I ett par dagar har jag åkt omkring och funderat på om jag var så pass tränad för att klara av Hammarbytoppen, idag skulle jag få svar på den frågan.
Gick upp strax innan 8 i morse för att se starten på Vasaloppet och äta frukost i lugn och ro för att sen åka mot Hammarbyhöjden för att därifrån ta oss upp till toppen av Hammarbytoppen. Denna topp är ett konstgjort berg, gjord av fyllnadsmassor från bla Globen och Hammarby sjöstad. Det är ju lite tråkigt att det enda berget som finns i den här stan är uppbyggt av fyllnadsmaterial och sopor, men om man inte tänker på det utan i stället njuter av den lilla skog som finns och den fantastiska utsikten som finns, då glömmer man bort det ganska fort.
När vi kom till Hammarbyhöjden tog vi hissen ner till Willy Brandts park som är en liten park uppkallad efter den tyske socialdemokraten Willy Brandt som bodde i området efter sin exil från Nazityskland. Men som sagt, parken är väldigt liten så det gick snabbt att ta sig igenom den, typ 30 sekunder, sedan kom vi till Hammarbyhöjdens IP som låg på den högra sidan av cykelvägen vi åkte på. Bakom idrottsplatsen reste sig toppen på ett majestätiskt sätt, det såg riktigt brant ut, men jag har klarat det förut, så varför skulle det inte gå nu för?
När vi hade åkt förbi idrottsplatsen och lekparken svängde vi höger, förbi en bom och in på en grusväg, nu började klättringen på en gång. Första 100 metrarna var en inte alltför brant raksträcka, underlaget var hård så det var ganska lättkört, men efter en stund kom vi till en skarp högerkurva och här började allvaret, nu började det bli riktigt brant.
Förutom kondition så krävs det också en annan sak när man ska ge sig på en sådan här grej, slå bort alla negativa tankar och tro på sig själv, då kommer man väldigt långt.
Det gick inte att åka rakt fram utan jag fick sicksacka upp, något som jag gjort vid tidigare tillfällen, det som var lite speciellt vid det här tillfället var att när jag åkte åt de olika hållen så var det väldigt nära att stolen välte pga att det var så brant, men efter att jag kämpat i nästan en timme kom vi äntligen upp.
Toppen är inte ens 100 meter hög, men man har en väldigt fin utsikt. Idag var vädret inte det bästa, men när det är soligt och klart, ser man riktigt långt bort. På vägen upp mötte vi två killar som gick upp och ner med gåstavar, när jag pratade med dem på toppen fick jag reda på varför de hade gått upp och ner hela tiden, i sommar ska de bestiga Europas högsta berg, Mount Blanc som ligger i Frankrike. Givetvis blev jag väldigt intresserad och ställde den ena frågan efter den andra, hade jag mina ben i behåll hade jag absolut testat på att klättra upp för någon alptopp, men o andra sidan, att träna inför en led på 1000 meters höjd är inte småpotatis det heller, speciellt inte om man sitter i rullstol.
Det var ganska tufft att ta sig upp, men att ta sig ner är inte det lättaste det heller. Som en av killarna sa, de värsta skadorna får många på nervägen av ett berg, dels för att det är mer påfrestande för ben och knän men också för att man kanske slappnar av mer än man borde. Det senaste kan jag skriva under på, men det där med knäna och benen har jag inte så stor erfarenhet av, av förklarliga skäl, men jag kan mycket väl tänka mig att det är så. Om jag ska gå till mig själv så får jag mina värsta blåsor och skador i mina händer när jag åker nerför.
Som sagt, det tog ca en timme upp, men det tog bara sju minuter ner, men man var tvungen att vara väldigt försiktig, en miss och jag kunde lätt ramla nerför den lodrätta slänten som gick bredvid grusvägen. Nu har man gjort ett hinder utmed kanten, men när jag var här första gången fanns det inget, så det var väldigt lätt att komma helt ur kurs. När vi kom ner märkte jag på Ymer att han hade mycket energi i kroppen så då drog jag på allt jag kunde med rullstolen på raksträckan tillbaka till tunnelbanan, sedan var det bara att vila på hemvägen och ladda batterierna för nästa grej, barnkalas hos svägerskan med familj.
Efter att ha åkt upp för ett sopberg och varit på barnkalas känner jag mig ganska nöjd med dagen, nu tycker jag att jag är värd en kvälls vila tillsammans med familjen och dumburken. I morgon är det en ny dag, en ny vecka med nya möjligheter, ser verkligen fram emot Vildmarksmässan nästa helg, förhoppningsvis kommer jag att träffa massor med intressanta människor som kan ge mig bra tips på turer runt om i krokarna.
