Bloggar > Plingelans turer

Plingelans turer

Bilder och turbeskrivningar från fjäll och skog. Alltid med hund både sommar och vinter :)

Cykling offroad i Jockfall/Överkalix Placerad på karta

Vi valde Linafallet/Jockfall istället för fjälltur då vädret var så ostadigt. Vi hade två dagar på oss att äventyra. På https://www.visitoverkalix.se/cykelstigar-jockfall/ finns en pdf-karta som man kan ladda ner och ha offline i telefonen. Eftersom det står cykelstigar på kartan så rekognoscerade vi inte desto mer utan packade ihop mat, prylar, cyklar och hundar. Linafallet, låg "efter vägen" på väg mot Dirijärvi/Dirivaara, så vi började där med lunch/kaffekok och en uppvärmning för oss och hundarna. 

Stupet ner till ovansidan av Linafallet. 

Lite enklare att gå i trappan, 86 (eller var det 68?) trappsteg enkel väg, för att titta på fallet eller hämta vatten. 

Vi körde till andra sidan av Linafallet, inte turistsidan, och där fanns det en jättefin eldstad, bord, bänkar och utedass. Vi var helt själva där. Hade varit en jättefin lägerplats, men vi skulle ju vidare...

Uppvärmningen bestod av en cykeltur till hängbron över till "turistsidan", efter bad och vätskekontroll cyklade vi skoterled en bit mot Gällivare.

85 km till Gällivare, hmm, vi kanske måste testcykla den sträckan någon dag? Väldigt fin tallhed, skoterleden lika fin som bilväg (nästan). Ja, den turen lägger vi bakom örat.

Här är Linafallet, otroligt vackert! På andra sidan syns delar av turistanläggningen (tror jag?).

Enligt väderprognosen skulle det regna hela natten så vår plan var att åka till Dirijärvi (där positioneringsmarkören för detta inlägg är och där vi lämnar bilen) sedan påbörja cyklingen och övernatta i en av stugorna längs Cykelstigen. Förutom pdf-kartan använde vi även appen Lokalsinne för att hitta runt. Starten var lite trixig att hitta... Inga skyltar... Tack och lov kom en väldigt trevlig ung tjej körandes och förklarade vart starten var. Hon var så snäll och lät oss dessutom parkera på gården. Trots vägbeskrivning av starten lyckades vi köra fel. Vi trodde att det skulle finnas någon slags info/start-skylt eller ledmarkering, för det såg ju ut så på pdf-kartan, men icke det. Nå det gick alldeles utmärkt ändå, från gården vi parkerade på (eller skogsbilvägen norr om gården) går en otroligt lättcyklad led österut, det är rätt led. Fint uppröjt längs leden dock inga ledmarkeringar ser vi. Rakt över två grusvägar och ta vänster då leden delar sig så kommer ni fram till Bastukojan. Huuuur fin som helst!! Vi väljer att trampa vidare då klockan inte är så sen. Vi tänkte övernatta i Jyppyrybäckskojan.

Väldigt fina spänger! Det är https://explorejockfall.com

gjort i ordning leden, all heder till dem!

Tyvärr så stämmer inte riktigt pdf-kartan med verkligheten, eller ja det gör den, men det går inte att cykla leden som står på kartan. Efter att ha burit och släpat packning med cyklar på och klafsat i myr så beslutade vi att vända tillbaka mot Bastukojan och cykla en omväg på ca 5 kilometer istället för att krångla oss fram i 1,9 km. Syrran påpekade ca 300m efter kojan att -Kolla där, där går en stig som ser fin ut! Men vi följde ju kartan... (Vi skulle ha tagit den stigen, det fick vi veta senare på kvällen då vi stötte på några älgjägare som var bekanta med omgivningen.)

Bilden ovan är Jyppyrybäckskojan… Vi blev grymt besvikna, Låg takhöjd, trampat jordgolv, inga fönster... Efter att ha trasslat oss tillbaka till vägen tog vi en snabb koll på kartan, 2,5 km cykling på grusväg, vi tar nästa koja istället, Björkådammskojan. Stor och fin koja, ved och eldstad både ute och inne. Skönt att vi hann fram till en fin koja innan mörker och innan regnet. Precis då vi ätit började det droppa. 

Så här fint var det att cykla på de iordninggjorda delarna av de gamla cykelstigarna (och även delvis de icke iordninggjorda delarna). Glad och tacksam över draghjälpen från Råsto blev det en njutning! 

Kökschefen Lappfjällens W Dreamcatcher Råsto håller koll, tveksamt dock om det blir någon mat kvar till mig. Detta är uteplatsen vid Björkådammskojan.

Skönt med stuga då regnet öser ner... Eldstaden inne i Björkådammskojan på bilden.

Ja, detta är då pdf-kartan som jag berättat om. Denna har jag lånat från @explorejockfall på Instagram. De röda prickarna visar vart de fixat leden, och de har verkligen gjort ett kanonjobb. Vi cyklade den långa gröna rundan, men tog grusvägen mellan Björkådammskojan, Kypasvägskojan (den såg vi aldrig) och nästan ända ut till starten på skogsbilvägen vid korsningen väg 836 (på inrådan av älgjägarna). Vi cyklade vidare mot Turpas Narurreservat, där var det inte fixade leder och inga ledmarkeringar, på ett ställe höll vi på bli galna för vi hittade inte stigen som skulle fortsätta på andra sidan grusvägen... Efter att ha kört fram och tillbaka tio gånger hittade vi något som kanske en gång i tiden varit en stig, men nu var ganska osynlig eftersom skogen blivit ett kalhygge. Över omkullblåsta träd, balanserande på en stock över en bäck (syrran rullade ut cykeln på stocken på ena sidan, jag tog emot på andra sidan) hundarna fick skutta över så tog vi oss framåt. Över lag så var stigen väldigt fin och cykelbar, men bitvis bara trasslig. Men det gick väldigt bra, man tar sig ju framåt och vi hade inte bråttom så jag tycker att det var ett väldigt bra äventyr.

Vi tog lunch i Kanslikojan (kaminen borttagen), det skulle då vara den (förr i tiden) finare kojan då det var där flottarna hämtade ut sina löner. Det fanns info-tavlor i en del av stugorna med intressant historia beskrivet.

Vi ville verkligen kolla in Rengärdakojan och dess omgivningar då det var en gammal plats för samer och renskiljning med mycket intressant omgivning. Om vi av bara farten körde förbi eller p.g.a bristande uppmärksamhet missade skyltarna vet jag inte? Men helt plötsligt var där en stig västerut, den ledde oss tillbaka till bilen.

Sammanfattningsvis så har man lite koll på hur man navigerar och gillar äventyr så är detta en mycket trevlig sväng att cykla/gå. Stugorna är öppna för allmänheten och förutom älgjägare mötte vi inte en själ, eller jo, tre renar... Det var gott om vatten längs vägen även om det bitvis var torrt. Vi renade vattnet eftersom vi använde det, men vill man kan man ju ta med vatten hemifrån. Där Explore Jockfall fixat finns det fina nya svarta skyltar med vit text som talar om hur långt det är till nästa koja. Vissa stugor hade orange ledmarkering om de låg osynliga från väg/stig men inte alla. Ingen del av leden har markering ute i naturen. Väldigt skiftande skick på kojorna, men hade tält med för säkerhets skull. Vi körde runt på två dagar. Avslutade med att åka till turistcentret/campingen i Jockfall och äta en god laxmacka. Väldigt trevlig herre där som gärna pratade om bygden. Tummen upp för de människor vi stött på längs vägen.

Men nu skall tant vila upp gammelkroppen så hon kan åka på nya äventyr.

Vi hörs!

Postat 2019-09-14 10:39 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Mellan Vuoggatjålme och norska gränsen Placerad på karta

Tänk att det nästan alltid går som jag tänkt, men ibland fungerar ingenting, eller vi hade tur med vädret i alla fall. Positionen anger som vanligt vart jag lämnar bilen. Jag och äldsta sonen skulle gå till Ikesjaure, förra gången blev vi stoppade av dåligt väder och ett tält som hade hål i yttertältet. Denna gång var det en stor sol på väderprognosen och varmt i nästan en hel vecka. Kartbilden nedan visar Guoledisjaur och starten på vår vandring. Det finns dass på parkeringen, med toapapper (just den dagen). Man har täckning på telefonen (Telia och Tele2) tills man kommit över fjället och börjar gå neråt mot Jurun.

Det är fin och tydlig stig, den hade nog kanske gått att cykla, och ja vi mötte en cyklist, undra hur långt han cyklat? Väldigt fint när dalgångarna börjar dyka upp! På ett ställe syns både Jurunjaure och Ikesjaure, otroligt vackert.

Tack och lov fanns det snö kvar, svalkar skönt i värmen. Längs stigen på väg mot Jurun finns bäckar, små pölar, slät fjällhed och flertalet fina tältplatser. Jag tycker detta är en alldeles utomordentlig plats att vandra med barn på, även små barn.

Bakom sonen syns dalgångarna där sjöarna ligger. Vid Lukas vänstra sida skymtar turkosa Jurun. Ja men naturligtvis är det uppför, soligt, svettigt, myggigt, och bitvis vindstilla. När man kommit upp skall  man ju gå ner igen, så är det ju i fjällen... Jag och min tant-kropp fick i vanlig ordning slita ganska hårt. 

Väl framme i Jurun (för oss tog det lite mindre än tre timmar att gå) är det väldigt rofyllt. Som jag tidigare nämnt, ingen täckning på mobilen, kraftfull fors, glaciärfärg på vattnet och det finns även en raststuga som Länsstyrelsen äger. 

Dagen hade varit varm, sonen kände av en förkylning och bäddade ner sig, jag hängde strumpor på tork... Det blev en väldigt vacker kväll, varm och behaglig.  

Dag två, då vi skulle vidare mot Ikesjaure så var Lukas ännu snorigare, hostade och frös. Mina leder vägrade komma igång. Vi tvekade länge om vi skulle fortsätta? Kanske bara göra en dagstur till nästa dalgång? Eller skulle vi vända och gå tillbaka till bilen? Hur mycket orkar vi? Bilden nedan visar Ikesjåkken, vattnet som rinner ända ner till Skellefteå.

Efter en hel del velande fram och tillbaka så gick vi mot bilen igen. Det gick sakta och de enda som var riktigt lyckliga var hundarna som fick röra på sig och bada. Vi tyckte båda två att det var dumt att gå ännu längre in i fjällvärlden utan mobiltäckning ifall vi nu skulle bli ännu sämre... Badpauser, vattenpauser, fika, godis och en fot framför den andra.

Det var väldigt varmt och vindstilla och vi mötte flertalet som var på väg till dit vi kom ifrån. Blev en lång paus på snön.

Kartan nedan visar att det är inte särskilt långt mellan sjöarna. Längs strandkanten där leden går är det sandstrand. Åk gärna dit och kolla. 

Det finns flertalet dagsturer man kan göra i området, är ni lite vana vandrare testa gå i Jurunvagge istället för stigen (skoterleden), det finns en parkering just innan norska gränsen. Eller gå från positioneringen, över på andra sidan 95:an och mot Graddis, också jättevackert. Vuoggatjålme ligger inte så långt borta och där kan man köpa sig en helikoptertur om kroppen strejkar, där finns även stugor och restaurang. Fler och fler hittar hit, men det är absolut inte så mycket folk som i de nordligare fjällen. Kan det bero på bristen på stugboende? Bristande internet? Få stigar? Vid Mierkenis finns grottor att utforska, fisk finns väl i de flesta sjöar? 

Strax efter där man svänger mot Vuoggatjålme (se kartan nedan) efter bron, finns parkeringsplats och en trevlig stig mot Guijaurestugan. Är man långvandrare kan man gå ända till Nasafjäll därifrån, eller bara tält-tur en natt eller två. Ta karta med er och upptäck, kompass är också bra.

Ja nu skall tanten vila sig i form igen, förhoppningsvis hinner jag med ett äventyr till i höst.

Vi hörs!

Postat 2019-08-03 16:03 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Snabbtur i Sarek på tre dagar. Placerad på karta

Äntligen var det dags, jag och två vänner, på väg mot Skierfe och utsikten över Rapadalen. Kanske Sveriges mest fotade dalgång, vad vet jag? Turplanen sträckte sig över tre dagar och skulle således passa en tant som jag. Ingen supermegasurvivalexpedition utan en aktiv weekend fast mitt i veckan. Positioneringen visar vart vi parkerade bilarna (Sitoälvsbron). Det finns ett dass på parkeringen, men inget toapapper. 

Bra fart på vattnet i Sitoälven. De första 10 kilometrarna cyklade vi på den så kallade cykelstigen, allt för att spara på benen till dagen efter då vi skulle på topptur.

Cykelstigen är kuperad och bitvis väldigt lättcyklad men även stora stenar och guppig. Jag gick i de värsta uppförsbackarna. Tror nog att de flesta med lite flås cyklar hela vägen. Men ändå himla enkelt att kunna cykla istället för att gå.

Framme vid båtplatsen i Laitaure, där vi lämnade cyklarna. Vi trampade på så länge att vi missade sista båten... Nåja det går fin stig genom skogen (6 km vandring med myggen som sällskap) till Aktse. Lättvandrat men vi såg inte så mycket mer än skog.

Bilden visar starten vid båthamnen vid Laitaure.

STF-stugan i Aktse har öppen butik till kl 20:00 och väldigt trevliga stugvärdar. Vi köpte tältplats för två nätter och då ingick dass, kök/matplats samt bastu. Himla bekvämt, men det var mycket folk. Jag är ingen van STF:are så när tältgrannen började snarka kändes det lite jobbigt. Vill man tälta gratis så finns det två-tre fina tältplatser om du går förbi Aktse och en bit upp i björkskogen, en har till och med en bäck som rinner alldeles nära. 

Dag två och topptur, vi hoppades på bra väder och ja det fick vi. Det sämre vädret, spöregn snö och kraftiga vindar, kom väldigt lägligt då vi var på ställen där det inte gjorde så mycket. På toppen fick vi vindstilla och en helt underbar regnridå framför Nammatj som bara drog förbi.

Här vid denna skylt (när du kommit upp ovanför trädgränsen) svänger du av vänster från Kungsleden. Vältrampad stig hela vägen fram till sista uppförsbacken upp på Skierfetoppen. Bara ett väldigt lerigt och blött parti, i övrigt torrt. Det finns lite småbäckar här och där men vi hade 1-liters flaskor med oss och de räckte bra om man fyllde på dem vid varje tillfälle.

Vi åt lunch nedanför Skierfe, vid bäcken. Där lämnade vi även våra ryggsäckar. Vi hade med gott om snacks, mat, vatten med mera, vi var ju ute på njutartur. 

Det var såå skönt att gå sista biten utan packning. Lätt vandring tyckte vi och helt plötsligt var vi bara uppe! Utsikten helt enormt fin, jag tappade nästan andan... Jag visste inte om att jag var höjdrädd, klippan stupar lodrätt ner typ 700 meter, det var läskigt på riktigt att titta över kanten. Medan vi satt på toppen så blev det helt vindstilla och det föll några snöflingor. Vi gick ganska sent från Aktse så vi var själva uppe på toppen, vi mötte alla som gått tidigt och var på väg ner. Vi skyndade ner när regnmolnen helt plötsligt ändrade riktning och kom mot oss. Vi hann ner till ryggsäckarna och gick väl i spöregn en längre stund. Regnet bekom mig inte då jag var "high on life" efter utsikten över Rapadalen, vilket ställe!

Regnbåge, sol och regn samtidigt på vägen ner. Total vandringstid tur och retur var sju timmar, utan raster. Det gick en timme fortare att gå ner än vad det tog att gå upp.

Kom ihåg att titta bakåt ibland :)

Där syns i princip hela gå-sträckan, bara STF-stugan som saknas på bilden.

Vi startade vår topptur ca 10:30 på förmiddagen och var tillbaka 19:50. Kanske ingen rekordtid, men det är skönt att ta det lugnt, äta gott och bara vara medan man vandrar. Jag är ju inte så bra på att gå långt på grund av värk i kroppen, men med stavar, godis, snacks, och lite tjurskalle så gick det. De två sista kilometrarna ner genom björkskogen var ett helsike för knän och fotleder... Men så väl värt den utsikten. 

Vi hann precis boka hemfärden med båt (dag tre) innan de stängde butiken i Aktse. Fint väder på kvällen och vi satt ute i grillringen och eldade till midnatt... Ingen tältgranne som snarkade denna natt, men väl en liten sork som sprang omkring och kollade om vi hade nå mat att bjuda på. 

Att ta båten tillbaka till cykelstigen var såå värt 300kr, jag hade aldrig orkat gå de 6 kilometrarna genom skogen (eller så ville jag bara helt enkelt inte alls gå i skogen). 

Cykelstigen var precis lika kuperad och stenig som på ditvägen. Det kändes dock som att det gick lättare, kanske kroppen vant sig vid hjärnans idéer om fysisk aktivitet.

Sista biten över bron var ändå en härlig känsla. En Sarek-tur på tre dagar, lite väl lång vandring dag 2, men det fanns liksom inga alternativ. Jag tycker alla borde göra den här turen, alla som vill alltså. Nu skall jag vila upp mig och min gamla tant-kropp så jag kan fara på nya äventyr!

Vi hörs!

Postat 2019-07-20 10:22 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Cykling längs Isälvsleden. Placerad på karta

Ett äventyr från hösten 2018, lite väl aktivt och lite väl spännande mellan varven.

Jag är ingen proffscyklare, har en vanlig hederlig mountainbike som jag monterat en pakethållare på och den mjukaste, bredaste cykelsadel jag kunde hitta på Biltema (inga stänkskärmar på, det är ocoolt). Lillasyster hade kommit på idén att cykla längs isälvsleden med hundarna. Vi hittade ingen bra karta utan använde den PDF-fil som finns på www.isälvsleden.se samt kart-appen "Lokalsinne" som är en gratis-app. Där kan du ladda ner kartrutor så du kan se dem i offline-läge och när du slår på platstjänsten på telefonen så blir du en prick på kartan, typ som en gps fast i telefonen, och gratis.

Sagt och gjort vi valde att starta i Vindeln på elljusspåret vid idrottsplatsen. Efter endast en krasch i starten var vi på väg, varmt, soligt och uppför... Vi kämpade på i sly och skog och vi fick ibland stanna för att se de övervuxna orangea markeringarna på träden.

 

Så här ser skyltarna ut. Det där lilla hjulet på den undre skylten betyder att gång- och cykelled delar på sig där. Vi trodde att det var en pil mot en sevärdhet så vi cyklade vidare på gångleden, stenigt ej röjt kalhygge... Hmm… En mil tog vi oss första kvällen.

Vi slog läger ganska tidigt för att hundarna skulle få vila från värmen. Vi hade tänkt hinna längre, till första kallkällan för att kunna fylla på vattenflaskorna. Vi orkade inte koka vattnet i sjön, chansade och drack direkt. Smakade bra och inga dåliga magar. En snabbkoll på kartan och vi insåg att vi cyklat gångled... Nå var bara 500 meter ungefär till cykelleden så vi log åt vårat misstag och somnade gott.

Vacker soluppgång vid Yttersjön, helt vindstilla och alldeles tyst.

Glada och upprymda över ännu en dag med bra väder cyklade vi mot första kallkällan. Vi beräknade vara där vid lunch, jag fantiserade om gott vatten och min goda hemmatorkade gryta jag skulle äta. Blev ingen lunch, kallkällan var snustorr! Vi tappade modet, åt en energikaka och bestämde oss för att cykla till närmsta sjö så hundarna skulle få bada. Vi delade det lilla vatten vi hade och trampade på mot Missutjärn.

På ett ställe var stigen så brant att vi fick hjälpas åt med cyklar och hundar ner (till den uttorkade bäcken) och upp igen på andra sidan.

Missutjärn är en så kallad dödisgrop med rent klart drickbart vatten (tack och lov för det). Friluftsfrämjandet har en stuga där som man får övernatta i och betala efter samvete. Jättefin stuga med grillplats! Lite synd att den ligger nära järnvägen. 

Leden slingrar sig fram i ett väldigt varierande landskap. Upp och ner, skogsbilväg, stig, ängsmark, sand, sten och grusväg. Galet vacker led! Jag har hört att proffscyklarna kör den dubbelt så fort som vi gjorde, men vem har bråttom på semestern?

Gott om vatten längs vägen trots årets torra sommar.

Världens bästa turkompis!! Grönlandshunden Råsto! Grönisar är dock inget för de som gillar att nöta byxbak i soffan. Grönisar är för dem som nöter byxbak på cykelsadeln, går långa promenader, gillar att åka skidor/släde på vintern och verkligen älskar att dela sina turer med sin hund! Ibland är jag så glad att jag har honom att det trillar en tår nerför min kind. Att jobba och slita i selen eller bära klövjeväskan och att äta mat, det är det han älskar. Kan inte tänka mig ett värre straff för en grönlandshund än att inte få vara på tur.

Strax innan man är framme i Åmsele så får man ro litegrann. Inte så lång sträcka, det går även att välja att ta sig runt på land. Min syster valde cykelhjälm som lämplig utrustning för rodden.

Jag har långt ifrån tagit med alla fantastiska bilder från turen, jag tänkte att lite får ni upptäcka själva. Det är en helt suverän led med många äventyr.

Vi hittade aldrig riktigt igen leden sista biten in mot Åmsele så vi tog skoterleden ner till storvägen. Vi hade tänkt cykla tur och retur men torkan och värmen skulle hålla i sig och en av hundarna hade en tass som farit lite illa. Vi bestämde oss för att om vi åker hemåt nu (efter vi ätit en glass) så hinner vi förbi hos farmor också.

Jag åkte buss från Åmsele tillbaka till Vindeln och bilen. Turen som går kl 14,05 vardagar får man ta med hunden på (linje 166). Kliv på vid busshållplatsen mittemot affären. Det går en senare buss kl 16,00 också men jag vet inte vad som gäller för hundar på den turen.

Lärde mig att inte packa allt i väskor som sitter bak på cykeln, det blir VÄLDIGT ostadigt då. Köp inte väskorna på XXL, de spricker i sömmarna fast du inte har maxlast i dem samt att de trillar av pakethållaren när det är guppigt. Nu gick det ju bra men vattenrening av något slag bör man väl ha? Jag sov i hängmatta, perfekt i knölig skogsterräng. Var inte snål med tiden, allt kan hända och då tar det längre tid, bra karta är grymt bra tidsbesparing. Det hade varit både trevligare och lättare att starta i Hällnäs (bussen stannar även där). 

Helt klart en bra och superkul cykelled. 6 mil enkel väg men inte kanske alltid så enkel att cykla när man är en tant, med fetaste sadeln från Biltema på cykeln.

Vi hörs!

Postat 2019-05-26 22:55 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Nybörjartur i Kvikkjokk Placerad på karta

Jaha mitt första blogginlägg här på utsidan, får se om jag får till detta?

Jag och min syster har kört en provtur med hundar, skidor och lastsläde. Naturligtvis hade vi med tält och sovsäckar också. Hastigt påkommet och allt hastigt packat åkte vi iväg. Nästa gång skall vi planera bättre...

Vi tänkte att Kvikkjokk är ett bra nybörjarställe, starta på älven i solen och bara glida på bakom pigga hundar. Så blev det. Solen gassade och det var galet varmt... Det var veckan före påsk så skoterspåren var väldigt släta och fina.

Alla skoterförare visade hänsyn och hejade glatt, himla trevligt! Vi tuffade på mot Njunjes utan någon riktig plan för nattläger. Jag hade förutom Rusa (alaska husky) och Råsto (grönlandshund) även Vera (vorsteh och lånehund) i spannet, allt gick himla lätt, utom sista backen innan nattlägret. Vi bestämde att köra förbi Njunjes, tittade på stugan på håll bara. Det var väldigt lite snö när vi kom upp på kalfjället och även svall-is på vissa ställen, jag måste säga att Polarissläden fungerar himla fint. Strax innan Tarrekaisestugan hittade vi lä bakom en liten höjd med några björkar på. Skönt att kunna sätta fast Råsto ordentligt då en av systers tikar löpte. 

Råsto väntar på middag.

Kvällen blev kallare och kallare, Vera som inte har varm päls valde att lägga sig i släden. 

Jag kommer nog inte ta med Vera på någon fler vintertur, hon tyckte det var alldeles för kallt... På natten sjönk temperaturen till -15 så jag fick dela sovsäck med hunden. Jag frös inte kan jag säga... Blev väldigt varmt.

Solnedgången var väldigt vacker, men det är ju svårt att fånga alla färger på bild...

Vaknade på morgonen och började stöka med frukost. Vera frös och bäddade ner sig i släden, systers sovsäck hade trasig dragkedja så hon hade frusit hela natten och det mesta var blött av kondensen i tältet. Väderprognosen lovade 20-40 cm snö, så vi bestämde oss för att vända och åka tillbaka mot bilen. En lite trött och besviken lillasyster deklarerade klart och tydligt att det här med vintertältning var inte hennes grej! Inte tältning på sommaren heller, stuga var det man skulle bo i! Nu några månader senare med nytt tält och sovsäcken utbytt så är vi på banan igen.

Min packning var alldeles för tung, jag måste tänka om vad jag behöver och inte. Sedan så tror jag att jag bestämt mig för en vintertur i skogen istället för kalfjället (nästa säsong). 

Nu väntar sommaren och äventyren på cykel och till fots. Blir nog inga extrema megasupersurvivalexpeditions men väl små äventyr som passar en tant som jag.

Vi hörs!

Postat 2019-05-26 07:50 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

 

Logga in