Tänk om varje dag kunde ses som ett äventyr. Jag är övertygad om att det kan vara så om man bara kan se äventyret i det lilla. Äventyr måste inte betyda prestation för att räknas...

-------------------------

Äventyrare? Javisst!

Nåja... Med två små barn så är varje dag ett äventyr. Alltid något nytt att upptäcka, något nytt att lära. Ständiga prov på uppfinningsrikedom, kompromissande och lite jävlar anamma. Och en helt underbar glädje...

Känner du att du vill ha små tips och trix ang barn&friluftliv eller fjällvandringar i stort - hör av dig, jag hjälper gärna till!

Go tur!

--------------------------------------------------

Användarnamn: Karolina P

Intressen: Friluftsmat, Dykning, Vandring, Turskidåkning, Navigering, Orientering, Friluftsliv med barn.

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Fjällvandring med fyraåring...

...och sen tänkte jag fortsätta med "...en utmaning" eller kanske "...oj, så det kan bli" eller varför inte "...jag trodde jag var redo". Men det känns liksom inte rätt för det gick ju så bra.

Förra året tog jag och dottern bilen till Storulvån. En modig resa på drygt nio timmar. Små stopp längs med vägen, leksaker och framför allt sagor på CD gjorde att vi tog oss fram utan allt för många missöden. (Att åka bil med barn kan vara ett äventyr i sig!)  Solen sken och alla bitande flygfän höll sig undan, dottern kunde leka i närheten medan jag slog upp tältet.

Att det blev just Storulvån (och inte Grövelsjön som jag funderat mycket på och frågat om här på Utsidan) beror på att man tänkt till just kring barnen. Bara det att det finns ett lekrum för de där regniga timmarna är underbart! Hästarna utanför blev snabbt hennes favorit (de heter förresten Markus och Malte om någon funderar), liksom Plupps sagostig.

Första dagen kom att handla om broar; höga och låga, av trä och metall, långa och korta. Ohyggligt spännande och ibland lite skrämmande. Om någon undrar hur många gånger man kan gå över samma bro så kan jag berätta att man kan göra det åtminstone en sjuttioelva gånger.

Stranden vid bron över Handödlan är härligt stenig och inspirerar till lek. Det blev torn och hus där allehanda fantasidjur fick bo. Vi hittade till och med en monstersten men den var för läskig och fick inte följa med hem. Det fick däremot säkert ett kilo andra stenar...

Nästa dag handlade istället om toppar. Första toppen, toppen ovanför den och så den högsta toppen. Jag trodde väl inte riktigt på att vi skulle kunna komma hela vägen upp på Getryggen, men så imponerad jag blev! Fem timmar upp och två timmar ner tog det men det gick! 

Från "första toppen" gick det fortfarande att se fjällstationen. Har man en egen vattenflaska och choklad-russin-nötter i ryggsäcken så klarar man mycket!

Snart uppe! Tänk vad trötta ben kan få ny energi när målet är i sikte...

Sen tog däremot orken slut och det fick bli en kort tupplur på vägen ner... Belöningen väntade på fjällstationen; ett gosedjur i form av en varg som av någon underlig anledning blev döpt till Mini. Redan i bilen på väg hem så bad dottern att få åka tillbaka varje år - bådar gott för framtiden!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2017-07-17 16:20   pal2
Underbart inspirerande!
 
2017-07-17 23:27   OBD
Härlig läsning och fina bilder som nästan får ögonen på en gammal man att tåras.
Beträffande sista meningen, har ni varit tillbaka? Inte mycket till bro att gå över i år.
 
Svar 2017-07-18 08:30   Karolina P
Tack! Joo... vi har nyligen kommit hem från att ha gjort nästan en repris på den här vistelsen. Gick inte lika smärtfritt ;) , redogörelse kommer!
 
2017-07-18 01:49   ricke
Underbart med en sådan fin och inspirerande berättelse.
 
2017-07-18 07:13   jörgen hellsten
Vilken underbar resa ni verkar ha haft. Tack för att du delar med dig.
 
2017-07-18 09:09   lorenzr
Härligt att läsa! Tack!
 
2017-07-18 09:26   fridaeus
Ljuvliga bilder till en härlig text, glädjespridning på hög nivå!
 

Läs mer i bloggen

Klappa på en glaciär!

Efter förra årets pappavandring så hade jag och barnen planer på att göra en mer friluftsmässig fjällvandring, frågan var bara var och hur. Tältat i fjällen hade vi gjort ett par gånger, bland annat vid StorvätteshågnaSilverfallet och Städjan. Sovit på fjällstation lika så (Storulvån 2017 och 2020). Men sovit i fjällstuga hade vi inte gjort! Eller vandrat från stuga till stuga. Kanske skulle vi ta en tur på Kungsleden? Men så påminde dottern mig om att hon tidigare framfört en önskan om att få klappa på en glaciär (vi fick en massa tips här). Efter en del krångel med tågbokningar och boendeplaneringar så bestämde vi oss för Tarfala! När jag räknade efter kunde jag konstatera att det faktiskt var 16år sedan jag var där senast. Det som hänt sedan dess var att stugorna fått el och att man byggt en bastu! Så hur gick det nu, kunde vi klappa på en glaciär? Ja då!

Pappavandring 2021

Först av allt vill jag bara skriva att jag älskar min man, denna underbara karl och fantastiska pappa! Kanske älskar jag honom ännu mer för att vi inte har samma intressen. Jag är fjällfrälst, han är det inte. Han följer med för att vara snäll, drömmer inte om fjällvandringar så som jag gör. Här hemma skojar vi lite om att det helst bör finnas el, porslinstoalett och lakansbäddad säng för att pappa ska följa med…

Känslan av att lyckas till slut...

Alla har vi nog haft den känslan, den som kommer när man äntligen lyckas med något. Min son nästan studsade fram - han hade till slut klarat av att komma upp på toppen!

För tre år sedan försökte vi ta oss upp på Getryggen vid Storulvån men lyckades inte med det. Då var det rent ut sagt skitväder, sådant där väder som man även som förälder har svårt att hålla skenet uppe i. Sonen var arg, ledsen, besviken... Storulvån 2017

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg