hade överlevt hoppet, men fått ena foten i kläm när rälsbussen trycktes ihop i kollisionen.

Skildringarna om vad som mötte de som först kom till platsen är fasansfulla. Döda och svårt skadade låg överallt. Medan mörkret föll hjälptes man åt att ta hand om de skadade i skenet av ficklampor och strålkastare. Bland dem som hjälpte till fanns malmtågets lokförare som överlevt kollisionen. De två andra som varit med på malmtåget påträffades döda. De hade hoppat.

Totalt omkom tjugo personer, de flesta från Ställdalen. Utöver de två på malmtåget hade alla färdats med rälsbussen. Tolv av de omkomna var elever från samrealskolan i Kopparberg.

Lokföraren på malmtåget och stationsmästaren i Silverhöjden dömdes för att de inte genomfört ett ordentligt bromsprov, men ingen dömdes som skyldig till olyckan eftersom det inte var osannolikt att felet uppstått sedan tåget lämnat Silverhöjden.

Lok 405 reparerades och var i bruk ända till år 2012. Idag ägs det av Stockholms kultursällskap för ånga och järnväg – och det rullar fortfarande. Den ena hytten är helt svartmålad inuti som påminnelse om vad som hände en vinterdag i Ställdalen år 1956.

 

Leden fortsätter rakt över järnvägen och viker sedan söderut och parallellt med spåren åttahundra meter – över bron – för att sedan vika av ner till vindskyddet vid Olovsjöns badplats.

Vindskyddet - 2,5 x 3 m - ligger alltså på en badplats och är därför mycket välanvänt och nerklottrat.  Här finns en eldplats av vanlig Bergslagsledmodell med tre bänkar runt. Inuti skyddet finns två smala, fasta sittbänkar, men ändå gott om plats på golvet. Här finns dass, vedbod med såg och yxa. Dessutom finns här faktiskt en soptunna. En nackdel med denna plats är alla stugor inom synhåll.

 

När vi lämnar Olovsjön bakom oss klättrar stigen omedelbart upp på en synnerligen tilltalande rullstensås. Om man låter blicken vandra så ser man fler åsar. Dessa bildades av isälvar under inlandsisen och har – ända sedan människan kom invandrade – utnyttjats som torra och lättframkomliga vägar.

Sist jag vandrade här (maj 2021) hittade jag efter 300 meter en välanvänd hackspettsmedja.

Den större hackspetten lever huvudsakligen av insekter och larver som den hackar ut från bark och murket träd. Under vinterhalvåret är det emellertid tämligen ont om insekter i våra trakter. Därför går hackspetten över till att äta de fröer som den hittar i barrträdens kottar. Att picka ut fröer ur en rund kotte är inte så lätt. Det gäller ju att hålla fast kotten samtidigt som man hackar med näbben. Hackspetten hade kunnat göra som många andra fågelarter, hålla fast maten med klorna. Men den har kommit på ett betydligt finurligare sätt. Genom att sticka in och fixera kotten i en lämpligt stor hålighet i ett träd kan den i lugn och ro picka ut fröerna ur kotten. När kotten sedan är rensad plockas den bort och slängs. Sedan återvänder hackspetten till samma plats med en ny kotte och gör om processen. En sådan plats kallas alltså för hackspettsmedja.

 

När man närmar sig vägen mot Skäret så skymtar man uppe till vänster en stor inhägnad. Den måste man förstås undersöka. Jag förstod att detta på något sätt hade med vatten att göra men hade turen att möta en man som kunde berätta att detta var den plats i rullstensåsen där hela Kopparbergs samhälle hämtade sitt dricksvatten.

 

Tillbaka till leden igen så står man på den plats där Postleden börjar/slutar. Den binder ju ihop Silverleden – som löper runt Hällefors – med Bergslagsleden.

Av de sex fotona på informationstavlan har jag tagit fem!

Går vi sedan bara hundra meter till så är vi framme vid vägen till Skäret. Här ansluter vi till leden Ljusnaren runt vilken utgör en alternativ väg att ta sig till Stjärnfors. Man måste dock vandra en hel del på landsväg till en början, men snart viker man in på vackra stigar som bland annat passerar Nittbo vindskydd innan den letar sig ner till Stjärnfors på västra sidan av Övra sjön.

 

Nittbo är en plats som redan idag är välanvänd. Dels leder alltså Ljusnaren runt förbi denna plats och dels passerar ett stort antal kanotister här eftersom Nittälven flyter förbi. Så småningom kommer Nittbo dessutom att utgöra en av fyra startpunkter för vandring i Nittälvens naturreservat. Med största sannolikhet kommer vindskyddet i Nittbo då att ersättas.

Idag är det 3½ x 3 meter med altantak. Utanför finns en eldstad av sten med tre bänkar. Tidigt på säsongen finns det ofta gott om ved men längre fram är det oftast tomt.

Platsen är synnerligen vacker invid öppna myrar, tallskog och en mäktig bro över älven.

 

Nu väljer vi att följa Bergslagsleden tvärs över landsvägen mot Skäret. Efter bara tjugo meter är det dags att stanna till och titta på högra (västra) sidan av stigen. Är man riktigt uppmärksam så kan man här ana en rektangel i marken med antydningar till diken runt om.

Detta är ett exempel på hur lämningar av en liggmila kan se ut. En liggmila är en äldre variant av kolmila. De flesta kolbottnar man stöter på ute i skogen är rester av resmilor. Om man reser timret mot varandra så bildas en cirkelformad botten. Om man däremot lägger virket ner så bildas rektangulära kolbottnar.

Det som är väldigt ovanligt är att det i dessa trakter – inom 1 km – finns lämningar efter inte mindre än tolv liggmilor.

 

Vi har nu kommit in i det fantastiska området som kallas Finnshyttehedarna. Det utgörs av flygsanddyner som har bildats lite senare än rullstensåsarna vi vandrade på tidigare, men innan vegetationen fått fäste på sanden i det då kalla och blåsiga tundraklimatet. Här är det lätt att få sand mellan tårna.

När vandringen närmar sig Orrbacksmossen lämnar vi sanddynerna bakom oss. På spänger sneddar vi över delar av mossen. Skogen är mycket inbjudande. Själva stigen är lite märklig. Där den inte är spångad är den cirka en meter bred och har knivskarpa kanter.

 

När leden närmar sig Djäkens bygge kommer man först till något som liknar en stor rondell mitt i skogen innan man kommer ut på en asfalterade väg. Här är det mycket otydligt skyltat / färgmarkerat. På en björk till vänster är det målat med orange färg, men det är inte ditåt man ska gå. Kartan visar tydligt att vi ska ner mot sjön – mot Djäkens bygge. En bra bit ner längs vägen dyker orange markeringar upp igen.

Leden når fram till sjön Ljusnaren vid den mycket välskötta kommunala badplatsen Djäkens bygge.

Under sommarsäsongen finns här tillgång till toaletter. Jag passerar här mitt på dagen en tisdag i slutet av augusti och jag är helt ensam trots det vackra vädret.

Här finns en hel del stugor runt badplatsen och vidare längs vägen söderut, men precis när stigen gör en sista sväng ner till sjön innan klättringen upp mot Ljusnarsbergen, så hittar man en liten (2 m) sandstrand där man kan vara helt ifred.

Efter den lilla badplatsen klättrar stigen rejält – men mycket inbjudande – med bergvägg till vänster och brant sluttning ner mot sjön till höger.

Det är Ljusnarsbergen vi klättrar upp på. Högst upp har tidigare funnits en vacker utsikt, men den ser man inte mycket av numera. Det som minner om utsiktsplatsen är en bänk i dåligt skick och en gästbok. Bästa utsikten har man strax innan högsta punkten, precis där leden lämnar grusvägen.

 

Leden sänker sig nu åter ner till Ljusnarn, men nu delen som kallas Nedre sjön. Här lönar det sig att leta sig ner till vattnet där man på flera ställen erbjuds inbjudande rastplatser.

Strax innan en liten bebyggelse lämnar stigen sjön och klättrar upp genom en välkomnande skog. Stigen slingrar sig fram mellan en del mindre våtmarker och genom vacker barrskog.

Med en kilometer kvar till Stjärnfors löper leden ut på en grusväg. Man har nu riksväg 63 inom såväl syn- som hörhåll. Då gör leden plötsligt en tvär sväng och lämnar grusvägen för en sväng upp i skogen. Jag skulle tro att de flesta vandrare struntar i denna extra skogstur, särskilt som leden Ljusnarn runt fortsätter rakt fram längs grusvägen. Vägvisaren är dessutom gömd i ett buskage. Den extra skogsturen är dock att rekommendera eftersom ankomsten till Stjärnfors är mycket trevligare längs stigen.

 

Vid Rällsälvens utflöde ur Ljusnarn skapade malmtillgångarna, i kombination med vattenkraften, ett centrum för bergsbruk i trakten. I motsats till de flesta andra bruksorter i Nya Kopparbergs bergslag, satsade man här inte på kopparfyndighjeter, utan på järnmalmen. Redan 1676 erhölls privilegium för en järnsmedja vid Stjärnfors, som sedan utvecklades till ett stort bruk för förädling av järnet från traktens hyttor, med bland annat bessemerverk. År 1905 lades verksamheten ner. Däremot utnyttjas fortfarande den stora fallhöjden, som ligger på samma plats som det sista järnverket, av ett kraftverk. Kraftverket har medfört att dammar och kanaler har kunnat bibehållas.

Stjärnfors bruksherrgård finns också bevarad. Däremot utnyttjas odlingsmarkerna till stor del som golfbana.

 

Denna text har blivit väldigt lång. Jag sparar därför med närmare beskrivning av trakten runt Stjärnfors till kommande text om Bergslagsledens tredje etapp. Här ska bara kompletteras med att det finns ett vindskydd vid badplatsen tvåhundra meter vidare längs leden västerut.

Det har de ungefärliga måtten 3x4 meter och är ett vidöppet skydd utan takskägg. Utanför finns en eldstad med fast grillgaller och sittplatser runt. Här finns ingen ved och inget dass.

På Stjärnfors cafés område finns ett rastskydd (2x3 m) med bord och bänkar inuti under ”altantak”. Kan användas när caféet är öppet.

Här nedan följer gps-koordinater på samtliga platser jag beskrivit (+ några till) i den ordning de dyker upp i texten.

  1. Gillersklack utsikt N59°55.058 E15°02.953
  2. Gillersklack vattenpost N59°55.363 E15°02.447
  3. Gillersklack överhäng N59°55.398 E15°01.978
  4. Stenbrottet jordkällare N59°55.324 E15°01.706
  5. Fallgruvorna N59°55.530 E15°00.205
  6. Vändbrott A N59°55.501 E15°00.146
  7. Hundgruvan N59°55.527 E15°00.106
  8. Vändbrott B N59°55.481 E15°00.033
  9. Finngruvans utsikt N59°55.503 E15°00.009
  10. Jordkällare N59°57.004 E15°00.055
  11. Trollstenen N59°57.265 E14°59.991
  12. Fångstgrop Trollstenen N59°57.166 E15°00.276
  13. Begravningsplats N59°57.702 E15°00.113
  14. Galgbacken N59°57.736 E15°00.141
  15. Bödelskällan N59°57.705 E15°00.067
  16. Renvattenskällan N59°57.690 E15°00.056
  17. Liggmila Galgberget N59°57.744 E15°00.048
  18. Björkberget N59°54.544 E14°59.027
  19. Trollalmen N59°54.154 E14°58.776
  20. Tågolycka N59°55.109 E14°56.985
  21. Vindskydd Olovsjön N59°53.726 E14°57.546
  22. Hackspettsmedja rullstensås N59°53.544 E14°57.559
  23. Postledens start/mål N59°53.440 E14°57.627
  24. Nittbo Vindskydd N59°51.235 E14°54.896
  25. Liggmila Olovsjön N59°53.384 E14°57.569
  26. Finnshyttehedarna N59°53.328 E14°57.549
  27. Djäkens bygge Bad N59°52.232 E14°57.184
  28. Djäkens bygge Södra N59°51.999 E14°57.354
  29. Ljusnarsbergen utsikt N59°51.766 E14°57.549
  30. Mossboviken Brygga N59°50.886 E14°58.780
  31. Stjernfors café N59°49.980 E15°00.032
  32. Stjernfors herrgård N59°49.937 E15°00.273
  33. Stjernfors Vindskydd N59°49.922 E14°59.705
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-09-09 18:32   OBD
Ja, det blev en lång text, men som vanligt väldigt intressant och lärorik. Mycket fakta om levnadsöden inklusive avrättningar. Vad som gör det så intressant att läsa dina texter är att du beskriver både växt- och djurliv, geologi, historia och kultur.
Du lever verkligen upp till ditt smeknamn "Majjen". :-)
 
Svar 2021-09-13 07:15   Håkan Friberg
Tack Bertil! Jag har så svårt för att sovra. Jag blir själv så otroligt intresserad av människoöden att jag har svårt för att skära i texten. Tack för att du orkar läsa. :-)
 
2021-09-09 20:26   Anders Hermansson
Inspirerande. Du fick med det mesta av kulturhistoria. Du är en föreläsare.
 
Svar 2021-09-13 07:17   Håkan Friberg
Tack för att du orkat läsa hela texten och för att du bryr dig om att kommentera.:-)
De kommande texterna on Bergslagsleden kommer att bli kortare.
 
2021-09-14 07:28   erbj
Återigen en riktigt bra etappbeskrivning!
Speciellt dessa historiska skildringar kring platser på etappen.
De är både fascinerande och många gånger tragiska, men framförallt ger en förståelse att människor förr och nu är ganska lika på många sätt.
Jag tyckte förövrigt inte att texten var för lång.
/Erik
 
Svar 2021-09-14 08:39   Håkan Friberg
Tack Erik! Vad roligt med ytterligare en kommentar som gillar mina utsvävningar vad gäller kulturhistoria. När jag får "nys" om något sådant så KAN jag helt enkelt inte låta bli att berätta. När det gäller längden på kommande texter så är det inget jag bestämt i förväg. De kommer troligen att bli kortare för att jag (i nuläget) inte har så mycket "kringmaterial" för dessa etapper.
Än en gång tack för att du tagit dig tid att kommentera.
/Håkan
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

Tips!