Artiklar > 15 Dagar Längs Nigerfloden del 3 (Dag ...

15 Dagar Längs Nigerfloden del 3 (Dag 11-15)

Av: The_Lost_Cyclist

 

This is Africa

Den elfte dagen på floden passerade vi hjärtat av Haut Niger Nationalpark. Det märktes på ett snabbt stigande antal wildlife spottings. Fast visst hade vi även haft en hel del kontakter med djur under de första tio dagarna. Ett par dagar tidigare hade Helen fyllt år och vi passade då på att avnjuta varsin öl som vi hade köpt i sista sekund innan avfärden ifrån Faranah. Flaskorna hade vi lagt på avkylning i en balja med-inte-så-kallt-flodvatten och när jag skulle hämta ölen för slutgiltlig förtäring skrämde jag livet ur en orm som hade lagt sig i skuggan av baljan för att vila. Den blev rädd och slingrade sig i panik mot mig under en bråkdel av en sekund – jag var dock inte kvar på marken utan befann mig för tillfället någonstans uppe i luften eftersom ormen hade fått mig att levitera under den bråkdelen den kom emot mig.  ”En orm” skrek jag för full hals någonstans ovanifrån och samtidigt bytte den riktning och flydde med enorm hastighet mot Helens öppna tält. På någon sekund hann Helen uppfatta vad jag skrek – få syn på ormen som slingrade sig mot hennes tältöppning – komma på att hon borde stänga tältabsiden – försöka men misslyckas med att stänga den eftersom dragkedjan hackat upp sig – göra ett nytt försök och slutligen lyckas med att dra upp dragkedjan och detta centimetrar från den gula lilla ormens nos. Den försvann istället under tältet och försvann. ”Stå still” vrålade jag och det gjorde Helen. Hon stod som förstenad inne i sitt tält i samma pose som en surfare har ögonblicket innan hon ska försöka rida ut århundradets våg. Jag såg ormens rörelser under tältduken ifrån där jag stod och hur det ljusröda golvet tycktes leva. Sen hörde vi prasslet av orm under torra löv ifrån andra sidan tältet och förstod att den var borta. Vi var tysta för en sekund. Sen: Hysteriskt skratt. Jag tycker om ormar men föredrar att jag ser dem först.

IMG_3055

Nigerfloden…

De första apor som vi såg längs med floden var av en oidentifierad art som sprang över några bruna klippor vid vattenkanten. Vi paddlade in och passade på att ta en andra frukost bestående av torra kex importerade ifrån Indien och hoppades under tiden att de skulle var nyfikna på oss och komma tillbaka. Men det gjorde de inte.
Senare såg vi en större apa, antagligen en babian, sitta uppe i en trädkrona, ensam och majestätisk. Silhuetten av den långa svansen hängde slappt ner ifrån trädgrenarna och ansiktets profil liknade en stor hunds. Han vred sitt huvud åt vårat håll, åt ett annat håll och åt oss igen. Det var som om han satt där uppe och tittade ner på sina ägor och tyst skrattade åt sina undersåtar. Vi tittade på honom under en lång stund men sen blev vi distraherade av något, antagligen gick vi på grund. När vi sen tittade tillbaka hade kungen abdikerat och lämnat sin tron åt ödet.

Ett djur som jag frågade Estelle (kvinnan från chimpanscentrat) om var lejon – finns det några i parken? ”Ja”, sa hon – det finns några få. ”Vi försökte räkna dem för några år sen, men misslyckades. Men ett par parkvakter hörde ett bara för några dagar sen”
Några lejon kunde vi ju naturligtvis inte ens hoppas på att få se – men hur kul vore det inte att få se en individ komma ner till floden för att dricka?

IMG_6817

Jag och kanoten och Nigerfloden. Men fråga mig inte vad jag sysslar med…

Men sen den elfte dagen så tycktes allt hända samtidigt. Det var på eftermiddagen och vi satt och paddlade i tystnad – båda försjunkna i tankar. Helen vaknade till först: ”Är det där flodhästar?”
”Japp,detärdet,viharflodhästarframförossdetärflodhästarvadgörvinu
!” babblade vi i munnen på varandra som för att verkligen förstå och ta in att vi nu närmade oss Afrikas farligaste djur i en ostabil träkanot.
Otaliga gånger under resan hade vi intalat oss att det var just flodhästar som stack upp ur vattnet som explosiva minor av kött och blod – men det hade alltid visar sig vara stenar. Nu när vi såg djuret för första gången var det så självklart att det var just flodhästar vi såg. Det enorma och kantiga huvudet går knappt att ta fel på. Vi stirrade på djuret som bara syntes en aning över vattnet men som, skenet bedrar, väger flera ton. Sen försvann huvudet och vi stirrade häpna på ringarna på vattnet som skvallrade om platsen för skådespelet vi nyss bevittnat. Vart tog den vägen? Vi paddlade sakta åt klockan 02:00 samtidigt som vi spanade oroligt åt klockan 11:00 där ringarna nu hade försvunnit spårlöst. Efter en minut eller så stack djuret åter upp sitt huvud för att se var vi var men försvann lika snabbt. Vi paddlade på allt snabbare – respekten för flodhästar är och bör och måste alltid vara starkare än mjölksyran i armarna på en kanotist på en afrikansk flod.

Vi började andas ut när vi hörde en brak ifrån trädgrenarna som hängde ut ovan vattnet på vår högra sida. Ännu en flodhäst? Nä, braket kom högre upp ifrån – flodhästar kan knappast klättra. Sen såg vi vad det var. Jag blev för chockad för att börja gråta av hänförelse. Uppe i trädet satt en enorm chimpans och tittade på oss mellan två trädgrenar som han dragit isär och på så sätt skapat en glugg, ett fönster, ett maskhål ifrån hans värld till vår. Knäpptyst satt han där och tittade på oss med sin sorgsna bruna ögon och jag anade en sån vass inteligens i dem att jag för ett ögonblick började må illa – hur kan vi människor som när ha utrotat detta magnifika djur? Vi slutade paddla och glömde för ett ögonblick bort flodhästen och bara gled med strömmen och stirrade med öppna munnar mot varelsen som tycktes studera oss på samma sätt. Samtidigt drev vi längre och längre nerströms och representanten för världens näst smartaste art blev mindre och mindre och till slut slets vi ur upplevelsens och det ofattbaras bubbla eftersom en enorm flock fåglar hade knackat sönder den ack så ömtåliga ytan genom att inte uppförde sig som fåglar utan som något helt annat. Som fladdermöss. Mitt på eftermiddagen. I tusentals. I tusentals.

Vi stirrade på kaoset i luften framför oss. Ett moln av fladdermöss framför och ovan våra huvuden. De förde oväsen och flög så nära oss att vi kunde känna lukten av dem – som om det svarta fladdermusmolnet var en enda jättelik stinkande och snattrande varelse. Vi paddlade sakta. Ett paddeltag här ett där – stirrande på världens enda flygande däggdjur därimellan. Längre bort steg en rökpelare upp ifrån skogen norr om floden – det området har inte fullt status som nationalpark utan är endast semiskyddat. Antagligen hade skogs eller gräsbranden väckt djuren några timmar tidigare än deras biologiska klocka skulle ha gjort – samtidigt höll deras hemträd uppenbarligen på att brinna ner och vem skulle inte bli kinkig av att vakna mitt i natten eftersom någon har tänt på hela förbannade kvarteret? Föreställningen var ändå magnetisk – dock så tyckte jag synd om djuren, men de var som sagt intressanta att se. Samtidigt som vi lämnade flygmössen bakom oss såg vi två flodhästar framför oss. ”Jag orkar inte mer”, nästan kved jag för mig själv. ”Det är som att paddla genom genom ett fucking zoo”, sa jag sen till Helen. ”Ja”, höll hon med. ”Fast i ett zoo där det är djuren som skriver reglerna”. 
Så rätt.

Vi paddlade runt platserna där de vattenälskade bestarna gjort entré och sorti med bara sekunders mellanrum – men ändå haft pondus och mage nog att få två blekvita paddlare att svettas under deras tid i den sena eftermiddagens stjärnglans. De gav oss båda två en adrenalinkick. As simple as that.

IMG_3053

Campingen längs floden var ofta spektakulär. Detta var natten på binens ö – en anekdot som jag dock inte skrivit något om…

IMG_3049

Färgerna! Ser ni färgerna som omringade oss!

IMG_3048

Ännu en campingplats…

IMG_3047

Det gäller att vara prydlig när man bushcampar… (eller kanske rockcampar)

Nigerflodens Kungar

Strax efter mötte vi de djur som helt klart har gett mig allra mest bekymmer under mina resor. Människor. Och inte vilka människor som helst. Utan människor klädda i gröna soldatklänningar. Alla militärer i Guinea lider av komplex som gör att de måste stå, prata och vara på ett speciellt sätt, som de antagligen tror hör till om man har på sig soldatklänningen som består av olika sorters grön färg och som de tycks tro påvisar att de minsann tillhör eliten av eliten och därtill är jättebra på att slåss.
Säkra källor berättar att i Guinea blir man militär endast om man är för korkad för att vara getherde och den militära utbildningen består av tre valfria Hong-kong filmer med en ung Jet Li på och sen är det fritt fram att trakassera alla människor som kommer i ens väg – med en basker och solglasögon med spegelglas som motsvarighet till Bonds mytomspunna licens.
Som tur var var det militära mobboffret inte ensam – en civil man som log mycket och verkade helt reko var med honom i den röda gummibåt som de kommit i. Han vinkade plötsligt in i skogen och samtidigt som hårdingen röt åt mig och Helen att ta fram våra pass så kom det en annan kanot innefrån de täta träden med klippön som vi stod på som mål. Två passagerare. En av dem var vit och barfota. Vitingen var en volontär från Frankrike och jobbade vid chimpanscentrat som vi hade passerat dagen innan. Han pratade lite engelska och han bad så mycket om ursäkt för militärens sätt mot oss. Jag tror till och med att han sa till militären att sluta vara så förbannat otrevlig, vilket fick mobboffret att se butter ut och kontra med frågan: ”Är de amerikaner?”. Till saken hör att han hade i ett par minuter studerat våra pass – och ändå frågade han om vi var amerikaner. ”Nej”, sa fransmannen och berättade det som Rambo inte klarat av att förstå på egen hand, trots tillgång till våra pass i X antal minuter i skuggan. ”De är ifrån Sverige och England och är turister – titta på dem och på deras packning – ser de ut som de tjuvskyttar som du får betalt för att bekämpa? Va? Va?”

Ja, ska jag vara ärlig så sa kanske inte fransmannen det där sista – det var nog jag som fantiserade scenariot. Men hur som helst sa vi snart adjö till fransmannen och den civile mannen – mannen i grönt ignorerade vi. När vi var tillbaka i kanoten, och efter att ha stoppat undan våra pass som militären beordrat fram från det mest svåråtkomliga hörnet av packningen, paddlade vi runt den stora klippa som vi hade stått på och samtidigt hördes det karaktäriska lätet av en chimpansgrupp som närmade sig. Det var som om ljudet till en gammal Tarzanfilm plötsligt spelades upp från enorma och dolda högtalare. Lätet av uppspelta chimpanser går inte att ta miste på. Verkligen inte. (Hur låter en apa? Ja, precis! Exakt så lät dem). Vi slutade för några sekunder att paddla – men fransmannen ropade åt oss att skynda oss bort från platsen. Antagligen för att djuren ska ha så lite kontakt med människor som möjligt, samt för vår egen säkerhet, antar jag. Platsen vi befann oss på var just det ställe där chimpanscentrat släpper ut färdigrehabiliterade individer på prov – och naturligtvis vill  de inte ha bleka turister i området. Vi paddlade fort vidare och människoapornas hackande läte blev allt dovare för att till sist helt försvinna bakom oss.

Copy of IMG_3143 

Helen är i farten…

Den tolfte dagen var tyvärr inte lika rik på vilda djur. Istället var den full av alldeles för lite vatten i floden. Långa sträckor fick vi hoppa av och leda kanoten rätt – vi fick blicka ner i vattnet och försöka se var vattnet var tillräckligt djupt för att kunna börja paddla igen i första hand och fortsätta leda i andra. Ofta kunde vi dock inte ens leda den utan ibland var vi tvungna att ta i för kung och fosterland (Helen tog i för drottning och fosterland) för att få båten framåt. Jag tog tag bakom den planka som fungerade som säte och sen brukade vi räkna:”Ett, två tre!” och så tog vi i samtidigt. Hade vi tur orkade vi en meter eller så innan båten blev för tung och vi var tvungna att vila en stund. Sen började det om, ett-två-tre – och båten kom trettio centimeter närmare slutmålet. Ofta fick vi loss båten på några få omgångar, men ibland fick vi dra båten i över en halvtimma för att komma ut i ett paddelbart djup. Under tiden som vi kämpade med båten och våra händer förföll allt mer så bet sandflugorna och de enstaka tse-tse flugorna oss sönder och samman. Ja, det gjorde de ju när vi paddlade också, såklart – men då var det lättare att försvara sig.

Men det var aldrig tråkigt. Jobbigt, absolut – men inte tråkigt. Det hände alltid något. Vi kunde se en orm slingra sig genom vattnet ett par meter ifrån oss, vi såg fiskar som flydde i racerfart glidande ovan vattenytan och vi kunde förskräckas av spåren vi såg efter flodhästar på de sandbankar där vi gick iland för att äta eller se efter vilken rutt genom nästa labyrintartade miniskärgård vi skulle försöka oss på. En gång satte jag min fot bredvid ett flodhästspår. Avtrycket efter den förlorade cyklisten blev ett par milimeter. Flodhästen hade dock sjunkit ner fem centimeter. ”Kan inte vara helt kul att få en sån fot i magen när man ligger och sover”, tänkte jag slött för mig själv och flinade lite. Alla har ju hört historier om flodhästhjordar på land som i panik flyr tillbaka till vattnet efter att ha varit uppe och betat på natten. Att tälta mellan flodhästar och vatten är bland det sämsta tilltag man kan göra i Afrika. Jag lovar.

Den trettonde dagen kom flodhästarna tillbaka. Det var först inget märkvärdigt, vi såg ett par individer i vattnet framför oss, ett strategiskt ställe där floden för ett ögonblick växte till en liten bukt, och vi kom fram till att det var bäst att gira åt vänster för att på så sätt ta oss förbi dem med största möjliga marginal. Då körde vi på ett par undervattensklippor och fastnade. Med skyhög puls hoppade vi ner i vattnet och slet med att få bort båten från klipporna och efter ett par sekunder i vattnet sa Helen stressat att hon såg en av dem igen – närmare oss. Jag vände på huvudet och spanade ut mot vattnet men flodhästen var redan under ytan igen. Vi drog och slet i båten och tillslut fick vi loss den och började paddla igen – nu mot höger, längs med buktens bortre sida för att på så sätt undvika stället där vi senast hade sett djuret. Vi paddlade, vi paddlade riktigt fort, längs med en fem meter brant sluttning med glesa träd vars grenar på undre halvan var döda men ändå tycktes sträcka sig efter oss.
Efter någon eller ett par minuter lämnade vi högersidan och paddlade rätt över den lilla bukten medan våra blickar svepte fram och tillbaka över vattenytan. Till slut kom djuret upp igen. Vi höll andan. Avståndet var långt men vi tyckte det såg ut som om den nu befanns sig där vi en kort stund tidigare hade gått på grund. Förföljde den oss?

Hundar skäller. Katter fräser. Ormar väser. Vad flodhästens läte heter vet jag inte – men det fick mitt blod att frysa till is. Jag har nog aldrig känt mig så liten. Det kändes helt enkelt som jag hade tagit mig in på fel spelplan. Jag har ingen aning om besten över huvud taget var uppretad – men en sak är säker: Ljudet som kom ifrån den lät väldigt väldigt respektingivande. Den frustade, kanske snöt han sig på flodhästars vis – och det så att det ekade i hela bukten. Vi kom fram till att det lät som en blandning mellan en hästs gnäggande och det vattniga ljud som en stor val ger ifrån sig när han kommer upp till ytan och avfyrar sin enorma vattenstråle. Och därtill med ett pistolskotts ljudvolym. Vi paddlande än fortare.

Den natten slog vi läger mitt i floden. Tälten satte vi upp på var sitt stenblock som var så små att det knappt gick att stå utanför det utan att trilla ner i vattnet. Stenblocken var ca 1,5 meter höga och på den minsta stenen, som var belägen mitt i mellan våra tältstenar, gjorde vi upp elden som vi sen lagade vår mat över. Röken från elden spred sig likt en orm över floden och tycktes hänga kvar i en evighet. De få molnstrimmorna som fanns på den persikofärgade himlen speglade sig i vattnet och gav illusioner om att vatten och himmel var ett enda. Det var en mycket vacker och speciell sovplats. Vi hade första parkett för nattens konsert som skulle ha flodhästen som huvudnummer.

Att sova en natt i ett tält på ett minimalt stenblock en dryg meter ovan Nigerfloden och dessutom inne i en nationalpark var fantastiskt – tro mig på den punkten. Men det gäller att ha lite is i magen. Och du måste förstå vem det är som bestämmer och erkänna att det inte är Du som har makten – utan att det är djuren som har den. Du är här eftersom De tillåter det. Kungen av Nigerfloden är flodhästen. Erkänner du inte det för dig själv så ska du inte befinna dig på liknande platser.

IMG_3138

Tältplatsen under flodhästens natt… Rökslingorna är från lägerelden på stenblocket bredvid.

Copy of IMG_3146

Helen äter kvällsmat…

Olika ljud fick mig att vakna med ett ryck och sätta mig raklång upp den natten. Ibland tittade jag ut för att försöka se vad som åstadkommit de plötsliga plasken som tycktes splittra natten på samma sätt som vattenytan. Enorma fiskar? Någon gammal krokodil? Alla vet ju att ljud i natten oftast växer på ett abnormt sätt – ett ljud, vilket ljud som helst, låter annorlunda än vad samma ljud  skulle göra under dagtid. Knakanden i gamla hus, vinden i träden en regnig höstdag, grannes skällande hund – ljud låter olika på natten. Så också ljud från nattens Niger. När en flodhäst kommer upp ur vattnet några meter från tältet och avfyrar sitt skräckinjagande rytande läte så slits sömnen bort likt strupen på en get under storhelgen Id al-Kabir. Man blir alltså klarvaken. Man sätter sig upp. Man håller andan. I mitt fall följdes också ljudet av ett helt annat. Innefrån Helens tält kom det ett litet darrande ”Fucking hell” och på denna högst nyanserade kommentar svarade jag ett medhållande ”jaa” på låg hes svenska med en aningen torr mun. Men det var ett fantastiskt ögonblick. Ögonblick som innehåller en viss del rädsla brukar just bli fantastiska på ett eller annat sätt. Och jag kommer aldrig glömma det – natten då jag hade en frustande flodhäst utanför tältet. Vi eller i alla fall jag – hörde ljudet av flodhäst flera gånger under den natten, men det verkade som om den eller de drog sig allt längre bort.

För all del var inte detta första gången jag med ett ryck slitits från nattsömnen. Någon vecka tidigare hade jag vaknat av att jag hörde något springa i floden. (ja, på en del ställen var det så grunt). Dock kunde jag inte komma på vad det var  – det lät tungt, men flodhästar kan inte springa så snabbt eller så lätt. Ett par dagar senare så vi dock en liten flock antiloper. De var stora och gulröda och även också skygga, eftersom de sprang sin väg i panik när de kände våran lukt. Och när de satte av i galopp, eller vad det nu är som antiloper gör när de springar för livet, så löstes mysteriet med vad det var jag hade hört under natten. När de galopperade iväg var det med exakt samma ljud.

Fjortonde Dagens Tre Forsar och Slutet På Paddlingen

Ibland ska man vara tyst. Som till exempel den gången man paddlar genom Guinea och råkar klämma ur sig att det flyter på bra och att paddlingen just nu är enkel. För enligt andra stycket i Murphys Lag förvandlas då det enkla och blir till jävlighet precis som guld kan bli till sand.
Den första forsen tog vi oss i genom som raftingproffs, utan en skråma på kanoten eller på oss själva. Väl igenom, efter ett par sekunders adrenalinfylld paddling i Vitt Vatten var vi  nere i en mellanbassäng – en fors bakom oss men en framför oss. Denna fors var ett litet minatyrvattenfall med en sänkning på cirka en halvmeter. Passagen vi var tvungna att ta oss igenom var en och en halv meter bred.
Vi tog det säkra före det osäkra och lastade ur den mer värdefulla delen av packningen innan vi sen klättrandes på de kala klipporna firade ner kanoten genom fallet.
Den fastnade. Vatten började forsa in över den högra kanten och vi började lasta ur återstoden av packningen. När kanoten  var urpackad började vi ösa ur vattnet med en gammal plastbägare som vi hade haft liggandes i båten och efter en stund så var vattnet tillbaka i floden. Kanoten hade även blivit en hel del lättare utan vår packning, så med gemensamma krafter fick vi äntligen loss den från de stenar där den hade blivit fastkilad. Sen var det bara att lasta på packningen igen – och sen fortsatte vi paddlingen. Vi navigerade oss genom en mikrovärld av öar där vi ofta fick ställa oss upp för att få nys om hur vi skulle paddla.

IMG_7185

Jag öser…

Dagens tredje fors ställde till de största bekymren. Återigen packade vi ur den värdefulla packningen och gav oss gående med båten i koppel. När vi var mitt ute i forsen var det som att hålla ett par lekfulla och bångstyriga st Bernardshundar i koppel. Det var så gott som omöjligt. Vi kom några meter innan kanoten åter fastnade – denna gång på allvar. Det var nära att tankar som ”vi kommer inte att få loss den” började bildas någonstans innanför pannbenet. Men efter en halvtimme av konstant lyftande, lirkande och bändande började båten röra på sig och vi insåg att vi äntligen skulle komma loss – och precis i detta ögonblick, när vi insåg att båten var så gott som fri, hoppade mannen som hela tiden hade tittat på oss ifrån sin plats i skuggan av ett träd ner i vattnet och började dra i båten. ”Nu var det alltså dags att hjälpa till”, tänkte jag trött. Mannen hoppade ner i vattnet och la sina händer på båten samtidigt som den gled loss från klipporna – och det verkade som om mannen tyckte att det var han som hade dragit loss den själv. Men naturligtvis ska han ändå ha tack – han blötte ner sig för vår skull och sen hjälpte han till att leda kanoten genom ett par buskar under vars bladförsedda grenar den så kallade floden flöt fram. Synd bara, tänkte vi, att han inte kom när vi hade det jobbigt. Fast han kom och hjälpte oss och gick utan att ens vilja ha ett tack, så vem kan klaga? Ja, jag gör det inte – även om det kanske låter så.

Resten av dagen, vilken det iof inte återstod mycket, blev lugn. Vi campade på land i en inte så väldigt charmig hörn av södra banken. Stora halvdöda träd, vissna löv, sandflugor, torkade och gamla flodhästspår samt brunt gyttjigt vatten var det som vi fick ha som inramning till den sista kvällen och natten på Nigerfloden. Fast solnedgången var värd att minnas.

Copy of IMG_3158

Sista nattens solnedgång...

När vi lämnade Faranah drygt två veckor tidigare visste vi egentligen inte var vårat slutmål var. Vi lekte med tanken på att fortsätta ända till Bamako i Mali. Det skulle då bli en tripp på 750 kilometer – vi övergav dock detta på grund av flera orsaker: Det gick oerhört långsamt trots mäktiga ansträngningar varje dag. Skulle vi fortsätta så skulle vår visumtid gå ut. Skulle det ha varit viktigt för oss att nå Bamako skulle vi naturligtvis strunta i detta – men eftersom vi var ganska slitna och det intressanta vildmarksområdet nu var över och byttes ut till trist odlad mark med många byar så skulle det hela ej längre vara så värst givande. Det kändes därför högst naturligt att sluta paddla när vi kom till färjeläget någon mil väster om den lilla staden Kouroussa. Och det var just det vi gjorde dagen efter när vi tidigt på eftermiddagen såg människor, bilar och motorcyklar på båda sidor om floden. Det var svårt att förstå att paddelturen som jag funderat på i flera år nu var slut. Det hela var hårdare än vad jag trott – fast mest på grund av insekter och lågt vatten snarare än trippen i sig. Att vara ute i vildmarken under en relativt lång period var absolut inget jag hade problem med. Det var intressant och jag ser det istället som en lektion till de vildare, svårare resor som komma skall – med eller utan cykel. Det bor en nyfiken upptäckare i oss alla – han måste bara vakna. Hos en del tycks han förbli vilande livet ut men hos andra vaknar han upp och talar om vad du ska göra med ditt korta liv här på jorden.

Det var ett vemodigt slut. Det gick kanske för snabbt. Ena sekunden paddlade vi sakta nerför Niger och i nästa hade vi sålt våra kära kanot, Joliba II, för ett skämtpris, till en lokal fiskare. I strandkanten packade vi ur kanoten för allra sista gången. En pojke paddlade sen över kanoten till sin nya ägare som väntade på andra sidan floden. Det var sista gången vi såg vår kanot. Vi lastade på våra väskor på våra återuppväckta cyklar och ledde upp dem för en brant sluttning med röd jord och började trampa åt nordöst. Några veckor senare nådde vi en av världens mest mytomspunna städer. Timbuktu. Men det är en helt annan historia som jag kanske kommer att berätta om en annan gång.

 

Mvh Lars Bengtsson

The Best of Sweden Fotograf Daniel Peterson Outnet
Med vind i seglet!                   Fotografen!                 Friluftsbutiken på nätet!

Lars Bengtssons andra resor

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-04-21 22:08   shalin
Betygsätt gärna: 4
Ja. Vad säger man? Välskrivet och inspirerande!
 
2011-04-26 11:08   seobserver
Tack för att du delar med dig.
/J
 
2011-04-26 14:39   brigas
Spännade reseskildring från en del av världen jag aldrig läst någon naturfärdsberättelse förr.
Så vackert det är längs floden.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in