Bloggar > Plingelans turer

Plingelans turer

Bilder och turbeskrivningar från fjäll och skog. Alltid med hund både sommar och vinter :)

Mellan Vuoggatjålme och norska gränsen Placerad på karta

Tänk att det nästan alltid går som jag tänkt, men ibland fungerar ingenting, eller vi hade tur med vädret i alla fall. Positionen anger som vanligt vart jag lämnar bilen. Jag och äldsta sonen skulle gå till Ikesjaure, förra gången blev vi stoppade av dåligt väder och ett tält som hade hål i yttertältet. Denna gång var det en stor sol på väderprognosen och varmt i nästan en hel vecka. Kartbilden nedan visar Guoledisjaur och starten på vår vandring. Det finns dass på parkeringen, med toapapper (just den dagen). Man har täckning på telefonen (Telia och Tele2) tills man kommit över fjället och börjar gå neråt mot Jurun.

Det är fin och tydlig stig, den hade nog kanske gått att cykla, och ja vi mötte en cyklist, undra hur långt han cyklat? Väldigt fint när dalgångarna börjar dyka upp! På ett ställe syns både Jurunjaure och Ikesjaure, otroligt vackert.

Tack och lov fanns det snö kvar, svalkar skönt i värmen. Längs stigen på väg mot Jurun finns bäckar, små pölar, slät fjällhed och flertalet fina tältplatser. Jag tycker detta är en alldeles utomordentlig plats att vandra med barn på, även små barn.

Bakom sonen syns dalgångarna där sjöarna ligger. Vid Lukas vänstra sida skymtar turkosa Jurun. Ja men naturligtvis är det uppför, soligt, svettigt, myggigt, och bitvis vindstilla. När man kommit upp skall  man ju gå ner igen, så är det ju i fjällen... Jag och min tant-kropp fick i vanlig ordning slita ganska hårt. 

Väl framme i Jurun (för oss tog det lite mindre än tre timmar att gå) är det väldigt rofyllt. Som jag tidigare nämnt, ingen täckning på mobilen, kraftfull fors, glaciärfärg på vattnet och det finns även en raststuga som Länsstyrelsen äger. 

Dagen hade varit varm, sonen kände av en förkylning och bäddade ner sig, jag hängde strumpor på tork... Det blev en väldigt vacker kväll, varm och behaglig.  

Dag två, då vi skulle vidare mot Ikesjaure så var Lukas ännu snorigare, hostade och frös. Mina leder vägrade komma igång. Vi tvekade länge om vi skulle fortsätta? Kanske bara göra en dagstur till nästa dalgång? Eller skulle vi vända och gå tillbaka till bilen? Hur mycket orkar vi? Bilden nedan visar Ikesjåkken, vattnet som rinner ända ner till Skellefteå.

Efter en hel del velande fram och tillbaka så gick vi mot bilen igen. Det gick sakta och de enda som var riktigt lyckliga var hundarna som fick röra på sig och bada. Vi tyckte båda två att det var dumt att gå ännu längre in i fjällvärlden utan mobiltäckning ifall vi nu skulle bli ännu sämre... Badpauser, vattenpauser, fika, godis och en fot framför den andra.

Det var väldigt varmt och vindstilla och vi mötte flertalet som var på väg till dit vi kom ifrån. Blev en lång paus på snön.

Kartan nedan visar att det är inte särskilt långt mellan sjöarna. Längs strandkanten där leden går är det sandstrand. Åk gärna dit och kolla. 

Det finns flertalet dagsturer man kan göra i området, är ni lite vana vandrare testa gå i Jurunvagge istället för stigen (skoterleden), det finns en parkering just innan norska gränsen. Eller gå från positioneringen, över på andra sidan 95:an och mot Graddis, också jättevackert. Vuoggatjålme ligger inte så långt borta och där kan man köpa sig en helikoptertur om kroppen strejkar, där finns även stugor och restaurang. Fler och fler hittar hit, men det är absolut inte så mycket folk som i de nordligare fjällen. Kan det bero på bristen på stugboende? Bristande internet? Få stigar? Vid Mierkenis finns grottor att utforska, fisk finns väl i de flesta sjöar? 

Strax efter där man svänger mot Vuoggatjålme (se kartan nedan) efter bron, finns parkeringsplats och en trevlig stig mot Guijaurestugan. Är man långvandrare kan man gå ända till Nasafjäll därifrån, eller bara tält-tur en natt eller två. Ta karta med er och upptäck, kompass är också bra.

Ja nu skall tanten vila sig i form igen, förhoppningsvis hinner jag med ett äventyr till i höst.

Vi hörs!

Postat 2019-08-03 16:03 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Cykling längs Isälvsleden. Placerad på karta

Ett äventyr från hösten 2018, lite väl aktivt och lite väl spännande mellan varven.

Jag är ingen proffscyklare, har en vanlig hederlig mountainbike som jag monterat en pakethållare på och den mjukaste, bredaste cykelsadel jag kunde hitta på Biltema (inga stänkskärmar på, det är ocoolt). Lillasyster hade kommit på idén att cykla längs isälvsleden med hundarna. Vi hittade ingen bra karta utan använde den PDF-fil som finns på www.isälvsleden.se samt kart-appen "Lokalsinne" som är en gratis-app. Där kan du ladda ner kartrutor så du kan se dem i offline-läge och när du slår på platstjänsten på telefonen så blir du en prick på kartan, typ som en gps fast i telefonen, och gratis.

Sagt och gjort vi valde att starta i Vindeln på elljusspåret vid idrottsplatsen. Efter endast en krasch i starten var vi på väg, varmt, soligt och uppför... Vi kämpade på i sly och skog och vi fick ibland stanna för att se de övervuxna orangea markeringarna på träden.

 

Så här ser skyltarna ut. Det där lilla hjulet på den undre skylten betyder att gång- och cykelled delar på sig där. Vi trodde att det var en pil mot en sevärdhet så vi cyklade vidare på gångleden, stenigt ej röjt kalhygge... Hmm… En mil tog vi oss första kvällen.

Vi slog läger ganska tidigt för att hundarna skulle få vila från värmen. Vi hade tänkt hinna längre, till första kallkällan för att kunna fylla på vattenflaskorna. Vi orkade inte koka vattnet i sjön, chansade och drack direkt. Smakade bra och inga dåliga magar. En snabbkoll på kartan och vi insåg att vi cyklat gångled... Nå var bara 500 meter ungefär till cykelleden så vi log åt vårat misstag och somnade gott.

Vacker soluppgång vid Yttersjön, helt vindstilla och alldeles tyst.

Glada och upprymda över ännu en dag med bra väder cyklade vi mot första kallkällan. Vi beräknade vara där vid lunch, jag fantiserade om gott vatten och min goda hemmatorkade gryta jag skulle äta. Blev ingen lunch, kallkällan var snustorr! Vi tappade modet, åt en energikaka och bestämde oss för att cykla till närmsta sjö så hundarna skulle få bada. Vi delade det lilla vatten vi hade och trampade på mot Missutjärn.

På ett ställe var stigen så brant att vi fick hjälpas åt med cyklar och hundar ner (till den uttorkade bäcken) och upp igen på andra sidan.

Missutjärn är en så kallad dödisgrop med rent klart drickbart vatten (tack och lov för det). Friluftsfrämjandet har en stuga där som man får övernatta i och betala efter samvete. Jättefin stuga med grillplats! Lite synd att den ligger nära järnvägen. 

Leden slingrar sig fram i ett väldigt varierande landskap. Upp och ner, skogsbilväg, stig, ängsmark, sand, sten och grusväg. Galet vacker led! Jag har hört att proffscyklarna kör den dubbelt så fort som vi gjorde, men vem har bråttom på semestern?

Gott om vatten längs vägen trots årets torra sommar.

Världens bästa turkompis!! Grönlandshunden Råsto! Grönisar är dock inget för de som gillar att nöta byxbak i soffan. Grönisar är för dem som nöter byxbak på cykelsadeln, går långa promenader, gillar att åka skidor/släde på vintern och verkligen älskar att dela sina turer med sin hund! Ibland är jag så glad att jag har honom att det trillar en tår nerför min kind. Att jobba och slita i selen eller bära klövjeväskan och att äta mat, det är det han älskar. Kan inte tänka mig ett värre straff för en grönlandshund än att inte få vara på tur.

Strax innan man är framme i Åmsele så får man ro litegrann. Inte så lång sträcka, det går även att välja att ta sig runt på land. Min syster valde cykelhjälm som lämplig utrustning för rodden.

Jag har långt ifrån tagit med alla fantastiska bilder från turen, jag tänkte att lite får ni upptäcka själva. Det är en helt suverän led med många äventyr.

Vi hittade aldrig riktigt igen leden sista biten in mot Åmsele så vi tog skoterleden ner till storvägen. Vi hade tänkt cykla tur och retur men torkan och värmen skulle hålla i sig och en av hundarna hade en tass som farit lite illa. Vi bestämde oss för att om vi åker hemåt nu (efter vi ätit en glass) så hinner vi förbi hos farmor också.

Jag åkte buss från Åmsele tillbaka till Vindeln och bilen. Turen som går kl 14,05 vardagar får man ta med hunden på (linje 166). Kliv på vid busshållplatsen mittemot affären. Det går en senare buss kl 16,00 också men jag vet inte vad som gäller för hundar på den turen.

Lärde mig att inte packa allt i väskor som sitter bak på cykeln, det blir VÄLDIGT ostadigt då. Köp inte väskorna på XXL, de spricker i sömmarna fast du inte har maxlast i dem samt att de trillar av pakethållaren när det är guppigt. Nu gick det ju bra men vattenrening av något slag bör man väl ha? Jag sov i hängmatta, perfekt i knölig skogsterräng. Var inte snål med tiden, allt kan hända och då tar det längre tid, bra karta är grymt bra tidsbesparing. Det hade varit både trevligare och lättare att starta i Hällnäs (bussen stannar även där). 

Helt klart en bra och superkul cykelled. 6 mil enkel väg men inte kanske alltid så enkel att cykla när man är en tant, med fetaste sadeln från Biltema på cykeln.

Vi hörs!

Postat 2019-05-26 22:55 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

 

Logga in

Tips!