36 timmar som gav oss blodad tand och leder som pensionärer

Redigerad 2010-09-17 18.30: Utsidans redaktion missade tyvärr ett grövre personangrepp/hets mot folkgrupp i texten, som nu är bortredigerat. I övrigt får författarna stå för sina egna ord.

36 timmar som gav oss blodad tand och leder som pensionärer - Berättelsen om Kebnekaise

Förord
En fixidé som blev verklighet för oss. Uttråkade och utan mål bestämde vi oss i början på juni att försöka bestiga Kebnekaise. Träningsschema las upp, nya sporter såsom klättring, löpning, simning och en herrans massa vandrande introducerades till träningsrepertoaren. I takt med att formen och resultaten kom, började även en tanke gro i våra sinnen. Vi hörde talas om att skidgymnasiet i Gällivare hade bestigit Kebnekaise på två dygn och det blev startskottet för vad vi idag kallar Vatten Över Huvudet-utmaningen.

Vi har vandrat en lång väg sedan och upptäckt en massa saker om oss själva vi inte visste om tidigare. Lika mycket som vi har fått slita ont, skadat oss, blivit övertränade och ätit har vi även funnit nya mål med vår existens här på jorden.

Äntligen är den här - Vatten Över Huvudets stora summering av Kebnekaise projektet!

Summering av förberedelser:
Till en början koncentrerade vi oss väldigt mycket på uthållighetsträning genom löpning i olika distanser och intensiteter. Efter att ha gjort våra första försöksvandringar på Bohusleden kring Göteborg insåg vi att det var väldigt bortkastat och la om träningen radikalt. Vi införde istället längre vandringspass där vi gick med packning om 25-30 kg under två timmar och emellanåt längre dagsvandringar. 

Den mängd styrketräning vi la ner får vi inte beteckna som helt bortkastad, däremot hade vi kunnat använda oss av ett helt annat upplägg mer inriktat på uthållighet och att höja mjölksyra tröskeln. Troligtvis hade vi haft större behållning av att cykla längre distanser.

Summasumarum var vi helt okej förberedda. Visst hade vår träning kunnat vara mer specifikt fokuserad på vårt mål - men vi finner ingen anledning till att göra saker och ting för lätta.

Dag 1 - Hell marsch
Klockan var 08.30 onsdagen den första september tjugohundratio och termometern visar fem grader plus. De två professionella entusiasterna Per och Torbjörn har just påbörjat vandringen i ett ursinnigt tempo mot Ladtjojaure, smältvattensjön en bit från Kebnekaises fot. Terrängen är relativt flack men stenig. De första 5,6 km avverkas på 53 minuter och är ren njutning. Nu kände vi äntligen att vi var på väg. 

Ladtjojaure var en väldigt vacker sjö; vattnet är lätt turkost och de omgivande bergen ramar in sjön fint. Den norrländske båtföraren hälsar oss varmt välkomna ombord på Ladjtojaure-expressen. Båtturen över tar cirka 30 minuter och kostar en ansenlig summa pengar - 200 kr. På båten träffar vi två klassföreståndare för några nionde klassare från sthlm som vi byter några ord med. De låter oss veta att snötäcket börjar på 900 höjdmeter och att miljön är väldigt karg. Paradiset - tänker vi.

Väl i land från båtturen börjar nästa etapp mellan Ladtjojaure och Kebnekaise fjällstation, en tur på cirka 9 km. Vi finner det föga nödvändigt att spendera mer tid än nödvändigt på denna skogsstig utan river återigen av i ett ursinnigt tempo. Det som är mest utmärkande för denna sträcka är inte bara den vackra naturen, men också hur uppskattat lite Raubtier är av omvärlden. Vi hade nämligen en liten portabel stereo med oss som ljöd högljutt i takt med vår framfart. "Gud vad skönt med musik" - som ett gäng unga tjejer uttryckte det. "Ni vet väl att man inte hör fågelkvittret" - som en annan äldre herre la fram det.

När vi väl når fjällstationen såg vi mer ut som vattengymnaster än bergsbestigare. På grund av vårt intensiva tempo var genom genomblöta av svett. Dagen lunch på fjällstationen var purjolök- och potatissoppa. Någon större kulinarisk upplevelse har aldrig någon av oss tyckte att soppa varit men undantagen finns givetvis. Denna soppa var det. Jag har skrivit det tidigare på fejjan och jag skriver det igen; väldigt bra mat!
Vid denna tidpunkt led vi ännu av storhetsvansinne och trodde vi skulle promenera resten av biten till toppen lika enkelt. Det skulle visa sig att vi var väldigt fel ute, mer om detta längre fram.

Mellan fjällstationen och fram till Kitteldalen börjar det blåsa upp. Vindstyrkan tilltar för varje höjdmeter och när första stigningen i Kitteldalen börjar ser vi även de första snöflingorna. Vandringsleden blir allt smalare och svårare att navigera efter då de rödmålade stenarna som västra leden är utmärkt med börjar försvinna in under snötäcket. På ungefär 900 meters höjd börjar våra första tecken på utmattning komma i form av mjölksyra och vi tvingas till allt mer frekvent pausande. Kittelbäcken på ungefär lika många höjdmeter är det sista vattendrag vi kan utnyttja för att fylla på vätska så vi tvingas ladda på rejält.

Vid Kittelsjön som ligger på 1200 höjdmeter börjar allvaret. Vinden piskar oss i ansiktet, snön yr och sikten börjar begränsa sig till 30-40 meter framåt. Vi sneddar upp för Tuolpagorni och stiger ungefär ytterligare 300 höjdmeter tills vi når avstampet inför Vierramvare och krafterna börjar tryta rejält. Helt plötsligt befinner sig Vatten Över Huvudet i ett inferno av snö, blåst, mjölksyra och utmattning. Det är också nu - på 1500 höjdmeter - som leden börjar bli riktigt svår att navigera. Alla rödmålade stenar börjar bli översnöade och endast några enstaka syns. Den erfarne vandraren hade säkert förespråkat att sicksacka upp för att vara så energieffektiv som möjligt. Det hade vi däremot inte möjlighet till - eller vågade snarare inte. Pga. den kraftigt begränsade sikten tvingades vi klättra rätt upp för Vierramvare vilket gjorde att vi emellanåt hamnade i snödrivor som nådde midjan och våra krafter försvann undan för undan.

Till slut kunde vi skymta slutet - toppen av Vierramvare (1700 höjdmeter) och någon sorts skräckblandad förtjusning uppstod. Vi hade äntligen nått toppen av Vierramvare och det var befriande. Var som däremot inte var lika upplyftande att veta var att vi nu skulle sjunka 200 höjdmeter ner i Kaffedalen och sedan börja stiga de sista 400 höjdmetrarna upp mot toppstugan. 

Det var nu det hände. Nerskuttandes för Vierramvare slår det till, det vi minst av allt önskade och behövde - krampen. Uttorkade, undernärda och utmattade stannar vi till för en längre rast i Kaffedalen. Kylan börjar tränga på, händerna är förfrusna och det sista vattnet har fryst till is. En känsla av hopplöshet börjar smyga sig på och vi undrar hur vi ska lyckas stiga upp mot toppstugan.

Vi påbörjar stigningen mot toppstugan och stegen är tunga. Det tar bara ett tiotal höjdmeter innan vi nu har kramp i både inre- och yttrelårmusklerna, ja praktiskt taget överallt. Vi stannar till och äter snö och dricker det sista vattnet som inte har hunnit frysa till is. Inte helt osökt funderar vi på hur vi skall lyckas stiga de sista 400 höjdmetrarna. Vår stereo verkar vara synkroniserad med vår fysiska status då man nu endast kan utröna några enstaka ord ur högtalarna; "Eye .. ... tiger".

Vi gick tio meter, vilade, gick ytterligare tio meter.. varenda steg kändes och var tungt. Varenda muskel skrek efter vila och för varje höjdmeter blev ryggsäcken allt tyngre och tyngre. Detta var den överlägset jobbigaste biten. Vi visste inte riktigt vart vi var, hur långt vi hade kvar, hur länge till vi skulle lyckas stå emot krampen eller hur mycket värre vädret skulle bli. Vi var så dränerade på energi att vi började lägga upp sten för sten mål. Direkt vi tagit oss upp en sten (de rödmarkerade stenarna på västra leden) tillät vi oss vila. 

Huvudena hängde nästan i knähöjd när vi helt plötsligt - nästan två timmar efter att vi började sista stigningen mot toppstugan från Kaffedalen - skymtade nya toppstugan. Den lättnad och glädje vi kände då kan knappt beskrivas med ord! Nu hade vi bara drygt 50 höjdmetrar kvar, men dessa 50 höjdmetrar tog oss också närmare 40 minuter. Vi orkade knappt lyfta benen vid det här laget. 

Vi slår upp portarna till toppstugan och inleder omgående arbetet med att börja värma vatten för att tillaga mat. Det finns två stycken stugor på samma altitud - den nya och den gamla toppstugan. Vi valde att övernatta i den gamla. Denna är dels fräschare men också mindre, vilket gör att det går fortare att få upp värmen i stugan men också betydligt enklare att hålla den varm. 2 timmar och några kubikmeter snö senare ligger vi utslagna och mätta i våra sovsäckar. Det enda ljud vi hör är vindbyarna utanför stugan och den brinnande lågan från gasolköket som håller värmen i stugan. Äntligen lite sömn.

Dag 2 - Sydtoppen
Klockan ringer 06.00 och med sömndruckna ögon och decimerat självförtroende öppnar vi sovsäckarna och slår upp toppstugans dörrar.

Sällan har vi tidigare skådat något så vackert! Solen skiner, vinden har avtagit och utsikten är magnifik. Vi slår en morgondrill, petar in en Janne och omfamnar denna nya vackra dag. Vi fick den så välbehövliga nytändningen efter den uppslitande gårdagen när vi gick genom helvetet och tillbaka. Illa kvickt kokar vi upp vatten, äter den fenomenala havregrynsblandning vi har tagit med och får i oss några koppar kaffe innan vi börjar de sista hundra metrarna mot vårt yttersta mål med hela resan; Kebnekaises sydtopp.

Klockan 08.40 den andra september 2010 står vi äntligen på Sveriges högsta punkt - Kebnekaises sydtopp. Vi befinner oss 2114 meter ovanför havsytan, utsikten är fenomenal - knappt ett moln så långt ögat kan nå och nästan helt vindstilla. Det var en nästintill euforisk känsla att äntligen ha nått hela vägen upp och blicka ut över fjällandskapen. Helt plötsligt inser man hur skön naturen faktiskt kan vara. Vi avslutar vår sydtoppsvistelse med att åka rutschkana ner ett par tiotal höjdmeter.

Det är nu vi går in i nästa fas. Låt oss kalla den för intervallträningsfasen. Med massvis av endorfiner i omlopp börjar vi småjogga ner för sydtoppen. Periodvis hoppar vi och åker rutschkana. Det är svårt att förklara vad som hände, vi vet inte själva. Helt plötsligt var det som att gårdagen överhuvudtaget inte hade existerat, vi kände oss lika pigga som när vi satte av från Nikkaluokta dag ett. Vi har dock i åtanke att vi står inför att än en gång stiga uppför Vierramvare och försöker spara på krafterna. Till vår förvåning att döma går även det som på räls, nu var det helt plötsligt inte alls jobbigt. Det kanske har sin naturliga förklaring i att nu ser vi leden tydligt och kan sicksacka uppåt och därmed slipper snö som konstant är i knähöjd.

Uppe på Virreamvare möter vi för första gången andra människor som tänkt bestiga Kebnekaise. Och det slår oss då att vi faktiskt inte mötte någon annan under hela gårdagen när vi var på väg upp. Inte heller förvånar det oss med tanke på vädret vi fick ta del av under gårdagen.

Ett minnesvärt ögonblick som uppstår är när vi under ett ögonblick fyllt av glädje åker rutschkana ner för Tuolpagorni till tonerna av Raubtiers hitlåt "en starkare art". Sällan har någon kollat så konstigt på oss som då, jag tror inte att dem riktigt hade förståelse för det barnsligt roliga ögonblick vi upplevde.

Väl nere vid Kittelbäcken får vi återigen tillgång till rinnande vatten och slipper det obehagliga snövattnet. Vi vet inte vad det var i vattnet, men helt plötsligt börjar löpträningen. Det är faktiskt ingen underdrift när vi säger att det mer var likt jogging än vandring. Efter att vi tagit oss hela vägen ner för Kitteldalen igen stöter vi på två stycken åldringar som undrar hur vattnet smakade. En konstig fråga - tänkte vi. Men tydligen hade fjällstationen varnat för renkadaver kring Kittelsjön. Vi kanske borde ha pratat med dem innan vi påbörjade vandringen första dagen.

När vi når fjällstationen tre och en halv timme efter att vi varit på sydtoppen stannar vi återigen för att äta lunch och vila. Vi hinner även med ett sova en timme på sofforna i gamla fjällstationen innan börjar vandra tillbaka mot Nikkaluokta. Hela vägen tillbaka är mest en transportsträcka som präglas av värkande fötter, problem med hälsenor, knäsmärtor, ryggvärk och väldigt få ord. 

20.15 befinner vi oss återigen kring stugorna vid Nikkaluokta Sarri. Vi klarade det. Vi slog skidgymnasiet i Gällivare. Vatten Över Huvudet går i mål och är lite ödmjukare, väldigt trötta men också med ett leende på läpparna.

Skönt att vi nu bara hade fyra timmars bilfärd hem.

Kommentarer från expeditionsdeltagarna

Per;
Vi gav oss på en tuff utmaning som blev betydligt tuffare med tanke på vädret som vi straffades med. 

Känslan jag hade i början när det var relativt flackt och vädret ännu var helt okej var att detta kommer vi ju hinna stöka av innan lunch. När sedan stigningen började bli brantare och vi nådde snögränsen samtidigt som motvinden piskade oss i ansiktet i takt med att snön föll blev en mindre chock. Mjölksyran började krypa på och det här med att stöka av Kebnekaise var förträngt.

Det fanns många tillfällen under expeditionen då allt bara kändes hopplöst och man ångrade över vad man kastat sig in i, och för den del undrade hur man skulle ta sig ur det. Men de tillfällena när vi till exempel såg toppstugan, befann oss högst upp på sydtoppen eller kom i mål i Nikkaluokta gjorde det hela värt det tusen gånger om.

Vad jag inte kunnat föreställa mig innan denna resa var exakt hur jobbigt och hur länge det tar att avverka höjdmeter på dessa berg. Varje steg uppåt var en pina. Att sen inte veta hur långt vi kommit på grund av dimman och snön gjorde inte det hela lättare. 

Men jag lärde mig mycket om mig själv och det känns som att nivån för att pressa sig själv har flyttats en bra bit. Detta har även fått en att börja spana efter nya mål. Mer om detta längre fram.

En fantastisk upplevelse som inte går att beskriva rättvist i varken ord eller med bilder.

Torbjörn;
I mångt och mycket delar jag Pers erfarenheter av Kebnekaise, mer detaljerat än så behöver jag inte beskriva det. Man fick slita väldigt, väldigt ont stundtals men i slutändan var det värt de.

Många varnade oss innan vi gav oss av för att vi lagt upp ett väldigt tufft schema, att vi skulle vara noga med vatten, mat och raster. Allt detta ignorerades i vanlig ordning och givetvis straffade det sig. Jag hade aldrig någonsin i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle bli en sådan utmaning som det faktiskt blev. 

Jag går ur Kebnekaise projektet med en ny ödmjukhet inför naturen och med väldigt nyttiga erfarenheter i bagaget. Likt Per har jag insett att nivån man kan pressa sig ligger väldigt långt framför vad man själv tror. Jag har även upptäckt vilken tillfredsställelse och kick det var att slutföra ett projekt som man lagt upp och planerat ett par månader i förväg. 

Det var sannerligen 36 timmar som gav oss blodad tand - nya mål hägrar nu.

Framtidsutsikter
Vad vi från början såg som en prövning och ett mål för oss att rikta vår träning mot har istället blivit startskottet för något som tidigare varit otänkbart.

Självklart så kan vi inte göra om samma sak en gång till utan nu siktar vi mot nya höjder.
Kommande året har vi redan börjat planera inför och det första i nuläget riktiga prövningen för år 2011 är berget Mont Blanc. Mycket återstår att planera och vi inser att denna gång kommer vi inte bara att kunna forcera detta berg med pannben och norrländskt ursinne. Nu krävs större kunskaper med tanke på svårigheterna som vi kommer möta och vi kommer bl.a. att få öva en del alpinklättring, fjällsäkerhet, hur man hanterar laviner etc.  Även i utrustningsväg kommer krävas något av en helt annan kaliber vilket vi just nu har börjat se över hur vi kan lösa.

Att vi kallar oss inte Team Vatten Över Huvudet är ingen slump. Vi har nämligen i nuläget inte bara en utan två till expeditioner inplanerade, även om dessa endast befinner sig på planeringsstadiet.  

Årets andra inplanerade expedition är att paddla från Treriksröset till Övertorneå på Torneälv. En resa på ca 40 mil. Givetvis kommer vi inte hålla utflyktstempo då vi inte är på hajk utan vi kommer i vanlig ordning att pressa oss rejält. Mer om detta återkommer vi med i framtiden.

Tredje saken som vi funderar på inför nästa år är Discovery Aim Challenge. MTB tävling blandat med allt från simning till klättring som hålls i både Norge och Sverige.
Även här kommer vi att återkomma med information gällande vad vi har för mål.

Vi kommer även att inleda vår klättring mer seriöst och nästa steg är att ta topprepskort för att kunna börja säkra varandra och klättra på högre väggar.

Detta med att blogga har vi inte heller varit allt för bra på vilket många har påpekat vid ett flertal tillfällen. Vi ber om ursäkt för detta och hoppas att detta inlägg ger lite tröst, speciellt då vi nu suttit i över fyra timmar samtidigt som Terminator går på TV.

Utan att säga för mycket så har vi har då tänkt att vidareutveckla hela bloggkonceptet och därmed möjligheten för andra att följa vårt team och våra framsteg/förberedelser.

Bilder
Så till det bästa. Bilderna!

Stugan i Nikkaluokta som vi sov i innan avmarsch

 Massäck. Turmat, havregrynsblandningar, Lean Body-bars och russin.

Kolhydratladdning dagen innan avmarsch

Så här såg första biten av leden ut mestadels. 

På väg mot Ladtjojaure.

Ladtjojaure. Bilden fångar inte riktigt sjöns skönhet då det var ett väldigt vackert skimmer runt om sjön i och med att vattnet var turkost.

Rullstensås eller liknande eller bara några vanliga stenjävlar. Vad vet vi.

Meditationsplats på väg mot fjällstationen. Gud hörde inte våra böner om sol och ingen vind.

Kebnekaise fjällstation.

Lunch på fjällstationen

Leden mellan fjällstationen och Kitteldalen. Notera dimman kring topparna.

Halvvägs till Kitteldalen blickar Maaherra ut över landskapet och omfamnar det.

Vid foten av Kitteldalen. Kittelbäcken är den smala strimma vatten som rinner till vänster.

Mitt i Kitteldalen innan stigningen börjar på allvar. Nu befinner vi oss på ca 800-900 höjdmeter.

Toulpagorni.

Det ni ser längst ner till vänster är Kittelsjön, vi är alltså strax vid foten av Vierramvare.

På toppen av Vierramvare, drygt 1700 höjdmeter upp. Det ni ser är ej gravstenar, om än det är kusligt likt.

Toppen av Vierramvare. Lyckan skiner i ögonen på oss!

Dag 2:
Så här såg utsikten ut från toppstugan när vi klev upp på morgonen. Jämför med bilden från toppen av Vierramvare och skillnaden blir ganska slående.





Sydtoppen skymtas!

Uppe på sydtoppen!

Utsikten från sydtoppen.

Kaffedalen. Till vänster går man upp mot Kebnekaises sydtopp. Till höger mot Vierramvare.

Vierramvare sett nedifrån Kaffedalen.

Så här fina landskap möttes vi av efter att vi gått ner för Kitteldalen och lämnat snögränsen. Just nu befinner vi oss ungefär på samma altitud som fjällstationen.

Där tog tyvärr fotograferandet slut pga trötthet och batteribrist. Men vi har lyckats fånga det mest väsentliga med resan och i stort fått med landskapet. Även om vårt fotograferande andra dagen då det var finare väder hade kunnat vara flitigare.

Med detta anser vi oss ha gjort bokslut för Kebnekaise projektet och hoppas det åtminstone periodsvis har varit intressant läsning.

En sak är säker - ni har inte hört det sista från oss!

Med Vänliga Hälsningar
/Team Vatten Över Huvudet / Http://vattenoverhuvudet.blogg.se