Bloggar > Matildas blogg > Runt Röstvålen i ...

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

Runt Röstvålen i Ramundberget

Ensam. Det kändes tråkigt att lämna familjen och en febersjuk son i lägenheten, men också skönt med en tur helt själv. I semestertidens mycket mer nära boende och liv är det ännu viktigare att också skapa utrymme för det egna. Speciellt om det är där man hämtar kraft. Turen började över Ljusnan på den gamla bron och in på pilgrimsleden - Romboleden. Genom fjällbjörkskog, enbuskar, guldgul Kovall och det där närmast självlysande gröna gräset. En av fjällens varma dagar visade det sig bli och yllet åkte snabbt av och ned i väskan. Känslan i bröstet var stor, och fri.

Snart var jag framme vid Sveån som jag följde längs stigen uppåt fjällsidan. Midsommarens blommor kantade vägen uppåt. Midsommarblomster, Humleblomster, Blodrot, Smörblomma. Fjällens karaktäristiska Stormhatt och Torta visade att det var en fjälläng jag gick på. Orkidé-spiror stack upp i växtligheten. Någonting doftade nektartungt och gott, kunde det vara nattvioler någonstans i närheten?

Ravinen som Sveån rinner genom är djup efter många, många års nötande. Färgerna i stenen skiftade från blågrått till grönt, rött och vitt. Vattennivån var lite lägre än vanligt och blottade torrlagda hällar och hålrum som vattnet skapat. Medan pulsen ökade av min stigning uppåt kom Sveån farande nedför. Studsade, tvirlade, snurrade, gröpte ut passager genom stenen.

Trädgränsen började skymta mellan björkarna och efter ett tag ett tak. Jag var framme vid vindskyddet, Färdmansrösten på kartan. Här stannade jag inte, utan följde istället stigen bort från Sveån, ut på fjällheden. Mitt i brisen som svepte bort myggen, med utsikt över Ramundberget blev det lunch. Ett SMS från min man upplyste mig om att turen inte alls var 11 km som vi läst oss till, utan 17 km. Ojojoj då! Tur att snackspåsen var välfylld och att det inte var några barn med, 6 km extra blir rätt mycket för dem. Mickes fiskekvällstur låg i farozonen och jag lovade att öka tempot. Ta det lugnt du, du hinner svarade min underbara man.

På fjällheden kröp blommorna ned bland de vindskyddande buskagen. Midsommarblomster och Smörblomma tittade skyggt fram bland dvärgbjörkar och viden, tillsammans med Kattfotens vita, mjuka tassar.

En fågelunge fladdrade klumpigt förbi framför fötterna på mig. Vad var det egentligen för fåglar som flög runt omkring? Små med väldigt speciell flygstil, de liksom fällde ihop vingarna och föll innan de tog nästa vingslag. Tyvärr har jag inte ornitolog-ådran i mig och jag känner bara igen några av de vanligaste arterna.

Helags och, när jag rundat Röstvålen, även Skarsfjällen, tronade i utsikten tillsammans med den sovande jätten. När jag inte vet det riktiga namnet hittar jag ofta på ett eget, och det här såg verkligen ut som en sovande jätte. Alla dessa mäktiga sveptes in i det blå dis som soliga dagar i fjällen kan bjuda på. Jag passerade en tjärn. En snölega. En bäck full med varmt roströda stenar.

På fjällheden blev stegen längre och jag kunde njuta av att känna kroppen jobba. Pulsen. Andningen. Benmusklerna. Var fullständigt här-varande och fylldes av en stor vördnad för naturen, vad den kan göra med mig moderna, stressade människa. Som att bara öppna en kran där inne och tömma ut allt bröt som vardagen samlat på sig. En fågel hoppade undan framför mig på stigen men ville inte riktigt lämna den. Stigvandrande den också. Vinden blåste och rufsade runt i håret.

Gick förbi några tungt lastade kängvandrare och kände en märklig tillfredsställelse att bredvid dem kliva rakt ned i myrens väta med mina lätta och snabbtorkande Altra-skor. All respekt för dem och deras val, jag kände mig just då bara väldigt nöjd med mitt eget.

En kort paus blev det efter bäcken där pilgrimsleden möter sommarleden. Med Helags bakom mig, Skarsfjällen till höger, Röstvålen till vänster och stigen framför mina fötter.

Vattnet kippade om fötterna när jag kom upp ur bäcken, små skvätt trycktes ut ur skorna för varje steg jag tog. Efter ett tag dröjde sig bara en lätt fuktig känsla kvar och så småningom var jag torr om fötterna igen. Återigen väldigt nöjd med mina lättviktskor.

Jag och bäcken följdes åt nedför fjället. Vi valde lite olika vägar ibland men jag hörde henne hela tiden. Hon glittrade och pratade med mig när vi sågs. Längre ned lugnade hon ned sig genom en myr och fläkte sedan ogenerat ut sig över vackert formade hällar. Sten och vatten kivades om vem som kunde glittra mest i solen och jag blev ystert glad. Ville följa henne över kanten, leka mellan stenar och klippor, falla och samlas upp. Bli skummande vit och fånga färgen av stenen under. Återspegla. Glittra ikapp. Skratta i friheten. Jag skuttade ett tag bland hällarna. En blek kopia av hennes dansande. Och naturligtvis gick min väg inte samma väg som vattnet. Jag fick nöja mig med att vara betraktare med barnsligheten kvar bakom pannbenet. En lott jag ändå var helt nöjd med.

Tillbaka i fjällbjörkskogen. På väg nedåt. En glänta fylld med orkidéer. En till. En spång över myrmark. En till. En liten bäck. En till. Vristerna fick jobba på ett annat sätt i nedförslutet. Ned till betade ängar. Öppna och välkomnande. Björkar med beteshorisont. Och där, strax efter Klinken, med Ljusnan skymtande till höger stod den. En brunkulla. En av våra mest sällsynta orkidéer.

Med Ljusnan så nära passade jag på. Strändernas stenar tryckte in mönster i mina knän medan jag doppade huvud och ansikte i det svala vattnet. Så uppfräschande friskt.

Så småningom lämnade stigen vinterleden och tog sig fram genom björkskogen. Vackert var det med solen som spelade genom björkars lövverk men jag undrade om det verkligen var nödvändigt med allt snirklande? Nu ville jag komma fram, redo att hantera familjebestyren igen. De sista kilometrarna kändes i fötterna, ovana vid det högre tempot turens oplanerade extra-kilometrar skapat. Några renar hälsade på mig på parkeringen utanför lägenheten. Bligade ett tag och travade sedan snabbt iväg med högburna kronor. Jag gick in genom dörren och fiskeutrustningen stod redo i hallen. Nu var det mannens tur.

Nu är det oktober, kvällarna mörknar och brasan tänds i kakelugnen. Utedagarna blir något färre och jag har ro att sitta vid datorn. Det är dags att sortera upp anteckningar, bilder, filmer och minnen. Den här turen gjorde jag i somras, mitt i juli. Det största av äventyren, Helags, återstår att skriva om. Och några filmer från låglandsturer är under framväxt i redigeringsprogrammet. Så tanken är att det ska komma mer, så småningom.

Inlagt 2019-10-20 00:49 | Läst 1806 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-10-20 13:42   OBD
Tack för mycket trevlig läsning!
Du skriver så så bra. Målande och lättläst. Och illustrerar med fina bilder.
 
Svar 2019-10-21 22:03   Sejrla
Tack så jättemycket Bertil, blir alltid glad när någon uppskattar det jag skriver :-)
 
2019-10-20 16:45   Håkan Friberg
Tack för en mycket trevlig läsupplevelse! Fågeln på stigen tror jag är en lappsparv och under den tror jag att du fotat en bastardsvärmare.
 
Svar 2019-10-21 22:05   Sejrla
Kul att höra att du gillade inlägget. Och tack för namnen på "flygfäna", alltid roligt att få veta vad det man ser heter.
 
2019-10-22 10:31   ulindh
Fint skrivet, texten flyter fram som en porlande fjällbäck. :-)
 
Svar 2019-10-24 00:11   Sejrla
Å tack :-)
 
2019-10-22 21:41   Skogstoka
Väldigt välskriven och levande berättelse. Tack för att du delar med dig av den och dina fina bilder!
 
Svar 2019-10-24 00:12   Sejrla
Så roligt att du uppskattar det jag skriver :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in