Bloggar > Matildas blogg

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

På skidor i ospårad terräng

Ett reservat inte långt härifrån. Utan stigar och skyltar. Kanske därför jag inte tänkt på det när jag surfat kartan över närområdet. En dag i veckan som var åkte jag dit för en skidtur och blev bjuden på magi. En grusväg gick rakt in  hjärtat på reservatet så den följde jag till att börja med. Uppför, uppför, uppför. Men inte svårt och nedslående. Utan bara uppför. Oplogat, men gamla hjulspår första biten. Sedan omärkt av motordrivna fordon. Någon hade skidat vidare uppåt före senaste dagarnas snöfall. Jag följde de lite diffusa spåren, och rävens. In i den tysta skogen. In i reservatsskogen. 

Vid vändplanen i änden av vägen svängde jag in i skogen. Utan spår. Rakt ut i det vilda och vackra. Solen, nysnön, den varierade skogen som bjöd blickfång lite överallt. Så ljuvligt. Med själ. Så ser jag skogen som fått fortsätta vara skog. Som att den har själ. Den har inte tystnat. Även om den just nu var märkbart vintertyst.

Sedan kom jag fram till mossen. Och det kändes som jag fick ett helt universum i bröstet. Jag hade klarat att orientera mig och ta mig fram på skidor genom skogen. Belöningen var den här:

Helt orört. Med fjällkänsla i det öppna, karga, lite bitande blåsiga. Bara jag och naturen.

Jag slog mig ned på renfällen i en vindskyddad vrå i kanten av mossen. Sedan bara satt jag där. Länge. Badade i sol. Njöt av utsikten. Drack en kopp te. 

En sväng över mossens mjuka böljande former. Som att åka i en miniatyrskog bland alla vresigt vridna, vackra tallar. Lättåkt, det som är så otillgängligt på sommaren. Solen sänkte sig över västra ändens trädtoppar och kylan nöp lite mer. Kunde inte låta bli att le. Kan det vara så här magiskt? Kan jag få vara med om det?

Jag vände hemåt. Ville egentligen vara kvar längre men nu var det dags. Tillbaka över mossen. Genom skogen. 

Nedför vägen. Perfekt lutning för att få lagom fart i glidet. Susande. I ljuden från snön. Stavarnas oregelbundna rytmik, skidornas gnekande mot snön, det nysnödämpade svishandet i nedförsbackarna. 

Kom fram till bilen lagom för att se solgult sjunka bortanför sjön och skogen.

Tack! Tack för att jag får bli lite helare här ute. Tack för att ingen satt galler och grindar och biljetter på den här upplevelsen. Tack för naturen som, i alla fall på vissa ställen, får finnas för bara det den är. Tack för att det får finnas magi i den här världen. 

Postat 2021-02-06 00:46 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Logga in