Anglesey - ett kajaksymposium

Anglesey är en ö, till storlek ungefär som Orust, på Wales nordvästkust. Ytterst på Anglesey ligger en mindre ö, Holy Island, och det var på denna ö symposiet skulle äga rum.

Farvattnen runt Storbritannien är som bekant präglade av stora tidvattensskillnader. När vattnet under solens och månens påverkan förflyttas, uppstår kraftiga strömmar. Detta gör att paddling runt Storbritannien blir väldigt annorlunda mot här i Skandinavien. Strömmarna kan på sina håll vara så starka att de inte går att paddla mot och kraftig turbulens uppstår då vattenmassorna tvingas passera ett hinder. Detta kallas för tidalrace och är en verklig utmaning för paddlare.

Det kan såklart vara svårt för en oinvigd att förstå varför någon reser så långt för att hitta dessa problematiska farvatten. Jag citerar gärna Peter Wetzel Zappfe (i hans fall gällde det dock bergsklättring):
"Paddling är som livet för övrigt, helt utan egentlig mening"

Jag hade flygit från Tromsø till Dublin och därifrån tagit färjan över till den lilla staden Holyhead på Holy Island.
Väl framme i Holyhead visade det sig att jag glömt vägbeskrivningen till kajakcentret hemma. Klockan hade blivit 02:30 och det enda jag visste var att kajakinstruktören hette Nigel Dennis. Denna information visade sig dock räcka för att en taxichaufför skulle kunna ta mig till ASSC (Anglesey Sea and Surf Centre).
Centret var, på grund av den sena timman, stängt och nedsläckt. Jag plockade tyst fram liggunderlag och sovsäck och lade mig för att sova under den spektakulära stjärnhimlen. Det kändes overkligt att efter en dags resa redan vara framme. Om jag i stället hade rest med tåg mot Stockholm, hade jag nu befunnit mig någonstans i trakterna kring Umeå.
Efter en kort filosofisk reflektion över hur liten man egentligen är, sveptes jag in i drömmarnas värld.

Nästa morgon blev jag väckt av Nigel´s fru som undrade vem jag var som sov i deras trädgård. Det visade sig att familjen Dennis bor i samma hus som kajakcentret och nu blev jag bjuden in på en klassisk brittisk frukost.

Det var två dagar kvar tills symposiet skulle börja och jag hade planerat ett par dagars vila innan denna fysiska och psykiska kraftansträngning. Knappt hade jag hunnit få ned den sista toastskivan förrän en av centrets instruktörer dök upp, presenterade sig som John och frågade:
- Five star training?
- I don´t know…. svarade jag, fortfarande inte riktigt vaken.
- Get your gear, we´ll leave in five minutes. Just pick out a boat you like, over there….

En halvtimma efter det att jag vaknat, var jag alltså i vattnet med en "5 star" grupp.
Lyckligtvis var det inte tidalrace eller hög sjö, utan bara räddning och lättare rockhopping på dagens program.

Jag hade i all hast plockat en båt som visade sig passa mig ganska bra, en Greenlander, designad och bygd av Nigel Dennis själv.
Greenlandern är en kajak som är tydligt inspirerad av västgrönländska originalmodeller med hårda slag, kantig design och helt rund sittbrunnsöppning. Båten var skön att sitta i och trots sin storlek lätt att svänga.
Dagen avslutades med bogseringsövning genom ett strömt område; jobbigt, jobbigt, men så är det att vara på aktiv semester.

Väl tillbaka på ASSC fick jag mig tilldelat ett rum som jag senare skulle komma att dela med de fyra andra svenskar som var anmälda till symposiet.
På centret är det möjligt att bo inomhus eller campa, helpension eller självhushållning, allt efter smak och plånbok. Jag hade valt det dyraste alternativet; inomhus och helpension i en vecka, symposieavgift och påföljande träningsvecka. Totalpriset £210 avskräcker inte och jag tycker jag fick väldigt mycket för pengarna.

Dag två bestod i att hjälpa en av centrets instruktörer med att täta läckande kajaker, byta gummiluckor, torka ur och putsa upp båtar inför morgondagens väntade ström av ivriga paddlare. Detta blev min gentjänst för att jag fick kurs, boende och mat två extra dagar innan symposiet.
På eftermiddagen fick jag följa med ut på en fin tur tillsammans med några nyanlända instruktörer. En av dessa var Dough från USA som också paddlade med eskimåsticka. Jag lånade ut min hemsnickrade paddel till honom och fick bara som kommentar:
- Hey, this is a lot of paddle…
Det visade sig att Dough skulle hålla kurs i "Inuit style paddling" som jag faktiskt av misstag deltog i på symposiet.Vi besökte några fina grottor under turen och det var en skön omväxling mot solen och värmen.

Åter tillbaka på centret mötte jag det trötta svenska gänget som hade kört bil från Newcastle med fyra kajaker på taket. Det var ett kärt återseende av Karin, Mårten, Stina, Niklas och en flaska Laphroaig som fick sätta livet till den kvällen.
Många sanna historier senare somnade vi in, fulla av förväntan inför vad morgondagen skulle bjuda.

Det första nästa dag bjöd på, var förstås åter en frukost av den stabila brittiska sorten. Med magarna fulla av bacon, ägg, bönor och toastbröd, släpade vi oss ned till samlingstältet där Nigel gick igenom dagens program. Jag hade ingen egen kajak med mig, så jag hyrde en Anas Acuta från Valley. Detta är en liten, illgrön goding som jag kom att få ett speciellt förhållande till under veckan.
Vi bestämde oss för att prova tidalrace som var helt nytt, i alla fall för mig. Stora stående vågor, virvlar, höstackar, små vattenfall m.m. bildar en skrämmande men fantastiskt lockande lekplats för kajakpaddlare. Man bör dock ha avancerat lite från nybörjarstadiet innan man kan leka.

Reglerna kan enkelt sammanfattas på engelska: "Stay alert and you´ll play again…"

Jag kunde tydligt höra min egen puls överrösta dånet från racet när vi för första gången närmade oss medströms. Strömmen var ungefär dubbelt så snabb som det är möjligt att paddla och vi närmade oss detta kaosartade inferno med hög fart. Jag insåg genast att vända inte var ett alternativ. När vi forsade över racekanten var jag nära att gå runt, fullständigt förvirrad av virvlar och vågor överallt. Vi la oss bakom en liten ö för att vila och få instruktion. Jag försökte sluta att hyperventilera. Våra instruktörer Aled och James visade hur man kryssar över strömmen med färjeteknik och vi fick gradvis prova på allt mer avancerade manövrar.
Efter ett par timmar i racet, var mitt huvud så fullt av nya intryck att om någon frågat vad jag hette, hade jag nog kapsejsat. Jag var besviken på min egen oförmåga att anpassa mig till denna nya miljö och såg redan fram mot ett nytt försök. Strömmen avtog och vi kunde så småningom pressa oss tillbaka motströms över racekanten, hem mot den efterlängtade middagen.
Som avslutning på denna dag, tog vi oss en rejäl Irish Coffee. Vad vi inte visste, var att det även var planerat ett kvällsprogram! Detta bestod av ett föredrag om ett gäng som paddlat runt Qeen Charlotte Islands.
Vi packade in oss i en åldrad dubbeldäckarbuss och for iväg till en gammal kyrka där föredraget skulle hållas.

Inte nog med det otraditionella i att hålla diavisning och föredrag om paddling i en kyrka. I den här kyrkan fanns det också en BAR!
Vi fick sätta in alla tillgängliga medel och knep för att inte somna, även om föredraget var intressant.

Väl tillbaka på ASSC hade vi kvicknat till igen och möttes av beskedet att ASSC-baren nu var öppen! Häpna men knappast besvikna lunkade vi ned till baren för en pint Guinness. Trots fullt ös med livemusik, kajakbilder på väggarna, kajaker i taket och hundra glada paddlare, fick det svenska gänget lämna in i förtid. Det skulle bli en dag i morgon också och vi ville alla vara i form för utmanande aktiviteter.

Upp som en sol på symposiets andra dag. In med frukost, lasta båtar, hämta kläder från torkrum, packa matpaket, in i minibussen och iväg mot dagens äventyr. Temat för övningarna denna förmiddag var räddning nära en fara. Om en paddlare kapsejsar i sjö och nära en klippa eller grund med brytanade vågor, kan det vara olämpligt att rädda paddlaren just där. Många olika lösningar presenterades och övades på. Det bogserades, släpades och badades. Båtar skrapades och vi lärde oss en del nya tekniker.
På hemvägen hade jag en blixtrande huvudvärk som visade sig komma av att hjälmen jag lånat var något för trång.

Eftermiddagen blev ett fiasko då Mårten och jag valt en spännande aktivitet och av misstag hamnade på "Inuit paddling". Inget fel på den kursen, men vi hade förväntat oss lite mer action….
Symposiet tog så småningom slut och gled nästan omärkligt över i träningsveckan.

Mårten och jag spenderade hela första dagen med att ta vår "4 star test". Testen innehåller grundläggande färdigheter i paddling och kunskaper om hur man beter sig i grupp på havet. Som avslutning fick vi visa eskimåsväng och ett antal räddningar.
Testet var bestått och vi kunde nu gå vidare till "5 star training" för resten av veckan.

Hoppet mellan 4 star och 5 star är enormt. För att klara 5 star test ska man t.ex. kunna: Bogsera en annan paddlare genom tidalrace, båda går runt, du ska lossa bogsersystemet under vattnet, rolla upp, paddla tillbaka, rädda kamraten igen och fortsätta bogseringen.
En av dagarna hade vi just bogsering och räddningsövningar. Nigel började vid samlingen med att säga:
- I did hope for a force 5 wind to make this exercise realistic, but now we have got a force 6 and some very realistic conditions….

Sedan gick Nigel igenom procedurer för hur vi skulle hantera situationen om vi inte lyckades med räddningar. Instruktörerna började kontrollera varandras utrustning så att nödraketerna var lätt tillgängliga och jag började bli ganska nervös. Väl ute på övningsplatsen var det inte precis läge att öppna kapellet för att ta fram en termos med choklad. Sjön var brant och kaotisk.

Vi började med att göra ett par eskimåsvängar i lä av en pir, för att sedan gå ut i vågorna och göra samma sak där. Vi testade med och mot sjön, mitt självförtroende var på väg tillbaka. Mårten och jag insisterade på att få testa "all-in" och fick till slut göra det, med en nervös instruktör som åskådare.
Nästa moment var bogsering och denna övning gav en hel del att tänka på och diskutera senare.

På vägen tillbaka, full av inspiration, ville jag testa "re-entry-roll". Detta gick utan problem, men att sedan pumpa ur båten visade sig vara mycket svårt. Mitt i allt kaos dök det upp en stor Stena Line färja från ingenstans. En lotsbåt kom i full fart och skrek att vi var tvungna att flytta på oss snabbt och där satt jag med sittbrunnen full av vatten.

Det var en av de bästa övningar jag varit med om och kan bara konkurrera med vad som hände nästa dag i racet. Efter att ha varit mycket blyg och återhållsam mot racet den första gången, vågade jag nu ta för mig mycket mer. Jag surfade glatt omkring bland de andra paddlarna, men fortfarande med hjärtat i halsgropen till och från.
Under denna övning gick jag runt mer än tjugo gånger och rollade upp varje gång. Snacka om lyft för självförtroendet och tilliten till eskimåsvängen!
För att hinna hem till middagen var vi tvungna att pressa oss tidigt upp mot strömmen. Jag paddlade 100% i fem minuter för att till slut komma upp på rätt sida racet, vilken pärs!

Sista dagen blåste hård vind och när vi kom till stranden var hela havet ett enda stort inferno. Mårten fick ett pojkaktigt flin i ansiktet och vi hade ett par roliga men jobbiga timmar i surfen.

Detta blev avslutningen på en mycket rolig och lärorik vecka i Wales. Vi packade bilen, nu med mig och mitt bagage som extra last, till bristningsgränsen. Den lilla Forden fick tåla fem kajaker på taket när Karin tryckte gaspedalen i botten och vände kylarmärket mot Newcastle.