Bloggar > Plingelans turer

Plingelans turer

Bilder och turbeskrivningar från fjäll och skog. Alltid med hund både sommar och vinter :)

Mellan Vuoggatjålme och norska gränsen Placerad på karta

Tänk att det nästan alltid går som jag tänkt, men ibland fungerar ingenting, eller vi hade tur med vädret i alla fall. Positionen anger som vanligt vart jag lämnar bilen. Jag och äldsta sonen skulle gå till Ikesjaure, förra gången blev vi stoppade av dåligt väder och ett tält som hade hål i yttertältet. Denna gång var det en stor sol på väderprognosen och varmt i nästan en hel vecka. Kartbilden nedan visar Guoledisjaur och starten på vår vandring. Det finns dass på parkeringen, med toapapper (just den dagen). Man har täckning på telefonen (Telia och Tele2) tills man kommit över fjället och börjar gå neråt mot Jurun.

Det är fin och tydlig stig, den hade nog kanske gått att cykla, och ja vi mötte en cyklist, undra hur långt han cyklat? Väldigt fint när dalgångarna börjar dyka upp! På ett ställe syns både Jurunjaure och Ikesjaure, otroligt vackert.

Tack och lov fanns det snö kvar, svalkar skönt i värmen. Längs stigen på väg mot Jurun finns bäckar, små pölar, slät fjällhed och flertalet fina tältplatser. Jag tycker detta är en alldeles utomordentlig plats att vandra med barn på, även små barn.

Bakom sonen syns dalgångarna där sjöarna ligger. Vid Lukas vänstra sida skymtar turkosa Jurun. Ja men naturligtvis är det uppför, soligt, svettigt, myggigt, och bitvis vindstilla. När man kommit upp skall  man ju gå ner igen, så är det ju i fjällen... Jag och min tant-kropp fick i vanlig ordning slita ganska hårt. 

Väl framme i Jurun (för oss tog det lite mindre än tre timmar att gå) är det väldigt rofyllt. Som jag tidigare nämnt, ingen täckning på mobilen, kraftfull fors, glaciärfärg på vattnet och det finns även en raststuga som Länsstyrelsen äger. 

Dagen hade varit varm, sonen kände av en förkylning och bäddade ner sig, jag hängde strumpor på tork... Det blev en väldigt vacker kväll, varm och behaglig.  

Dag två, då vi skulle vidare mot Ikesjaure så var Lukas ännu snorigare, hostade och frös. Mina leder vägrade komma igång. Vi tvekade länge om vi skulle fortsätta? Kanske bara göra en dagstur till nästa dalgång? Eller skulle vi vända och gå tillbaka till bilen? Hur mycket orkar vi? Bilden nedan visar Ikesjåkken, vattnet som rinner ända ner till Skellefteå.

Efter en hel del velande fram och tillbaka så gick vi mot bilen igen. Det gick sakta och de enda som var riktigt lyckliga var hundarna som fick röra på sig och bada. Vi tyckte båda två att det var dumt att gå ännu längre in i fjällvärlden utan mobiltäckning ifall vi nu skulle bli ännu sämre... Badpauser, vattenpauser, fika, godis och en fot framför den andra.

Det var väldigt varmt och vindstilla och vi mötte flertalet som var på väg till dit vi kom ifrån. Blev en lång paus på snön.

Kartan nedan visar att det är inte särskilt långt mellan sjöarna. Längs strandkanten där leden går är det sandstrand. Åk gärna dit och kolla. 

Det finns flertalet dagsturer man kan göra i området, är ni lite vana vandrare testa gå i Jurunvagge istället för stigen (skoterleden), det finns en parkering just innan norska gränsen. Eller gå från positioneringen, över på andra sidan 95:an och mot Graddis, också jättevackert. Vuoggatjålme ligger inte så långt borta och där kan man köpa sig en helikoptertur om kroppen strejkar, där finns även stugor och restaurang. Fler och fler hittar hit, men det är absolut inte så mycket folk som i de nordligare fjällen. Kan det bero på bristen på stugboende? Bristande internet? Få stigar? Vid Mierkenis finns grottor att utforska, fisk finns väl i de flesta sjöar? 

Strax efter där man svänger mot Vuoggatjålme (se kartan nedan) efter bron, finns parkeringsplats och en trevlig stig mot Guijaurestugan. Är man långvandrare kan man gå ända till Nasafjäll därifrån, eller bara tält-tur en natt eller två. Ta karta med er och upptäck, kompass är också bra.

Ja nu skall tanten vila sig i form igen, förhoppningsvis hinner jag med ett äventyr till i höst.

Vi hörs!

Postat 2019-08-03 16:03 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Snabbtur i Sarek på tre dagar. Placerad på karta

Äntligen var det dags, jag och två vänner, på väg mot Skierfe och utsikten över Rapadalen. Kanske Sveriges mest fotade dalgång, vad vet jag? Turplanen sträckte sig över tre dagar och skulle således passa en tant som jag. Ingen supermegasurvivalexpedition utan en aktiv weekend fast mitt i veckan. Positioneringen visar vart vi parkerade bilarna (Sitoälvsbron). Det finns ett dass på parkeringen, men inget toapapper. 

Bra fart på vattnet i Sitoälven. De första 10 kilometrarna cyklade vi på den så kallade cykelstigen, allt för att spara på benen till dagen efter då vi skulle på topptur.

Cykelstigen är kuperad och bitvis väldigt lättcyklad men även stora stenar och guppig. Jag gick i de värsta uppförsbackarna. Tror nog att de flesta med lite flås cyklar hela vägen. Men ändå himla enkelt att kunna cykla istället för att gå.

Framme vid båtplatsen i Laitaure, där vi lämnade cyklarna. Vi trampade på så länge att vi missade sista båten... Nåja det går fin stig genom skogen (6 km vandring med myggen som sällskap) till Aktse. Lättvandrat men vi såg inte så mycket mer än skog.

Bilden visar starten vid båthamnen vid Laitaure.

STF-stugan i Aktse har öppen butik till kl 20:00 och väldigt trevliga stugvärdar. Vi köpte tältplats för två nätter och då ingick dass, kök/matplats samt bastu. Himla bekvämt, men det var mycket folk. Jag är ingen van STF:are så när tältgrannen började snarka kändes det lite jobbigt. Vill man tälta gratis så finns det två-tre fina tältplatser om du går förbi Aktse och en bit upp i björkskogen, en har till och med en bäck som rinner alldeles nära. 

Dag två och topptur, vi hoppades på bra väder och ja det fick vi. Det sämre vädret, spöregn snö och kraftiga vindar, kom väldigt lägligt då vi var på ställen där det inte gjorde så mycket. På toppen fick vi vindstilla och en helt underbar regnridå framför Nammatj som bara drog förbi.

Här vid denna skylt (när du kommit upp ovanför trädgränsen) svänger du av vänster från Kungsleden. Vältrampad stig hela vägen fram till sista uppförsbacken upp på Skierfetoppen. Bara ett väldigt lerigt och blött parti, i övrigt torrt. Det finns lite småbäckar här och där men vi hade 1-liters flaskor med oss och de räckte bra om man fyllde på dem vid varje tillfälle.

Vi åt lunch nedanför Skierfe, vid bäcken. Där lämnade vi även våra ryggsäckar. Vi hade med gott om snacks, mat, vatten med mera, vi var ju ute på njutartur. 

Det var såå skönt att gå sista biten utan packning. Lätt vandring tyckte vi och helt plötsligt var vi bara uppe! Utsikten helt enormt fin, jag tappade nästan andan... Jag visste inte om att jag var höjdrädd, klippan stupar lodrätt ner typ 700 meter, det var läskigt på riktigt att titta över kanten. Medan vi satt på toppen så blev det helt vindstilla och det föll några snöflingor. Vi gick ganska sent från Aktse så vi var själva uppe på toppen, vi mötte alla som gått tidigt och var på väg ner. Vi skyndade ner när regnmolnen helt plötsligt ändrade riktning och kom mot oss. Vi hann ner till ryggsäckarna och gick väl i spöregn en längre stund. Regnet bekom mig inte då jag var "high on life" efter utsikten över Rapadalen, vilket ställe!

Regnbåge, sol och regn samtidigt på vägen ner. Total vandringstid tur och retur var sju timmar, utan raster. Det gick en timme fortare att gå ner än vad det tog att gå upp.

Kom ihåg att titta bakåt ibland :)

Där syns i princip hela gå-sträckan, bara STF-stugan som saknas på bilden.

Vi startade vår topptur ca 10:30 på förmiddagen och var tillbaka 19:50. Kanske ingen rekordtid, men det är skönt att ta det lugnt, äta gott och bara vara medan man vandrar. Jag är ju inte så bra på att gå långt på grund av värk i kroppen, men med stavar, godis, snacks, och lite tjurskalle så gick det. De två sista kilometrarna ner genom björkskogen var ett helsike för knän och fotleder... Men så väl värt den utsikten. 

Vi hann precis boka hemfärden med båt (dag tre) innan de stängde butiken i Aktse. Fint väder på kvällen och vi satt ute i grillringen och eldade till midnatt... Ingen tältgranne som snarkade denna natt, men väl en liten sork som sprang omkring och kollade om vi hade nå mat att bjuda på. 

Att ta båten tillbaka till cykelstigen var såå värt 300kr, jag hade aldrig orkat gå de 6 kilometrarna genom skogen (eller så ville jag bara helt enkelt inte alls gå i skogen). 

Cykelstigen var precis lika kuperad och stenig som på ditvägen. Det kändes dock som att det gick lättare, kanske kroppen vant sig vid hjärnans idéer om fysisk aktivitet.

Sista biten över bron var ändå en härlig känsla. En Sarek-tur på tre dagar, lite väl lång vandring dag 2, men det fanns liksom inga alternativ. Jag tycker alla borde göra den här turen, alla som vill alltså. Nu skall jag vila upp mig och min gamla tant-kropp så jag kan fara på nya äventyr!

Vi hörs!

Postat 2019-07-20 10:22 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

 

Logga in

Tips!