Tänk om varje dag kunde ses som ett äventyr. Jag är övertygad om att det kan vara så om man bara kan se äventyret i det lilla. Äventyr måste inte betyda prestation för att räknas...

-------------------------

Äventyrare? Javisst!

Nåja... Med två små barn så är varje dag ett äventyr. Alltid något nytt att upptäcka, något nytt att lära. Ständiga prov på uppfinningsrikedom, kompromissande och lite jävlar anamma. Och en helt underbar glädje...

Känner du att du vill ha små tips och trix ang barn&friluftliv eller fjällvandringar i stort - hör av dig, jag hjälper gärna till!

Go tur!

--------------------------------------------------

Användarnamn: Karolina P

Intressen: Friluftsmat, Dykning, Vandring, Turskidåkning, Navigering, Orientering, Friluftsliv med barn.

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Städjan - världens högsta berg?

Efter mycket funderande och frågande här på Utsidan så valde vi till slut Städjan för årets fjälläventyr. Vandrat har vi gjort förut men för barnen var det nya att vi skulle sova i tält på fjället. Nytt var också att vi skulle få med kusinerna, som aldrig sovit i tält eller varit i sommarfjällen tidigare. Det var dock tillsammans med deras far/min bror som min egen fjällvandringskarriär tog sin början. För 24 år sedan (jösses...) packade vi ryggsäckarna och gav oss iväg för att vandra från Nikkaloukta till Kvikkjokk, en kanske väl tilltagen sträcka för två nybörjare men ooo så mycket vi lärde oss. Hur som helst, åter till nutiden. Vädret lovade bara regn men eftersom sträckan att vandra inte skulle vara så lång så bestämde vi oss för att åka ändå. Barnen hade fått packa små påsar med blodsockerhöjande att mumsa på och i packningen fanns även gömda ölkorvar och chips att överraska med när behovet skulle uppstå. Väl framme på parkeringen sken solen och det var fem ivriga barn (och två lättade föräldrar) som satte på kängor och ryggsäckar för att påbörja vandringen...

...som fick sättas på paus eftersom tidigare vandrare påbörjat oemotståndliga byggnationer som behövde slutföras.

Till slut kunde vi bege oss mot dagens mål; småsjöarna nordväst om Städjan. 

Det är inte helt enkelt och smärtfritt att vandra och bära om man inte gjort det förut. Som tur var är min bror stark och kunde bära sönernas ryggsäckar när det behövdes.

Väl framme fick vi leta en stund för att hitta två större platser utan rötter och stenar. Skönt att barnen kunde sysselsätta sig under tiden med att bygga en övergång mellan två av sjöarna.

Till middag blev det det godaste jag nog ätit i fjällen; pasta carbonara gjord på grädde och bacon, inte hälla-i-vatten-å-rör-om. Lyx man kan unna sig första vandringsdagen...

Nästa dag grydde utan minsta tecken till regn! Och inte heller fanns det några mygg! Visst surrade knotten men fastän ingen av oss använde något myggmedel så åkte vi hem med endast fyra bett på sju personer! Med lunch (och regnkläder för säkerhets skull) i ryggsäckarna gav vi oss av. Här skulle det bestigas berg!

Äldsta kusinen berättade att han läst att de som bodde i området förr i tiden trodde att Städjan var världens högsta berg. Det är lätt att förstå när man tittar på hur det ligger där, helt ensamt och majestätiskt. Dottern tyckte dock att det mer såg ut som en vulkan med molnen kring toppen.

Halvvägs upp kurrade det i små magar och det var bara att ta fram köken. Städjans sidor är branta en bit upp men som tur var så hittade vi en bit platt mark bland alla lösa stenar. 

Med ny energi tog vi oss an den sista biten upp till toppen. Och så...äntligen uppe! Härlig utsikt och en jublande känsla av "jag klarade det!" Det behövde ju pappa få veta och här var det inga problem med mobiltäckningen. Efter firande med choklad och smågodis gav vi oss av ner mot tälten igen.

Väderprognosen för morgondagen lovade regn och så såg det ut på himlen också. För att korta sträckan till bilarna så beslöt vi oss för att flytta oss till sjön söder om Nipfjället. Därifrån skulle jag och brorsan kunna gå och hämta bilarna nästa morgon i regnet så att barnen skulle kunna vara hyfsat torra inför nästa etapp av vandringen; ToR Njupeskär. 

Lyckan att hitta renhorn var stor och gav gott om energi att vandra vidare. Lika kul var det inte att tvätta sig i kallvatten senare på kvällen, men hyfast nödvändigt... 

Regnet kom som utlovat tidigt på natten och höll i sig fram tills precis efter det att allt var hopplockat och inpackat i bilarna. Barnen var dock torra och redo att åka till Njupeskär.

Sammanfattningsvis får man ändå säga att det var en fantastisk första fjällvandring för kusinerna. Solen sken, myggen var spårlöst försvunna, de lyckades bestiga ett berg och att sova i tält var bara mysigt, inte läskigt alls... Nästa år blir det med största sannolikhet en vandring till Helags - har lovat barnen att få se en glaciär.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-08-16 19:06   OBD
Grattis till att ha gett barnen en riktigt bra "vandringsstart"!
 
2019-08-17 19:29   MonicaKa
Härlig vandring, härlig berättelse! Kul!
 

Läs mer i bloggen

Klappa på en glaciär!

Efter förra årets pappavandring så hade jag och barnen planer på att göra en mer friluftsmässig fjällvandring, frågan var bara var och hur. Tältat i fjällen hade vi gjort ett par gånger, bland annat vid StorvätteshågnaSilverfallet och Städjan. Sovit på fjällstation lika så (Storulvån 2017 och 2020). Men sovit i fjällstuga hade vi inte gjort! Eller vandrat från stuga till stuga. Kanske skulle vi ta en tur på Kungsleden? Men så påminde dottern mig om att hon tidigare framfört en önskan om att få klappa på en glaciär (vi fick en massa tips här). Efter en del krångel med tågbokningar och boendeplaneringar så bestämde vi oss för Tarfala! När jag räknade efter kunde jag konstatera att det faktiskt var 16år sedan jag var där senast. Det som hänt sedan dess var att stugorna fått el och att man byggt en bastu! Så hur gick det nu, kunde vi klappa på en glaciär? Ja då!

Pappavandring 2021

Först av allt vill jag bara skriva att jag älskar min man, denna underbara karl och fantastiska pappa! Kanske älskar jag honom ännu mer för att vi inte har samma intressen. Jag är fjällfrälst, han är det inte. Han följer med för att vara snäll, drömmer inte om fjällvandringar så som jag gör. Här hemma skojar vi lite om att det helst bör finnas el, porslinstoalett och lakansbäddad säng för att pappa ska följa med…

Känslan av att lyckas till slut...

Alla har vi nog haft den känslan, den som kommer när man äntligen lyckas med något. Min son nästan studsade fram - han hade till slut klarat av att komma upp på toppen!

För tre år sedan försökte vi ta oss upp på Getryggen vid Storulvån men lyckades inte med det. Då var det rent ut sagt skitväder, sådant där väder som man även som förälder har svårt att hålla skenet uppe i. Sonen var arg, ledsen, besviken... Storulvån 2017


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.