ca 9 km
9:30 - 12:00
Japp, det blev kallt. En dryg timma efter att solen gått upp kröp den över fjällkammen och började värma upp tältet vilket behövdes, det låg nämligen frost såväl på marken som på båda sidor av yttertältet. Jag hade känt kyla under natten, men aldrig när jag kollade var det mindre än 1°. Däremot var det gott om kondens på innertält och sovsäck. Jag sov med sovsäckens "mössa" också, det gjorde gott.
Jag fick någon timmas morgonsol med frukost och kaffe innan molnslöjor drog över och det var lika bra att packa ihop. Solen hade gjort sitt på tältet och sista fick Wettex ta hand om, i stort sett torrt alltså. Paret som kom igår kväll såg jag inte till. En kort bit efter starten vek leden av 90° åt vänster, utan förvarning. Ut på heden, i stort sett ingen stig, bara orangemärkta käppar att följa. Då och då var det mer upptrampat även om det är tydligt att den här delen av leden inte är lika populär. Speciellt som du kan gena raka vägen till Ammarnäs...
Jag hade förberett med regnskyddet på säcken plus jacka och efter 2,5 km var det dags för byxa på. Till en början var det inte speciellt mycket regn men efter ett tag tog det i och sen var det tämligen ihärdigt och ihållande. Jag skulle ju bara cirka 9 km idag, till Rävfallsstugan, så det kändes inte som hela världen. Dessutom hade jag ju bra regnkläder och hyfsat nyvaxade kängor så det gick ingen nöd på mig.
Damen från Mora som jag träffade i Singi sa något ganska klokt, att det fanns något frigörande, lugnande över att man inte kan göra något åt vädret, att man liksom är utlämnad till det och dess skiftningar. För det är ju så, du har inget alternativ, du måste anpassa dig. Det har också blivit så efter tre veckor att det inte nödvändigtvis är att betrakta som dåligt väder, men i alla fall "annat" väder. Och det blir inte som hemma, att regnväder per automatik betyder en massa krångel, att det man tänkt göra behöver ställas in, göras annorlunda eller senare. Här är annat väder bara andra förutsättningar, andra krav och en variant på igår. Visst, jag har haft tur hittills med regnväder och inte behövt ta ner eller sätta upp tält i sådana förhållanden i någon större utsträckning och jag är väl medveten om att vardagsplaner inte existerar, här går jag bara, den ena dagen efter den andra, men ändå, jag vidhåller att det är annorlunda på långvandring.
Efter några km på fjället vek leden av och ner i björkskogen. Regnet tog i och i kombination med ett brant medlut var det att se upp hur man satte fötterna. hala stenar, lera som blev lerigare, rötter som var svåra att se och översvämmade bäckar gjorde det hela till en utmaning. Man ångade även inifrån så efter ett tag immade glasögonen igen också. Även om det då och då höll upp så behöll man huvan på eftersom det fanns gott om regntunga grenar med lövverk som mer än gärna lättade på sig när man gick emot dem... Och vad händer då? Jo, givetvis blir jag omsprungen av ett gäng löpare som studsar utför den brant jag så försiktigt trippat nerför. Att de vågar! Väl nere vid ett stigskilje stod de samlade och väntade på någon kompis så jag passade på att fråga om det inte var farligt? "Näh, vi har som dobbar" sa en tjej, visade undersidan på sina skor och ryckte på axlarna. Någonstans är det ändå imponerande.
Regnet höll i och jag trampade på. Spängerna var såphala med blöta löv ovanpå och en gång var det riktigt nära en vurpa. Efter ett tag övergick leden till en körväg som bitvis var väldigt lerig och uppkörd. Jag började tvivla på att mina regnkläder höll tätt för nu kände jag mig blöt inpå bara kroppen. Fortfarande varm, men blöt. Efter ytterligare några km vek så leden av till vänster och där stod Rävfallsstugan. Två 4-hjulingar stod parkerade utanför. Jag tog mig in i farstun och blev snart hälsad välkommen av tre älgjägare med hund. De bjöd på kokkaffe och kanelbulle och vi pratade om ditt och datt, vandring, älg, utrustning, jobb, folk med mera. Strax innan de gav sig av kom en annan vandrare och tittade in. Han bodde i Växjö men var från Gotland. Han hade ursprungligen tänkt sig vidare men gillade värmen och stugan så han beslöt sig för att stanna. De första timmarna gjorde han inte mycket annat än att äta... Först sin egen mat och sedan sådant som var kvarlämnat.
Regnet kom och gick och i ett uppehåll dök en finländare upp samtidigt som jag stod ute och kapade ved. Det visade sig att båda dessa herrar hade övernattat i Sjnjultje (som uttalas "Schnoltsch) natten innan och redan gått hit på en dag! Givet hade de startat klockan 6 på morgonen men ändå! Gotland hade startat i Abisko en vecka efter mig men ändå hunnit bestiga Keb och gå vilse en dag... Efter en liten stund kom även ett tyskt par, men de drog sig in i ett av sovrummen och satt mest och viskade till varandra. Märkligt beteende, hur kan de veta att jag begriper tyska?
Regnet höll i så beslutet med kort dag och vila här var klokt och lyckosamt. Återstår att se om vädret ändrar sig till i morgon. Hittills har ju den ena dagen inte varit den andra lik så det är kanske dags för en förändring? Vad sägs om regn i en vecka framåt? Ett par danska tjejer gjorde oss sällskap och kvällen förlöpte med kaffe och samtal. Regnet öste ner och Ammarfjället låg höljt i dimma. Utsikterna för morgondagen är fuktiga, minst sagt.
Dagens lärdom: Alla gör leden på sitt eget sätt.
Myggindex: 0
Steg: 17 817
Naturobservationer:
- En korp flög förbi stugan...
PS. 15-åringen i sällskapet fick värma mig i morse.
Dessutom: Regnkläderna hade hållit måttet, fukten jag känt hade kommit inifrån.
| Jag tog bara två bilder under dagen, denna på den bleka leden... |
| ... och denna på Svennes Vall. Så nedan några skärmdumpar från min film att fylla ut med: |
![]() |
| Frost på morgontält |
![]() |
| Regnet har börjat |
![]() |
| In i björkskogen, Ammarfjället i fjärran |
![]() |
| Körväg, Kungsled och regn är en dålig kombo |
![]() |
| Rävfallsstugan, dagens mål. |







Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer.
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren!
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.