Bloggar > Var dags äventyr

Var dags äventyr

Tänk om varje dag kunde ses som ett äventyr. Jag är övertygad om att det kan vara så om man bara kan se äventyret i det lilla. Äventyr måste inte betyda prestation för att räknas...

Klappa på en glaciär! Placerad på karta

Efter förra årets pappavandring så hade jag och barnen planer på att göra en mer friluftsmässig fjällvandring, frågan var bara var och hur. Tältat i fjällen hade vi gjort ett par gånger, bland annat vid StorvätteshågnaSilverfallet och Städjan. Sovit på fjällstation lika så (Storulvån 2017 och 2020). Men sovit i fjällstuga hade vi inte gjort! Eller vandrat från stuga till stuga. Kanske skulle vi ta en tur på Kungsleden? Men så påminde dottern mig om att hon tidigare framfört en önskan om att få klappa på en glaciär (vi fick en massa tips här). Efter en del krångel med tågbokningar och boendeplaneringar så bestämde vi oss för Tarfala! När jag räknade efter kunde jag konstatera att det faktiskt var 16år sedan jag var där senast. Det som hänt sedan dess var att stugorna fått el och att man byggt en bastu! Så hur gick det nu, kunde vi klappa på en glaciär? Ja då!

Men vi backar lite… När vi väl bestämt oss för att temat för årets fjällvandring kom barnen med en massa frågor. ”Har glaciärer årsringar? Är en glaciär bara gammal snö? Började inlandsisen i Tarfala och är glaciärerna där det sista av den? Finns det djur infrysta i glaciärerna som i bärnsten? Rör sig glaciärer, typ som lava? Och vad betyder att glaciären kalvar?” och säkert tjugo frågor till. Första impulsen var att börja googla men så tänkte jag att det måste finnas ett bättre sätt; det finns ju glaciärforskare i Tarfala! Ett par mail senare var vi välkomna till forskningsstationen med alla våra frågor. Väl uppe i Tarfala togs vi emot av två energiska professorer som förutom sin kunskap även bjöd på banansockerkaka. De berättade om dalens olika glaciärer och hur de ”lever”. Många av barnens frågor fick svar…


För att bli klassad som glaciär så måste det vara kvarliggande snö som utsätts för så stort tryck att is bildas som är flytande, dvs rör sig långsamt ner längs med bergssluttningar. (Visst kan man nästan se det på Isfallsglaciären till vänster och Kebnepakteglaciären till höger på bilden?!) Glaciärerna i Tarfala är bara ca 4000år gamla och alltså inte vare sig inlandsisens början eller slut. Sverige var i princip isfritt för ca 6000år sedan. Sista frågan blev ”vilken glaciär är lämplig att ta sig till om man vill klappa på den, alltså bara ta inte gå på?” Det hade de svårt att svara på eftersom det låg, för årstiden, mycket snö kvar och inte all is hade släppt från Tarfalasjön…

…men vi kom fram till att Isfallsglaciären kunde vara mest lämplig.

Glada i hågen vandrade vi tillbaka till Tarfalastugan längs med Tarfalajokken. Lite lömskt pekade jag på jokken och sa att ”den här måste vi ta oss över för att komma till glaciären där uppe.” Att det fanns en bro över en bit nedströms forskningsstationen behövde de inte veta. (Ett annat mål med vandringen var att barnen skulle få lära sig vada.) Vid frukosten dagen efter kunde vi konstatera att vädret var åt det blöta hållet, ett stilla duggregn föll över dalen och gjorde allt grått. Men vad gjorde det, planen var ju ändå att bli blöta! Jag förklarade principerna kring vad, om höga vattenflöden, hur man gör med skor, kläder och ryggsäck samt att man ibland behöver gå en bit för att hitta ett lämpligt vadställe eller till och med vänta någon dag. Lite nervösa var de nog när de gick längsmed jokkens strand, letandes efter den bästa platsen.


En bit nedströms, kanske 250-300m, hittade vi så ett lämpligt ställe. Någon hade vid tidigare tillfälle byggt ett röse på motsatta stranden men efter några meter på den platsen tyckte dottern att det varför långt mellan stenarna. Så vi backade och pratade om att bara för att någon har byggt ett röse så är det kanske inte bästa stället, inte just vid tillfället när vi var där. Några meter längre nedströms, vid en pinne på vår strandkant, gick det bättre. En vuxen med vattentäta kängor hade relativt enkelt kunna ta sig över där men vi (jag) hade valt lätta sandaler för att de skulle få känna på iskallt vatten. Efter en del lock och pock och raka uppmaningar så kom de över. Styrkta av framgången gick vi uppströms där jokkfåran var smalare och därmed något djupare. Här kändes det att vattnet hade både rörselseenergi och -riktning. Vattnet blev som djupast strax nedom knäna på dottern och de kände vilket stöd en stav ger vid vad. Lyckliga, men kalla, över att ha lyckats ta oss över gick vi in i stugan och åt lunch medan vi planerade hur vi skulle ta oss upp till glaciären. En titt ut genom fönstret och en koll på kartan gav att vi inte bara behövde ta oss över en jokk utan även över snöfält. Det visade sig att två klättrare i stugan övat glaciärräddning av kamrat på sydöstra Kaskasatjåkkaglaciären och de kunde berätta att de södra snöfälten där de gått var säkra att öva på. 

Glaciären med snöfälten syns till höger i bild.

Eftersom vädret blivit så pass mycket bättre så bestämde vi oss för en eftermiddagstur upp till snöfälten. Ryggsäckens packades med regnkläder (”varför det mamma, det har ju slutat regna”), extratröjor och mellanmål och så gav vi oss av. Vart efter vi kom högre upp på bergssidan kunde vi se mer och mer av Kebnepakteglaciären. En fantastisk utsikt, dottern njöt!

När vi kom upp till snöfälten kunde vi se spåren efter klättrarna…


Vi pratade om snöbryggor och generella risker med snöfält medan vi fikade. Sen fick barnen lätt ifrågasättande sätta på sig regnställen. ”Det var ju ganska jobbigt att gå uppför eller hur…vad sägs om att åka ner?” Då trillade poletten ner hos barnen!


”Värsta bästa pulkabacken!” skrek dottern medan sonen funderade på om han skulle orka bära med sig en snowracer nästa fjällvandring… Nu hade de fått lära sig om glaciärer, om vad och om snölegor - dax att klappa på en glaciär! Planen var som sagt att ta sig till Isfallsglaciären, barnen tittade på kartan och jämförde med verkligheten - imorgon skulle det ske!

Vädret var på vår sida, glada i hågen packade vi ryggsäcken med lunch (korv med bröd) och mellanmål. Vadet som häromdagen känts så läskigt tog vi oss snabbt över och så började vi vandringen mot glaciären!

En bild säger mer än tusen ord. Så kartan ovan med dess färgglada pilar visar var följande bilder är tagna och i vilken riktning.

(Röd pil, broövergång)

(Blå pil, vandring längsmed Isfallssjön)


(Ljusgrön pil, på väg uppför med Frontsjön i bakgrunden)


(Gul pil, snart framme vid Isfallsglaciären)


(Lila pil, klappa på en kalv)


(Orange pil, klättring nedför på klippblocken vid vattenfallet)


(Ljusblå pil, vid vattenfallet)


(Mörkgrön pil, tillbakablick mot vandringsvägen och glaciären)


(Brun pil, barnen skickar ett tack till glaciären och en hälsning till medvandrare)


Uppdraget utfört!

Jag måste säga att årets fjällvandring, trots vädret, blev mycket lyckad. Både jag och barnen njöt av en fantastisk fjällvärld, lagom utmanande och mycket lärorik. Ett stort tack vill jag ge till Tarfala forskningsstations personal och vår underbara stugvärd Anna! Jag hoppas det inte tar 16år innan jag kommer till Tarfala igen!

Postat 2022-08-09 22:44 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Pappavandring 2021 Placerad på karta

Först av allt vill jag bara skriva att jag älskar min man, denna underbara karl och fantastiska pappa! Kanske älskar jag honom ännu mer för att vi inte har samma intressen. Jag är fjällfrälst, han är det inte. Han följer med för att vara snäll, drömmer inte om fjällvandringar så som jag gör. Här hemma skojar vi lite om att det helst bör finnas el, porslinstoalett och lakansbäddad säng för att pappa ska följa med…

Jag hade många olika vandringsplaner för sommaren 2021 men världen ville liksom annorlunda. Hamnade på ”tältsemester” i Sahara istället, friluftsliv men inte fjälliv…


…men det är en annan historia.

Väl hemma var det nästan september men än fanns tid att dra till fjälls. Eftersom vi inte haft sommaren tillsammans så bestämde vi snabbt att alla skulle med, även den motsträvige fadern. Hmm..gärna bilavstånd, norgegräns stängd, el och helst toalett… Efter lite funderade och stöd från forumet (tack!) så blev det Åre. Och hotellboende. Men med möjlighet till vandring! Väderprognoserna var inte direkt uppmuntrande men nu var vi i alla fall i fjällen!



Första dagen bestämde vi oss för en kort tur i Ullådalen. Dottern hade lyckats skära sig på hälen i hotellets pool, kängorna gjorde ont och det var bara gympaskorna som fick sättas på. Efter nästan en veckas regnande var det tämligen blött överallt men skam den som ger sig. Här ska det fjällvandras om så dottern ska bäras förbi de lerigaste vattenhålen!


Väl uppe på torrare mark infann sig snart fjällkänslan och vi kunde konstatera att hösten var på väg. Barnen noterade att det plötsligt fanns färger i fjällen där det vanligtvis bara brukar vara grönt, grått och svart.

Efter en stunds vandring drog vi oss tillbaka ner mot Ullån - vatten har en särskild dragningskraft på mina barn, kanske på oss alla.

Som tur är har de blivit så pass mycket äldre och riskmedvetna att de sällan faller i numera…


…vilket gör att man kan fixa fika i viss lugn och ro.

Dagen efter var grå, regnig och blåsig. Ett sådant väder som man knappt vill gå ut med hunden i. Vi passade på att upptäcka Åre, gå på café och hitta roliga inomhusaktiviteter. Åt till och med på restaurang. Pappan myste…

…men hos mig kröp det…vi skulle ju fjällvandra… Så planen för dagen efter blev att ta oss upp på Åreskutan! ”Vi tar väl kabinbanan?” sa pappan vid frukosten. ”Jaaa!” skrek barnen som aldrig åkt kabinbana förr. ”Mhm…” muttrade mamman…


Ju högre upp vi kom, desto sämre blev sikten. Till slut kunde vi konstatera att vi faktiskt var inne i molnen…


Det skulle nog inte skulle bli så mycket till utsikt. Med regelbundna chokladbitar tog vi oss fram till toppstugan för fika. Planen hade varit att ta sig från toppen och vidare till Blåstenen men det lockade inte så mycket i det grå vädret. När det föreslogs att vi skulle gå tillbaka till liften för att åka ner, inleddes operation övertalning. ”Vad ska ni ha för att i alla fall gå ner till första stolsliften?” Det kom lite orimliga krav innan det landade i två påsar Doritos, ett gosedjur och middag på ”köttrestaurang”. Taget! Här skulle det få vandras en liten stund till! Lite spännande var det faktiskt att vandra utan att se särskilt långt. Och kan man inte titta på utsikten så kan man i alla fall bygga vidare på rösen. 

Till slut kom vi ner under molnen och fjällen visade sig från sin fina sida. Årets vandring blev inte som planerat, varken plan A eller B. Men det blev en vandring som alla kunde känna sig tillräckligt nöjda med. Jag hade fått vara i fjällen, maken hade fått sova inomhus och barnen pratar då och då fortfarande om ”de dimhöljda bergens nedförsvandrare”…

Postat 2022-07-29 20:33 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Känslan av att lyckas till slut... Placerad på karta

Alla har vi nog haft den känslan, den som kommer när man äntligen lyckas med något. Min son nästan studsade fram - han hade till slut klarat av att komma upp på toppen!

För tre år sedan försökte vi ta oss upp på Getryggen vid Storulvån men lyckades inte med det. Då var det rent ut sagt skitväder, sådant där väder som man även som förälder har svårt att hålla skenet uppe i. Sonen var arg, ledsen, besviken... Storulvån 2017

I mitten av september fyller dottern år och i år önskade hon sig en fjällvandring i födelsedagspresent! Det är nog den  present som jag gjort mitt allra bästa för att få till. När jag försiktigt frågade sonen om han ville följa med till Storulvån svarade han ”varför skulle jag inte vilja det?!”  

Vädret tycktes vara emot oss även denna gång; det utlovades nollgradigt och snöblandat regn... Istället för att tälta i närheten av stationen bokade jag in oss i ”familjestugan” och frukost i restaurangen.

Detta borde ge de bästa förutsättningarna för att sonen äntligen skulle få stå på toppen. Att lillasyster lyckats ta sig upp på toppen när hon var ”inte ens fyra år” (Storulvån 2016) medan han inte lyckats som åttaåring gnagde lite hos honom. (Ibland spelar det liksom ingen roll att man försöker förklara att det inte är någon tävling...)

Dagen innan toppförsöket var det riktigt ruskväder, regnet slog mot fönsterrutorna men prognosen lovade bättre väder. Morgonen grydde med en del vind men utan nederbörd. När vi gick för att äta frukost kunde vi dock konstatera en sak; det hade snöat på toppen under natten!

Tillsammans funderade vi på vad vi kunde behöva för att nå toppen. Barnen kom fram till att vinterjackorna skulle vara sköna att ha, liksom tältet vid rast. Korv med bröd valdes till lunch. Marshmallows, chokladöverdragna nötter, kakor och bullar packades ner - här skulle blodsockret hållas konstant högt... När vandringen väl startade hade till och med solen kommit fram!

Till en början var det tämligen platt...sen blev det brantare...och snön började dyka upp...

När det nästan var mer snö än barmark och vi bedömde att vi hittat sista jokken innan toppen tog vi paus för lunch. Utsikten var fantastisk!

Så var det dax för sista biten upp till toppen. Barnen konstaterade snabbt att det nog skulle bli svårare än de andra berg de tagit sig upp på - snö och is gjorde stenarna mycket hala!

Men så äntligen var vi uppe. Jaaa!

Mannen som hjälpte oss ta kortet log över sonens sprudlande glädje...men sa sen ”du vet att det här inte är den riktiga toppen va? Den ligger där borta.” Jag tänkte ”jaha, nu är det klippt igen...” men sonen sa ”då går vi dit då!” och sen bara drog han...

Här fanns inte den minsta skymt av att vilja ge upp! Den här gången skulle han absolut stå på högsta toppen av Getryggen!


Så där ja, nu hade vi varit på Getryggens alla toppar! Det var ordentligt blåsigt och tämligen kallt uppe på toppen så vi bestämde oss för att ta segerfikat en bit längre ner på fjällsidan. Snön som var så trög att ta sig upp i visade sig vara betydligt roligare att ta sig ner på...

Det blåste ändå ganska så friskt en bit längre ner - då kom tältet väl till pass! Jag hade packat ner mitt första tält; ett Niak från Hilleberg, inköpt -99 och fortfarande i fjällvandringsdugligt skick. Det blev lite skevt på den ojämna fjällsluttningen men efter den ständiga blåsten njöt ändå vi av lä, varm choklad och mjuk pepparkaka inne i tältet.

Mätta och belåtna vandrade vi ner från berget. Vi hade klarat det! Och som sonen sa: ”man kan ge upp första gången men man får inte ge upp för alltid!”


Postat 2020-09-25 17:03 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Finns det tornados på fjället? Placerad på karta

Del två av sommarens fjällvandring i Grövelsjöområdet delade vi med dotterns kompis med familj. Om den första delen bjöd på ”för varmt!” så började den andra delen med ”för blött”... Vi hälsade dem välkomna till fjälls vid Sjöstugan iförda regnställ och ryggsäcksöverdrag.  Efter en kort genomläsning av ”fjällvett och etikett” bar det av mot Silverfallet!


Första bron var både spännande och lite läskig. Barnen diskuterade om man skulle bli jätteblöt eller jättekall om man bara råkade ramla i. Tråkiga mammor förklarade att man hur som helst skulle bli jätteledsen, särskilt mamman som skulle behöva hoppa i efter barnet...

En bit upp på fjället hittade vi snö igen! Lika kul den här gången. Nu hade regnet upphört så det passade bra med lite fika för att fylla på energin i korta ben.

Vid leddelningen valde vi att gå den södra vägen mot Silverfallet, genom det som var markerat med mer grönt på kartan. Jag håller med sonen: ”den här vägen behöver vi aldrig mer gå igen!” Upp och ner för en mängd små kullar, oftast med stenar som fällde små fötter. Och när regnet av och till slutade så dök det upp flygfän som bet. Det var tur att barnen hade packat vandringsgodis lättillgängligt - det behövdes...

Området kring raststugan en bit längre fram inbjöd till lek. Vackert och grönskande.

Så var det äntligen dax att få se vattenfallet! Om det bara hade varit synligt under all snö...

Här blev det tillfälle att prata om att man ska vara försiktig med snöbryggor, att de kan kollapsa och att det då kan bli riktigt farligt. Snölegor kan däremot vara roliga lekplatser, för stora som för små, särskilt om de är lodräta.

Efter att ha gått ytterligare uppströms kunde vi konstatera att vattenfallet inte alls gömde sig under snön. Med ca åtta plusgrader i luften och isbitar i vattnet så var det dock inget som inbjöd till någon fjälldusch.

På eftermiddagen började det blåsa något, framemot kvällen friskade det i. Vi letade reda på några stenar att lägga på tältlinorna till vännernas tält, kändes säkrare så... Vinden slet och drog i tältduken men mina barn somnade som vanligt utan problem. Blev därför lite förvånad när dotterns vän gråtande krafsade på tältduken och bad om att få komma in. Deras kupoltält hade vikt ner sig på vindsidan och lagt sig över honom. ”Finns det tornados på fjället? Kommer vi att blåsa bort nu?!” Efter att ha försäkrat honom att ”det här kommer att gå bra!” och stuvat ner honom mellan mina barn så var det bara att få på sig kläderna och ge sig ut och försöka få stadga i deras tält på något sätt. Fler stenar, spänna linor...så! Regnet, blåsten och den sena timmen gjorde att det inte blev någon bild tagen. Den nedan är tagen på morgonkvisten och visar inte riktigt natten dramatik. Man kan dock ana vinden i björkens grenar. 

Vädret hade nu ändrat på sig rejält från första vandringsdagarna. Då shortsväder, nu snöade det på dottern vid morgontandborstningen! Nu kom underställ, vantar och mössa väl till pass. Den här vandringen kom verkligen alla de där ”bra att ha om vädret vänder”-kläderna till användning.

Vi valde den norra leden tillbaka ner till bilarna, klart mycket mer lättvandrad än den södra.

Att någon sedan lekt plockepinn med nya spänger gjorde vandringen klart mer fantasieggande för barnen. Vem orkade bära upp plankorna hela vägen? Ska man gå hit och dit? Och kolla vad många ”blåsblommor” det finns!

Sista delen av fjällvandringen var fylld av väderdramatik; blåst och kyla. Men gav också många lärdomar för barnen - underskatta inte fjällvädret men med rätt utrustning går det faktiskt bra! (Till och med så bra att mamma kan slappa i fjälljungen)

Hur gick det då med kompisens vindrädsla? Joo då, han somnade till slut och funderar redan på var nästa fjällvandring ska genomföras.

Postat 2020-08-05 11:50 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Varför heter det Storvätteshågna? Placerad på karta

”Mamma, varför heter berget Storvätteshågna?”
”Jaa du vännen, jag vet faktiskt inte...” 

Vi sitter och planerar sommarens fjälltur när dottern ställer frågan jag inte kan svara på. Jag sitter en stund och funderar över de få samiska ord jag kan men inget dyker upp.

”Asså, det var en stor vätte som hågna där.” säger sonen självsäkert. 
”Hågna...?” Han lär sig mycket i skolan, kanske han hört det där?
”Ja, du vet hågna...” Nu ser han mer generad ut.
”Nä, det vet jag faktiskt inte.”
”Ja men pussas med tungorna då!” väser han går går därifrån.

Först tittar vi bara efter honom, sen börjar vi tokskratta, jag och dottern. Efter det blev kartplanerandet mycket roligare - dottern hittade på allehanda betydelser på de andra topparna...

Sommaren hade varit riktigt varm när vi styrde kosan norrut; hemmavid hade det varit kring 30grader dagarna innan avfärd. Min förhoppning var att det skulle vara svalare på fjället. Och det var det - termometern i bilen visade på +26 grader när vi parkerade bilen på parkeringen en bit ifrån Grövelsjöns fjällstation. Vi kom ungefär 50meter innan sonen förklarade att ”så här varmt kan man inte ha det när man ska vandra, jag går tillbaka till bilen!”

Vi lyckas ta oss ett par hundra meter upp på fjället innan vi behövde ta paus och äta upp bullarna vi köpt på fjällbageriet. Jag höll med barnen om att de kan vara de godaste jag ätit, särskilt med utsikten till.

Efter ett antal småpauser kommer vi så fram till jokken väster om Fosksjökläpparna. Av med ryggsäckar, av med kängor, av med sockar och ner med fötterna i vattnet - underbart!

Här på forumet hade vi läst att det fanns en strand vid Övre Fosksjöns sydvästra ände. Vi tog sikte på den, det visade sig vara en fullträff! Helt okej tältplats, egen strand, varmt nog i vattnet för ett bad och i princip inga bitande flygfän!

Middagen passade bra i hungriga magar; färdiggrillad kyckling med paprika, gurka och sourcream-onion-sås i tortillabröd. Ibland är det enkla förvånande gott. 

Efter en god natts sömn bar det av på topptur! Nu skulle vi upp på berget där pinsamma saker skett... Utan ryggsäck och med godis fickorna får man spänstiga ben och snabba fötter.

Särskilt svårvandrat var det inte men man kan ändå behöva ha lite stöd ibland... (Ibland blir jag förvånad över hur väl barnen ändå håller sams, älskade ungar!)


Väl uppe på krönet friskar vinden i och jackorna sätts på. Någonstans där tar orken slut för dottern, dax för lunch! Till barnens glädje trollar mamma fram korv me’ brö’ medan de söker lä och försöker spela yatzy på lutande liggunderlag..

Från Santessonstjärnen och upp till toppen är det inte långt. Väl på toppen är vi helt ensamma och det blir en del springande fram och tillbaka för att få ett hyfsat kort med tidsutlösaren, ni känner igen det...

Norrut ligger sjöarna som på band...

Vandringen tillbaka ner brukar ta kortare tid än upp. Dottern hittade dock en drakunge som behövde tas om hand. Ett kort tag letade vi även efter mamma och pappa drake men de hade tydligen flugit till jobbet. Drakungen hade aldrig sett ett tält, klart den måste få följa med ner! Det är så härligt med fantasi...


Från toppen hade vi sett ett snöfält en liten bit bort från Övre Fosksjön, det blev nästa mål. Det känns fortfarande underligt att hitta snö mitt i sommaren när det är shortsväder.


Till middag bjöds det på taco gjord på torkad sojafärs. Tokgott enligt sonen, njae enligt dottern och okej enligt mig. 

Nästa morgon förde med sig låga moln med enstaka regnstänk. Dax att påbörja återvandringen mot Grövelsjön.


Vandringen började i shorts och slutade med underställströja + jacka + mössa. På något sätt är det ändå bekvämare så. Och inte blir det sämre av att ryggsäckarna är lättare av allt man ätit upp..


Totalt sett måste jag säga att vandringen blev riktigt lyckad. Olika väder, lite utmaning, en hel del mys och god mat. Barnen verkade nöjda de med...

Men en sak funderar vi fortfarande över; varför heter det Storvätteshågna?

Postat 2020-07-20 17:46 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook