Bloggar > Var dags äventyr > Men vad säger han?!

Var dags äventyr

Tänk om varje dag kunde ses som ett äventyr. Jag är övertygad om att det kan vara så om man bara kan se äventyret i det lilla. Äventyr måste inte betyda prestation för att räknas...

Men vad säger han?!

Jag tittar på min snart åtta årige son som ligger mitt på leden och vääägrar röra sig. Inte en meter till skriker kroppsspråket. Han uttrycker det även muntligen;

"Jag går inte ett j*la steg till, j*la sk*t väder! J*la j*la uppförsbacke! Och vilken j*la idiot döpte det här j*la berget till Getryggen?! Var är den j*la geten?!"

Jag kan inte göra annat än att stirra på honom. Han svär! Det gör han ju aldrig annars. Bara för en liten stund sedan hade det ju varit så spännande med att hitta snö mitt i sommaren, "va tokigt!"

Först blir jag arg, sen förvånad och sen gör det lite ont i mammahjärtat. Han vill inte mer. Han kanske sa det för någon kvart sedan men vi andra svarade bara käckt att "vi går en bit till, det är snart dax för lunch!" Vädret är faktiskt dåligt; +5 grader, regn och vind snett från vänster som får regndropparna att nå kind och hals och göra dem röda och kalla. 

Jag tittar uppför sluttningen och ropar på maken och dottern. De hör inte. Kanske är det vinden eller så pratar de glatt med varandra. Hur som helst vandrar de vidare. "Kom igen grabben, en liten bit till. Vi måste komma ikapp de andra." "Men de går ju uppför! Kan du inte se att det är mer regn där uppe!" 

Jag bokstavligen lyfter upp honom från leden och med lock och pock lyckas vi ta oss så pass mycket närmare de andra att de hör oss. Efter en snabb diskussion bestämmer vi oss för att ta en tidig lunch och därefter gå ner, tillbaka till fjällstationen. Sonen tar argt emot en korv men vägrar sitta och äta med oss andra...

Barnen hade tidigare på morgonen glatt tillverkat flaggor som de skulle placera på toppen. Detta kommer sonen på nu. Stora tårar rullar nedför kinderna, han kommer inte kunna sätta flaggan på toppen, orkar inte fortsätta. Ett ohyggligt misslyckande... Vi pratar om alla andra som inte kommit upp, alla som försökt och gjort sitt bästa men inte nått hela vägen upp. Sen kommer vi fram till att det ju faktiskt är vädrets fel, att man inte kan bestämma över det. Vi letar därför reda på största stenen på bergssidan och har en improviserad toppceremoni. Grabben ler...

Vi börjar ta oss nedför bergssidan. Efter några minuter säger grabben "förut var det så jobbigt och nu går det så lätt!" Tänk vilken skillnad medvind, medlut och väntande belöning på fjällstationen kan göra. Nu kan han till och med tänka sig att stanna för att ta en slurk jokkvatten.

När vi kommit ner, fått på oss varma torra kläder och sitter på loftet och myser med en kopp varm choklad, tittar jag på sonen. Han tittar genom fönstret upp på berget. 

"Mamma, vet du vad som är bra med berg man inte kommer upp på? Det är att de är berg och finns kvar till nästa år då man kan försöka igen! Och går det inte då så finns de kvar nästa år igen! Och igen..." Inombords suckar jag lättat...han kan tänka sig åka tillbaka!

Inlagt 2017-07-18 09:12 | Läst 5966 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-07-18 09:31   OBD
Vilken otur med vädret! Hoppas ni hade andra dagar med bättre väder.
Jag och min hustru var där 5 nätter i juni. Bra väder alla dagar utom den sista då vi skulle åka hem.
Sista stycket i din berättelse tyder på att du har en mycket förståndig 8-årig son.
 
Svar 2017-07-18 09:35   Karolina P
Njae, det regnade faktiskt alla fem dagarna. Möjligtvis ett kort kort uppehåll på kvällarna, annars var det jämngrått. Min son är oftast förståndig, klurig och påhittig, därför blev jag så förvånad när han bara la sig ner på leden... Men som sag,t "j*la Getryggen" kommer få en chans till!
 
2017-07-18 13:14   ricke
Tack för en väldigt fin och levande berättelse. Vilken rättfram, ärlig men samtidigt klok och härlig och inställning, kanske kan jag lära mig något. Lycka till vid nästa toppbestigning.
 
Svar 2017-07-18 14:17   Karolina P
Som vuxen tror man ofta att man är förnuftig. Men i takt med att barnen blir större börjar jag ifrågasätta det här med "vuxenhet". För det första verkar det inte alltid så klokt det man gör, iaf inte i efterhand när det inte riktigt blev som det var tänkt. Och för det andra verkar det inte alltid så roligt...
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

Tips!