Baltic Odyssey

En sammanfattning och lite tankar efter hemkomsten, av Bengt Hansson.

  Jag startade min färd runt Östersjön 8 april 2000 och var åter 8 oktober efter en färd på nästan 5 500 km. Starten fick flyttas en bit då det var is i Brunnsviken, där klubbens brygga ligger och det var fortfarande is i vikar och mellan en del öar i skärgården. Nätterna var kalla med några minusgrader och jag fick ta på mig alla kläder i sovsäcken för att inte frysa och jag var mycket kall om händerna när jag paddlade. Det regnade och blåste en hel del i början. Först när jag kom ner mot Öland började det bli bättre väder och jag kunde känna att våren var på gång ordentligt.

   Jag firade en kort påsk på Öland, det var skönt med nästan två hela vilodagar. Resten av färden ned till Skåne gick ganska bra. Det blev varmare och emellanåt var det trevlig akterlig sjö. Det gick då undan i de bitvis ganska höga vågorna. Här provade jag på lite surflandningar, det skulle nog bli mer av sådant efter kusten från Danmark till Finska viken. Det är ju nästan en oavbruten sandstrand hela vägen så det var bra att vara förberedd.

  På vägen till Malmö hade jag på olika sätt blivit hjälpt av kanotklubbarna i Oxelösund, Västervik, Kalmar och Karlskrona. I Kalmar är det lite lustigt. Där har långfärdspaddlarna lämnat kanotklubben och byggt ett kanotförråd hos en segelklubb. Både långfärdspaddlarna och seglarna är nöjda med arrangemanget. Men nog är det väl konstigt att inte långfärdspaddlare och tävlingspaddlare skulle kunna samarbeta. Nog om det. Jag blev väl mottagen av Malmö Kanotklubb och där stannade jag i två dagar. Hit fick jag diverse utrustning och jag skickade hem en del som jag inte behövde, t ex varma kläder och kartor som inte var aktuella.

  Färden gick sedan över Öresund till Köpenhamn och vidare mot Gedser. Där låg jag i två dagar och väntade på lämpligt väder för "Det stora språnget" över Mecklenburger Bucht till Tyskland. Överfarten är ungefär 40 km och tog mig 8 timmar. Det var inga problem med fartygen som korsade min väg. Dels var de inte så många och dels syntes de på långt håll och det var inte svårt att beräkna om de skulle passera framför eller bakom mig.

  Nu började sandstränderna på allvar med allt vad det innebar. Sand i tältet är nästan omöjligt att undvika men det var viktigast att inte få sand i kameror, radio, vhf-telefon, mobiltelefon. Surflandningar klarade jag ganska bra. Ett litet problem var att få vara ostörd på lägerplatser eller rastplatser. Det dök upp folk nästan hela tiden, det var ibland svårt att hitta något ställe att vara ostörd på (toalettbestyr). Det blev lite lugnare utefter de polska och baltiska kusterna.

  I Stralsund träffade jag en tysk paddlare som dels ordnade tältplats vid deras kanotklubb och dels visade mig runt i den gamla Hansastaden med minnen från Gustav II Adolf och Karl XII. Sedan gick vi hem till hans familj och jag blev bjuden på middag. Det hände mig flera gånger under färden att jag träffade vänliga människor som hjälpte mig på olika sätt - med transporter, sängplats, middag, kartor mm mm. Det går ju inte att här nämna dem alla men jag är mycket tacksam och glad för den hjälp som jag fick.

  Färden fortsatte mot Polen. Lite strul med gränspolisen i Tyskland. De ville att jag skulle ha haft stämpel i passet och klarerat in på Rügen - jag var ju ett fartyg! Men allt ordnade sig. Det blev sedan stämplar i passet och "crew list" i nästan varje hamn i Polen, Litauen, Lettland, Estland. I Finland räckte det med in- och utpassering - men i Haparanda/Tornio var de inte särskilt intresserade, jag fick tigga till mig en stämpel. Det var ju kul att ha stämplarna kompletta.

  I Polen hade jag en gammal paddelkontakt Stefan som jag hade träffat på Christiansö 1994, när jag och två kamrater paddlat Bornholm runt. Hans hjälp var fantastisk. Dels bjöd han och hans fru mig på middagar i Swinoujscie, dels så ordnade han så att jag i flera hamnar blev mottagen av Club Stella Mare, (sjömanskyrkan). Jag fick då mat och husrum på flera ställen och bodde då på kloster som de snälla prästerna kallade det. Det fanns en hel del minnen efter kriget och senare den ryska ockupationen. Det var många raserade bevakningstorn, det gällde också de baltiska kusterna.

  Vädret hade varit i stort sett bra nu med värme även om det fortfarande var kallt i vattnet. Det var nu juni. Fina sandstränder med sanddyner "och sånt" men jag blev inblåst lite grann ibland. När jag svängde in i Rigabukten började vädret att försämras. Regnet kom och även vindarna. Man kan säga att jag i stort sett hade motvind hela vägen från Riga till Stockholm. Vinden vred sig mot mig när jag ändrade riktning.

  Efter Polen kom Kaliningrad som är ett län i Ryssland (titta på kartan). Jag hade visum dit och trodde att det inte skulle bli några problem. Det blev det. Jag råkade tälta på militärt område och blev bakbunden och försedd med ögonbindel. Nå, det löste sig efter någon timme, och jag fick tälta 500 m längre bort efter stranden. Nästa dag, efter att ha varit hos tull- och passmyndigheter och fått lite stämplar, tältade jag under en radarstation. En plats som jag blev anvisad av militären. Där blev jag bestulen på min reskassa. En värnpliktig soldat hade inte kunnat hålla fingrarna i styr utan tog pengarna som låg i kajaken. Militären kallade dit polisen som på några timmar redde ut det hela och jag fick alla mina pengar tillbaka.

  Jag hade sedan trevliga dagar i de baltiska staterna. Tyvärr hade jag inte tid att stanna och se mig omkring. Men det var fint i Klaipeda, Riga och Tallinn, det var synd att tiden inte räckte till i dessa gamla kulturstäder. Det får bli en annan gång. Det var sedan meningen att jag skulle till S:t Petersburg - men jag fick problem med ryssarna igen eller de med mig. Jag kom till Narvaflodens utlopp i Finska viken, Narva-Jõesuu. Trots att jag hade visum fick jag inte fortsätta. Den estniska gränspolisen sade att det nog berodde på att ryssarna hade ubåtsbaser efter kusten och då var det inte "lämpligt" att jag färdades och tältade där. En estnisk tidning ordnade då långtradartransport 100 km tillbaka efter kusten till gästhamnen Vergi. Därifrån fick jag lift över Finska viken med en fritidsmotorbåt till Kotka. Nu gick färden österut till den finsk-ryska gränsen och därifrån startade jag färden efter hela den finska kusten. Jag ville erövra det finska Blå-Vita bandet som tilldelas dem som paddlar hela finska kusten.

  Det blev middagar, bastu, paddelsällskap och diverse hjälp från finska paddlare. Jag kommer särskilt ihåg platser som Sibbo, Åbo, Sideby, Vasa, Mässkär, Karleby - ingen person nämnd och ingen glömd. Även tidningsintervjuer på flera ställen liksom det varit tidigare i alla länder utom i Tyskland, Danmark och Kaliningrad. Paddlingen blev delvis ganska blöt i motvinden och den krabba sjön längs den delvis långgrunda, steniga kusten. Så blir det när man försöker att runda öar och uppgrundningar så nära som möjligt för att inte det ska bli så "lång" väg. När jag kom till Haparanda var jag nästan inne i september och det började bli kallare, regnigare och blåsigare. Här sände jag hem sommarutrustningen och fick min höstutrustning. Det behövdes för när jag närmade mig Piteå kom de första frostnätterna.

  Vinden som nu en längre tid varit nordlig till nordvästlig vred nu mot syd och som de sade på väderleksrapporterna "friska sydliga vindar" och det höll i sig nästan ända till Stockholm. Jag blev inblåst på tre ställen efter svenska kusten.. Efter att ha legat stilla 2 ½ dag, lite söder om Husum, var det fortfarande riktigt kraftig sjö när jag rundade Skagsudde trots att det mojnat en del. Totalt under hela turen var jag inblåst ungefär 14 dagar.

  Även efter den svenska kusten blev det intervjuer och jag fick hjälp med skjuts för att handla, sängplats, mat (ingen bastu) mm på flera, ställen. Ingen nämnd och ingen glömd förutom min dotter Disa som jag hälsade på i Umeå. Nu blev det en hel del dimma och det var ibland svårt att navigera bland öar särskilt om man har karta med skala 1:200 000. Men huvudriktningen var ju söderut och hemlängtan var stark. Ett problem var att passera de breda bukterna utan behöva vänta ut vinden eller att behöva smyga ända in i botten av bukterna. Sundsvallsbukten tog 5 timmar för ca 16 km och efter att, i svag vind, ha passerat den ibland besvärliga Gävlebukten borde det inte vara några större problem kvar och det var det inte heller.

  Näst sista morgonen blev jag mött av Magnus Fischer. Han hade med sig färska wienerbröd och vi paddlade, fikade, pratade och pratade. Vi tältade på en lite ö i Stora Värtan ca 10 km från mitt mål, Brunnsvikens kanotklubb. Det blev lite av "Sista natten med gänget" även om vi bara var två. Vi pratade om min tur och om Magnus kommande tur. Han ska nu i år med start i mars ge sig ut på en ännu längre paddling. Han ska paddla hela Skandinavien runt 700 km och komma hem i november eller något sådant. Läs om det på hans hemsida. Lycka till! 
En annan medlem i Brunnsan (Brunnsvikens Kanotklubb) Johan Norberg ska tillsammans med tre finnar paddla Kolahalvön runt. Jag träffade finnarna på min tur och de berättade om turen och om förberedelserna. Lycka till!

  Nästa morgom kom en annan kompis, Krister Härdin (en Blå Bandet paddlare), med färskt bröd till morgonfikat. Sen var det bara den sista biten in till Brunnsans brygga. Där var det ett 50-tal personer som tog emot med hurrarop, champagne och tårta. Själv bjöd jag på en eskimåsväng. Det blev en radiointervju också. En fotograf från Aftonbladet var där, men det blev inget reportage, det fanns väl viktigare saker i världen att rapportera om. Men det var ett mycket trevligt slut på min paddling och jag tänker på det med glädje.

  Nu har jag varit hemma i fyra månader och har hunnit tänka mycket på min färd. Den var lång, mycket längre än jag kunnat föreställa mig. För mig gällde det många gånger ta mig samman för att fortsätta. Men på något sätt så rullade det på. Det var "bara" att gå upp på morgonen, äta och packa så var man på väg igen. Nu känns det lite overkligt och den där känslan, som jag hade delvis under turen, att jag aldrig mer skulle göra en sådan lång tur börjar ge med sig. Det betyder dock inte att jag kommer att göra en lika lång tur igen. Det får räcka med ett par veckor eller högst en månad.

  Det som nu framför allt finns kvar är de positiva sakerna möten med människor och ovanliga miljöer men även de lite sällsamma händelser och "intermezzon" som jag råkade ut för. Att jag var blöt och trött ibland var nog inte sant och nog var det en hel del sol förra året - eller….

Jag kommer nu att åka runt i Sverige och berätta och visa bilder. Välkommen! Om du vill "beställa" ett föredrag - hör av dig. Min e-postadress: bengan.hansson@home.se

Till min dagbok

Program för föredrag om kajakfärden Baltic Odyssey

1. Söndag 28 jan. Kulturhuset Fregatten, Stenungsund, kl. 1700. Info hos Orust Kajak. Anmälan till Studieförbundet Vuxenskolan, Stenungsund, tel. 0303 - 800 01 eller till biblioteket Stenungsund.

2. Måndag 29 jan. Malmö Kanotklubb, kl. 1900. Info och anmälan e-post till: langfard@mkk.m.se eller Björn Thomasson tel. 046 - 13 94 16.

3. Tisdag 30 jan. Karlskrona, Kanotklubben Eskimå, kl. 1900. Info och anmälan e-post: Ebbe.Karlsson@epk.ericsson.se eller Ebbe Karlsson tel. 0455 - 14 408

4. Onsdag 31 jan. Kalmar, Segelklubben Kaparen, vid Svensknabben, kl. 1900. Info Sven Knutsson, tel. 0480 - 411 186.

5. Torsdag 22 feb. Västerås, Föreningen Havspaddlarna, kl. 1830 på Björnögården. Alla är välkomna. Info på hemsidan , eller e-post: hav@telia.com eller Staffan Öström tel. 021-124001

6. Tisdag 13 mars, Sjöhistoriska Museet kl 1830., tfn 08 519 549 00. Djurgårdsbrunnsvägen 24, Stockholm